Att väcka någonting inom en...

Det finns en sak som har gäckat mig och fått mig att tänka mycket på senaste. Det är Gunne. Jag tror att många skulle sagt, om denna lilla fina tjej, att hon är omöjlig att träna. Inte någon värst aptit, absolut inget föremålsintresse. Jag började med aktiveringsleksaker när hon kom till oss, men till ingen nytta. Hon konstaterade lugnt att där inne i kulan låg en massa mat. Inte utanför. Så var det klart och hon gick och lade sig i soffan.

När jag skrev inläggetom raser, fick jag många kommentarer och funderingar tillbaka. Det var väldigt intressant och jag fick grubbla vidare. Min slutsats blev att det som är avgörande för om en hund är lätt att träna eller svår, är huruvida det finns många saker som hunden åtrår eller ej. Utifrån detta perspektiv skulle Gunne vara en relativt svår hund att träna, med låg aptit och noll föremålsintresse.

När jag började klickerträna Gunne, körde jag några korta pass där jag bara klickade för aktivitet i allmänhet. Gunne blev lätt passiv, stannade upp och väntade. Det är typiskt för en vuxen hund som inte är van vid shaping. Jag försökte undvika att hamna i det läget och jobbade vidare. Så efter några dagar bara hände det. Gunne fick en helt vansinnig extinction burst!

Plötsligt bjöd Gunne på sitt, ligg, krypa framlänges, krypa baklänges, rulla ner på höger sida och rulla ner på vänster. Allt skedde inom loppet av fem sekunder. Då förstod jag två saker. För det första att jag hade väckt någonting inom Gunne. Och för det andra att hunden framför mig förmodligen skulle bli min mest lättränade (och krävande) hund någonsin.

Det är nästan tråkigt att träna Gunne. Hon lär sig så extremt snabbt. Efter ett eller två klick är hon redo för nästa steg. Det har gett utmaningar för mig som tränare. Ofta får jag själv ta en paus för att komma på hur jag ska gå vidare. Gunne jobbar på ett mycket explosivt och kreativt sätt. Men hur roligt är det att träna in ett tricks när hunden förstår efter fem klick? Trettio sekunders aktivering… Så mycket blev det…

Gunne lärde sig jobba för godis. Men jag skulle verkligen behöva kunna leka med henne som belöning! Hur i hela friden ska det gå till? En femårig siberian fullständigt utan föremålsintresse? Jag slog vad med mina kursare i vattenträningsgruppen att vi skulle få våra hundar att gripa och dra valfritt föremål efter tre veckor. Nu var det bara att ligga i hårdträning!

Jag upptäckte av en slump att Gunne är extremt förtjust i tuggben. I sin gamla flock var tuggbenen de stora troféerna och lycklig var den som fick tag i ett! När jag för första gången tog fram ett tuggben till Gunne, såg jag direkt att någonting hände med henne. Hon blev helt utom sig och ögonen var uppspärrade av iver! Gunnes tuggbensmani var min port in i munarbetet.

Under dessa tre veckor fick Gunne ett ben om dagen. Jag höll fram benet, Gunne högg tag som en hyena och jag höll fast. Inte förrän hon drog, släppte jag benet. Jag höll längre och längre och Gunne fick dra hårdare och hårdare. Ibland höll jag benet med en hand, ibland med två. Till slut drog Gunne så hårt att jag inte kunde hålla emot längre.

Nu började jag växla mellan två ben. Gunne fick dra i det ena, jag klickade och så fick hon äta upp det andra som belöning. Hon förstod snabbt leken, och lika snabbt började jag växla. Ibland höll jag fram ett ben som hon fick dra i och ibland höll jag fram något annat föremål! En penna, en trumpinne, en hoprullad tidning och annat i lagom benform. Gunne drog, jag klickade och hon fick sitt ben som jag hade i andra handen. Jag klarade utmaningen!

Men hur i hela friden skulle jag gå vidare därifrån? I ärlighetens namn så tappade jag stinget lite. Munarbetet fick stå till sidan, till förmån för hoppteknik och kontaktfältövningar. Det kändes oändligt långt bort, att kunna leka och kampa med Gunne.

Så häromdagen hände plötsligt någonting. Jag hade lagt min klicker på ett staket. Rätt som det var, reagerade jag på en rörelse i ögonvrån. Det var Gunne som hade rest sig på bakbenen och tog klickern i munnen! Det vara bara en kort sekund så släppte hon och det var över. Men Gunne hade jobbat med sin mun, hon hade frivilligt öppnat den och greppat klickern!

En värme spreds i min kropp. Kanske det var en slump, men kanske det var en bekräftelse att vårt arbete med tuggbenen hade väckt någonting inom Gunne? Jag gjorde ingen stor affär av det sedan. Förrän igår. Jag ställde ifrån mig en toarulle och upptäcker till min stora förvåning att Gunne tar rullen i munnen och bär iväg med den! Okej, bara ett par meter. Men hon bar. Helt tydligt. Nu förstod jag att det verkligen hade hänt på allvar. Gunnes munarbete är väckt!

Idag kunde jag så inte låta bli. En mycket het Gunne tiggde om att få jobba. Jag tog fram klicker, godis och en papperstuss. När jag släppte tussen på golvet tog det inte länge förrän Gunne lyfte den! Klick och godis! Hon lyfte den fem gånger och jag varierade tiden innan klicket för att redan från första början göra henne uthållig. Det var dagens arbetspass.

Det är så otroligt spännande, sådant här! Att vi med rätt ingångspunkt kan få en fullständigt föremålsointresserad hund att ivrigt gripa saker med munnen. Det ligger inte långt bort, att föremålen får större värde för Gunne. Det är redan på gång. Det roligaste av allt, är att den här utvecklingen skedde helt av sig själv efter att jag avslutat tuggbensträningen. Det tog Gunne några veckor och sedan började hon spontanapportera. Ah det är ju grymt!!!

Vecka 38; Njuta livet och börja dra

Jag lever numera i en orgie av bra dragvägar. Visst har jag sett att det finns mycket körvägar häromkring men först nu inser jag vidden av det. Det är verkligen ett oändligt rutnät av vägar att välja mellan! Vi har än så länge tre olika rundor på åtta kilometer, två på tolv och en på femton. Det är mjuka fina skogsvägar blandat med vanliga grusvägar. På flera ställen finns blöta diken eller sjöar att vattna i. Heaven on earth, alltså!

Hundarna har börjat få upp kondisen nu. Igår kväll höll Issen tempot och fick gå i led hela rundan. Vanligtvis får jag flytta bak honom efter fyra-fem kilometer. Det var roligt när hundarna spontant fattade galopp i en uppförbacke efter en mil. Då känns det att de älskar att dra och att de börjar komma i bättre form!

Baby får som vanligt hänga med och springa i spannet. Hon har varit öm i tassarna nu ett par gånger så hon springer med strumpor. Hon är inte speciellt förtjust i dem, men när vi väl kommit iväg så glömmer hon bort dem. Hon har väldigt känsliga tassar och får ofta små sår i kanterna av trampdynorna när vi kört på grus. Inget roligt att springa när man har ont! Så nu är det sockar som gäller.

Vecka 29:2; Vidare tricks, social utveckling och en stor tjej...

Idag är ingen vanlig dag, för idag är Divas födelsedag! Ett år sedan min lilla skruttegumma såg dagens ljus för första gången. Eller åtminstone kände dofter, hon öppnade väl inte ögonen förrän efter några veckor... Jag höll först på att skriva att tiden går så fort, men det här året med Diva har jag verkligen tagit mig tid att njuta av varje stund så det känns som ett långt och vackert år som vi delat tillsammans.

Häromdagen tänkte jag återigen på när jag träffade henne första gången och hon spände ögonen i mig. Visst hade jag väl redan bestämt mig för att det inte skulle bli hon, men allt hon gjorde tydde på att hon skulle bli min älskling! Lilla pricknosen fick följa med hem tre veckor senare och sedan dess har vi delat glädje och sorg, vardag och fest.

