Vecka 4; Delad utveckling är dubbel utveckling!

Ska vi leka? Iss bjuder in Diva till en omgång utomhus. Ett tjockt täcke trampad snö fyller trädgården. Det är nästan så vi behöver höja staketet... Om de får för sig att hoppa över skulle det inte vara något problem. Lyckligtvis trivs de bättre innanför stängslet, där flocken håller hus! Tjugo centimeter snö rasade in i början av veckan, tätt följt av ännu en köldknäpp. Fullmånen lyser upp nätterna och reflekteras mot det vita landskapet. Vi njuter fullt ut av varje dag av vinter vi får. Det kan vara femton år till nästa gång. Om det blir någon nästa gång!

Jag har inte varit lika flitig med träningen den här veckan. Det är nog dags att sitta ner och titta ordentligt på planeringen igen. Många saker har förändrats sedan jag skrev mina första kriterieplaner. Mina detaljerade planer har för det första inte varit tillräckligt långsiktiga. De har egentligen bara handlat om att forma fram beteendena. Att sätta kommando på dem och att sätta ihop dem till hela moment har inte funnits med i planen. Det snabbaste och lättaste är nog att forma fram beteendena medan utmaningen är att sedan få kontroll över dem och sätta dem i rätt sammanhang. På så sätt har jag lurat mig själv lite med planeringen. Istället för att låta utvecklingen gå relativt snabbt, har jag fastnat lite för mycket i detaljer. Nu blir det att skriva om kriterieplanerna så de behandlar fullständiga moment!



Jag har ju läst om att det är viktigt att bygga upp leken för att få bra träningspass och ett av mina mål med kursen jag gick förra helgen var att förstå detta bättre. När jag nu har provat blanda lek och träning med Baby har jag för första gången förstått vikten av lek i träningen! Baby tar extremt få egna initiativ och när hon tar några, försöker hon i regel en gång och ger sedan upp. På filmen ser man att hon kämpar flera omgångar med att hitta rätt - alla tassarna i hinken - och ger inte upp förrän hon lyckas! Jag är mållös över hur snabbt hon gick igång bara jag kombinerade korta pass med bra belöning och lek... Tack, Fanny! Har köpt in ett par äkta-skinn-leksaker från Klickerklok för att skynda på lekutvecklingen lite. Baby tog emot fårskinndummyn med buller och bång och vi fick genast ett helt annat tempo i träningen!

En annan sak som jag har börjat omsätta i praktiken nu, är fri-kommandot. Genom att ha ett kommando för när momentet är avslutat, går det att belöna flera gånger medan hunden fortfarande jobbar. Säg till exempel fritt följ. Man vill ju kanske belöna en speciellt bra vändning eller bra position utan att man för den skull behöver avsluta hela fria följet. Med fri-kommande öppnar sig plötsligt helt andra möjligheter att träna bland annat mer tidskrävande moment! Jag har precis bara lärt in kommandot så det ska bli väldigt spännande att se vilka effekter det ger i framtiden. Känner mig väldigt taggad på att jobba mer med platsliggning och annat nu iallafall!


Vi har som vanligt kört drag även denna vecka, men nu har jag fått det på film! Lite kamikaze-projekt var det allt och tur också, för senare under rundan vurpade vi totalt! Som tur var, var kameran tryggt inpackad i sitt fodral vid den tidpunkten... Det är så roligt att se Iss i sin roll som draghund, se hur han passerar traktorn utan att ens tveka! Roligt också att han svarade så snabbt på mitt vänsterkommando, vanligtvis svänger vi nämligen till höger.

Jag känner att jag lägger mindre vikt vid draget just nu. Målet har ju varit att Issen ska känna sig mer trygg i sin roll som draghund och jag måste säga att den utvecklingen har varit jättefin. Nästa år blir det träning på ett annat sätt, när Diva kan gå med. Fram till dess kör får det bli en vända då och då för motionens skull. Klart vi passar på nu också, när det går att köra i princip överallt utan att slita för mycket på tassarna!

