Metallapport, typ

Såhär kan man också apportera en gaffel! Eller hette det "född med silversked i mun"?

Diva söker vidare

Belöning och rutiner

Jag har fått massor fina tips om hur vi kan jobba vidare med Divas sök, av Hedvig, Josefin och Mia! Beröring, tjänstetecken och verbal peppning är alla jättefina tips. Igår testade vi att hålla Diva på ett speciellt sätt vid sökstarten och efter fyra skick sprang hon självmant rakt ut för att söka, utan hörselhjälp! Jag tror nog att vi även kommer att koppla på ett verbalt kommando, då det tyvärr är väldigt lätt att missbruka ett beröringsmönster - när man väl börjat använda det i en situation halkar det även lätt med in i den allmänna beröringen. Beröring i kombination med situation och ett speciellt verbalt kommando tror jag kan nå långt.

Jag skulle gärna använda tjänstetecken också, speciellt som vi förhoppningsvis kommer börja söka alltmer ute i skogen framöver. Tyvärr är Diva inte alls speciellt förtjust i att ha "kläder" på sig. När vi först klär på henne, går hon tokbananas i trädgården men sedan när vi börjar arbeta så går det bra. Av den anledningen vill jag avvakta lite med att sätta på tjänstetecken just nu, till hon förstår att hon ska arbeta och inte bara får tokfnatt!

Så har jag också bollat friskt med instruktör-Mia kring detta med belöning. När vi spårade mycket förra året, kände jag att det var svårt att få till en riktigt bra belöning. Detsamma gäller söket. Det är otroligt viktigt att belöningen har en hög kvalitet och blir riktigt bra för att motivera Diva att jobba intensivt - och sist men inte minst för att hålla henne i arbete så hon inte får för sig att rymma och jaga eller annat roligare...

Först och främst tror jag att det kan vara värdefullt att belöningen varierar. Hellre blanda bra belöningar med några halvbra, än konstant använda samma belöningar bara för att de är de bästa. Så finns det ju flera saker som jag tror Diva kan tända till på. För det första har vi sett att Diva tänder på att någon springer iväg. Hittills har vi använt det som hörselretning för att locka fram ett sökarbete, men i framtiden kan det istället bli en belöning där Diva får jaga figuranten efter att hon hittat den.

För det andra blev det lite konstigt när figuranterna skulle mata Diva. Det är ju lite speciellt att mata en blind hund, hon söker ju inte själv handen om man inte på något sätt talar om för henne att man har godis i den. Detta kan ta udden av belöningen litegrann. Därför ska vi basera belöningen mer på små burkar som antingen luktar eller låter och som Diva själv kan söka. I burkarna kan vi ha till exempel mjuk ost eller leverpastej som en doftande godbit där hon får slicka upp mumset eller lite skramlande godisbitar inuti där man kan skaka på burken och hon får lyssna sig fram till belöningen. Jag har faktiskt också ett par små leksaker där man stoppar in godis som hunden sedan får lirka ut.

Jag ska också se på möjligheten att släpa en godisleksak längs marken så hon får jaga efter den. Det kräver att den låter en del men ska nog gå att ordna :) Sen finns ju, för den figurant som gillar att leka, också möjligheten både att kampa med trasa eller skinn eller att kasta våran fina gummiboll med bjällra i, som Diva älskar!

Ja det är spännande detta med sök! Det får mig att tänka i vidare banor och de här lärdomarna kommer säkerligen ge effekter även i annan träning. Till exempel i Issens träning där jag slarvat och bara använt "lättlekta" leksaker och inte minst i Gunnes träning där vi redan fått jobba hårt för att få fram värdefulla belöningar!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Diva är alltid Diva!

Sådär, då är första träffen på sök- och spårkursen avklarad! Det verkar bli en otroligt spännande och rolig kurs, inte minst för att det äntligen är Divas tur att få göra någonting roligt. Mia är verkligen en duktig instruktör och jag ser fram emot att gå många kurser hos henne.