Senaste månaden har vi fått kämpa på med ett utomordentligt tonårshumör och idag har Diva äntligen lyckats fånga sin första mus, som ett tecken på att hon verkligen börjar bli stor! Vi firade med att berömma henne jättemycket och klappa henne medan hon mumsade på den knastriga smaskiga musen... Lite svårt att hålla god min till ljudet av ben som krossas, men hon var så stolt så det var bara att spela med, hehe.

Vecka 12 till 16; Total lycka!

Som ni märker har hundarna fått stå tillbaka några veckor på grund av att vi har flyttat. Första veckorna i april ägnade vi varje ledig stund åt att göra iordning vardagsrummet - det är det rum vi använder allra mest och det känns skönt att ha någonting "klart" medan resten av huset är ett bygge. Det har bara blivit våra timslånga morgonpromenader, men hundarna har sänkt sin aktivitetsnivå och klarat det relativt bra.

Det är bara för Issen som det varit påtagligt jobbigt med flytten. Han tycker det är obehagligt om vi skaffar någon ny möbel och nu har vi levt i kaos under flera veckors tid. Det har påverkat hans allmäntillstånd rejält och jag har åter fått vara på min vakt på hans oberäkneliga sidor som han faller tillbaka till när han inte har en helt trygg tillvaro. Han har varit nafsig och nervig i situationer där han annars klarar sig bra och det har varit svårt att riktigt nå fram till honom. Lyckligtvis dröjde det inte länge efter vi flyttade in i huset ordentligt, så var han sitt vanliga jag igen - eller kanske ännu bättre? Lantlivet är otroligt bra för min stora björn, en lugn tillvaro där något oväntat sällan händer.

Jag har tänkt mycket på Issen under den här instabila perioden, och även kommit till några självinsikter. Han är en fantastisk hund att träna - läraktig och otroligt arbetsvillig. Han skulle kunna lära sig precis vad som helst, speciellt noggranna detaljer, och utföra sina uppgifter med full entusiasm. Hans akilleshäl är hans känslighet för miljöerna. Och jag vet inte om han någonsin kommer att bli tryggare än vad han är nu. Jag har slitits mellan känslan att ha en guldgruva som jag vill utveckla, och att ha en osäker liten hund som så gärna vill men inte klarar den sociala pressen. Jag kan alltid träna Issen, och han är den av mina hundar som behöver det allra mest, men jag känner att motivationen tryter lite när jag inte kan tävla eller gå vidare på något "större" sätt. Samtidigt frågar jag mig själv; Är det rätt av mig att pressa honom så hårt, på den sociala sidan? Nu när jag tagit ett steg tillbaka från träning och tävling, ser jag ganska tydligt hur han behöver få ta saker i sin egen takt. Om de ska tas alls.

Det som jag grubblat allra mest på, är agilityn. Vi har nu startat en handfull gånger på mindre tävlingar och visst kan jag se ett framsteg. Numera tar han hinder, följer till viss del min handling och tar några egna initiativ. Men Iss på en agilitytävling, är en hund som pendlar mellan lycka och skräck... Gör jag verkligen rätt som utsätter honom för detta? Svaret är nej. Inte i det här läget, iallafall.

Jag tror jag ska fokusera på lydnaden, som planerat, detta år och ett par år framöver. På lydnadstävlingar är stämningen helt annorlunda. Det är ett betydligt lugnare klimat och en social miljö som är mer anpassad till Issens behov. Kanske att lydnadstävlingar kan bygga en bro till agilityn så småningom. Det skulle vara roligt, för jag vet att om Iss bara har självförtroende kan han slå vem som helst. Men den dagen kanske aldrig kommer. Och detta är någonting jag måste kämpa med att acceptera.

Det är så många runt omkring mig som har förlorat sina hundar på senaste tiden. Jag gruvar mig innerligt för när den dagen kommer att jag måste säga farväl. Det har alltid varit min skräck att förlora någon och tyvärr är den dagen oundviklig. Baby är nio år i år - det är ingen ålder för en husky, men hon närmar sig ändå den delen där livet börjar avslutas. Jag är så glad för den tid vi har tillsammans och jag försöker ta tillvara varje liten stund vi kan göra något lite extra tillsammans. Att hon får ligga jämte mig i soffan när jag kollar på teve och de andra hundarna inte får vara med. Att hon får en liten ostbit extra. Att hon får stanna och lukta den där lilla stunden fast vi egentligen har bråttom. Jag blir så medveten om nuet, insuper doften och lyssnar på ljudet av henne där hon vilar. Jag önskar att det är våra fina stunder jag minns, den dagen när hon är borta.

Vi tar en liten paus från cykelturen så Baby får busa och dricka lite i fårhagen. Det märks att hon har ont ibland, älskade lilla gumman. Ryggen är inte i toppform och på senaste har hon haft ont oftare än vanligt. Jag tror det beror på att hon rör sig betydligt mer nu, på landet, när hon är i hundgård och följer med på våra cykelturer.

Hon har mer ont, men det märks också att hon får starkare och starkare rygg. Det kanske behövs, en period av lite mer smärta, massage och stretching, för att stärka ryggen så hon i längden kan må bättre. Hon får medicin varje dag och det lindrar. Så masserar jag så fort jag märker av att hon inte kan koppla av ordentligt. En dag hade hon hoppat upp och ned från kojan en massa gånger. Den dagen trodde jag inte hon skulle överleva. Hon var helt tom i blicken och bara stod där... Ville inte äta och var inte intresserad av någonting. Kunde inte vila. Jag masserade en halvtimme och efter det gick hon och lade sig direkt och somnade djupt. Det är så skönt att kunna ge henne det, den avslappningen och avlastningen. Hundfysioterapeuten har sagt åt mig att vi kan träna och tävla agility om jag bara underhåller hennes kropp. Men efter denna dagen vet jag att jag aldrig vill utsätta henne för de belastningarna igen.

När det är sagt, så vill jag berätta att Baby stormtrivs på landet! Jag är så otroligt glad att hon får leva på det här sättet nu när hon är pensionär. Långa skogspromenader, en och annan cykeltur. Ligga på trappen och spana på fåglar och annat spännande som prasslar i skogen. Så snart vi har stängslat trädgården, kan jag garantera att fröken Baby kommer ligga som en drottning på sin tron och hålla ställningarna i byn!


Vi har invigt de nya vägarna nu, och passar på att köra så mycket som möjligt nu innan det blir för varmt. Vi börjar redan närma oss gränsen, igår morse var det nästan nio grader och jag har tio som maxgräns. Iss har tyckt det varit konstigt att springa med Diva, dels har han blivit väldigt störd av att hon kan busa till det ibland och dels tycker han det är obehagligt när linan blir slak - något som händer relativt ofta när Diva håller tempot och han inte riktigt hänger med. Nu har vi kört en handfull gånger och Issen börjar vänja sig vid situationen. Och vilket radarpar! Mina förhoppningar har infriats - Diva håller ett bra tempo backe upp och backe ned, medan Iss sköter styrningen. Det händer mer och mer sällan att Issen tappar tempo i uppförsbackarna. Diva motiverar honom att jobba hårdare!

Jag måste säga att det är en betydlig skillnad att träna när man har en hund som jobbar järnet. Det känns lättare och roligare för jag märker att hundarna också har roligt! Inte längre bara så att man åker ut för att motionera, utan det är verkligen njutningsfullt! Det är fantastiskt att se hundarna jobba på, att de tar i lite extra när det går tungt och så får lite tokryck när de får öka tempot.

Diva har börjat växa till sig nu. Bakbenen börjar komma ikapp och bröstet växer. Det ska bli roligt att ställa ut henne till hösten, som objektiv sakkunnig skulle jag ge henne goda chanser :) Men hon utvecklas inte bara fysiskt. Hon har haft några dispyter med Baby och har blivit mer bestämd men är samtidig barnsligt busig och impulsiv. En typisk tonåring! Strategin fortsätter; att ta allt med ro. Hon håller fortfarande på att lära sig mycket om livet...

