Dagen efter...

Vad hände igår egentligen? Ja alltså jag är ju givetvis medveten om att vi var och tävlade lydnad för första gången. Men efteråt? Jag kände mig så konstig. Uttömd. Både på energi, inspiration och lust. Jag kände inte alls sådär som jag skulle ha velat; nöjd med vår första insats och motiverad att fortsätta jobba.

Det skulle vara en vägledning för mig igår, en vägledning om vart vi ligger i träningen och om vart jag behöver lägga krutet framöver. Protokollet med poängen och domarens kommentarer skulle bli min guide. Men herregud jag som var så övertygad om att vi skulle ligga åtminstone i nederkant av förstapris!

Självklart känner jag en press. Jag skryter jämt, ja det vet ju ni som följer bloggen, om att shapingen är så överlägsen träningsmetod, om att det minsann inte är så svårt att träna en husky, om att lydnaden går så bra och är nästan helt klar. Att gå ut från lydnadsplanen med ett protokoll på 140 poäng, ja det kändes lite som en kalldusch.

Jag får helt enkelt rannsaka mig själv. Vad hände? Har jag helt misstagit mig om vår nivå? Har jag överskattat oss så brutalt? Det saknades liksom tjugo poäng för att ens vara i närheten av ett förstapris. Jag tror jag kände mig rätt så tagen efter det. Rätt så nedslagen. Rätt så hopplös.

Så nu frågar jag mig; vad gick fel? Vart rasade poängen bort? Del efter del har jag gått igenom momenten i huvudet och på protokollet. Vad gjorde vi dåligt? Vad behöver vi träna mer på? Och om jag tänker på längre sikt; hur vill jag själv att det ska se ut? Ställandet till exempel kunde jag inte önskat mig ett bättre. Det var verkligen helt perfekt. Domaren och jag var inte överens och det kan jag acceptera. Jag skulle inte gjort det annorlunda om jag fick drömma.

Platsliggandet var Issen så gudomligt duktig. Jag upptäckte senare på kvällen att han har kraftig klåda på ryggen. När jag ser på filmen såhär i efterhand ser jag hur han gång på gång kastar bak huvudet av irritation men snabbt fokuserar på sin uppgift igen. Han kämpar hela tiden för att ligga kvar och titta på mig. Till slut kastar han sig bak på rygg och rullar sig och lika snabbt ligger han stilla på sin plats igen. Det gick så snabbt att det knappt syns på filmen. Inom loppet av en sekund skulle jag tro. Sedan ligger han kvar resten av platsen, om än fortfarande mycket irriterad. För mig, bevisar det återigen vilken otrolig vilja Issen har att göra saker bra.

Tandvisningen kändes jättebra. Han försökte inte ens backa, han hade en skön attityd fram till domaren och var i allmänhet på mycket bra humör. Linförigheten var värre. Någonstans strax därinnan tappade jag Issens förväntansfulla ivriga ögon. Jag tror det var uppvärmningen. Eller så var det miljön. När vi stod där och skulle påbörja linförigheten, var Issen i en annan värld. Han brukar vara det när jag känner stress, press eller nervositet.

Han gick kanonfint så länge vi gick rakt fram utan att någonting hände. En av våra absolut största styrkor är just Issens position. Han håller den mycket precist, utan att jag behöver göra någonting alls. Men varje halt och varje sväng, tappade vi kontakten för en kort stund. Tillräckligt kort för att det skulle bli slarvigt. Jag tror det har att göra med kommenderingen. Issen ser sig omkring litegrann för varje rop. Lyckligtvis är kommendering ganska lätt att träna mer på.

Språngmarschen gick som förtjänat. Issen gjorde det bättre än han gjort på den lilla träning vi haft och höll sig faktiskt vid min sida om än långt fram. Jag kommer ihåg hur jag kände att kopplet hängde där vi sprang, det var en skön känsla att Issen var kvar med mig. När det var dags för helt om halt, var vi redan framme vid startplatsen och Issen började lukta på träplattan som markerade den. Han tappade helt bort mig. Det är väl förtjänat, jag vet att det är en svaghet i vårt fria följ, att Issen tror att det är över när någonting förändras i miljön runtomkring. Det är precis samma sak om vi går från nyklippt till veckogammalt gräs eller om vi kommer nära skogsbrynet - då slutar Issen jobba.

Läggandet gick inte alls. Jag får äta upp den tiden jag lagt på ställandet på senaste, det hade inte skadat om jag ibland lagt in något läggande. Det känns lyckligtvis inte som något stort problem, Issen skiljer klockrent på kommandona under baklängesmarsch men jag har slarvat med repetitionerna i vanlig position.

Inkallningen var jättefin. Som vanligt, tittade Issen bort när jag skulle ropa men han kom direkt med en fin och härlig fart. Han gjorde också en väldigt bra ingång, snabbare än vanligt. Men vad hände sen? Han stannade upp och tittade mot publiken. Jag blev väldigt överraskad, ja nästan så jag inte kunde förstå det. Det tog en stund innan han "kom tillbaka" till utgångsställningen igen.

Ställandet, som jag skrev förut, var klockrent. Det märktes tydligt att vi lagt mycket energi på det. Det var rakt och omedelbart, han stod helt still och väntade ända till jag gav kommando. Då avvaktade jag ändå lite extra med kommandot för att testa honom mot tävlingsledarens kommendering. Ja, ställandet var nog höjdpunkten på dagen.

Vid apporteringen fick Issen för sig att det var belöningsdags. Jag får faktiskt ta på mig skulden en del för det här. Jag behöver träna på att bete mig tävlingsmässigt även mellan momenten. Gång på gång lämnar jag utgångsställningen utan minsta förvarning och traskar iväg på ett helt annat sätt än jag borde. Så även innan apporteringen. Issen är som fäst med en gummisnodd från buren, han vill ha sin belöning nu. Nej jag kallar in igen och vi gör apporteringen. Det är första gången Issen släpper en apportbock och jag är inte överraskad. Varför har jag aldrig tränat på att räcka fram en apportbock som någon annan hund just gripit? Det blir bakläxa.

Hoppet över hinder är jag jättenöjd med. Issen svarar direkt på kommando och hoppar fint, men vårt gamla problem med tacklingarna gör comeback. Ett tydligt exempel på varför det är så otroligt viktigt att jobba fram beteendet korrekt relativt snabbt. Under miljöpåverkan och flera moment i följd, avslöjas slarvig träning omedelbart. Så även för oss.

Vi förtjänade vår poäng. Vi har många brister i träningen. Men nu när jag så uttömmande ändå erkänt mina känslor, så har jag en behållning. Vi fick en dålig poäng, men vi har en bra grund. Det finns detaljer vi behöver utveckla ännu mer men tyngdpunkten ska definitivt ligga på tävlingsträning. Hade Issen och jag varit avslappnade hade vi sluppit många surt förlorade poäng. Inte minst under fria följet. Avslappning är inte någonting som kommer automatiskt. Det behöver tränas. Och det ska vi göra.

Men ändå känns de där tiorna långt bort... Och här kommer någonting annat med i bilden. Jag har en surt förvärvad egenskap att.....ja, att ha väldigt höga krav på mig själv. Ni brukar påminna mig om det när jag skriver sådana här inlägg. Min ambition i lydnaden är att komma upp i eliten. Det är många delar av våra moment idag som inte håller för det. Både detaljmässigt och som helhet. Det är också tyvärr vissa delar som jag lärt in galet. Jag har gått för långsamt fram, med konsekvensen att ett ofärdigt beteende har blivit befäst.