Diva har alltid varit väldigt förtjust i att vädra sig till saker. Redan som liten valp kunde hon rusa ut i skogen och komma tillbaka med diverse spännande föremål - däribland min neckline som jag inte ens visste att jag tappat. När jag ville börja med brukset, fokuserade vi mycket på spår. Eftersom Diva redan var så förtjust i att söka, kändes det viktigt att även utveckla hennes spårförmåga innan vi fortsatte med sök för mycket. Numera känns det som shit the same, vi kan göra allt och det är inte så himla noga. Bara Diva har roligt!

Ja, och det hade hon nog. Precis som i spåret, tror jag det är viktigt att bygga upp en hög förväntan i det att faktiskt hitta någon ute i fält. Diva är rätt så intensiv tycker jag. Eller alltså, allt ska hända så himla snabbt. Hon hittade en människa och hejade ett ögonblick för att sedan jobba vidare på nya äventyr. Jag skulle vilja att hon tänkte mer som jag, att människan är det bästa målet att hitta! Det är himla svårt faktiskt. Det kräver ganska mycket av den som gömmer sig, att belöna en främmande hund på ett sådant sätt att den blir helt i belöningsextas!

Diva var intresserad av att söka människor. Och bajs. Och kiss. Och möss. Vi fick jobba lite med synretningar - fast i Divas fall blir det givetvis hörselretningar - för att fånga hennes intresse. Då gick det bättre. Med undantag för ett stopp i en godisgömma, gick hon faktiskt nästan rakt på figuranten i sista skicket. Jag tror nog att hon har rätt så bra koll på vart personen gömmer sig. Hon tycker bara att det finns lite annat spännande att göra på vägen. Vi behöver alltså ett slags motivationsarbete!

Jag tror det kan vara ganska roligt att vara figurant när Diva kommer. Man behöver ju liksom inte ligga och gömma sig direkt. Snarare stå helt öppet. När Diva kommer närmare, kan hon vara en halvmeter från figuranten utan att veta att den är där. Hon vet bara på vittringen att den är i närheten. Det är lite spännande på ett annorlunda sätt. Man kan ju själv se så mycket mer av hundens arbete!

Det var roligt att se Diva arbeta. Alla ambitioner och höga mål är borta, kvar finns bara lusten, kärnan i vår relation. Det spelar ingen roll om vi använder hjälper, lockar och pockar, frishapar eller vad som helst. Diva får jobba på och blir nöjd och glad. Jag behöver inte förutse och motarbeta problem, jag behöver inte gräva i detaljer.

Nu ska ni inte missförstå mig. Det är verkligen skitroligt att jobba med sånt också! Men jag tror även att alla som tränar hund med lite ambitioner, skulle tycka att det ibland vore roligt att gå någon enkel kurs och slippa tänka och bara glida med. Lite som draget. Bara åka och njuta!

Diva hittade figuranten alla tre gångerna. Det är liksom en bro som behöver byggas lite. Bara hon förstår att hon har någon att söka, så gör hon det rätt så effektivt. Det är lite av en utmaning detta. Ja, det är det säkert också med en seende hund. Hur talar jag om för Diva att "nu släpper jag dig på ett sök" och att vi inte är på promenad, rastning, hundlek eller annat? Jag kan inte hjälpa henne med mitt kroppspråk, med min blick eller min riktning. Hon ser inte om vi är vid ett hundfält, i en stadspark eller i en skogsglänta. Hon känner säkerligen av både ett och annat, men jag tror faktiskt att doftmässigt skiljer sig inte en vallad skogsglänta sig mycket från en brukshundklubb i allmänhet.

Jag behöver hitta en rutin! En rutin där Diva för det första förstår att det är sök vi ska träna. För det andra förstår i vilken riktning jag vill att hon ska jobba. Och för det tredje har en hög förväntan på att hitta någonting! Jag skulle vilja gå sökkurs typ hela sommaren :)

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Sök- och spårkurs!

