Vecka 21; Avslutar draget, påbörjar räddningen!

Imorse tog vi onekligen en av säsongens absolut sista dragrundor. Jag har på känn att de kalla mornarna nu kommer försvinna rätt så snabbt när juni börjar... Jag har sagt det förr och jag säger det igen; vi har aldrig haft förmånen att träna såhär långt in på sommaren och det har varit ett sant nöje! Jag tror även det har varit väldigt bra för Diva att vi har hunnit lägga så pass mycket grundträning redan nu. Det känns som att jag kan börja nästa säsong med ordentlig träning för nu har jag två väl fungerande hundar som tar kommandon och jobbar som ett bra team!

För Issen har den här tiden också varit väldigt värdefull. Han har svetsat samman med Diva till ett team och jag lägger mer och mer märke till de stunder när han kämpar på för att hålla ordning på henne. Numera blir han inte låg av hennes impulsiva försök att lukta, jaga, titta och så vidare. Jag berömmer honom med hans namn när han jobbar på framåt och det har funkat jättefint. Han är en klippa och jag vet att Diva kommer ta efter honom när hon blir lite mer vuxen. Det känns skönt!



Hundarna har vätskepaus i ett dike... Min förhoppning om att Diva skulle dra upp tempot lite, har verkligen gått i lås. Som ni ser på filmen har Issen inga problem med att hålla galoppen även i uppförsbacke. Förra året tränade jag honom ensam och med lite för tung vikt bak, vilket resulterade i att han blev en riktig broilerhund som inte fann "springglädjen" utan lufsade på i en maklig trav hela vintern. Träningen med Diva har verkligen eggat honom att börja springa igen! Sedan har jag testat en ny grej nu. Jag har bromsat hårt när vi kört på plan mark och nedförsbackar men släppt dem när vi kört uppför. Jag ville skapa en förväntning gentemot uppförsbackar, för Iss har verkligen lagt av helt inför dem tidigare. Idag fick jag kvitto på att träningen funkar, då kugghjulen på cykeln hade gått sönder och jag inte kunde hjälpa dem alls. Inte var det då några problem att hålla tempot uppför!



Vi har jobbat vidare med apporteringen i veckan. Nu hämtar Issen föremål även från lite avstånd och har börjat röra sig mot utgångsställning för avlämnande. Jag har även börjat blanda in apportbocken på allvar. Än så länge gör vi bara korta övningar, som på filmen. Vi börjar närma oss klass ett-momentet iallafall. Jag har väntat med att lägga in kommando då jag vill ha fram ett ivrigare gripande innan jag lär honom att vänta på kommandot. Jag vill ha honom som en spänd pilbåge som bara längtar efter att få kommandot och gripa om apportbocken! Jag är väldigt nöjd med hans hållande, nu väntar tidsträning och mer hålla i rörelse - det är någonting jag märker att han har svårt med utan att få tugg...

För att lära in ett bra tempo i vidare klassers apportering har jag börjat kasta leksak som Issen får hämta och i belöning kastar jag en annan leksak åt andra hållet. Syftet är att träna honom att springa snabbt med saker i munnen. Men här brister det i vår grundträning, då Issen inte är riktigt tillräckligt förtjust i leksakerna för att ge allt när han springer! Så det blir att jobba med föremålsintresset innan vi kan utveckla det vidare på ett bra sätt. Det är ett tydligt exempel på fördelen med att ha en hund som har (lärt sig) ett stort föremålsintresse!

I inkallningen, däremot, har vi stor nytta av förra sommarens grundträning i agility. Iss är klockren i starterna, står precis stilla till han får lov att springa. Jag tror inkallningen i sig redan har ett så stort värde för honom att den blir som ett belöning i sig själv! Han verkligen längtar efter kommandot och exploderar när det kommer. Den känslan vill jag ha i varje moment! Nu får vi jobba vidare med att han ska hitta ingången på ett bra sätt. Den har vi inte tränat på i någon högre hastighet.

I helgen har vi fått chansen att hjälpa till när (inter)nationella räddningshundstyrkan haft träningshelg. Det har varit väldigt spännande och givande! Jag har passat på att ställa frågor och få lite grepp om hur träningen ser ut. Ju mer jag lärde mig, desto mer tändes en låga inom mig. Jag har haft många olika aktiviteter med mina hundar, både för aktivering och för tävling, men jag har aldrig känt såhär för någon aktivitet tidigare. Jag vill verkligen träna räddning med Diva, för det verkar så himla roligt!!!

Jag har kommit till en insikt om mitt hundtränande. Dels så var det Eva som satte fingret på min träningsstress på ett väldigt konkret sätt genom att hänvisa till prestation och höga krav. Dels var det just studiebesöket hos räddningshundarna, tillsammans med de små övningarna jag gjorde med Diva, som tände ett ljus. Med Baby och Iss har jag alltid startat på minus - vad jag än har gett mig in på. De är väldigt speciella hundar och jätte, jättemycket arbete har gått ut på att överhuvudtaget nå till den utgångspunkt som många hundar redan har naturligt. Med Baby fick jag kämpa hårt för att få hennes uppmärksamhet och kontakt, innan vi kunde börja träna agility på allvar. Med Issen så har jag ju nästan gett upp honom som agilityhund, för att jag inte tror han kommer nå den nivå att han kan vara på tävlingar - något som de allra flesta hundar inte har något problem med i utgångsläget.