Det finns en hel del att jobba med, helt enkelt. Lyckligtvis tycker ju både jag och Issen att träningen är väldigt rolig och underhållande. Det känns skönt att ha lite utmaningar att bita i framöver. Vi kommer också att börja jobba mer fokuserat med tvåans moment. Jag vill bygga vidare och utveckla vår grund, både för att blanda in lite nytt och för att kunna jobba mycket mer med uthållighet och fokus sedan inför kommande klasser.

Jag blir inte klok på det här inlägget. Jag försöker hela tiden komma till en slutsats men kommer på mig själv att hamna i en massa uppmuntran hela tiden. Det är ju fantastiskt intressant, i synnerhet eftersom min slutsats går ut på att jag går och dras med en gammal egenskap att tycka att jag är dålig. Nu verkar jag aldrig komma till den slutsatsen i mina resonemang, då jag uppenbarligen hela tiden envisas med att istället sätta nya mål, tänka framåt och se utmaningar istället för hinder. Så nu ger jag upp och ger vika för min nya trevliga egenskap, att peppa mig själv istället för att hänga upp mig i gammal mossig dålig självkänsla. Så det så. Godnatt.

På rätt spår

Då var det avklarat, vår första lydnadstävling! Det blev en blygsam poäng men en riktlinje om vart jag behöver lägga krutet närmaste tiden. Jag har jobbat en tid för att få mer fokus, både genom extern belöning och genom att jag själv håller en väldigt lugn och sansad attityd. Jag har många gånger observerat att när jag går igång och blir vimsig, uppspelt eller stressad så blir Issen omedelbart mer ofokuserad. Jag har blivit bättre, men kan helt klart ge ännu mer på det området.

Det känns skönt att vara anmäld till koncentrationskurs hos Eva Bodfäldt. Min förhoppning är att få ännu fler infallsvinklar på hur vi kan jobba vidare med fokuset. Vissa saker känns som bagateller, så som läggandet och apporteringen. Momenten sitter, men jag har tävlingstränat dem för lite. Nej, det finns två stora svagheter i vår träning. Det är att Issen tittar mycket på publik, domare och tävlingsledare. Och det är att jag, mellan momenten, stressar för mycket. Man ser tydligt på filmen när Issen gäspar och vänder bort huvudet. Det är direkta konsekvenser av hur jag har agerat!

Nu blir det en veckas uppehåll då jag reser upp till släktingarna i norr. När jag kommer hem igen känner jag att fokus blir på kommendering, flera moment i följd och lugn attityd hos mig själv. Det känns inte längre som någon större match att träna längre pass och det kommer jag göra till en rutin. Vi har verkligen kommit igång bra med tävlingsträningen nu och det kommer vara en röd tråd genom vår träning framöver!

Jag kände mig färdig för sängen vid femtiden i eftermiddags... Det tar hårt på krafterna att tävla, för den ovane! Innan jag kryper ner vill jag tacka alla er som lyckönskat oss idag. Tack! Det värmer att ni tänker på oss!

Natti!

Tankar på startlinjen...

Jag är så tacksam att vi står här idag, du och jag

att jag får dela den här stunden med dig

jag är så glad för det

Oavsett hur det går för oss där ute

så älskar jag dig så innerligt

jag vet att du alltid gör ditt bästa

och jag ska göra mitt bästa för dig idag

Du ska veta att du betyder så mycket för mig

allt vi gått igenom tillsammans

allt du lärt mig

Idag tar vi ett nytt steg tillsammans

och jag är så tacksam

att jag får dela den här stunden med dig...

Lydnadsdebut!

Idag är det lydnadsdebut för mig och Issen. Efter idog träning ska vi äntligen stå på planen! David frågade mig igår när vi stod på en tävlingsbana sist, bortsett från utställning och drag. Det är länge sedan, riktigt länge sedan. Två år kanske. Jag fattar inte hur jag har stått ut, jag älskar ju att tävla!

Nu är det dags att börja tävla igen. Jag har bokat flera tävlingar framöver så det verkar som att vi faktiskt i år rent av kommer att ha en tävlingssäsong! Målet för året är att avklara lydnadsettan- och tvåan. Då har vi en lång fin vinter på oss att jobba vidare med de högre momenten. Först tänkte jag att vi bara skulle starta en gång i varje klass. Då kan jag fokusera fullt på momenten i nästa klass under tiden. Men va fasen, om man kan tävla så är det klart man ska göra det! Det är ju roligt också, spänningen, miljön, stämningen. Vi kan gott behöva lite tävlingsrutin, Issen och jag.

Visst längtar jag till vi kan få ett minne från lydnaden. Jag gillar det där lite, att samla klenoder. Typ rosetter och pokaler. Det är roligt. Baby har över fyrtio agilityrosetter och jag kommer ihåg när vi fick varenda en! När jag står och tittar på dem blir det som en tillbakablick på allt vi gjorde tillsammans på den tiden. Med Issen har jag ett enda minne, från vår första barmarkstävling. Den dagen vi får ett minne från vår lydnadsträning blir jag glad!

Men poängen är inte vårt fokus idag. Jag vet att vi kan ta våra förstapris, det ska egentligen inte vara något större problem. Jag vet vad som är våra styrkor och svagheter och jag vet vad jag behöver jobba vidare med till vi startar officiellt. Nej, idag ligger fokus på vår relation. Det är mitt uppdrag idag att se till att Issen får en fin erfarenhet från en tävlingssituation. Att jag fokuserar på honom, på att han ska känna sig trygg och glad. Att jag håller våra vanliga rutiner och att han får en riktigt fin belöning för sitt arbete. Det är huvuduppdraget idag!

Diva, tre månader senare

I förrgår var det exakt tre månader sedan Diva blev blind. Det känns nästan som att det är länge sedan, som att jag knappt kommer ihåg livet med en seende Diva. Det har blivit vår vardag och vårt liv att ha det som vi har det idag.

Jag funderar på vad som har hänt i våra liv sedan dess. Har mycket förändrats? Har vi förändrats? Har Diva? Jag ställer mig många frågor och har funderat mycket de senaste dagarna, men det är ett enda minne som återkommer gång på gång. Känslan av att ligga ensam i sängen och inte ha Diva vid min sida. Det var så oerhört smärtsamt. Och hur smärtsamt det än var, kommer det ändå inte i närheten av känslan av att sedan faktiskt ha henne där igen, pussandes, suckandes och sovandes med en djup andning. En enorm känsla av lättnad.

Vår vardag har förändrats, men det har också blivit precis som jag skriver; vår vardag. Att ropa på Diva i trädgården, tyst avvakta till hon hamnat mellan trappräckena och sedan knäppa lite med fingrarna som en bekräftelse. Att klappa på hundgårdsdörren när det är dags att hoppa in. Att prata under inkallningarna för att visa riktning. Det har blivit till en vana, de där små sakerna. Faktiskt i så stor grad att jag gör precis samma sak även med de andra hundarna. Klappar händerna och knäpper med fingrarna ideligen.