Långt innan Diva blev helt blind, anmälde jag oss till en sök- och spårkurs hos Mia Karlsson på Hundia i Mjölby. Min tanke har ju länge varit att jag vill tävla bruks med min lilla tjeja. Förra sommaren harvade vi på med spåret under lång tid men kom aldrig riktigt någonvart. Nu skulle träningen tas upp igen med hjälp av en instruktör!

Men så blev Diva blind. Hela världen kastades omkull, på många sätt. Jag hade glömt bort kursen, lyckligtvis - för då hade jag kanske avanmält oss. När Mia frågade om vi fortfarande skulle gå, tvekade jag. Men ganska snart förstod jag att Diva verkligen ville leva, ville leka, ville aktiveras. Så idag är det dags. Sök- och spårkurs för blinda hunden!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 40, 41 & 42; Drag, motivation och rangordning

Numera är världen vit om mornarna, gräset frasar under fötterna och rutorna måste skrapas innan det går att åka till jobbet. Hundarna spenderar mycket tid ute och de är nästan lika ivriga allihopa när det vankas dragtur. Issen talar ljudligt om att han är redo, står vid grinden och viftar på svansen.

Det är så roligt att se Issen och den förändring han har gått igenom senaste tiden. Förut när vi skulle dra, högg han omkring sig och hade svansen långt in mellan benen när det var dags att starta. Han ville dra, men ivern slog över och blev för mycket. Nu har han växt i sin identitet och i samma takt har kroppen kommit i form igen. Det "lilla extra", hullet han har burit på i somras, är helt borta och han är rent av riktigt stilig.

Busan har börjat löpa och blir regelbundet tuktad av Kinoo som inte är helt nöjd med att ha henne tätt inpå. Inte för att Busan bryr sig, hon travar glatt vidare till nästa hund och hoppas på lek. Jag tror hon trivs fint att springa runt i trädgården på jakt efter en mus eller en lekkamrat. Vi har också ökat tiden för henne i hundgården, då och då spenderar hon hela dagen där tillsammans med de andra tjejerna. Det verkar inte gå någon nöd på någon av dem, de ligger där och solar. Men när vi kommer hem är lyckan nådd; de piper och studsar högt upp i luften till dess jag öppnar dörren och de får flyga ut i våldsam fart.

Vecka 39; Hundgårdshundar och återfall

Ibland tänker jag att folk som inte är intresserade av hundar måste ju tycka att en annan är helknäpp. Hela våra liv kretsar ju kring dessa små lurviga djur. Stora, små, långhåriga eller lockiga spelar ingen roll. För många människor är hunden en bästa vän och för många människor är hunden den enda vännen.

Jag var hästtjej när jag var liten och föga intresserad av hundar. Vi hade en familjehund och visst kelade vi lite ibland men det var inte mycket mer än så. Nej, hundar betydde inte mycket för mig. Det var hästarna som var intressanta.

När jag tänker tillbaka på den där tiden i livet, för lite mer än sex år sedan, när jag bestämde mig för att skaffa hund så kan jag inte komma ihåg varför jag plötsligt vände. Jag bodde på den tiden tillsammans med ett par andra tjejer, varav en hade en schäfer. Jag ägnade knappt någon tid alls åt denna hund, kommer knappt ihåg att den bodde där. Det var först när jag skulle ta med den hem efter skolan en gång, som jag började se de positiva sidorna med att ha hund.

Vecka 30 & 31; Vinklar, vrår och totalt jävla mörker...

Jag ska berätta om en underbar vecka i goda vänners lag och med underbara naturupplevelser. Men först måste jag rensa tankarna rejält. Just nu är det bara kaos i huvudet. Jag kom hem med Diva från Strömsholms djursjukhus för ett par timmar sedan. När vi åkte dit var jag mest orolig för två saker; att ögat skulle vara förstört eller att jag skulle få fortsätta gå i ovisshet. Jag slapp iallafall det sistnämnda.

Jag har berättat om det tidigare, den konstiga natten då Diva väckte mig och hade jätteont. Vi hade varit på stranden på kvällen och tagit jättefina bilder, bland annat den här jämte. Diva busade i vattnet och i sanden. Sedan lade hon sig för att vila och jag passade på att ta en porträttbild. Tänk att den bilden skulle bli så speciell...