Jag fick ett bra tips angående Issens springande. (Fotot är taget av Emmeli Orrefjord.) Han älskar ju att springa, det nog nåt av det bästa han vet. I stora cirklar, runt runt. Ni som sett oss träna och tävla vet garanterat vad jag menar! Jag skulle gärna vilja (och behöva) ha lite mer kontroll över springandet så han inte själv, när han behagar, kan belöna sig med en springrunda. Nu har jag fått tipset att sätta ett kommando på springet. Så härmed ska Issen få lov att springa som belöning, under kommandot "stick iväg"! Jag hoppas innerligt att det ska ta udden av springandet så jag kan få lite mer fokus hos honom...

Fokus är nog den största frågan med Issen. Det behöver inte ta lågn tid att plocka fram beteendena han behöver för ett lydnadsprogram, men att sedan göra det på tävling med domare, miljö runt och så vidare, känns äventyrligt. När vi är klara med momenten har vi förmodligen lång tid kvar till att bli tävlingsklara... Samtidigt ser jag ett värde i att parallellt tävla lydnad och agility. Det är helt olika former men kan nog komplettera varandra rätt så bra när det gäller miljöträningen! Jag hoppas på det iallafall. Att Issen om ett eller ett par år klarar att släppa det som sker runtomkring och fokusera till 100% på det vi gör...



Avslutningsvis vill jag summera veckan som en lärorik tid. Vi har tränat ganska få pass men med ett helt annat tempo både i själva träningen och i framåtskridandet. Jag filmade när jag övade träningstempo genom att lära Diva lyfta en framtass. Jag tycker jag stundom väntade för länge med leken och jag kommer finslipa på lyftandet så hon lyfter högt och fint varje gång. Men visst, det är bara att konstatera att det går snabbt framåt på kort tid om man bara hittar rätt metoder. Tassen hänger i luften efter knappt fyra minuters träning!

Ps. Vi håller tummar och tassar för Divas pappa, Robert av Vargevass, som ska tävla Femundlöpet 600 (km) med start på torsdag!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 3; Lek och miljöträning

Vintern håller i sig och vi njuter varenda dag med snö. Vanligtvis är min längtan norrut som störst vid den här tiden, men i år har jag nästan glömt bort den - vi har haft en fantastisk vinter och jag önskar att vi fick uppleva detta varje år! Hundarna trivs som fisken i vattnet, är ute mycket om dagarna och busar, rullar sig i snön och glider nedför backen i trädgården. Diva borrar ner hela huvudet och går som en plog på promenaderna. Sedan dyker hon upp och har ett torn av snö på nosen! Hon är otroligt livlig och busig, speciellt när vi kommer ut i nya miljöer. Jag är glad för det, hon är modig och nyfiken på allt runtomkring sig.

Vi har tagit ut träningen i olika miljöer den här veckan. Det är skillnad på att göra färdigheterna hemma i vardagsrummet och att göra dem nere i stan... Mycket bra träning och det känns fint att börja så tidigt med miljöpåverkan i grundträningen. Det är speciellt Iss som behöver miljöträningen. Diva sätter gärna igång och tränar oavsett vad som sker omkring - även om hennes koncentrationsförmåga inte räcker lika länge. Därför har jag börjat Projekt Avtrubba Issen. Han blir väldigt berörd av vad som händer omkring, till exempel så blev han helt låst när han såg Platen-statyn på torget i Motala förra veckan. Klarade inte av att vara vänd åt något annat håll utan var tvungen att ha koll på statyn hela tiden. Det kan vara samma om det kommer en man gåendes, en buss eller annat läskigt. Till exempel en lydnadsdomare? Vi behöver alltså ta tag i detta problem. Så nu har vi tränat fokus och utgångsställning tillsammans med Baltzar von Platen. Och visst, stundom gick det faktiskt till slut att vända baken mot Platen...