Jag var först lite orolig att vi inte skulle ha några bra promenadstråk kring nya huset. Det är inte så kul i längden att vandra en grusväg fram och tillbaka varje promenad. Men inte hade jag behövt oroa mig! Det finns kanonfina promenadstigar och skogsvägar att traska runt på. Och än bättre; det finns väldigt fina spårskogar. Stock och sten, öppet och tättvuxet, äng och mark. Så nu ska vi börja med spåren på allvar. Det ska bli väldigt roligt!


Avslutningsvis vill jag bara skryta lite om Divas arbetsvilja och uthållighet. Det märks nu, att vi har lagt en bra grund. Hon ger inte upp i första taget, utan kämpar vidare till hon lyckas. Precis en sådan attityd man vill ha hos en brukshund! Ibland kan man nästan se hur hon grubblar över vad hon ska göra. Detta var faktiskt första gången som hon verkligen fattade att klossen ska ner i hålet i lådan. Så det kanske inte är så långt borta med tvätt-sortering då :)

Kram på er!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 9; Isgata, fällning och balansövningar...

Oj, vilken mosshög vi har varit här hemma i veckan! Det är fortfarande kallt ute, men solen har börjat värma. Det i sin tur har medfört att våra fina hårda snöpackade cykelvägar har omvandlats till isgator... Där det inte är blank is, har redan asfalten börjat titta fram. Nu finns det inte mycket att göra förrän grusvägarna börjar titta fram. Längtar väldigt till vi får huset och kan börja träna där ute. Ska bli väldigt trevligt!

Har trots väglaget gjort några försök att träna drag. Det har gått långsamt och vingligt men det har iallafall gett hundarna lite motion. Men det är någonting som inte stämmer med Issen... Han är inte alls tänd, joggar sakta framåt, missar kommandon och vill till och med lukta ibland! Kan det ha att göra med Divas löp? Jag kan mycket väl tänka mig att han blir påverkad av det även om liksom själva funktionen inte fungerar längre. Hoppas det är så iallafall, men i nuläget är det bara att vänta och se...

Trots isbanorna njuter vi av det härliga vädret och solen som värmer. Baby ligger ute på dagarna och kisar av ljuset. Det är dag från 06-18 nu, ljust när vi stiger upp och ljust när jag kommer hem från jobbet. Härligt! Även om vi haft en underbar vinter ska det bli skönt med lite sol och värme.

Jag har börjat promenera med hundarna tillsammans igen. Det var nästan hopplöst i början av året, när Diva blev så stor att hon bara skulle busa med de andra och Issen drog på som ett ånglok. Mitt tålamod är väl inte känt för att vara det bästa så istället för att börja varje dag med konflikt har jag gått med hundarna en och en istället. Nu har ju lyckligtvis Iss slutat dra med halsband och Diva börjar bli så stor att hon kan "gå själv", utan att hänga i nackskinnet på Baby. Därmed blir det fler och längre promenader tillsammans igen! Känns bra att hundarna får mer utetid, gå runt och sniffa och undersöka världen runt oss.

"Sitter jag inte på bollen nu, matte?!" Istället för att riskera livet på cykelvägarna leker vi lite balansövningar på pilatesbollen. Diva har ju tränat det sedan hon var pytteliten och det är fascinerande att jämföra henne och Iss. Iss har fortfarande svårt att förstå vart bakdelen sitter. Balansövningar är verkligen otroligt viktigt för honom! Det finns fortfarande mycket självkänsla att bygga genom att ge honom mer kroppskontroll. Har kämpat på med att få honom att sitta vackert (vill inte locka, utan att han sakta men säkert själv listar ut att han ska lyfta på framtassarna) men det ger otroligt lite resultat. Han vet uppenbarligen att han har bakben, då han kan stå på bakbenen. Värre är det med stjärten. Så nu är det ren stjärtkontroll vi tränar ;)

Det är fascinerande att leka med och träna en hund. Man upptäcker mer och mer av deras personlighet. Jag kommer ihåg i början när vi lärde Iss att stå på bakbenen. Ojoj, han tyckte det var så obehagligt att lyfta framtassarna! När han väl vågade göra det och upptäckte att kroppen stod kvar på baktassarna, började han stå på bakbenen i ur och skur. När han skulle spana, ville ha godis, kika upp på köksbänken eller bara till vardags när han blev trött på att inte göra något speciellt... Stå på bakbenen är fortfarande ett av de beteenden han erbjuder först, trots att jag nästan aldrig belönar det. Tänk vilken fantastisk känsla han måste fått när han upptäckte att han kunde det! Den känslan har hållt i sig så bra att han fortsätter göra rörelsen om och om igen, utan att få godis, beröm eller annat.



Vi var på agilitytävling i lördags. En officiell, för ovanlighetens skull. Jag kände mig i fin form och var väldigt motiverad att sköta min handling bra. Issen däremot var lite disträ fast samtidigt pigg. Samma slags disträhet som han visat om dagarna nu när Diva löper, men som även syns på tävlingarna. Även om han inte var med, är jag väldigt nöjd med att han hade "det lilla extra", hans osäkerhet hämmade honom inte samtidigt som den inte spann iväg totalt och blev okontrollerat spring.

Nu när jag skriver det förresten, så slår det mig att sedan jag följde Fannys råd har vi haft väldigt lite okontrollerat springande! Det var ett jättebra tips, att lära in ett kommando som betyder att "Nu får du springa iväg hur mycket du vill och bara springa, springa och springa". Jag kör med "Stick iväg!". Numera är det nästan alltid så att Issen studsar iväg ett par galoppsprång men sedan kommer tillbaka, för det var inte roligare än så. På så sätt har springandet blivit avdramatiserat och det är roligare att leka med mig!

Avslutningsvis måste jag bara berätta att vi har varit ut till huset och "hälsat på" litegrann. Det är så härligt där ute, sådan stillhet och ro. Jag har undersökt lite om det finns något gammalt gårdsnamn för huset, det skulle vara så roligt att återuppta det. Mycket riktigt så finns där ett namn, och inte vilket som helst. "Björkliden" heter vårt blivande hem! Tycker det passar så bra, både mysigt och vackert, men även att det för många associeras med snö och vinter. Är det inte perfekt?

"Välkomna till Björkliden" :)

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 5; Stora planer på flera plan...

Jag får lite skrivkramp när jag ska sammanfatta den här veckan. Den har varit så emotionellt kaosartad för mig så hundarna har kommit i andra hand. Vi har kollat på hus ganska länge, jag och David. Var nästan på väg för ett år sedan, hittade ett mysigt hus strax utanför stan, men jag kände mig inte förberedd, inte mogen. David har ju inte körkort och det begränsar ju alternativen ganska rejält. Nu är han på gång och det verkar gå i en rasande fart. Plötsligt fanns det fler alternativ på boende - däribland ett litet rött hus med vita knutar i en avkrok utanför Motala.

Vi slog slag i saken och åkte ut och tittade på huset. Visst är det mycket att göra med det, men att vara där kändes verkligen som att vara Hemma. Sedan första visningen har vi diskuterat, undersökt, räknat och diskuterat igen. Det har varit tidskrävande, det är kanske ett av de största beslut vi kan ta i livet. Till slut bestämde vi oss iallafall för att lägga ett bud. Då satte krånglet igång. Banken slog bakut och ville inte låna ut tillräckligt mycket pengar. Det finns grundläggande problem med huset, som måste åtgärdas snarast och det innebär även att vi behöver låna upp och omvärdera huset. Men ingen bank tycktes ställa upp. Allt detta, hit och dit, har tagit så otroligt mycket energi... Ni som känner mig vet att om jag gör något, är det till 110%. "Ingen som köper hus har nog undersökt lika mycket som du", säger David och det är förmodligen sant. Hursomhelst är budet lagt, mäklaren går i god för höjt värde på huset och vi har en alierad på banken. Nu är det bara att vänta och se. Håll tummarna, snälla!