Visst har Diva förändrats. Hennes personlighet har inte förändrats överhuvudtaget. Hon är lika kamikaze, lika vild och äventyrlig fortfarande. Men vissa saker har förändrats i hennes beteende. Dels så är hon betydligt lättare att kalla in. Hon kommer i princip alltid när jag ropar, oavsett när eller var. När hon springer efter bollar och leksaker kommer hon tillbaka med dem direkt. Det är en intressant förändring, just det var något som jag slet rätt så hårt med när Diva kunde se. Hon ville helst inte komma till mig med sakerna. Det förändrades över en natt när hon blev blind.

Diva är mer hårdhänt när hon blir ivrig. Hon kan nafsa rejält när jag kommer hem, då hon förr i tiden pussade bara med tungan. Hon nafsar aldrig så jag får riktigt ont, får blåmärken eller så. Men hon kan gott nypa till mig i näsa eller öron. Detta beteende måste jag grubbla lite mer över. Det skulle vara intressant att få veta varför det har blivit så, och om det har något samband med blindheten.

Hennes luktsinne har uppenbart utvecklats. Jag "gömmer" ibland godis i vardagsrummet så får hon söka. I början närmade hon sig varje godisbit i spiraler. Idag går hon nästan alltid rakt på. Vi ser också dagligen hur hon använder luktsinnet för att navigera och undersöka miljön. Det är med största säkerhet nosen som gör att hon kan ha så rikt och bra liv som hon har idag.

Vi började träna sök. Jag hade anmält oss till sökkurs redan innan Diva blev blind. Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att gå den trots Divas blindhet. Det var verkligen början på någonting nytt. Diva älskar att vittra! Vi har tränat en handfull gånger sedan dess och det är väldigt intressant att se hur hon utvecklas. En period efter blindheten åt Diva dåligt. Jag har haft en teori om att hon inte upplever samma flockpress som en seende hund kan göra vid matning. Att hon av den anledningen, precis som en ensam husky, ätit dåligt. Direkt efter tredje omgången med sök, glufsade Diva i sig all mat och sedan den dagen har hon ätit varenda måltid.

Det finns en sak som har förändrats radikalt med Diva sedan hon blev blind. En negativ sak, kan man säga. Hon har blivit extremt beroende av mig, i huvudsak, men även David och resten av flocken. Hon i princip skriker rakt ut om vi lämnar henne någonstans utan trygghet. I bilen går bra, i buren eller på andra bekanta ställen. Men inte på nya platser utan någon anknytning. I ärlighetens namn tror jag inte att det har så himla mycket med hennes blindhet att göra.

När jag hämtade Diva från Strömsholm efter två dygn, var hon näst intill knäckt. Jag har aldrig sett Diva bli berörd av någonting överhuvudtaget, men efter de dygnen var hon sänkt. Personalen berättade efteråt att det inte fanns någonting som kunde lugna Diva. Hon skrek och ylade konstant, smet ur bur och box, kröp ur koppel. Hon gick inte att kontrollera. Jag är inte överraskad. Diva är en driven och kreativ hund. Men de två dygnen var nog oerhört tunga för henne. När vi sedan lämnade in Diva för operation, lämnade jag aldrig djursjukhuset. Mycket riktigt var det omöjligt för dem att hålla Diva lugn på uppvaket. Efter en kvart fick hon ligga ute hos mig i väntrummet istället för att kunna lugna sig.

Jag vill bara säga att jag inte på något sätt tycker Strömsholm har gjort ett dåligt jobb. De har varit fantastiska i allt! För att inte tala om att det är deras förtjänst att Diva lever idag. Nej, jag tror bara det var en väldigt olycklig kombination att lämna en nybliven blind flockhund med smärtor, i en helt främmande miljö långt hemifrån. Det gör jag aldrig om. Men jag kommer nog att få leva med konsekvenserna av det, resten av Divas liv.

I övrigt är Diva precis som hon brukar. Busiga ivriga rackarhunden Diva. Hon har smitit ur trädgården fyra gånger på tre olika ställen. Hon är den som busar igång och härjar med de andra hundarna. Hon är den som stjäl strumpor och trosor, snytpapper och bläckpennor. Hon är den som skedar med mig när vi ska sova. Diva fortsätter vara Diva, precis som hon alltid varit. Lite förståndigare, lite vuxnare och lite mer lyhörd. Vad som är ålder och vad som är blindhet får jag aldrig veta. Men det är helt klart min Diva.

En bild säger mer än tusen ord...

Vox Celesta´s Blond, "Baby", snart tio år gammal!
Fotograferad av sin uppfödare Hélène Moubis.

Att ras(a) eller inte ras(a)...

Jag har tänkt mycket på en grej på senaste, angående detta med hundraser. Jag vet inte om jag kommer trampa någon på tårna, i så fall ber jag om ursäkt redan nu. Min avsikt är inte att tala illa om någon ras, tvärtom. Det här inlägget skriver jag till dig som har en sådan hundras som människor inte förväntar sig kunna prestera nåt värst. Det kan vara en chihuahua i viltspåret, en setter på agilitybanan, en tempelhund på lydnadsplanen.

Jag vet själv hur det är att stå på banan med en oväntad ras. Mig veterligen finns det en handfull personer idag som tävlar agility med sina huskies. Jag har tidigare skrivit i bloggen om att "slå underifrån", att det är en styrka att jobba på det sättet. Men jag får nog tänka om lite...

Ju mer jag tränar mina hundar och hjälper andra i träningen av deras hundar - ja egentligen ju fler ekipage jag ser i allmänhet - desto mer övertygad blir jag om att en hund är en hund. Visst, de är avlade på lite olika egenskaper och det finns raser som är genetiskt överlägsna andra på ett område. Raser. Inte individer. Även om man givetvis kan förvänta sig av en labbe att den ska apportera, så händer det oftast inte automatiskt. Nej, att få en labbe att apportera på ett bra sätt kan vara minst lika omständligt som att få en siberian att göra det. Förutsättningarna är olika, men bägge behöver tränas för att kunna utföra apporteringen så som vi vill ha den!

Med risk för att verka övermodig, vill jag påstå att en hund är en individ. Den har ett genetiskt bagage som ger den fördelar, men förmodligen även nackdelar, inom hundsport. Vad vi gör av dessa egenskaper, det är det som avgör om vi får en bra tävlingshund eller ej. Med "vad vi gör av", menar jag vad vi förstärker och utvecklar.

Jag upplever mina hundar som väldigt lättlärda, uthålliga och roliga att träna. De går in i träningen med hundra procent fokus och gör sitt bästa i varje situation. Oavsett om det handlar om agility, lydnad, sök eller drag. Ärligt talat börjar jag tröttna på att folk tycker synd om mig för att jag "kämpar på med mina huskies". Jag ser nästan dagligen stora fördelar vi har inom diverse hundsporter, just på grund av att mina hundar är just dem de är. De är inte svårare än någon annan ras att träna. De är bara annorlunda.

Annica Andersson är unik i Sverige i sin träning av vägglushundar. Hon har just nu en tio månader gammal siberiantik som är under inlärning. Annica säger att huskyn är en otroligt lätt hund att träna och har stora fördelar i och med att de nästan saknar resursförsvar. Jag blir så glad när jag hör någon annan som upplever samma sak som jag. Jag är nämligen övertygad om att med rätt metoder, kan en hund nå hur långt som helst oavsett vad den är för ras. Och att med dåliga metoder, kommer du få kämpa på med lustiga problem helt oavsett vad din hund är för ras. 