Det blir så mycket mer att träna på med en hund som i grunden är osäker. Så många självklara saker som plötsligt inte alls är givna. I början var det väldigt svårt, och många gånger kändes det hopplöst, att förstå Iss beteende. Det skrämde mig att han blev så konstig - vilket i sin tur givetvis förstärkte hans rädsla. Rädsla är en så irrationell känsla! Ni som är mörkrädda vet garanterat vad jag pratar om! Att träna Iss är som att ständigt övertala en mörkrädd människa att gå in i spökhus...

Ibland funderar jag på vad jag håller på med... Han kanske skulle må bäst av att bara bo på landet och slippa utsättas för sådant som skrämmer honom. Samtidigt så visar han en vilja att övervinna rädslan. Det blev så tydligt med Platen-statyn. Iss vet att han får klick och belöning när han tittar på mig. Det syns så tydligt hur han kämpar med blicken för att släppa Platen och se på mig istället. Längre och längre stunder klarar han att fokusera. Men så kommer ett ljud från omgivningen och genast flackar blicken tillbaka till Platen för en kort sekund. "Kanske han kommer och biter mig?" Jag ber om en utgångsställning och Iss ställer sig i position, förväntansfullt och villigt men samtidigt med ett långt klagande pip medan han kastar blicken mot Platen...

Men det finns en sak som ger mig hopp. Dragträningen. När Iss går i sele forcerar han alla hinder! Vi har kört tvärs genom stan, över torget, längs fulla gågator, passerat - och blivit passerade av - lastbilar och bussar, hundar, män i alla former och tillstånd. Issen bara jobbar på framåt. I sin roll som draghund blir Issen trygg och stabil. Den känslan vill jag förmedla till fler arbetssätt!

Vi har lekt mycket den här veckan! Varje möjlighet att springa i inhägnader har vi tagit och det är i full karetas som hundarna jagar varandra till höger och vänster. Iss och Baby turas om att leka med Diva och att komma förväntansfulla till mig för träning. Jag har haft möjligheten att göra några fina inkallningar - något som annars är svårt att komma åt då jag sällan har möjlighet att släppa hundarna och ännu mer sällan har någon till min hjälp. Både Iss och Diva kommer i ett högt tempo och jag är glad för tipset jag hittade på http://www.klickerklok.se/ att man ska stå helt stilla under inkallningen och när hunden når sidan ska man släppa ner en kampleksak och leka. På så sätt lär sig hunden att komma i full fart och ha hög förväntan till platsen som så småningom kommer bli utgångsställningen. Det är roligt att det finns så himla mycket att lära sig om lydnaden. Förut tyckte jag lydnad var otroligt långtråkigt och segt att träna. Nu är det nästan det roligaste av allt, att få till de små detaljerna i varje grundfärdighet för att sedan sätta ihop dem till färdiga moment. Jag gillar att vara perfektionist, men precis som hundarna behöver jag att sakerna är uppdelade i tillräckligt små delar för att hålla motivationen uppe att träna det!

Helgen har vi tillbringat på Klubbarps hundklubb och varit åskådare på kurs för Fanny Gott. Det har varit väldigt inspirerande och intressant. Passade väldigt bra in i min planering också, då många frågor dykt upp som jag nu fått besvarade. Här är några saker som jag har med mig hem till den fortsatta träningen:

Belöning: Det ska löna sig rejält att göra rätt och kosta dyrt att göra fel. Om man kör fast kan det ofta bero på att belöningen inte är tillräckligt bra eller att hunden kommer undan för billigt med att göra fel. Ta till exempel när hunden tjuvstartar i agility. Om du accepterar tjuvstarterna, har det knappt kostat den någonting att göra fel och hunden kommer garanterat att fortsätta göra det. Genom att bryta helt, koppla hunden och gå av banan har det plötsligt blivit väldigt dyrt för hunden att tjuvstarta - den får inte göra det den vill allra helst; köra agility! Observera att det inte ska vara obehagligt för hunden att misslyckas - då blir hunden ofta rädd för att försöka. Det kan vara ett glatt "Ojdå! Nu får du allt fundera över varför den roliga leken tog slut, din lilla bushund!".