Allt detta krångel har gjort mig otroligt trött. Det är baksidan med att vara en allt-eller-inget-person. Den lilla tid och ork jag har haft, har jag använt till att göra klart de nya kriterie-planerna, som jag faktiskt blev ganska nöjd med! Lyckligtvis har hundarna varit tålmodiga med mig och nöjt sig med lite kel och gos i soffan och sängen. Klart vi har tränat lite, med betoning på lite. Mer miljöträning än nya-övningar träning har det blivit. Radikalast skillnad är det på Issen. Den energi som han får när vi klickertränar, övervinner de rädslor han har! Kanske det även har att göra med att jag numera är fullt närvarande i vår träning. Vi har tränat både mitt i Mjölby centrum och i ridhus under agilitytävling och bägge tillfällena har han presterat precis lika bra som hemma! Någonstans, långt där borta, tycker jag mig se en ljusning för herr Clint E.

Ett uppvaknande jag har fått denna vecka, bjöd Monika på under en morgonpromenad. Hon hade läst att man lätt tappar närminnet när man är stressad. Det gick upp ett ljus för mig, ett hopp. Kan det vara så, att om Issen lär sig någonting tillräckligt bra och under tillräckligt lång tid - så det blir djupinlärt - då kommer han även att klara av det i stressade situationer? Tanken gav mig som sagt ett välbehövt hopp. För trots att han är så jäkla duktig då och då, funderar jag ibland på att bara lägga ner agilityn. Kommer han någonsin komma till den nivån att han jobbar med mig genom hela loppen?

Ett till uppvaknande fick jag när jag stötte på boken Control Unleashed. Jag har bara läst lite vagt om den, men den verkar sätta huvudet på spiken med mina och Issens problem. Kolla bara här: "Learn how to turn stress to confidence and distraction to focus using methods that are 110% positive." Den är dyr att köpa så jag har ännu inte bestämt mig, men om den är så bra som den låter (ska läsa lite fler recensioner) så kommer jag att köpa den så småningom. Kanske kan bli omvälvande för vår utveckling? Hoppas det!

Började förresten med hopp-stå igår och det blev verkligen veckans höjdpunkt. Efter två pass erbjuder Iss hoppstå i skritt! För trav och galopp, se nästa vecka ;)

Jag har grubblat mycket över drag med Diva den här veckan. Hon är ju kanonduktig, drar som en galning men är helt ostyrbar. Planen var ju att köra henne med Issen och med hans hjälp lära henne höger och vänster samt passera frestande saker. Men vi körde fast! När Diva fick upp lite fart, strömmade adrenalinet totalt över och det har konstant slutat med att hon har hängt i nackskinnet på Issen. Jätterolig lek! tycker Diva, men inte jag och Issen. Fick rådet att sätta henne längre bak, så hon har sitt huvud i höjd med Issens sida. Sagt och gjort. Tyvärr hittade hon då den roliga lösningen att hon kunde bita honom i benen, i full fart mitt i draget. Issen har blivit mer och mer störd av att dra tillsammans med henne och jag förstår det.

Men så idag, tog jag till den tunga arsenalen. Riktigt lång lina till Issen och en rejält kort till Diva. På så sätt hamnade hon på tryggt avstånd bakom Iss. Han kunde galoppera på i lugn och ro där fram och hon har fått jobba på utan att kunna falla för sina impulser. Som pricken över i:et hade jag smort in Issens lina noggrannt med Tabasco. Diva är väldigt känslig för Tabasco-doft och smak, det är något av det värsta hon vet. På så sätt hade jag henne på tryggt avstånd från hänga-i-linan-attacker! Det fungerade kanonbra och vi körde en kilometer i full karetas :) Så nu har jag stora planer om en tabasco-väst till Issen, som han kan ha när jag ska lära Diva att springa jämte en annan hund utan att leka. Lyckligtvis är Issen helt obekymrad av doften!

Avslutningsvis, både här i bloggen och för veckan, vill jag bjuda på ett av våra mest högtidliga ögonblick. Det är från Vintercupen, där vi idag för första gången på tävling har gjort två felfria lopp!



Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 2; Spöken...

Det går spöken i flocken nuförtiden. Jag har, trots diverse bra tips om ljudböcker och bibelläsning, haft svårt att somna på nätterna. Hundarna väcker mig då och då, vill ut eller in eller är törstiga. Sen kan jag inte somna om.... De senaste nätterna har jag haft öronproppar och inte vaknat istället. Ojoj, det känns som att kroppen tar igen sju svåra år! Men det har varit en nyttig träningsvecka, då jag har fått jobba mycket med att balansera träningen efter förmåga.

Men det är inte bara i mig det går spöken. Diva har börjat komma i en rejäl spökålder nu. Det blev VÄLDIGT svårt att gå över slaggbackebron och sedan när vi såg en pimplare blev hon plötsligt en 40 kilos rottweiler med grizzlymarkering. Vi fick lov att gå och prata med den vänlige mannen, om fisk och isborrning. Sen kunde vi gå vidare utan större problem... Jag tar det hela med ro, hon börjar komma i tonåren och det är bara att härda ut de kommande tre åren. Strategin går ut på att inte jaga upp mig utan att alltid vara som vanligt. Jag vill inte förstärka några lustiga beteenden!!!

Det har blivit varmare ute nu. Vi körde lite drag, jag, Baby och Iss. En mil blev det ungefär, i ett ganska makligt tempo. Det går knappast att jämföra hundarnas engagemang när det är nollgradigt, jämfört när det närmar sig tjugo minus. Det märks vilket som är deras arbetstemperatur. Diva har fått dra själv ett par gånger. Hon är otroligt duktig, har inga problem att ta för sig. Det är full speed som gäller! Jag låter henne pausa med jämna mellanrum, lukta lite och pusta ut. Sen kör vi igen. Det är fantastiskt roligt och njutningsfullt att åka efter en så ambitiös liten tjej! Hon ger allt i selen, utan tvekan, även när hon springer helt själv...

Den här veckan har David jobbat dag, vilket har inneburit ensamtid för hundarna. Diva har fått vara hemma med de andra upp till tre timmar i sträck och det har gått jättebra! Inte ens en strumpa söndertuggad :) Hon är ofta aktiv och busig hemma, men alltid när vi kommit tillbaka efter att ha lämnat henne ensam, ligger hon lugnt på hallmattan och väntar. Ännu en lyckträff och en tacksamhet att vi haft det så lätt! En dag har Diva fått hälsa på Artic och en dag hos Spiken. De dagarna är det lek som gäller och vi får sedan hem en mycket trött och belåten liten tjej!


Lydnadsträningen har gått lite på sparlåga, jag har som sagt varit väldigt trött. Har fokuserat på utgångsställningen med Iss, då det var förra veckans riktiga nöt. Det börjar lossna nu, han hittar i stort sett alltid till rätt position. Det kan ta sin tid ibland så kommande veckan blir det många små snabba vändningar istället för att få upp tempot lite. Med lite extra peppning kommer hans säkerhet och då blir han härligt intensiv! Diva har legat i hårdträning inför lördagens utställning och jag har inte vågat röra alltför mycket i andra övningar för att inte få en massa "roliga överraskningar" på utställningen....


...och inga överraskningar blev det. Diva skötte sig exemplariskt! Genomgick en grundlig kontroll av allehanda tänder och stjärtdelar utan protest. Stod som en staty hela bedömningen. Hon var såå duktig, lilltjejen! Vi fick ett HP och förlorade sedan mot en rejäl och vältravande tik. Nu siktar vi mot utställning i Örebro om en månad, fram till dess tränar vi på att stå lite mer "på tårna" och trava ordentligt. Diva har ett väldigt fint steg men vill hellre hoppa och galoppera så snart jag ökar farten.. Får hon gärna göra när hon har dragsele på sig, men inte i utställningsringen!