Fem timmar senare väckte Diva mig och hade ont. Ögat var helt igensvullet. Veterinären spekulerade i om det var en skada, ett skräp eller en infektion. Hon fick behandling och lindring av smärtan. Sedan har vi väntat i åtta veckor på att ögat skulle bli bra igen. Men det blev aldrig bra. Nu har vi fått besked från en av sveriges bästa ögonspecialister. Divas immunförsvar i ögat har triggats igång och reagerat på hennes egna ögonceller. En sådan reaktion går snabbt och förmodligen blev hon blind med en gång. Det fanns nästan ingenting kvar i ögat när veterinären tittade. Bara en enda stor gröt...

Vecka 29:1; Balans och utveckling...

Vi har precis varit i grustaget en timme igen. Gud vad jag är glad att jag har hittat det! Ett stort område omgivet av branta sandkanter. Här vågar jag ha både Baby och Issen lös och de blir så lyckliga när de får springa helt fritt. Men det bästa är att få klättra, tycker de. Springer i full fart upp och ned medan jag kastar korvbitar till dem. Det är en oslagbar fysisk träningsmöjlighet som funkar även de dagar när temperaturen kryper över femton grader.

Jag skulle önska att vi kunde simma mycket mer, men både Issen och Diva får klåda av att bada. Förmodligen stängs så mycket vatten inne i pälsen, att de får eksem. Issen är värst drabbad. Förra sommaren hade han våldsam klåda hela sommaren. På baken fick han stora variga utslag så vi fick raka hela stjärten... I år har han klarat sig bättre - kanske på grund av att vi har badat betydligt mindre nu. Jag tog honom till sjön häromdagen och tvättade honom med anti-klåda schampo för att se om det blev bättre, men det blev bara en tillfällig och liten lindring.

Vecka 27; Lydnadsprogram och trotsperioder....

En husky är en husky...

Det har blivit en hel del bad senaste veckorna. Vi har fått en ny kompis, Elina med sin husky Baikal. "Baiky" har lärt Diva ett och annat om att simma så numera vågar hon sig ut titt som tätt. Och det behövs. Trettiotvå grader i skuggan har varit stående dagstemperatur senaste veckan. Vi gick en promenad med Elina och Baiky häromdagen. Lillkillen är sju månader och inte riktigt könsmogen än, så Issen fick följa med och gå. Det var intressant och jag fick några nya inputs vad gäller Issens beteende gentemot hannar. Det blev några småspända lägen men Elina stod bara lugnt jämnte och Issen vek av. Jag vet inte om det hade med hennes beteende att göra men det verkade verkligen som att det gjorde Issen lite mer lugn och trygg att hon var precis där.

"Baiky" var för övrigt en väldigt trevlig hund, glad och social och med en naturlig förkärlek för att leka! Det är alltid roligt att se huskies hamna hos rätt person och Elina verkar ha full koll på vad det handlar om att ha en. Om jag någon gång i framtiden tar valpar på en egen tik, hoppas jag på att hitta just sådana valpköpare - som har läst på noggrannt innan, vet vad det innebär och längtar efter just en husky! Det är en lite speciell ras (det är väl i och för sig alla raser på sina sätt!) i och med att den är en så utpräglad draghund. De har lite andra egenskaper än vad man vanligtvis förväntar sig av en hund. Jag läste i ett forum häromdagen, en tjej som hade tre aussies och en husky. Hon skrev ungefär såhär att hon har en hund som gör som den vill, när den vill och tre hundar som gör som husse och matte vill, när husse och matte vill!

Vecka 23 & 24; Fokus fritt följ samt valet och kvalet...

dVi har haft två veckor med härliga morgonpromenader. Naturen kring där vi bor påverkas väldigt lite av människan. Ängarna växer fritt med blommor och gräs, skogen är ofta tät och träden gamla. De flesta stigar är upptrampade av vilda djur, tillsammans med en och annan häst från trakten. Vi njuter morgonpromenaderna, till och med jag känner av myllret av dofter. Morgonstund har guld i mund!