Ansvar: I klickerträning lägger du en stor del av ansvaret på hunden. Den ska själv jobba för att bli bättre och bättre eftersom du inte använder några hjälper utan bara belönar hundens initiativ till rätt beteenden. Jag tycker detta är bra, speciellt i lydnadsträning. I ett lydnadsprogram på tävling så ska föraren göra minimalt med saker medan hunden jobbar massor. Om träningen går ut på att föraren är aktiv, lockar och hjälper hunden så är det inte så konstigt att hunden sedan blir låst när man kommer på tävling och föraren plötsligt blir passiv. I klickerträning är föraren hela tiden passiv, det är hundens ansvar att jobba för belöningarna!

Hjälper: Jag har tidigare tyckt att till exempel hålla upp en hand för att hunden ska sätta sig, är en hjälp. Ganska logiskt. Samma sak att locka hunden genom ett slalom eller in i bilen eller lura den fram till rutan med en boll. Den stora insikten nu i helgen har varit att mina rörelser, även de minsta lilla, kan vara onödiga hjälper för hunden. När Iss har ställt sig dåligt har jag tagit ett steg bort för att ge honom en ny chans. På det sättet har jag hjälpt honom och fråntagit honom ansvaret att själv jobba för att hitta rätt position. Det kostade honom dessutom ingenting att göra dåligt, utan han får direkt en ny möjlighet som kan leda till belöning - och en ny anledning att chansa lite istället för att koncentrera sig på vad som lönar sig!

Upplägg av övningar: Efter att ha hört och sett hur Fanny jobbar med klickerträningen har jag insett att jag kan höja kvalitén, och även framgången, på våra pass ordentligt. Fantastiskt, med tanke på hur snabba resultat jag ändå fått se hittills. Fanny kör korta pass, max tre minuter, med full fart och fullt fokus på hunden. Tre klick, lek en liten stund, fyra klick, lek en liten stund, tre klick, lek och så vidare med lite variation. Så fort hunden fattat och gjort ett par rätt så höjer hon kriterierna. Alltså inget "vänta till hunden kan 80%" eller "nöta på för att få upp någon slags förståelse". Däremot är kriterieökningen minimal varje gång. Det kan vara att göra samma sak i en annan riktning, i ett annat rum, i en annan position, få belöning på ett annat sätt eller annat.

Fri: Jag har kört fast tusen gånger i stadgaträningen. Hur ska hunden veta om jag väntar på att den ska ligga still länge eller om jag väntar på att den ska försöka ett annat beteende? När jag tränar stadga vill jag kunna belöna hunden flera gånger för att den ligger still oavsett vad som händer runtomkring, men sedan avslutar jag och då ska den plötsligt förstå att den får lov att röra sig. Genom att ha en frisignal kan jag signalera att en stadgeträning är klar samt visa att det är just stadgeträning det handlar om i detta pass! Jag kommer nog förstå den stora omfattningen av detta kommando så småningom när jag börjar omsätta det i praktiken på allvar. Just nu är det inlärning som gäller!

Summa sumarum går det att säga att veckan har varit intensiv och helgen har varit otroligt givande! Det är roligt att nu börja omsätta mina nya kunskaper i praktiken!

Ps. Min egen belöningsträning går så bra nu, att jag har börjat överföra den på jobbet också!

Vecka 2; Spöken...

Det går spöken i flocken nuförtiden. Jag har, trots diverse bra tips om ljudböcker och bibelläsning, haft svårt att somna på nätterna. Hundarna väcker mig då och då, vill ut eller in eller är törstiga. Sen kan jag inte somna om.... De senaste nätterna har jag haft öronproppar och inte vaknat istället. Ojoj, det känns som att kroppen tar igen sju svåra år! Men det har varit en nyttig träningsvecka, då jag har fått jobba mycket med att balansera träningen efter förmåga.