SNK Östra 2010-01-16
5,5 månader. Bra skalle, välplacerade, lite stora öron. Kunde haft lite mer panna. Mycket bra rygg och svans. Tillräcklig nacke. Lagom stomme, fina fötter. Lite rak i överarmen men rör sig ändå harmoniskt. Lovande päls.

KLKK 2009-12-27
5 månaders tik, feminint huvud, härligt uttryck, bra bett. Lång fin hals. Normalt vinklad runt om. Stark fin rygg, kraftiga ben och tassar. Rör sig med fin resning och bra steg. Bra kontakt med föraren.



Med Baby leker jag för stunden att hon ska stå i en hink. Vi har börjat med en banankartong som så småningom har krympt och blivit halv. Snart dags för hinken, men jag vill gärna få upp tempot lite på det först! Baby är så lurig att träna, hon tänker jättemycket och om belöningen uteblir för att få ett "bättre" försök så ger hon hellre upp. Istället satsar jag på riktig kvalitetsbelöning när hon gör det riktigt bra och lite snålbelöning när det är halvbra. Huga, så segt det kan vara ibland! Jag ser det som kvalitetstid iallafall, värdefull tid för vår relation och för Baby att känna sig uppmärksammad och få lite utmaningar.


I lördags var det också agilitytävling i Linköping. Jag gillar att tävla där, de har stora härliga och rejält inhägnade hagar så jag kan släppa Iss att springa lite innan loppen. Han måste verkligen få göra det, annars är det helt bortkastad tid att tävla! Första loppet var en repris från i somras då han skyggade från allt och inte vågade springa alls... Inför andra loppet kom jag till en insikt. Kanske speakerns röst har någonting med saken att göra? Jag bad speakern vara tyst under loppet och Iss var inte alls lika skärrad! Jag hade en fin plan om att ta kontakt innan jag skickade in i slalom men istället för att ta kontakt så tappade jag Issen in i spökenas värld. Resultatet blev, som vanligt, missad start i slalom. Jag bestämde mig för att bara köra vidare och lyckades fantastiskt bra med en svår passage där de allra flesta ekipagen gick bet. Det känns skönt att vi har en handling som håller! Efter loppet fick vi så fint stöd från kompisar från läktaren. Sånt betyder mycket! Summa sumarum är jag otroligt nöjd med detta lopp, Iss var med mig hela tiden förutom slalomet, han tolkade min handling som väntat och jobbade fint. Han har mycket mer att ge, fartmässigt, men jag föredrar det lite lugnare och mer sansade tempot ett tag framöver. När han blir säkrare på banorna kan jag pressa honom på ett annat sätt!

Den här veckan har jag haft som mål att hitta bra sätt att belöna mig själv. Kollade mycket på nätet men de allra flesta sätten jag hittade var att shoppa eller äta och jag tycker inte att något av de alternativen är hållbara om jag ska motivera mig själv dagligen! Ett annat tips jag läst om är att man berömmer sig själv muntligt. Funkar det för er? Jag har svårt att ta åt mig när jag säger "Det här gjorde jag bra!". Det är klart det kan kännas bra, men inte tillräckligt för att det ska vara värt att kämpa för. Däremot har jag insett att jag är ganska lat av mig. En bra motivation, när jag har kommit hem från jobbet, har sett ut såhär: "Om jag tränar dessa fem övningar med hundarna får jag sätta mig och kolla på tv sen". Har funkat ypperligt, speciellt om det är ett lockande program inom en snar framtid! Det, och andra ta-hand-om-mig-själv-saker som ett varmt bad eller en kopp varmt te, ligger numera högst på listan över positiva förstärkare i träningen av Malle.

Som en summering av veckan kan sägas att det har varit en lugn vecka med ett intensivt slut (för hundarna alltså; för mig har det varit en intensiv arbetsvecka med ett intensivt hundslut...). Utvecklingen har gått fint fram trots mindre ambitiös träning, då jag tycker mig se stora framsteg i min egen arbetsattityd och motivationsträning. Bara att jobba vidare!

Tävlingsträningen fortsätter...

Vi tar varje chans vi har att tävlingsträna nuförtiden. Igår var det träningstävling hos Klickerklokarna. Två banor på klass II nivå med rätt så luriga vägar och tätt mellan hindrena. Jag valde direkt att förenkla banan för att få ett bra flyt och uppmuntra Issen. Han gick jättefint när vi värmde upp, var tänd och med mig på ett bra sätt. Väl på banorna sedan, kom den osäkra lilla hunden fram i honom igen. Jag är nästan helt säker på att jag inte förmedlar någon osäkerhet till honom. Jag är varken nervös eller orolig när jag är på banan, utan känner mig ungefär som vid ett vanligt träningspass. Det verkar som att domaren är det som blockerar honom....en främmande människa mitt på banan? Kan tyckas inte vara så värst speciellt men av någon anledning ser Iss till att hela tiden ha superkoll på vart domaren befinner sig. Han är ju osäker på främmande människor, men först och främst om de kommer väldigt nära. Däremot - som Carina sade förra veckan - kan det ju ha stor betydelse att han faktiskt är lös. Han har inte samma trygghet då. Han brukar ju inte direkt vara lös sådär till vardags heller... ;)

Det mesta flöt ändå på, på banan. Fick till ett jättefint tight framförbyte där domaren stod relativt nära men jag kände att Iss sög fint på hindret och var med mig. Det ögonblicket vill jag komma ihåg som vision för hur det kommer vara i framtiden! Däremot tog han inte slalom ordentligt första loppet. Andra loppet bestämde jag mig för att fokusera på slalomet och testa om han skulle ta det ifall jag bara var lite envis. Men icke...

Issen kan slalom, det är hans favorithinder. Han kan ta det självständigt på stora avstånd från nästan alla vinklar. Full fart - smatt säger det bara! Men slalomet är det hinder som kräver mest koncentration från hans sida och på tävlingarna klarar han uppenbarligen inte att fokusera tillräckligt för att klara det. Så istället för att göra det till en stor grej och börja krångla med slalomet (nu när jag vet att han inte kommer ta det även om jag envisas) har jag bestämt mig för att hoppa över slalomet när vi tävlar. När han väl börjar bli lite trygg i tävlingssituationen kommer han att få tillräckligt med fokus och slalomet kommer inte längre att vara ett problem. Däremot har jag kommit fram till att jag måste möta upp från träningshållet genom att plocka in statister som står runtomkring hindret när vi tränar på trygga hemmaplan. På så sätt kan han vänja sig vid att fokusera även med störning!

Ikväll är det träningstävling igen, i Söderköping. Målet är att få ett fint flyt, att jag jobbar på med full attityd och glädje för att få med honom och rejsa istället för att han sneglar på domaren. Jag ska försöka hitta en väg jag kan ta förbi slalomet och om det inte går, tar jag en belöningsstund med lite kamp förbi det. Det roligaste skulle vara om det gick att köra en kort, fartfylld väg genom banan och sedan bre på med full belöning och du-är-bäst-i-världen pepp!!!

Jag funderar på att eventuellt göra en deal med domaren att han kan hålla sig lite i bakgrunden för att se om det i huvudsak är domaren som Iss stör sig på, eller om domaren bara är droppen som får bägaren att rinna över i den livliga miljön. Jag känner inte längre någon oro för att Issen skulle "hamna" ute i publiken, han är snarare för osäker för att våga gå nära andra. Nu gäller det att jobba intensivt för att plocka fram det roliga och gemenskapen, bara han och jag, för att förstärka vår relation!

Det känns som att den här träningen kan dra ut på tiden. Våra planerade tävlingar i Tranås och Eslöv kommer förmodligen också att bli slalomlösa rejs-lopp. Men inte mig emot. Det viktigaste är att Issen känner glädje och trygghet på banan! På lång sikt har vi allt att vinna på att gå lugnt framåt. Jag tänker inte bara på agilityn, men även på drag, lydnad och annat vi kommer att hålla på med i framtiden. Miljöträningen är den viktigaste och mest värdefulla för Issen. Då är det en bra inkörsport att blanda den med agilityn, som han tycker är så roligt!