Javisst jag måste reservera mig lite. Det finns hundar som har fysiska begränsningar. Andning, höfter, kroppsmassa i förhållande till muskler och så vidare. Det kan jag gå med på, att i sporter där hundens fysik är avgörande så spelar genetiken en roll. Men det är inte många sporter. Jag skulle gissa på att vissa raser får svårt att hävda sig i agility, då främst de jättestora och pyttesmå raserna. I övrigt är säkerligen det allra mesta möjligt!

Alla hundar jag möter, har sina egna personliga svårigheter med träningen. Ingen hund tränar sig själv och alla hundar blir ett resultat av vilka beteenden vi själva har valt att utveckla, förstärka och belöna. Det är helt klart större skillnad på individer inom olika raser än vad det är mellan raserna i sig. Det är min övertygelse. Att ingen hund är lättare än den andra att träna. Den är bara olik. Så till alla er som har "omöjliga" hundar vill jag bara säga: Det är bullshit! Era hundar kan bli precis hur duktiga som helst! Det är individen vi ska älska, träna och leva med. Var och en har sina styrkor och svagheter oavsett vad vi väljer att göra tillsammans. Vårt ansvar och vår möjlighet är att ta vara på det vi ser och stötta våra älsklingar att utveckla det som vi vill se mer av! 

Daglig pepp och motivation!

Jag tror att vi människor, precis som våra kära hundar, är gjorda för att leva i flock. Åtminstone de allra flesta av oss. Jag tror vi mår bra av att ha egna specialistområden där vi är duktiga och känner oss uppskattade och behövda. Jag tror vi behöver bekräftelse och kärlek för att må bra.

Men sen så har vi en sån lustig kultur här i vårt kalla nordliga land. Förut hette det jantelagen men numera tror jag det snarare handlar om att vi är introverta och rädda. Vi är rädda för att sticka ut, rädda för motgångar, rädda för att inte passa in och rädda för att bli baktalade. Istället för att förverkliga våra drömmar, går vi runt och är rädda...

Okej jag erkänner. Det är bara spekulationer från min sida. Vi kanske inte alls är rädda. Men det finns en anledning att jag ändå hoppas på det. Jag vill så gärna hitta en naturlig förklaring på varför vi kan vara så slarviga med att ta hand om varandra. För vi bryr oss väl om varandra?

Jag vill tro det. Att vi faktiskt bryr oss om varandra, i grund och botten. Men att vår kära jantelag gör det svårt för oss att visa det. För det är inte ofta vi berömmer varandra. Nej, tvärtom. Det är alldeles för sällan. Kommer du ihåg när du fick beröm sist? Det är sällsynt idag, att vi står upp och säger att någon annan faktiskt gjorde någonting riktigt bra! Nej, det verkar snarare som att vi missunnar framgången.

Men så finns det människor som inte är rädda för att säga "Du är bra!". Och dessutom verkligen mena det. Att kunna känna att man tycker någon annan är bra, utan att för den skull känna att man själv är sämre, måste vara en väldigt bra egenskap. Det tyder på en god självinsikt och trygghet. Jag är själv kluven. Vad gäller mina nära och kära, är det absolut inga problem. Jag unnar dem allt gott. Värre är det med andra, speciellt dem som är duktigare än mig på det som är mina expertområden. Då blir det plötsligt nervöst. Men va fasen, jag blir ju varken sämre eller bättre i mig själv bara för att de är duktiga! I slutänden är det bara korkat av mig att se dem som ett hot. Tänk istället så mycket jag skulle kunna lära mig av dem!

Att omge sig med sånna här människor som är öppna och ärliga och inte rädda för att peppa en och säga att de tycker en är duktig - ja det måste ju vara fantastiskt upplyftande! Som en daglig självförtroendeboost. Det roligaste är nästan, som jag upplever det, att när man får beröm av någon får man så himla mycket lättare att berömma andra vidare!

Jag önskar jag ska bli duktigare på det. Att när jag får den där känslan av att "gud vad du är bra på det där!", att jag då kan sätta ord och våga uttrycka den känslan vidare. Att jag ska våga berätta. För jag tror faktiskt att i längden, om vi lyfter varandra, så lyfts vi alla!

Så ut och ge komplimanger till era medmänniskor nu!

En liten risk - en stor vinst

Jag fick frågan här för ett tag sedan, varför jag har valt att försöka ta en till kull på Kinoo. Vi kommer nämligen göra det till hösten. För det första så uppskattar jag jättemycket att direkt få den frågan, istället för att folk snackar och spekulerar bakom ryggen. Det rör mig inte speciellt mycket, detta med skitsnack, däremot blir jag imponerad när främmande människor faktiskt vågar fråga mig sådana ärliga saker rakt ut!

Hursomhelst. Kinoo är mamma till Diva. Blinda Diva. Dawn, som är Divas syster, har samma ögonproblem. Men än så länge har hon kvar synen på sitt ena öga. Det är alltså stor sannolikhet att ögonproblemen ligger i generna. Trots allt detta, har jag tänkt ta en kull till på Kinoo.

Varför? Jag förstår att det vid blotta tanken kan verka fullständigt orimligt och korkat. Det kan nog även verka impulsivt och ogenomtänkt. Det kan verka känslomässigt och desperat.

Hade du frågat mig för ett halvår sedan, hade jag sagt att jag aldrig kommer att avla. Att bara de bästa hundarna ska avlas på för att hela tiden förbättra en ras. Att jag själv aldrig skulle kunna sälja en valp eller riskera någon av mina hundar för att få några fler. Jag hade ingen koll egentligen, men det var så jag kände och det kändes naturligt.

Så gick jag uppfödarutbildningen. Lägligt nog pågick den exakt den helgen som Diva blev blind. Jag ska inte skriva om allt jag lärde mig där, för det har jag redan gjort i ett tidigare inlägg. Summa sumarum var det två saker som avgjorde att jag bestämde mig för att själv börja med avel och att avla på Kinoo. Dels att David Selin sade såhär: Hunden är ett djur som lever i vårt samhälle. För att den ska få det så bra som möjligt, är det viktigt att den blir omtyckt. Det finns alldeles för få som avlar på egenskapen att charma människor. Det är kanske den viktigaste egenskapen någonsin för våra hundar idag!

Jag vet att det låter skitkorkat. Jag vet att det låter som att man kan para i princip vilken hund som helst, bara för att den är gullig. Jag har många gånger suckat djupt över annonserna på blocket där hundägare efterlyser någon att para sin hund med "för att den är så himla fin". Vem i hela friden tycker inte att ens egen hund är den finaste i världen? Men jag tror David menar någonting annat.

En hund som inte kan kommunicera med människor, eller är (ursäkta) riktigt ful, kommer få det mycket tuffare i livet än en hund som gärna kelar och umgås med människor. Oavsett vart den hamnar, om det inte är i en hundgård med en stor flock andra hundar, så kommer den hela tiden att vara marginaliserad av de allra flesta i samhället. Hunden är ett domesticerat djur och så som vi lever med dem här i Sverige, är faktiskt den sociala egenskapen otroligt värdefull för att en hund ska få det bra.