Med sommarvärmen har även fällningen kommit igång. Stora tussar ramlar från Baby, trots daglig kamning. Hennes hals ser numera ut som en riktig skabbräv, lång och smal med några få, sporadiskt utspridda, täckhår kvar. Det är knappt lönt att dammsuga för ett par ögonblick senare är det lika mycket hår igen. Vår grå soffa har antagit en matchande vit färg som envist kilar sig fast mellan trådarna. Till och med Diva har äntligen börjat fälla, en tuss här och där. Det är första gången i livet hon fäller, fram till nu har hon haft kvar sin täta ulliga valppäls.

Hundarna har börjat landa i vårt nya boende nu. Till och med Issen börjar stabiliseras i sin tillvaro. De spenderar mycket tid att leka och spana i trädgården, har hittat trevliga grävplatser och hemliga gömmor där man kan försvinna som ett busigt trick. De måste nästan tro att de kommit till hundhimlen, så härligt det är här! Det finns så mycket utrymme inne också, många rum och fina sovplatser att välja mellan när mörkret börjar falla på. Diva sover fortfarande inne hos oss men Baby och Iss får själv välja vart de vill tillbringa natten. De behöver inte bo ute förrän till hösten.

Vecka 22; Tankar kring grundträning...

Diva gräver i helt andra frågor denna vecka... Visst brukar jag fundera mycket över hundträning under en normal vecka, men denna vecka har varit något alldeles extra! Efter en fantastisk massage (för ovanlighetens skull var det faktiskt JAG som fick njuta av denna!) i början av veckan, drabbades jag av en riktig dunderförkylning. Ofrivillig vila och långtråkighet - det kan bara leda till en sak: Ännu mer funderingar...! Så på gott och ont, detta inlägg kommer att gräva sig djupt ner i hundlig psykologi!

Efter studiebesöket hos räddningshundarna förra helgen, har jag funderat över om det finns många olika sätt att lära in söket? Räddningshundarna hade sök av varierande kvalitet, stil och resultat. Jag hann få med mig att man alltid tränar med positiva metoder och det är ju väldigt trevligt tycker jag. Men även repertoaret av positiva metoder är väldigt brett, tro det eller ej!

Vecka 21; Avslutar draget, påbörjar räddningen!

Imorse tog vi onekligen en av säsongens absolut sista dragrundor. Jag har på känn att de kalla mornarna nu kommer försvinna rätt så snabbt när juni börjar... Jag har sagt det förr och jag säger det igen; vi har aldrig haft förmånen att träna såhär långt in på sommaren och det har varit ett sant nöje! Jag tror även det har varit väldigt bra för Diva att vi har hunnit lägga så pass mycket grundträning redan nu. Det känns som att jag kan börja nästa säsong med ordentlig träning för nu har jag två väl fungerande hundar som tar kommandon och jobbar som ett bra team!

För Issen har den här tiden också varit väldigt värdefull. Han har svetsat samman med Diva till ett team och jag lägger mer och mer märke till de stunder när han kämpar på för att hålla ordning på henne. Numera blir han inte låg av hennes impulsiva försök att lukta, jaga, titta och så vidare. Jag berömmer honom med hans namn när han jobbar på framåt och det har funkat jättefint. Han är en klippa och jag vet att Diva kommer ta efter honom när hon blir lite mer vuxen. Det känns skönt!

Vecka 18 & 19; Tillbaka till vardagslivet och träningen!

Efter en tumultartad och kaosig period av husköp och flytt, försöker jag nu komma igång med vardagsträningen igen. Jag har haft lite extra ledigt senaste veckan och har äntligen börjat komma igång med spårandet igen. Baby och Iss har fått gå två sporadiska blodspår, något som gjorde dem väldigt glada. Det märks att de gillar att spåra och de har helt olika stilar! Baby spårar noggrannt och lugnt, Iss rusar iväg och får springa runt lite då och då när han tappar spåret av bara farten. För mig är det inte så noga hur de spårar, jag lägger spåren främst för att de ska få använda nosen lite och gå spontant i skogen. Det är intressant att se att de, med så olika stilar, ändå når fram till klöven bägge två!