Ibland är det tufft att jobba på det här sättet. Ibland känner mig som tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand - jag har en jätte, jätteduktig hund men får aldrig chansen att visa upp hur himla bra vi är!!! Då tänker jag på vad Susan Salo har sagt: "The main reason people fail to achieve their goals is they give away what they want most of all for what they want right now!" En dag kommer vi briljera på banan.

Men just nu ser vi fram emot kvällen och sedan: Fem dagars välförtjänt viloperiod!

Ny träningsperiod, nya mål!

Första vilan är nu över, sedan jag införde den nya träningsrutinen. Försöker få ordentlig ordning på träningen för att kunna göra den så effektiv som möjligt och även få tid för att tänka igenom, planera och utvärdera våra framsteg. Ett steg i detta är att vi tränar tre veckor och vilar en vecka. På så sätt får jag en tydlig uppdelning i träningsperioder som jag kan ha speciella mål för och därigenom även bli så motiverad som möjligt att jobba effektivt. Under "viloveckan" använder jag istället motsvarande tid till att utvärdera den träningen som har varit och planera kommande träningsperiod.

Jag har då och då hittat luckor i vår träning senaste tiden. Här är några saker vi behöver jobba mer med, ordnat i prioritetsordning. Jag har delat in det i hinderträning, samarbetsträning och miljöträning eftersom jag ofta kör dessa delar parallellt för omväxlingens skull.

Hinderträning:
1. Balanshinder i följande ordning: A-hinder, balansbom och gunga
2. Slalomingångar från höger
3. Slalomteknik

Samarbetsträning:
1. Framförbyten
2. Öka avståndet under utskick
3. Testa och utveckla nära-ut handen

Miljöträning (tävlingsträning):
1. Köra en oinghägnad bana med ett tiotal hundar runtomkring
2. Göra detsamma med hundar som går nära banan
3. Göra detsamma med publik som tjoar och rör sig på banan

Jag har precis plöjt de första trehundrafemtio sidorna i boken "Lydnadsträning i teori och praktik". Hittills har det inte varit ett ord om lydnad, utan i grund och botten klickerträning. En otroligt bra bok som ingående beskriver hur klickerträning och fri-shejping fungerar. Jag känner att det är så mycket kunskap som jag har matat in i hjärnan under kort tid, att jag måste gå tillbaka och sätta mig in i det - punkt efter punkt. Men jag önskar jag kunde allt det där nu med en gång, för att kunna planera träningen så effektivt och bra som möjligt! Jag fick så många aha-upplevelser som jag nu inte längre kommer ihåg var för sig. Ska iallafall försöka göra en bra plan på vår träning, sen får jag utveckla det alltmedan jag kommer igenom kapitel för kapitel i boken.

Jag har tänkt över vad för fokus jag ska ha den här perioden nu iallafall. Det är fyra veckor fram till vår debut och därför är det viktigt att miljöträningen också hänger med i utvecklingen. Träningsfokuset ligger alltså på balanshinder, framförbyten och tävlingsträning.

Balanshinder:

Gungan - Målet är att Iss ska springa i full fart ända upp på gungan och direkt trampa i backen när han landar. Idag springer han relativt fort upp och trampar när den landar. Det jag behöver är mer fart och självständighet. Eftersom jag har jobbat upp tekniken genom att locka honom, har jag gjort honom beroende av mig. Jag har heller inget speciellt ord för gungan, vilket gör honom lite osäker på om det han kommer till är balanshindret eller gungan. Han är också fortfarande lite osäker på trampet och stannar ibland uppe på gungan även med framtassarna.
Såhär ser momentet ut om jag delar upp det i smådelar:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på gungan - hunden springer upp på gungan i full fart
Hunden springer upp på gungan i full fart - gungan dunsar i backen - hunden trampar direkt med framtassarna i backen
Hunden trampar direkt med framtassarna i backen - föraren ger signal - hunden får springa och får belöning
Såhär (fast baklänges) ska jag alltså träna in gungan! Det liknar så som vi har tränat gungan tidigare, men jag märker brister i de olika delmomenten som vi behöver bättra på. Det är min uppgift under träningsperioden!

A-hindret - Målet är att Iss ska hoppa över "nocken" på a-hindret och på så sätt landa på nedfartens kontaktfält innan han flyger vidare. Jag har grubblat över hur jag ska få honom att hoppa utan hjälper (som senare blir svåra eller omöjliga att jobba bort) men har inte kommit på någon bra lösning. Någon idé? Baby erbjöd själv det beteendet och hade nog ett av Sveriges snabbaste a-hinder, som ni kan se! Annars är det följande uppdelning av momentet som gäller:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på a-hindret - hunden springer upp på a-hindret i full fart
Hunden springer upp på a-hindret i full fart - hunden hoppar över nocken - hunden får springa vidare och får belöning.
När det gäller a-hindret är det alltså själva hoppet som jag belönar! För att få fram hoppet lägger jag en bom i överkanten på a-hindret. Bommen börjar jag genast arbeta bort så snart Issen börjar hoppa.

Balansbommen - Målet är att Iss ska springa i full fart upp på balansbommen utan att hoppa över kontakfältet, fortsätta i full fart ända ned till han landar med framtassarna på marken och stannar. Såhär ser uppdelningen av momentet ut:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på balansen - hunden springer upp på balansen i full fart
Hunden springer på balansen i full fart - hunden kommer till marken - hunden stannar på marken med framtassarna
Hunden stannar på marken med framtassarna - föraren ger signal - hunden får springa och får belöning
Steg ett är redan klart men steg tre måste vi jobba för fullt med för att få till steg två.

Framförbyten:
Vad gäller framförbyten är det väldigt mycket upp till min handling om vi lyckas eller ej. Det jag behöver jobba rejält med är hur jag använder mina armar och min kropp som svängsignaler samt att ständigt tänka två hinder i förväg. Det går trögt, men de gånger jag har lyckats har varit en fantastisk känsla! För att träna det så effektivt som möjligt kombinerar jag torrhandling med framförbytesövningar och bakläxor av min eminente träningskamrat Emmeli.

Tävlingsträning:
Det kommer successivt fler och fler hundar när vi tränar hela banor. Mitt uppdrag den här träningsperioden är att våga vara mer framfusig och be om att få störningar för att vi ska utvecklas. Eventuellt kör vi träningstävling i Fjugesta den 12 augusti som ett led i tävlingsträningen.

För att det ska bli så bra som möjligt behöver jag analysera vidare hur jag ska göra klart de olika momenten i hinderträningen. Jag har iallafall ett hum om hur det ska gå till. Mer om detta kommer senare. Det viktigaste jag måste komma ihåg när jag planerar vidare är att hela tiden variera min position och så småningom lägga in störningar i vår hinderträning. Dessutom är samtliga av dessa hindermoment sådana som måste tränas när hunden är på en hög energinivå.

Framgångstriangeln mitt i prick!

Efter ett klartecken från veterinären har vi börjat träna övningar igen. Emmeli hade samlat ihop några framförbytesövningar för att drilla oss extra mycket efter helgens totala misslyckande. Hennes Molle och Ruffe är på semester så vi och Linda med Igloo fick oss en välbehövd privatlektion istället. Välbehövd för att jag blev påmind om och fick ännu mer förståelse för den handling vi har bestämt oss för att köra!

Jag har, ända fram till nu, inte helt förstått innebörden av farthand och styrhand. Den gamla vanan har suttit i - jag har visat med bägge händerna och har ställt till det fullständigt för Issen. Precis som jag misstänkte var det jag som gjorde helt tokigt igår; inte Isse-gubben. Jag provade en massa olika saker, men alla med en gemensam nämnare. Händer och armar pekade åt alla håll och kanter! När Emmeli visade handlingen lite kort så trillade poletten ner direkt för mig. Jag måste beskriva tydligare så jag kommer ihåg detta till framtida gånger när jag har problem med framförbytena!