Men det är inte bara i mig det går spöken. Diva har börjat komma i en rejäl spökålder nu. Det blev VÄLDIGT svårt att gå över slaggbackebron och sedan när vi såg en pimplare blev hon plötsligt en 40 kilos rottweiler med grizzlymarkering. Vi fick lov att gå och prata med den vänlige mannen, om fisk och isborrning. Sen kunde vi gå vidare utan större problem... Jag tar det hela med ro, hon börjar komma i tonåren och det är bara att härda ut de kommande tre åren. Strategin går ut på att inte jaga upp mig utan att alltid vara som vanligt. Jag vill inte förstärka några lustiga beteenden!!!

Det har blivit varmare ute nu. Vi körde lite drag, jag, Baby och Iss. En mil blev det ungefär, i ett ganska makligt tempo. Det går knappast att jämföra hundarnas engagemang när det är nollgradigt, jämfört när det närmar sig tjugo minus. Det märks vilket som är deras arbetstemperatur. Diva har fått dra själv ett par gånger. Hon är otroligt duktig, har inga problem att ta för sig. Det är full speed som gäller! Jag låter henne pausa med jämna mellanrum, lukta lite och pusta ut. Sen kör vi igen. Det är fantastiskt roligt och njutningsfullt att åka efter en så ambitiös liten tjej! Hon ger allt i selen, utan tvekan, även när hon springer helt själv...

Den här veckan har David jobbat dag, vilket har inneburit ensamtid för hundarna. Diva har fått vara hemma med de andra upp till tre timmar i sträck och det har gått jättebra! Inte ens en strumpa söndertuggad :) Hon är ofta aktiv och busig hemma, men alltid när vi kommit tillbaka efter att ha lämnat henne ensam, ligger hon lugnt på hallmattan och väntar. Ännu en lyckträff och en tacksamhet att vi haft det så lätt! En dag har Diva fått hälsa på Artic och en dag hos Spiken. De dagarna är det lek som gäller och vi får sedan hem en mycket trött och belåten liten tjej!


Lydnadsträningen har gått lite på sparlåga, jag har som sagt varit väldigt trött. Har fokuserat på utgångsställningen med Iss, då det var förra veckans riktiga nöt. Det börjar lossna nu, han hittar i stort sett alltid till rätt position. Det kan ta sin tid ibland så kommande veckan blir det många små snabba vändningar istället för att få upp tempot lite. Med lite extra peppning kommer hans säkerhet och då blir han härligt intensiv! Diva har legat i hårdträning inför lördagens utställning och jag har inte vågat röra alltför mycket i andra övningar för att inte få en massa "roliga överraskningar" på utställningen....


...och inga överraskningar blev det. Diva skötte sig exemplariskt! Genomgick en grundlig kontroll av allehanda tänder och stjärtdelar utan protest. Stod som en staty hela bedömningen. Hon var såå duktig, lilltjejen! Vi fick ett HP och förlorade sedan mot en rejäl och vältravande tik. Nu siktar vi mot utställning i Örebro om en månad, fram till dess tränar vi på att stå lite mer "på tårna" och trava ordentligt. Diva har ett väldigt fint steg men vill hellre hoppa och galoppera så snart jag ökar farten.. Får hon gärna göra när hon har dragsele på sig, men inte i utställningsringen!

SNK Östra 2010-01-16
5,5 månader. Bra skalle, välplacerade, lite stora öron. Kunde haft lite mer panna. Mycket bra rygg och svans. Tillräcklig nacke. Lagom stomme, fina fötter. Lite rak i överarmen men rör sig ändå harmoniskt. Lovande päls.

KLKK 2009-12-27
5 månaders tik, feminint huvud, härligt uttryck, bra bett. Lång fin hals. Normalt vinklad runt om. Stark fin rygg, kraftiga ben och tassar. Rör sig med fin resning och bra steg. Bra kontakt med föraren.