Med Diva har jag påbörjat personspåret nu. Vi började ju lite smått i vintras när hon bara var några månader gammal, men jag körde fast lite och vågade inte fortsätta då jag märkte att hon delvis gick på synintrycket. Det är svårt att gå "osynliga" spår i djup snö..! Nu har vi satt igång igen iallafall och hon har då minsann inte glömt. Jag har lagt ett till tre spår varje dag nu under ledigheten. Det känns som att det kan vara bra att starta intensivt för att få igång ett bra sug och bra rutiner för spårandet!

Jag lägger korta spår på fälten och är noggrann med att det ska vara medvind. På så sätt kan hon inte vittra sig framåt, utan måste lukta noggrannt på marken. Just nu prioriterar jag att hon ska spåra i ett lugnt tempo och med nosen nära marken. Om vi så småningom ska spåra människor på riktigt, är det viktigt att hon inte chansar och rusar framåt i spåret! Jag har grubblat över om jag vill lägga godis i spåret eller ej. I vintras var jag helt inställd på det, men sedan har jag börjat tveka på om det är så bra. Jag vill ju inte gärna göra henne beroende av godis i spåret! Samtidigt har jag läst att det är ett jättebra sätt att få ett noggrannt och djupt spårande. Diva har inga problem med själva spårandet, så godiset är i första hand just ett sätt att förstärka tempot och djupet. Om hon rusar iväg eller vädrar för mycket, kan hon missa godbitarna!

Sedan jag fick tipset av Ylwa att använda back on track-täcket till Baby, har jag sett en radikal skillnad på hennes rygg. Jag har inte masserat henne överhuvudtaget på två veckor, ändå är hennes rygg i bättre form än på riktigt länge! Jag kan inte komma ihåg när jag sist såg henne svanka när hon gick. Ryggen är rak och stark!

Jag ska banne mig investera i ett back on track till Issen också. När jag skulle känna lite på honom häromdagen upptäckte jag att hela han var full av knutar. Det var riktigt illa. Jag har försummat hans massage när jag har fokuserat mer på Baby och sedan glömt av att han också har ett behov av regelbunden värmning. Jag gav honom en rejäl omgång och har var betydligt mer avslappnad efter det. Det är intressant, för han påverkas inte bara fysiskt av att vara spänd i musklerna. Han blir även vresigare och mer oberäknelig! Det är nog tyvärr många hundar här i världen som misstas för att vara aggressiva när de egentligen lider av smärta...



Jag har haft några projekt i trädgården också. Först hittade jag en helt genial blogg på nätet, http://fortezza.doggyblogg.se/, med superbra tips på hur man kan berika hundgården. Jag snodde en massa idéer och tillbringade en heldag i hundgården med hammaren och skruvmejseln i högsta hugg. Resultatet blev en godisvägg där hundarna får balansera på stubbar för att nå godiset, lite tegelstenar, ett cykeldäck och ett cementrör som alla fungerar som godisgömmor och sist men inte minst en slang som sitter på ett snöre på stängslet (se bilden!). Hundarna har ivrigt provat de olika övningarna och det verkar ha höjt värdet på att vara i hundgården!

Sen har vi passat på att sätta stängsel nu när vi haft några dagar ledigt. Själva stängselsättandet var väl ingen match direkt, desto värre var det med att överhuvudtaget kunna sätta det! Stundvis såg vår tomtgräns ut som en berg-och-dalbana, på ett ställe låg grenar och kvistar motsvarande en halv majbrasa och vid stenmuren hängde stora buskar över kanten... Efter rejält med svett och diverse skador är vi nu äntligen färdiga! Släppte ut hundarna för premiärlek och jag tror aldrig jag sett dem njuta så!! De sprang i full fart över stock och sten, upp och ner, tog en paus för att gräva lite efter möss och sen satte de fart igen.