Diva på gallertrapporna... Jag har många gånger fått höra "Tänk så långt du kunnat komma om du lagt ner motsvarande energi på en annan hund!". Då har det syftats på en annan ras än siberian husky; kanske en aussie eller en bordercollie. Jag har frågat mig själv vad jag vill, om jag har valt rätt ras. I och med omständigheterna kring mitt valpköp förra året (den planerade kullen dog...) rannsakade jag mig själv rejält och var en hårsmån från att byta ras. Men jag kom fram till att det är siberian husky som är min ras. Jag älskar dem för deras självständighet och sätt att ifrågasätta mina önskemål. Och jag älskar draget, att träna, att bara kunna stiga upp en morgon och åka runt i skogen med vinden i håret. Och så träffade jag Diva...

Jag har säkert berättat detta tusen gånger, men när jag valde Diva var jag verkligen världens kräsnaste. Jag valde kullen för en anfader långt bak i deras stamtavla, efter att ha läst om huskyns ursprung. Sedan hade jag förmånen att få välja mellan tre valpar. Jag gjorde ett litet test med var och en av dem för att se vem som motsvarade mina önskemål (om någon skulle göra det). Jag testade klicka dem, leka med en leksak och studerade dem i en miljö de aldrig varit i förr. De var då sex veckor. När Diva kom in i rummet tvekade hon inte. Hon sökte sig dit där det lät mest och såg mest konstigt ut - för att undersöka. Jag glömmer aldrig när hon ställde sig på en träskiva som låg lite ostadigt mot en planka. När hon stod där och spanade, gled träskivan ned och small i marken under henne. Hon tittade ner lite frågande innan hon ivrigt skuttade vidare för att undersöka resten av rummet. I den sekunden blev hon min.

För att komma tillbaka till detta med insikten då. Under studiebesöket fick vi möjligheten att testa miljön lite. Det var bland annat en gallertrappa och en mörk tunnel med ett varierande underlag. I gallertrappan tvekade hon först till jag tog ett par steg. Då tog hon täten, både upp och ner för trappen. Vi gick ett par våningar upp och ned igen utan problem. Sedan gick vi in i tunneln. För första gången gick Diva faktiskt lugnt! Hon tog täten och nosade sig framåt steg för steg. Av bilden (svansen) att döma var det ett spännande ställe att undersöka, med många dofter!

När de duktiga förarna berättade om miljöträning och hur hundarna påverkas i sitt arbete när de blir osäkra i miljön, kände jag för första gången att jag har faktiskt har fått det lätt. Vi kommer säkert att stöta på miljöer där Diva reagerar, men i grund och botten är hon en jäkligt stabil hund och de problemen kommer att bli helt överkomliga i vår träning. Det var så skönt att plötsligt känna att jag har ett bra utgångsläge med en hund! Och där och då, i allt prat om prov och mål, kände jag att jag vill hålla på med detta enbart för att det passar oss så bra! Jag vet att Diva kommer att älska räddningsarbete och det kommer att vara roligt att följa henne i sin utveckling. Och jag kommer att älska det, för jag kommer inte behöva kämpa så jäkla hårt med att bara komma dit som de andra hundarna har som utgångsläge. Prestationen lyftes av mig och därmed kom insikten om hur mycket jag egentligen kämpat med mina hundar för att komma dit vi är idag.

Rasområdet är tydligen en av de miljöer som många hundar reagerar på och tycker är obehagliga. Diva tyckte det var en bra utsiktsplats och trivdes jättebra med klättringen! Så nu ska vi prova på att träna räddning. Jag ser fram emot det jättemycket och det ska bli väldigt spännande att få lära mer om sökarbete! Det känns roligt att kunna fokusera på detaljer och att lägga en bra grund för framtiden. Jag är förväntansfull och för första gången så skiter jag nog fullständigt i resultaten! Jag behöver ingen bekräftelse på mitt arbete, för detta är någonting som vi gör tillsammans för att det är roligt och för att vi tycker om det. En annorlunda känsla än jag är van vid - inte för att jag inte har roligt med mina hundar, men för att det har varit så mycket att övervinna innan vi har kunnat slappna av och njuta av det.

Med det så avslutar vi veckan i lugn och ro hemma i vardagsrummet. Hundarna är utslagna och sover gott. Snart är det dags att gå och "vattna gräsmattan" utanför dörren för att sedan krypa till sängs. En lärorik och väldigt trevlig vecka. Och jag är glad att jag inte bytte ras. Jag bara hittade rätt hund för mig.

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!