Med Baby leker jag för stunden att hon ska stå i en hink. Vi har börjat med en banankartong som så småningom har krympt och blivit halv. Snart dags för hinken, men jag vill gärna få upp tempot lite på det först! Baby är så lurig att träna, hon tänker jättemycket och om belöningen uteblir för att få ett "bättre" försök så ger hon hellre upp. Istället satsar jag på riktig kvalitetsbelöning när hon gör det riktigt bra och lite snålbelöning när det är halvbra. Huga, så segt det kan vara ibland! Jag ser det som kvalitetstid iallafall, värdefull tid för vår relation och för Baby att känna sig uppmärksammad och få lite utmaningar.


I lördags var det också agilitytävling i Linköping. Jag gillar att tävla där, de har stora härliga och rejält inhägnade hagar så jag kan släppa Iss att springa lite innan loppen. Han måste verkligen få göra det, annars är det helt bortkastad tid att tävla! Första loppet var en repris från i somras då han skyggade från allt och inte vågade springa alls... Inför andra loppet kom jag till en insikt. Kanske speakerns röst har någonting med saken att göra? Jag bad speakern vara tyst under loppet och Iss var inte alls lika skärrad! Jag hade en fin plan om att ta kontakt innan jag skickade in i slalom men istället för att ta kontakt så tappade jag Issen in i spökenas värld. Resultatet blev, som vanligt, missad start i slalom. Jag bestämde mig för att bara köra vidare och lyckades fantastiskt bra med en svår passage där de allra flesta ekipagen gick bet. Det känns skönt att vi har en handling som håller! Efter loppet fick vi så fint stöd från kompisar från läktaren. Sånt betyder mycket! Summa sumarum är jag otroligt nöjd med detta lopp, Iss var med mig hela tiden förutom slalomet, han tolkade min handling som väntat och jobbade fint. Han har mycket mer att ge, fartmässigt, men jag föredrar det lite lugnare och mer sansade tempot ett tag framöver. När han blir säkrare på banorna kan jag pressa honom på ett annat sätt!

Den här veckan har jag haft som mål att hitta bra sätt att belöna mig själv. Kollade mycket på nätet men de allra flesta sätten jag hittade var att shoppa eller äta och jag tycker inte att något av de alternativen är hållbara om jag ska motivera mig själv dagligen! Ett annat tips jag läst om är att man berömmer sig själv muntligt. Funkar det för er? Jag har svårt att ta åt mig när jag säger "Det här gjorde jag bra!". Det är klart det kan kännas bra, men inte tillräckligt för att det ska vara värt att kämpa för. Däremot har jag insett att jag är ganska lat av mig. En bra motivation, när jag har kommit hem från jobbet, har sett ut såhär: "Om jag tränar dessa fem övningar med hundarna får jag sätta mig och kolla på tv sen". Har funkat ypperligt, speciellt om det är ett lockande program inom en snar framtid! Det, och andra ta-hand-om-mig-själv-saker som ett varmt bad eller en kopp varmt te, ligger numera högst på listan över positiva förstärkare i träningen av Malle.

Som en summering av veckan kan sägas att det har varit en lugn vecka med ett intensivt slut (för hundarna alltså; för mig har det varit en intensiv arbetsvecka med ett intensivt hundslut...). Utvecklingen har gått fint fram trots mindre ambitiös träning, då jag tycker mig se stora framsteg i min egen arbetsattityd och motivationsträning. Bara att jobba vidare!

Vecka 1; Kyla!

Vilken fantastisk vecka vi har haft! Temperaturen har legat mellan femton och tjugofem minusgrader och hundarna bara njuter just nu. Vi har kört drag tre gånger och jag har varit sugen på många fler men har medvetet tagit det lite lugnare då Iss varit öm i en muskel. De jobbar fint nu, det märks att det är den perfekta arbetstemperaturen för dem. När Baby då och då får en extra kick och börjar dra, då jobbar Issen på som ett ånglok med full fart. Det ska bli så otroligt roligt nästa år då jag kan börja köra på allvar med Diva. Hon och Iss kommer komplettera varandra väldigt bra, Iss är väldigt disciplinerad och lydig medan Diva har en jäkla springskalle och är väldigt orädd. Längtar!