Diva fick omedelbart en favoritplats, nämligen stenmuren! Det passar väldigt bra, då hon behöver träna på att klättra på ojämnt och stundom vickande underlag - det är ju ett av intagningsproven till räddningshundutbildningen sen. Hon travade hit och dit på muren och verkade tycka det var jättespännande! Precis som jag misstänkte, valde Baby ut den stora stenen som utsiktsplats. Där kommer hon ligga och spana och njuta av livet många gånger! Skälla på någon förbipasserande då och då så det blir lite ordning på "byn", hihi!

Iss har ingen favoritplats än. Kanske bakom huset, där han kan gräva stora gropar. Men det han allra helst sysselsätter sig med, är att springa. Runt, runt huset, en sväng runt tvätthängaren, ett varv runt trädet och runt huset igen. Tänk om jag kunde släppa honom lös i skogen, det skulle vara himlen för honom. Springa ohämmat över stock och sten. Nu är vår trädgård nog det mest himlalika han har upplevt, åtminstone i vårt gemensamma liv. Det känns roligt att kunna låta honom få utlopp för det han älskar så mycket!

Diva har fått följa med allt mer på olika äventyr. Vi åkte till Söderköpings brukshundklubb och tittade på appell-lydnadsprov. Det var intressant att se och motiverande för träningen. Jätteduktiga ekipage och trevliga människor som svarade på alla möjliga frågor jag hade! Vi har också varit och besökt lite olika vänner och så får hon barn-träna. Inte riktigt som på bilden då, utan träna på att umgås med barn! Svågern har en son på dryga året och Diva har hjälpt till med barnpassningen genom att städa upp allt han tappat på golvet och noggrannt tvätta hans mun efter maten. Hon är väldigt försiktig och artig minsann - hon tar mat ur handen på honom utan att knappt vidröra fingrarna! När hon får någonting av mig, då hamnar halva handen i munnen... Hon verkar förstå att han är liten och ömtålig och det känns väldigt roligt att hon är så duktig. Varken Baby eller Iss går nämligen att ha i närheten när det är så små barn på besök.

Slutligen vill jag gratulera Divas kullsyster, Dawn, som plockade ett CERT på SPHK:s utställning i Junsele i helgen! Hon är en jättesnygg tjej (lik Diva, förståss!) och gjorde det riktigt bra när hon slog öppen- och bruksklasstikarna vid nio månaders ålder! Grattis!!!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 1; Kyla!

Vilken fantastisk vecka vi har haft! Temperaturen har legat mellan femton och tjugofem minusgrader och hundarna bara njuter just nu. Vi har kört drag tre gånger och jag har varit sugen på många fler men har medvetet tagit det lite lugnare då Iss varit öm i en muskel. De jobbar fint nu, det märks att det är den perfekta arbetstemperaturen för dem. När Baby då och då får en extra kick och börjar dra, då jobbar Issen på som ett ånglok med full fart. Det ska bli så otroligt roligt nästa år då jag kan börja köra på allvar med Diva. Hon och Iss kommer komplettera varandra väldigt bra, Iss är väldigt disciplinerad och lydig medan Diva har en jäkla springskalle och är väldigt orädd. Längtar!


Apropå Diva så har hon haft sin dragdebut den här veckan! Lilltjejen har ju aldrig haft något problem med att dra under promenader och annat och inte heller nu när vi provade. Det var roligt med neckline tyckte hon, den kunde man hålla i munnen medan man sprang. Efter en liten stund släppte hon och koncentrerade sig på att springa istället. Hon är ruskigt stark, det blir två traktorer jag har att köra med till hösten! Bäst att spänna bromsarna... Idag har vi kört hennes andra runda, ett varv runt grannkvarteren. Vi passerade fotgängare och lekande barn men Iss fixade det givetvis och Diva släppte intresset snabbt för att fortsätta springa. Det blir att köra någon runda då och då under vintern för att ha roligt och att hon får springa av sig!