Den andra orsaken var att David berättade hur naturen gör för att hålla en art så frisk och sund som möjligt. I naturen är det nämligen aldrig de extrema som fortplantar sig. Det är mainstreamdjuren. Jag har skrivit mer om det i ovan nämnda inlägg så jag går inte in djupare på det här. Mer än att dra slutsatsen att avel som enbart utgår från elitdjur, ökar risken för att få negativa defekter i samma grad som man får positiva effekter. Mainstream är bäst.

Det är inte bara det. Självklart ska man inte avla på sjuka hundar. Men om vi skulle gallra ut alla hundar ur avel som bär på anlag för någon sjukdom, då skjuter vi oss själva i ryggen. Avelsurvalet minskar och inaveln ökar. I slutänden leder det ambitiösa avelsarbetet bara till ännu mer sjukdomar. Även detta har jag skrivit mer om i tidigare inlägg.

Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Hon drar, är uthållig och relativt snabb. Hon är inte snabbast men helt klart duglig. Hon har en bra stark exteriör, kanske lite tung, kanske lite kort överarm. Men helt klart duglig.

Så, Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Inte dålig och inte elit. Hon är alltså ett helt okej avelsmaterial. Men frågan kvarstår; hon bär på ett ruskigt snuskigt anlag att få valpar som tappar synen innan två års ålder.

Det finns några fakta som har gett mig anledning att tro att Kinoos anlag inte kommer att gå vidare i nästa kull. För det första rådfrågade jag specialistveterinärerna på Strömsholm om avel. De sade att jag givetvis inte ska avla på Diva (det kommer för övrigt aldrig att komma på fråga!) och inte göra om samma kombination av avelsdjur igen. Alltså inte para Kinoo med Divas pappa igen. I övrigt är sjukdomen så extremt sällsynt (3-5 huskies om året) att risken är liksom microskopisk att det skulle ske i en annan kombination. Det är i princip samma risk som att vad som helst annat dyker upp i vilken som helst annan kombination.

En annan sak som ger mig anledning att tro att den här parningen skulle bli annorlunda, handlar om inavel. Kinoo har ganska tät inavel på vissa ställen i stamtavlan. Det har Divas pappa också.  Genom sådan slags avel, dubbleras lätt dåliga anlag och det ökar sannolikheten för att det blir sjuka hundar i längden. Det kan alltså vara en orsak till att Divas sjukdom slog till just här och just nu. Med en annan hane, från helt andra linjer, bör risken vara precis noll.

Den tredje anledningen som gör att jag vågar riskera att para Kinoo, är rena fakta. Kinoo har nämligen tre kullar. Ur de två andra kullarna, som nu är fullvuxna, har nämligen samtliga valpar synen kvar. De två kullarna är med två helt andra hanar. Den aveln har själv bekräftat ovanstående vetenskap.

Så, nu har jag förklarat varför Kinoo är helt okej avelsmaterial och hur i hela friden jag vågar avla på henne. Men jag har fortfarande inte förklarat varför jag jag vill ha valpar på just henne.

Det finns en egenskap som Kinoo har, och ger, som är väldigt värdefull för mig. Det är den mentala biten. Ni som har följt Divas utveckling från att hon blev blind, vet nog redan vad jag pratar om. Det handlar om en anpassningsförmåga och ett mod. En förmåga att ta livet med en klackspark och definitivt en förmåga att charma människor.

När Diva blev blind, började jag leta efter hundar som liknar Kinoo och Diva i mentalitet. Jag ville ha mer av den biten. Jag ringde på en kull och var ärligt intresserad, men det var svårt att få en uppfattning om hur hundarnas mentalitet när jag själv aldrig träffat eller sett dem. Så plötsligt frågade jag mig själv: När jag har exakt det jag är ute efter här hemma i mitt eget hus, varför inte använda det? 

På den vägen är det. Visst är jag medveten om att folk kommer snacka. Men jag vet också att veterinärer, genetiker och forskare vet vad de pratar om. Deras ord väger tyngre. Jag vet också att jag är ärlig om detta. Jag kommer inte mörka läget för någon valpköpare och jag är öppen om mina tankar. Brenda, Divas uppfödare, har stöttat mig genom allt det här med Diva. Hon har heller inte mörkat problemen utan hela tiden varit öppen om vad som hänt hennes valpar. Jag har uppskattat det enormt mycket och hennes stöd har varit ovärderligt. Hon är en förebild för mig.

Så det blir förhoppningsvis en kull små pigga modiga kelgrisar till hösten. Förhoppningsvis får de vara friska (från alla möjliga sjukdomar) och bli duktiga draghundar som kan förgylla våra vintrar framöver. Förhoppningsvis kommer de att charma människorna omkring sig och göra oss lyckliga. Och ge oss ett gott skratt då och då!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Högt över molnen

Idag har varit en sån där dag där det verkligen visar sig att träning ger resultat! Den senaste tiden har jag haft ett idogt fokus på att jobba positivt och lugnande med Issen, i kombination med att öka hans mentala och fysiska kapacitet. Vi har tränat och kelat om vartannat, blandat detaljer och tidsstretching. Och idag fick jag plocka ut min egen personliga jackpot.

Issen var riktigt riktigt het när vi skulle börja träna. Så het att han skällde ivrigt för varje sväng och halt i fria följet. För första gången har jag haft möjligheten, och behovet, av att värma upp för att få honom i ett bra arbetstemperament.

Det var agilityträning på nedre delen av lydnadsplanen. Där stod även fyra-fem mycket livliga unga damer och tittade på. Överst på planen låg en ruta där en kelpie tränade aktivt. Jämte oss busade en storpudel och en toy med sin husse. I det läget kallade jag ut Issen ur buren. Han kom direkt in i position och gjorde ett riktigt fint fritt följ, med svansen i vädret och fullt fokus på mig!!!

Vi har jobbat mycket med störning senaste passen. Jag har tagit möjligheten att träna kring andra ekipage så fort jag haft chansen nu under tre veckor. Vi har även tränat ensamma i varierande miljö. Jag hoppas att dagens underbara träningspass är ett kvitto på vår genomtänkta träning. För mig var det en jackpot.

Det var några få tillfällen under det timlånga passet som Issen kom av sig och låste sig. Vid träning av apport-gripande, vid en inkallning över hinder och innan platsligget. Samtliga gånger gick jag tillbaka till "titta där"-träningen; klickade och belönade för att Issen tittade på de andra hundarna. Efter två till tre klick blev det svårt för honom att titta på hundarna och jag fick istället be honom om att göra det. Han försöker, precis som det står i boken, att låtsas titta på de andra hundarna men egentligen kika på mig. Det är fantastiskt! Så länge jag har kämpat för att förstärka hans uppmärksamhet mot mig, nu får jag honom knappt att titta på de andra hundarna! Allt genom att omvandla hans osäkerhet till en rolig lek!

Det har börjat bli en naturlig del av vår träning, att göra några moment i följd då och då. Det är praktiskt, för jag märker väldigt snabbt vilka detaljer som kräver mer träning. En kort paus för att jobba med och förstärka rätt beteende så går det att göra om, mycket bättre. Även ställande under gång börjar vi få bukt med nu. Jag berättade tidigare att vi sliter med det eftersom jag inte utvecklat hoppstå-beteendet snabbt nog. När jag skriver att det går segt i träningen så är det i shaping-mått mätt. Vi körde femte passet idag och nu är problemet i stort sett löst. Hade jag gjort grundarbetet rätt, hade vi gjort nya steg framåt under varje enskilt pass.