Apropå Diva så har hon haft sin dragdebut den här veckan! Lilltjejen har ju aldrig haft något problem med att dra under promenader och annat och inte heller nu när vi provade. Det var roligt med neckline tyckte hon, den kunde man hålla i munnen medan man sprang. Efter en liten stund släppte hon och koncentrerade sig på att springa istället. Hon är ruskigt stark, det blir två traktorer jag har att köra med till hösten! Bäst att spänna bromsarna... Idag har vi kört hennes andra runda, ett varv runt grannkvarteren. Vi passerade fotgängare och lekande barn men Iss fixade det givetvis och Diva släppte intresset snabbt för att fortsätta springa. Det blir att köra någon runda då och då under vintern för att ha roligt och att hon får springa av sig!


I torsdags åkte jag och kollade på en av två aktuella bilar att köpa. Den var kanonfin så det var inte svårt att bestämma sig! Mitt största krav var att det skulle vara en miljövänlig bil och detta är en gasbil som är det mest miljövänliga som finns. Skåpet ska inredas med fyra burar och plats för packning så det ska gå så lätt som möjligt att åka runt på allehanda äventyr!


Av alla Östergötlands vinterveckor valde Diva att flytta ut nu, när den allra kallaste inträffade. Plötsligt gick hon och lade sig i hundkojan istället för att komma in efter kvälls-kissningen. Hon har ju bara sovit inne tidigare men har trots det en tjock och tät päls som verkar ha hållt henne varm dessa kalla nätter. Ibland har Baby varit sällskap i kojan och ibland har hon sovit själv. Hos oss får hundarna välja om de vill sova inne i lägenheten eller ute i hundgården (det vill säga på altanen). De skäller eller krafsar när de vill att vi öppnar dörren. Så nu har Diva börjat sova ute istället för inne, som ett tecken på att hon mognar och blir mer självständig. Ett annat tecken är att hon numera inte längre går att ha lös. Hon kommer inte ikapp rådjuren än, men efter ett par tappra försök kan jag bara konstatera att hennes fria liv numera är över...


Den här veckan har lydnadsträningen haft följande innehåll: Bakdelskontroll, Utgångsställning, Sitt, Fokus och Bli. Det har varit intensiv träning och en lärorik vecka. Å ena sidan har jag sett stora framsteg och å andra sidan har jag fått stora utmaningar. Det är intressant hur man får lära känna sig själv genom att träna hundar. Hur motiverar jag mig själv att träna när det går segt? När jag ser framsteg går träningen som en dans, men ibland står det still och ibland backar man till och med i träningen. Hur hanterar jag det? Jag märker att svårigheterna har upptagit en överdrivet stor del av min tankeverksamhet den här veckan. Inte på ett problemlösande sätt utan snarare att jag bekymrat mig. Det hade förmodligen gått mycket lättare om jag istället fokuserat på de områden där vi fick omedelbara framsteg. Jag förstärker ju de beteenden som jag vill ha hos hundarna, men hur förstärker jag det beteende jag vill ha hos mig själv? Hur håller jag kämparglöden uppe när det går i motvind? I klickerträning jobbar man med att belöningarna ska komma tätt och det med små steg ska bli större och större utmaningar. På så sätt håller man uppe hundens arbetslust och glöd. Jag behöver hitta ett sätt att höja mina krav på mig själv mer stegvis. Förmodligen sätter jag för höga krav för snabbt och får därför väldigt få anledningar att belöna mig själv. Då tryter arbetslusten. Hmm, ja, tankeverksamheten fortsätter... Ps. Hur belönar man sig själv egentligen?!