I torsdags åkte jag och kollade på en av två aktuella bilar att köpa. Den var kanonfin så det var inte svårt att bestämma sig! Mitt största krav var att det skulle vara en miljövänlig bil och detta är en gasbil som är det mest miljövänliga som finns. Skåpet ska inredas med fyra burar och plats för packning så det ska gå så lätt som möjligt att åka runt på allehanda äventyr!


Av alla Östergötlands vinterveckor valde Diva att flytta ut nu, när den allra kallaste inträffade. Plötsligt gick hon och lade sig i hundkojan istället för att komma in efter kvälls-kissningen. Hon har ju bara sovit inne tidigare men har trots det en tjock och tät päls som verkar ha hållt henne varm dessa kalla nätter. Ibland har Baby varit sällskap i kojan och ibland har hon sovit själv. Hos oss får hundarna välja om de vill sova inne i lägenheten eller ute i hundgården (det vill säga på altanen). De skäller eller krafsar när de vill att vi öppnar dörren. Så nu har Diva börjat sova ute istället för inne, som ett tecken på att hon mognar och blir mer självständig. Ett annat tecken är att hon numera inte längre går att ha lös. Hon kommer inte ikapp rådjuren än, men efter ett par tappra försök kan jag bara konstatera att hennes fria liv numera är över...


Den här veckan har lydnadsträningen haft följande innehåll: Bakdelskontroll, Utgångsställning, Sitt, Fokus och Bli. Det har varit intensiv träning och en lärorik vecka. Å ena sidan har jag sett stora framsteg och å andra sidan har jag fått stora utmaningar. Det är intressant hur man får lära känna sig själv genom att träna hundar. Hur motiverar jag mig själv att träna när det går segt? När jag ser framsteg går träningen som en dans, men ibland står det still och ibland backar man till och med i träningen. Hur hanterar jag det? Jag märker att svårigheterna har upptagit en överdrivet stor del av min tankeverksamhet den här veckan. Inte på ett problemlösande sätt utan snarare att jag bekymrat mig. Det hade förmodligen gått mycket lättare om jag istället fokuserat på de områden där vi fick omedelbara framsteg. Jag förstärker ju de beteenden som jag vill ha hos hundarna, men hur förstärker jag det beteende jag vill ha hos mig själv? Hur håller jag kämparglöden uppe när det går i motvind? I klickerträning jobbar man med att belöningarna ska komma tätt och det med små steg ska bli större och större utmaningar. På så sätt håller man uppe hundens arbetslust och glöd. Jag behöver hitta ett sätt att höja mina krav på mig själv mer stegvis. Förmodligen sätter jag för höga krav för snabbt och får därför väldigt få anledningar att belöna mig själv. Då tryter arbetslusten. Hmm, ja, tankeverksamheten fortsätter... Ps. Hur belönar man sig själv egentligen?!


Jag började en spårträning med Diva vid årsskiftet. Det är blandade bud om att gå spår i snö, en del buar och en del bäar. Vi gick några spår med fint resultat, Diva är het men jobbar långsamt eftersom jag använder en sådan metod. Allt var bra till jag provade göra en meters godisuppehåll. När det inte var godis i varje fotspår, lyfte Diva blicken och tog sats mot spårslutet. No good! Jag blev kluven, frågade om tips på Klickerforum men blev inte nåt värst klokare på hur jag ska hantera detta. Jag valde att ta uppehåll från spåret och avvakta till snön smälter. Känner jag Östergötland rätt, lär det inte dröja alltför länge och när vi då tränar spår vet jag med säkerhet att hon inte går på synintryck.

Som en summering av veckan kan jag säga att det har varit en mentalt tuff vecka. Jag har fått kämpa med att hålla glöden uppe samtidigt som jag varit trött och sliten. Jag har fått grubbla över hur jag ska hantera motgångar och analysera mig själv ordentligt - på gott och ont. Det är inte bara hundträning som pågår här hemma om dagarna. Det är även i högsta grad personlig utveckling!