Nej, Issen var helt underbar på planen idag. Han gick som en spänd fjäder och jobbade ivrigt en bra stund innan han började bli trött. Jag hoppas jag kommer fortsätta få sådana pass med honom, att det har varit en fysisk fråga och att bantning, konditionsträning och massage börjar lösa problemet. Jag blev så himla lycklig där jag gick och kände mig som ett med min kära lilla skrutthund!

Nästa söndag är det klubbmästerskap i lydnad. Det är en jättefin möjlighet att få riktig tävlingsträning så jag kommer att anmäla oss. Jag känner att vi är redo för lite mer skarp träning och det ska bli roligt att se hur vi klarar oss genom klassen. Min ambition är att starta ettan nu under sommaren någon gång för att sedan ta tvåan till hösten, så det är dags att träna ännu mer tävlingsmässigt framöver. Vi har några svaga sidor som vi håller på att jobba med just nu. För min egen hjärnas skull ska jag nu lista dem:

Platsligg: Klarade 3,5 minuter idag med främmande hundar utan problem. Jobba vidare med att inte fälla åt sidorna inför tvåan.
Tandvisning: Behöver vi få en ordentlig mängdträning på.

Fritt följ: Språngmarschen är vår svaghet, det behöver vi utveckla! Har tränat extremt lite på det.

Läggandet: Klart

Inkallningen: Skulle önska aningen mer intensiv reaktion på mitt kommando, bra läge att träna i början av passen när Issen är som mest tänd!

Ställandet: Klart, lite filande på själva positionen i landningen bara

Hopp över hinder: Klart

Apportering: Få fram en ivrig väntan på kommando att apportera!

De kedjor jag har tränat idag är: Fritt följ - läggande, läggande - inkallning - ställande, läggande - inkallning, läggande - inkallning - ställande - hopp över hinder. Jag upplever att Issen har en hög förväntan även när vi kedjar flera moment utan belöning. När jag har kedjat tre moment i rad, har jag upplevt att han blir mer tänd och förväntansfull för varje moment, vilket är ett typiskt kvitto på bra kedjning. Däremot behöver jag bli noggrannare och bättre på att ge riktigt bra belöningar efter längre kedjor för att inte förlora hans förväntan i längden. Däremot tappar jag honom lite i de små detaljerna som inte sitter. Till exempel behöver jag undvika språngmarsch när jag tränar uthållighet i det fria följet eftersom han än så länge mest blir förvirrad och osäker när jag plötsligt springer iväg.

Träningen fortsätter, så lite tävlingsträning och sen en veckas ordentlig vila när jag åker upp till älskade familjen i Norrland. Det är några händelserika veckor nu framöver :)

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Sök i teori och praktik

När vi började sökkurs med Diva såg jag väldigt mycket fram emot att testa någonting nytt. Nu, tre pass senare, kan jag konstatera att det verkligen är skitroligt med sök! Men som vanligt kan jag inte låta bli att fundera över hur man jobbar med söket om man har shaping och klickerträning som grundsyn i hundträningen. Sagt och gjort, det blev dags att damma av "Sök i teori och praktik" av Cecilie Køste och Morten Egtvedt.

Författarna har tidigare skrivit boken "Lydnadsträning i teori och praktik" som gav mig mina första riktiga aha-upplevelser i klickerträningen. Den här boken, som är betydligt tunnare, fokuserar mer på det praktiska sökarbetet och hänvisar till lydnadsboken när det gäller grundligare genomgång av övriga moment.

På samma sätt som de delar upp lydnadsmomenten för att få maximal precision och resultat, delar de även upp sökarbetet av samma anledning. Markeringar för sig, ofta uppdelat i ännu mindre delar, sökarbetet för sig, att springa i system för sig. Allt får hunden lära sig som separata delar för att sedan sätta ihop dem till en helhet.

Boken är mer översiktlig än den är grundlig. De flesta delarna gås kort igenom för att sedan visas i större helheter. Några kapitel ägnas åt problemlösning på högre nivå. Men på något sätt känns boken som ett hastverk, och det kan bero på översättningen.

Flera gånger kommer text på norska som har "glömts bort" i översättningen. Vid ett tillfälle har ett helt stycke text kastats om och hamnat på fel ställe. Därför får vi aldrig veta hur steg två ser ut, i träningen av utgångsställning i skogen. Jag brukar ha stor respekt för canis-böckerna och tycker att de är väldigt bra, men den här har tyvärr gjort mig lite besviken.

Det är inte bara det. Jag ser att andra träningsmetoder kommer fram i sökboken. Min förväntan var att få ett genomtänkt shaping-upplägg för sök, men istället presenteras på flera ställen hur man kan (och ibland måste) använda hjälper. Träningen går sedan ut på, precis som i klassisk lydnadsträning, att lura hunden i så stor grad att den sedan inte ger upp när situationen ser annorlunda ut på tävling. Till exempel jobbar man hela tiden med en balans mellan lösrulle och fast rulle för att hunden ska gå ända fram till figuranten och inte göra felmarkeringar. Det känns ärligt talat som en uppgift som inte borde vara så himla svår att få signal- och rutinkontroll på...

Jag vet inte om detta kanske är en absolut nödvändighet i sökträning, men jag hade förväntat mig någonting annat av den här boken. Det kan finnas någonting i sökets natur som gör denna träning oerhört svår, och jag kanske är naiv, men jag vill tro att det finns andra metoder som kan göra söket säkert och stabilt. Ska se mig omkring vad det finns för annat klickerfolk som håller på med sök och se om någon har utvecklat detta vidare. Det ska bli intressant!

Boken är inte bortkastad tid. Det är två hundra sidor av konkreta upplägg och förslag. Den är lätt att läsa och förstå även för nybörjare som jag. Om jag ska tro deras exempel, har deras upplägg löst många problem och hjälpt många hundar bli bra sökhundar. Det tvivlar jag inte heller på. Det är en bok som är värd att läsas, och andra steget i utgångsställningsträningen går ganska lätt att lista ut. Även om jag personligen skulle önska mer skarpa tips så är det ändå en bra bok om sök. Förmodligen den bästa som finns på marknaden om man vill jobba med shaping och momentindelning i någon högre grad.

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Födelsedagsbarnet

Idag fyller Gunne fem år! Vår lilla tjej med den trollska blicken och det busiga humöret. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan "hur gammal är din valp?" om Gunne. Hon är så liten och nätt och med det där busiga luriga uttrycket förstår jag dem som tror att hon är en ungdom.

Gunne älskar att ligga i soffan och slappa, den är hennes alldeles egna (iallafall enligt henne själv) och där lägger hon sig så fort hon får chansen. Men tro inte att hon stannar där när det är träning på gång! Nej, då springer hon runt i huset, av och an, och talar högt och ljudligt om att vi minsann inte får glömma henne.