Vid ett framförbyte ska min farthand stötta Iss ända till bytet är över och vi är inne på den nya vägen då nästa hand tar över som farthand. Min fart och riktning visar däremot att någonting händer och vart vi är på väg! Äsch det är ju helt hopplöst att beskriva det i text, hoppas Emmeli har tålamod att påminna mig ett par gånger till innan det sitter i kroppen. Apropå det så kändes det när handlingen var rätt. Jag var rak i ryggen, riktade kroppen rätt och kunde jobba på ett väldigt fokuserat och metodiskt sätt! När den känslan infinner sig kan det bara gå bra!

Emmeli hade en jättebra idé om hur vi kan felsöka när någonting inte funkar med Issen (mig). Idén går ut på en triangel med tre komponenter som alla behövs för att nå framgång. Brister det i någon av de tre så behöver vi analysera hur vi ska gå vidare. Grundträningen är nog en komponent som alla behöver i sin triangel. För det flesta är nog även motivationen ett naturligt hörn - de allra flesta hundar behöver motiveras på något sätt. Det fysiska är en punkt för Issen därför att hans kropp innebär en fysisk begränsning i agilityn. Han är lång och stor, har mycket vikt att vända med muskler som är anpassade mer för uthållighet än för explosiv styrka. Det är något som jag behöver ta hänsyn till i träningen. Men jag måste även möta upp i andra änden genom att hjälpa honom bygga den fysiken han behöver för att inte gå sönder när vi tränar agility.

Vi tränade ett staket också idag. Av någon anledning tycker jag att staket är läskiga, jag känner mig osäker på hur jag ska handla dem. Men detta gick ju bara helt fantastiskt kanonbra! Handlingen satt jättefint, vi fick tighta svängar och hade ett jättefint samarbete. Issen var så totalt lyhörd och hade all uppmärksamhet mot mig. Han jobbade på jättefint, bra fart och attityd genom övningarna. Det var riktigt roligt att träna med honom! Andra övningen kraschade han rakt in i ett hinder och efter det markerade han på vänstra framtassen. Jag tvekade inte en sekund utan avbröt träningen direkt. Såhär i efterhand ser jag det som ett tydligt tecken på den utvecklingen jag har gått igenom senaste månaderna. Förut skulle jag pausat lite men sedan kört vidare av ren iver. Idag bröt jag direkt för dagen. Nu ska Issen få vila över natten, sen ska jag se hur han ser ut imorgon. Allt ser bra ut än så länge iallafall. Lilla gubben min <3

Luckor i grundträningen och goda nyheter...

Idag har vi tränat agility med våra dragkompisar! Det var en ny upplevelse, många hundar inne på banan som störningsmoment men utan att jag behövde bli nervös - Issen hade träffat alla sedan tidigare och det var bara tikar + en kastrerad hanne. Tio dagars vila börjar märka på min lillkille, han är väldigt rastlös och okoncentrerad. Skulle behöva galoppera en mil eller så nu för att kunna koppla av igen. Jag ska ringa veterinären imorgon och fråga snällt om vi kan få lov att springa lite iallafall, innan Issen helt klättrar på väggarna...

Hursomhelst så gjorde vi en framförbytesövning, precis samma som jag tränat för drygt en månad sen, fast spegelvänd. Hur jag än försökte så lyckades jag inte få in honom. Gång på gång blev det en vid båge och han hamnade bakom mig, mot hinder 6. Jag testade en mängd olika saker men lyckades inte...

I efterhand när jag pratade med Emmeli förstod jag att det finns två alternativ; antingen var han helt enkelt för okoncentrerad för att lyssna på mig, vilket jag brukar tro men i efterhand alltid inser är fel. Eller så har vi brister i grundträningen. Det kan jag på stående fot erkänna. Vi har inte tränat tillräckligt mycket på de kontaktbaserade övningarna. Där får jag bakläxa!

Samma sak insåg jag när vi tränade kontaktfält för ett par dagar sedan. Vi får inte riktigt upp farten på nergången på balansbommen. Jag har grubblat och bollat med Emmeli hur vi ska kunna lösa detta och vi har testat några olika sätt med rätt så bra framgång. Men jag insåg att även här har vi en brist i grundträningen; Issen springer inte med full fart till targeten. Bakläxa igen!

Det känns skönt att vara klar med slalomet och ha fina bakombyten när jag ser att vi har luckor i träningen. Långsamt blir det mindre och mindre vi måste fylla upp. Nu kan jag fokusera på detta under en period när jag litar på att det andra sitter. Det slog mig också att jag måste arbeta med att ställa om mig mentalt. Sedan jag har tränat Baby, som är en otroligt svårmotiverad hund, sitter det kvar en spärr i min hjärna. Att lära in någonting nytt eller göra det bättre känns nästan som en oöverstiglig uppgift. Med Baby var det så. Två steg fram och ett eller två bak hela tiden. Issen är på ett helt annat sätt. Han kan visa stora framsteg efter en enda övning. Ett par- tre gångers träning tror jag kommer förbättra våra framförbyten radikalt! Det är synd, bara, att när jag inser att vi har en lucka i träningen känns det som att jag har ett berg att flytta på..när det i själva verket är en småsten! Onödigt att förbruka energi på den slags oro.

Slutligen vill jag ge ett stort grattis till Eva och Ronja som plockade hem ett LPII idag!! Agility med en husky är en sak, men att vara lydnadsförare med en husky måste vara något av det mest krävande som finns. Vi ska så småningom prova på lite lydnad och då är det givet vilka våra förebilder är :)

Bilden föreställer Ronja under ett platsligg. Om jag inte har missförstått Evas kalender helt så verkar det inte bättre än att hon startar nästa husky i ettan inom kort :) Vi får se vad det blir av den lille parveln - en halvsyster till vår eventuelle nye flockmedlem!

Det känns så roligt att huskisarna börjar visa framfötterna inom de övriga hundsporterna också (förutom drag). Jag tror att många som har skaffat huskyn som sällskap nu ser att det går att hålla på med olika saker och därmed även blir både hund och människa lyckligare! Tyvärr verkar det hända allt för ofta att man tror att promenader gör en husky nöjd med livet men det räcker bara i undantagsfall. Så ut och sporta med er!!

Om uppvärmning...

Titta på den här bilden och säg att hundar inte behöver uppvärmning innan agilityträningen! Issens handleder är böjda nästan 90 grader - åt fel håll. Jag hoppas den här bilden ska påminna mig om den stora vikten av att värma upp hunden ordentligt innan ett agilitypass. Dels att först rasta och gå för att få upp cirkulationen lite, sedan värma upp med torrhandling, balanshinder och slalom. Jag är dålig på detta, tänker att det inte är så noga. Så den här bilden gav mig en ny färsk insikt i vikten av uppvärmning!

Ett lopp säger mer än tusen ord...

På grund av Issens medicinering bantade jag ner träningen till att endast vara denna bana två gånger. Bägge gångerna felfritt men jag hade lagt leksaken så otympligt i målet så Issen drog dit flera gånger. Här har du andra loppet och känslan när det var över går bara inte att beskriva!!!! Vi kanske är klara för start ändå då, i september :)

Banan är en hoppbana klass tre, hämtad från helgens tävlingar i Åtvidaberg. Det var en fantastiskt rolig bana, fint flyt och ändå vissa svårigheter. Av trettiosex startande hundar var det åtta som klarade denna bana felfritt :) Jag är speciellt nöjd med några saker; Första svängen i starten, som jag tyckte var relativt svår men som Issen klarade nästan helt på egen hand. Slalomet som han tog helt självständigt även om jag höll mig på rejält avstånd. Och slutligen, bäst av allt, att han tog den genomskinliga tunneln på slutet. Den var svår, många hundar hade tydligen missat den ingången, och jag hamnade mycket längre bak än planerat men Issen sökte den kanonbra och bara dundrade igenom den!!