Jag började en spårträning med Diva vid årsskiftet. Det är blandade bud om att gå spår i snö, en del buar och en del bäar. Vi gick några spår med fint resultat, Diva är het men jobbar långsamt eftersom jag använder en sådan metod. Allt var bra till jag provade göra en meters godisuppehåll. När det inte var godis i varje fotspår, lyfte Diva blicken och tog sats mot spårslutet. No good! Jag blev kluven, frågade om tips på Klickerforum men blev inte nåt värst klokare på hur jag ska hantera detta. Jag valde att ta uppehåll från spåret och avvakta till snön smälter. Känner jag Östergötland rätt, lär det inte dröja alltför länge och när vi då tränar spår vet jag med säkerhet att hon inte går på synintryck.

Som en summering av veckan kan jag säga att det har varit en mentalt tuff vecka. Jag har fått kämpa med att hålla glöden uppe samtidigt som jag varit trött och sliten. Jag har fått grubbla över hur jag ska hantera motgångar och analysera mig själv ordentligt - på gott och ont. Det är inte bara hundträning som pågår här hemma om dagarna. Det är även i högsta grad personlig utveckling!

Nytt år, nya tankar...

Det blev ett i högsta grad händelserikt avslut på året. Efter en härligt skön och lugn vecka i Norrland, började vi färden söderut men nådde inte längre än till Umeå. En lång bilkö, snöfall och isig väg, nedförsbacke på 110-sträcka och sedan ett finskt par som bestämmer sig för att i princip stanna mitt på motorvägen. Summan? En skicklig parering som slutade i snödrivan via mittvajern på vägen. Stackars fårrden, den såg först ut att ha klarat sig fint men vid närmare undersökning visade det sig att den brutit två vitala delar som höll fast hjulet. Tretton tusen skulle lagningen kosta på denna kära bil som väl är värd knappt två tredjedelar av den summan... Nu får den stå uppe i Umeå och frysa till den hamnar på skroten... :(

Lycka i all olycka var det iallafall. Jag lyckades passera tre bilar utan att skada dem överhuvudtaget, det var varmt ute och precis brevid en rastplats. Bärgningsbilen kom väldigt snabbt och vi fick värme, internet och bra tips på en bilverkstad i närheten. Sist men inte minst; alla klarade sig fint. Vi hade väldigt låg hastighet när vi träffade snödrivan, det var knappt så det kändes som ett stopp. Hundarna trodde det var vanlig rastning och tyckte det var roligt. Pappa frågade i efterhand om jag verkligen är så inte chockad som jag verkar. Och ja, det stämmer. Jag kan knappt sätta mig i bilen utan att tänka på alla hemska saker som kan hända, så är det varje gång. Därför var, och är, jag fortfarande bara otroligt lättad att allt gick så bra.



Det känns skönt att vara hemma, det tycker nog både hundarna och jag. Soffan är väl använd dessa dagar, om jag säger så! Har börjat spåra lite med Diva nu, det är roligt och hon är extremt tänd. Det är pirrigt och samtidigt lite läskigt att börja med helt nya saker. Fast just nu känns det som att jag har någorlunda grepp om det iallafall. Senaste dagarna har jag lagt sjukt mycket tid på planering av året. Det kanske är bortkastat - när vardagen sätter fart är det inte säkert att allt håller. Men min förhoppning är att planeringen istället ska göra det lättare för mig att träna effektivt och därmed se mer framsteg efter mindre träning.

Vi har köpt en kamera nu, äntligen! Eller egentligen är det väl jag som har sagt nej när David tyckt vi skulle köpa en, jag tyckte det räckte med mobilerna och så har vi ju en filmkamera. Men när jag bläddrade igenom gamla bilder insåg jag hur mycket mer som blir förevigat om man bara har en kamera hemma. Så vi hittade en begagnad och slog till. Har redan hunnit prova lite roliga grejer och mer ska det bli! Roligt att kunna dela lite mer bilder i bloggen också :) Jag älskar ju Snowstreams blogg med fantastiska bilder av hundar och natur. Kan verkligen rekommendera den, påminner om att livet är viktigt och vackert!

Sist men inte minst vill jag önska er alla ett Gott Nytt År! Hoppas det blir ett fantastiskt år med många överraskningar och framsteg. Kram!