Gunne är en jäkla kvicktänkt dam måste jag säga. Hon har inga hämmingar när vi tränar utan experimenterar gärna till hon har listat ut vad jag vill att hon ska göra. Det är uppenbart att hon tycker det är väldigt roligt med träning, inte minst om det är något gott godis med i bilden. Men bäst av allt tycker Gunne om att dra. Att få sticka ut i skogen och bara springa och jobba, det är livet!

Många kramar till vårt älskade lilla födelsedagsbarn!!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Diva söker vidare

Ett konkret träningstips!

Ända sedan jag läste "Tävlingslydnad i teori och praktik" har jag i stort sett bara klickertränat. Det var många saker i boken som gav mig rejäla tankeställare och många som gav aha-upplevelser. En av de saker som satt sig allra djupast och som kanske var avgörande för mitt val av träningsmetod, är det konkreta i klickerträningen. Har länge sökt efter just de orden som etsade sig fast, men boken är över sexhundra sidor lång och jag har aldrig hittat just dessa ord igen.

Nu har jag börjat läsa "Sök i teori och praktik". Boken har ett par korta kapitels inledning om klickerträning och tänket omkring, och tamejsjutton men där hittade jag återigen denna inspirerande text! Så nu tänker jag återge den, rakt av, här. Hoppas den kan vara till nytta!

"Har du någon gång funderat på vad som pågår inne i huvudet på din hund? Vad i all sin dag tänker jycken på när han inte kommer när du ropar? Vi kan försäkra dig om att du inte är ensam om det. Många hundägare analyserar sig gröna för att förstå sig på sina hundar. Problemet är bara det att det är fullständigt omöjligt för oss att veta vad hunden tänker på. Vad som pågår därinne mellan öronen på hunden blir i bästa fall kvalificerade gissningar och tolkningar (något som i och för sig kan vara riktigt intressant att diskutera över en kopp kaffe med goda hundvänner).

Vi klickertränare gör det mycket enklare för oss själva. Vi bryr oss helt enkelt inte om vad som pågår inne i huvudet på hunden eller andra saker som vi inte kan se (i alla fall inte när vi tränar). Man kommer mycket längre i träningen genom att koncentrera sig på saker man kan observera med egna ögon. Och det är faktiskt mycket vi kan se när vi tränar hund.

Situation: Vi kan se vad som händer runt oss när vi tränar.

Beteende: Vi kan se själva beteendet hunden utför.

Konsekvens: Vi kan se vad som händer efter beteendet, till exempel att "hunden fick en godisbit (när den satte sig)" eller "hunden kom fram till lyktstolpen (när den drog i kopplet)".

Timing: Vi kan också se hur exakt vi klarar av att belöna. Vad gjorde hunden i det ögonblick den hörde klicket?
Kriterier: Vi kan se vad hunden måste göra för att få belöningen.

Förstärkningsfrekvens: Vi kan se hur lång tid det går mellan varje belöning hunden får.

Förstärkningskvalitet: Vi kan se hur intensiv hunden är när den får belöningen.

Allt detta är det möjligt för oss att se. Och detta kommer att ge dig mer information än all världens tankeläsning någonsin kommer i närheten av. Vi kan inte ändra på hundens tankar (vi har i alla fall inte kommit på hur man gör det ännu). Däremot kan vi förändra saker vi kan se och som vi faktiskt har kontroll över.

Eftersom vi fokuserar på saker vi kan se, blir träningsråden du får från en klickertränare mer konkreta.

Här är några vanliga "träningstips" du aldrig kommer att få från oss:

- "Du måste förbättra ditt ledarskap"

- "Det är viktigt att hunden har tillit till dig"

- "Hunden måste se dig som chefen"

- "Du måste försöka förbättra samarbetet med hunden"

- "Ni måste jobba mer som ett lag"

Jodå, det är säkert välmenta råd, men vad betyder de egentligen? Abstrakta råd som dessa går att hitta i väldigt många hundböcker. Hur i all sin dag ska en stackars hundägare förstå hur han ska träna sin hund efter att ha fått sådana råd?

Däremot kan vi ofta ge råd som till exempel:

- "Där klickade du en halv sekund för sent. Försök klicka mer exakt nästa gång."

- "Locka eller tjata inte på hunden när den är upptagen med att titta på de andra hundarna. Vänta med att klicka tills hunden ser på dig frivilligt istället!"

- "Gå 20 meter längre bort från de andra hundarna till att börja med. Gå gradvis närmare efter hand som hunden klarar av att fokusera på dig trots de andra hundarna."

- "Nu går det för lång tid mellan varje klick. Låt det inte gå mer än max 5 sekunder mellan varje klick på det här stadiet i träningen!"

- "Det där godiset ser lite torrt ut. Belöna med de här saftiga köttbullarna istället."

Vi hoppas att du ser skillnaden. Du kommer att bli en mycket bättre hundtränare om du slutar tänka på alla abstrakta begrepp, och koncenterar dig på det du kan se istället. Ge så konkreta träningstips som möjligt till andra, och förvänta dig konkreta råd från instruktörer, hundböcker och alla andra som ger dig råd."

För mig är det här en av kärnorna i klickerträning och en av anledningarna till att jag tycker att ingenting är omöjligt inom hundträning. Jag hör VÄLDIGT ofta kommentarer som "ja men han gillar inte att...", "men hon tror att...", "han testar gränserna...". Det får uppdraget att låta omöjligt, som att hunden i sin personlighet har någonting starkt emot saken. Men i princip allt våra hundar gör, och inte gör, är en konsekvens av de erfarenheter hunden fått.

Istället för att klaga på att våra hundar "inte gillar" att ligga platsligg när det är blött, kan vi konstatera att hunden inte ligger kvar mer än trettio sekunder i blött gräs. Utifrån det faktumet kan vi utveckla "det blöta" platsligget vidare. Bättre belöningar, fler blöta platsligg och så vidare. Tills hunden älskar att ligga platsligg när det är blött. Istället för att klaga på att våra hundar tjuvstartar i agility, kan vi konstatera att vi inte tränat tillräckligt på starter i vissa situationer, miljöer, på vissa avstånd eller helt enkelt inte varit konsekventa. Hundarna gör alltid det som lönar sig, vilket är ett fantastiskt bra kvitto på vår egen hundträning!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Ett (för) effektivt träningsverktyg

Någonstans måste man börja när man ska sätta igång med klickerträning. Jag brukar själv rekommendera att man tränar lite tricks innan man börjar med riktiga tävlingsdetaljer. Det är viktigt för att man ska få koll på klicker, godis, eventuell leksak, att observera beteenden och tima klicken till dem samt att utveckla beteendet hela tiden. Själv är jag dock inte alls av den tålmodiga typen som har tid att lära mig saker. När jag började träna på allvar med Issen och Diva, började jag direkt med grundträningen inför lydnaden.

 

Usch vad jag har fått äta upp detta! Jag har gjort det, i särklass, största misstaget man gör som nybörjare, nämligen gått för långsamt fram och tränat för mycket.

När jag var på kurs hos Fanny och Thomas, sade Fanny att hon tränar cirka sjuttio procent tävlingsträning och trettio procent momentinlärning. Där och då tyckte jag det lät vansinnigt, det är ju inlärningen av de olika momenten som är det viktiga! Det här var väl drygt ett halvår sedan och jag har lärt mig mycket sedan dess.