Om du vill titta på banan så finns den här: http://sabotoren.se/uploads/sabotoren09/KS-S-HOPP3.pdf

Några saker jag måste komma ihåg:
- Det är just nu viktigare att jobba med ett driv i steget än att få tighta svängar.
- Jag MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE jobba mer med att söka kontakt i god tid, ett eller två hinder i förväg innan en sväng. Glömmer ständigt bort detta och det är ödesdigert!!
- Lura Issen att jag har leksaken men lämna i hemlighet över den till någon som kan stå i mål!
- Jag måste hela tiden ge järnet, fysiskt! Inte stå och titta på när han springer :)

Tävling och tankar...

Igår fick jag mig en tankeställare vad gäller tävling… Eller snarare en insikt… Jag tycker det är en svår balansgång på somrarna, att tävla och samtidigt jobba vidare med träningen. Jag blir så eggad av tävlingsinstinkt och av att alla pratar om tävlingar hela tiden! Vill iväg, ut och tävla, anmäla till massor av tävlingar och bara köra. Det är inrotat i mig sedan tiden med Baby och jag tror nästan det blir som ett drev – man vill ju inte missa någonting! Under vintrarna när jag har fått distans till tävlandet har jag känt att det inte är ett bra sätt att hålla på. Istället för att ta vara på den tid jag har tillsammans med hundarna, blir det enbart en jakt på sekundrar och pinnar…

Nu när jag står med en fot kvar i vinterpausen och en fot i agilityvärlden, önskar och hoppas jag att jag klarar av att tänka annorlunda den här gången. Emmeli sa det så bra häromdagen; ”Jag vill vara en av de förare som går in på banan med ett stort leende, kör järnet och sedan avslutar med ett leende – oavsett hur loppet gick!” Det blir så lätt att man blir fokuserad på resultat och – det är hemskt men sant – glömmer vad det egentligen handlar om; ett fantastiskt samspel, en rolig lek tillsammans med någon som man tycker otroligt mycket om!

Iss är en så lydig hund att jag lätt förväntar mig för mycket av honom. De senaste månaderna har varit väldigt intressanta och ställt mig inför många funderingar. Ett exempel: Plötsligt när vi kör en övning så springer Iss iväg och ställer sig och kissar mot en buske. Vad ska jag göra? Tidigare har jag skällt på honom när han släppt fokus och plötsligt gjort annat. Jag vill inte att han ska tro att han kan träna när han känner för det och sedan bara springa iväg när något annat lockar. Men så fick jag mig en funderare. Jag tränar ofta hårt och intensivt och han är en hund som klarar det. Men även Iss behöver pauser ibland. Jag har inte varit lyhörd för detta, i min iver att träna honom att bli duktig. På senaste har jag accepterat hans bortfall och sett vad som har hänt. Han har luktat, kissat eller sprungit lite och sedan kommit tillbaka till mig – laddad för mer träning! Wow! Och igår hände det för första gången: Jag märkte hans pausbehov redan innan han sprang iväg och kunde avbryta direkt för att ge honom en liggpaus!!

Jag är så tacksam för att jag har en hund som så gärna vill göra rätt! Iss försöker och försöker in i det sista för att allt ska bli så som jag vill ha det. En husky som honom växer definitivt inte på träd. Han är otroligt lätt att träna, det går knappt att jämföra med huskies generellt. Jag inser mer och mer att han alltid ger 110 procent, att han alltid försöker göra rätt och göra det bra. Han har haft ett brokigt förflutet som har gjort honom till en trasig hund och ändå, trots det, kämpar han dagligen framåt mot ett normalt liv. Han är en fantastisk hund och jag är så glad att jag har gett honom en chans till.(Det var nära att Iss fick lämna oss för de eviga jaktmarkerna förra året, då han var svår och oberäknelig gentemot andra hundar. Det är tack vare husse som han finns kvar idag och jag kan inte vara mer tacksam för att det blev så.)

Emmeli och Molle debuterade igårkväll! Molle är en fantastisk hund och Emmeli är en ruskigt duktig handler. Med ruskigt duktig handler menar jag att hon alltid är konsekvent, noggrann och har grundtränat sin hund länge och väl. Hon fokuserar på det positiva och är mån om relationen mellan henne och Molle. De tog en välförtjänt seger i hoppklassen. Grattis!!!

Att träna tillsammans med duktiga agilityhundar är inte alltid lätt. Jag är en sådan tävlingsmänniska och tappar lätt sugen när det går snabbare framåt för andra än det gör för mig. Agility gör ingen skillnad på raser och det fick vi smaka på under de åren jag tävlade med Baby. Vi gjorde inte mindre än åtta felfria lopp i hopp klass 2 utan att lyckas få den sista pinnen. De flesta gångerna var vi en hårsmån från pinnplats och det var otroligt förargerligt. När det gäller Iss så tror jag verkligen på honom. Jag vet att han kan konkurrera och ta placeringar i alla klasser. Men jag måste komma ihåg två saker:
- Iss är en siberian husky och har inte en medfödd talang för agility.
- Iss är en omplacering med ett förflutet som gör att vi även ständigt kämpar med den sociala biten.

Det jag vill säga med detta är att Iss behöver tid på sig. Förmodligen mycket mer tid än de flesta bordercollies, kelpies, belgiska vallare och andra. Jag ska sluta tänka på att alla de andra hinner iväg långt före oss i utvecklingen. Istället ska jag fokusera på att när vi väl börjar tävla på allvar ska vi vara ett så säkert team och ha ett så fint samarbete att det går ett sus genom publiken :) Nu kom jag att tänka på Eva och Ronja som tävlar klass 2 lydnad. När hon gör momenten så busvisslar och applåderar publiken av förtjusning över att en husky kan vara så jävla duktig!! Vi ska också stå på prispallen en dag, och den dagen ska vara ett resultat av grundlig träning och en riktigt bra relation mellan hund och människa!

Vi är uppe i Norrland en vecka nu och tar det lugnt. Eller det blir ju inte direkt lugnt numera när mamma och pappa bor åtskiljda.. Hursomhelst blir det mycket naturupplevelser och sköna promenader. Igår var vi först upp på Pålberget och tittade på utsikten, sedan åkte vi till Potten och fågelskådade. Jag avslutade dagen med att ta en kvällstvätt vid forsen, riktigt skönt!
Idag var vi i Boden och tränade agility. Jag hade förväntat mig att det skulle vara en massa agilityfolk där men det var bara jag och en annan tjej. Däremot var det en hel del lydnadsfolk på planen brevid. Vi gjorde en enkel klass 1 agilitybana utan några svårare passager. Jag tycker banan fungerade fint, tappade honom lite innan platta tunneln genom att be om en tight sväng efter långhoppet - jag kunde jobbat mer med min rörelse för att få honom på rätt linje. Slalomet missade han nästan konstant första porten men det handlar förmodligen om att han hade svårt att koncentrera sig med så mycket runtomkring. Han gjorde iallafall rätt till slut. Jag är speciellt nöjd med handlingen vid hinder 13-19, det fungerade jättebra att först använda nära-ut handen och sedan säkra tunnelingången vid hinder 18 med ett bakombyte innan nummer 17.



Träningen kändes bra, det är nästan som att jag har börjat utgå från att han ska följa mig och jobba med mig, till skillnad från förut då jag konstant förväntade mig att han skulle sticka. Det kanske var några gånger när risken fanns men jag tappade honom bara när han var tvungen att bajsa ute i höga gräset. Jag inser att vi måste träna mycket mer på att ta balanshindrena i kombinationer, det var ovant för honom och det märktes extra tydligt då han stannade upp uppe på balansbommen och a-hindret för att titta på de andra hundarna. Det kommer att försvinna när han blir mer säker och därmed även mer fokuserad på sin uppgift på de hindrena. Jag känner att jag måste göra en strategi för hur vi ska jobba upp farten och säkerheten på balanshindrena. Det är nog den största utmaningen för oss i nuläget, förutom det att jobba på banan när det är andra hundar runtomkring.