Det finns en omtalad åttioprocentsregel inom klickerträningen, där man säger att hunden ska lyckas fyra gånger av fem innan man tar nästa steg i att utveckla beteendet. Jag tänker inte så överhuvudtaget längre. Jag klickar absolut max två gånger i rad för exakt samma beteende. Det är oerhört tydligt på mina hundar att om jag klickar tre eller fler gånger i rad för samma beteende, så försöker de inte längre utveckla beteendet lika intensivt. Utvecklingen stagnerar.

Detta innebär att jag helst av allt bara klickar en gång för exakt samma beteende, men har en gång tillgodo ifall vi kör fast. Vilket vi iochförsig väldigt sällan gör, eftersom hundarna snabbt blir vana vid att hela tiden utveckla beteendet.

Vad betyder då egentligen ”exakt samma beteende”? Ja, det är just här som jag tidigare har övertränat i den grad att jag numera måste kämpa hårt för att få en utveckling.

Vi tar ”ställande under gång” som exempel. Det är ett lydnadsmoment där man går fot med hunden, på kommando ska den ställa sig och stanna kvar medan man först lämnar den och sedan går tillbaka till den.

Det första jag gjorde var att lära Issen någonting som kallas för ”hoppstå”. Det innebär att hunden tar ett litet skutt med frambenen och landar med bägge frambenen parallellt och stilla. För att få ett riktigt snyggt stopp under ställandet, är detta en bra metod då hela hundens uppgift handlar om att skutta in i en stillastående position. Att istället bara be hunden stanna, kan bli otydligt. Det blir lätt för hunden att tveka och göra ett långsamt stannande och det är även svårt att själv bedöma om det blev ett bra stannande eller ej. Sagt och gjort, vi har tränat hoppstå. Men vi har tränat det till förbannelse!

För det första har jag tränat hoppstå säkert hundra gånger, innan jag lade kommando på det. Något som jag förmodligen kunde gjort efter åtminstone tio gånger. För det andra, körde jag fast när jag ville få fram hoppstå i rörelse. För att ordentligt se Issen, backade jag bakåt och han fick följa mig. När han gjorde hoppstå kunde jag belöna om det var bra. Men jag belönade hela tiden från min egen hand, vilket ledde till att han fick förväntan mot mig. Det förändrade beteendet så att han gjorde hoppstå och sedan tog några steg framåt mot mig och godiset. Jag fick börja belöna genom att kasta godis och leksak över honom så han fick vända sig om eller backa för att få tag på belöningen. Då var det problemet löst, efter hundra repetitioner. Suck… Jag blir så trött på mig själv!

Efter att ha stått rakt framför Issen och gjort hoppstå, och sedan gått framför honom för att träna det i fart, sammalagt två hundra gånger. Ja, gissa om Issen förstod vad jag ville sedan när jag ville ha fram hoppstå i fotposition? No way…. Under typ två hundra gånger har jag varit i exakt samma position i förhållande till honom, nämligen framför.

Visst kan man köra fast och vilja göra ett beteende riktigt bra. Men det finns en massa sätt att shapa ett beteende. Under tiden som jag fick fram hoppstå, skulle jag givetvis konstant ändrat min position och gärna så att jag mer och mer närmat mig en fotposition. Detsamma med hoppstå i rörelse. Fast hade jag tänkt till efter fem misslyckanden istället för efter hundra, så hade ställande under gång varit klart på några dagar. Nu snackar vi istället ett halvår. Och vi är inte klara än. Nu måste jag ju försöka förklara för Issen att jag inte alls skulle vara i den positionen som vi alltid tränat. Tvärtom.

Så när jag säger att jag aldrig klickar mer än två gånger för exakt samma beteende, ja då menar jag alltså exakt samma beteende i exakt samma position på exakt samma ställe med exakt samma belöningsplacering. Genom att vi flyttar oss några meter och testar samma sak, får hunden generalisera och utveckla beteendet utan att bli beroende av en viss miljö. Beteendet blir stabilare redan under själva inlärningen. Genom att flytta min position kan hunden utveckla beteendet utan att bli beroende av min position. Att sedan göra inkallning med ställande blir enklare om hunden är van vid att jag kan vara överallt när den ska utföra hoppstå. Genom att variera belöningsplaceringen, kommer hunden inte få för stor förväntan åt fel håll, utan kan fokusera på själva övningen. Om vi såklart inte vill att hunden SKA utveckla beteendet åt ett speciellt håll – då belönar vi givetvis i den riktningen. Det går också att använda utgångsläget för att variera shapingen. Har hunden lärt sig rulla runt från liggande position, ja varför inte göra det från sittande, stående, gående, springande? Beteendet i sig kan utvecklas långsamt, men utvecklingen stannar inte av så länge vi hela tiden förändrar saker runtomkring.

Så sjuttio procent tävlingsträning och trettio för momenten förefaller inte alls lika orealistiskt för mig längre. De enklare momenten kan vara inlärda på några dagars träning medan de mer avancerade kan behöva upp till en vecka. Under förutsättning att hunden är van vid att bli shapad och föraren är noga med en konstant utveckling. Men shapingvana får jag skriva mer om i ett helt annat inlägg.

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Min lilla älskling...

Ibland önskar jag så innerligt att saker hade varit annorlunda...

Jag fick frågan häromveckan, hur jag kan vara så stark och orka igenom detta med Diva. Det är inte jag som är stark. Jag bryter ihop med jämna mellanrum. Men när jag ser Diva, hur hon varje dag väljer att övervinna sitt handikapp och hitta livsglädje, ja då kan jag bara skratta och njuta av denna härliga hund. Hon lär mig gång på gång att det inte finns några hinder, att det alltid finns saker att glädjas åt och att det viktigaste är att man får vara med dem som man tycker om.

Ta hand om varandra!

Leva med en pensionär

Det är nu tre år sedan vi avslutade vår agilitykarriär med att plocka hem ett brons i Östgötamästerskapen. Ett andetag från guldet. Babys rygg sade stopp för karriären och sedan dess har det blivit långpromenader och lite drag då och då.

Att leva med en gammal hund är att leva i nuet. Du vet aldrig hur länge den kommer finnas kvar. Baby är egentligen inte så fasligt gammal. Hon fyller tio år i november. Men med den ryggskadan hon har, har hon åldrats snabbt de senaste åren. Massage tillhör de vardagliga nödvändigheterna för att leva en dräglig tillvaro.

Vi är i en brytningsperiod med försäkringarna nu och jag har tagit ett beslut att ändra Babys försäkring till en olycksfallsförsäkring. Det innebär att om min älskade gumma blir allvarligt sjuk, finns ingen återvändo. Det kanske låter korkat, men när man börjar ha skapligt många hundar så blir försäkringarna en kostnad där man måste prioritera rationellt. Och i slutänden, skulle jag nog ta samma beslut med Baby oavsett om jag hade henne försäkrad eller ej. En hund som redan lider av regelbunden smärta men lever en dräglig tillvaro, ligger inte på plussidan med livskvalitet. En sjukdom på det så är det avgjort.

För skojs skull, anmälde jag Baby till polarhundklubbens utställning i Vaggeryd i Småland. Det är billigt att ställa en veteranhund och jag tänkte det kunde vara lite roligt för henne att vara med på någonting för en gångs skull. Det är så sällan som hon får vara i centrum numera.

Under utställningen fick jag mig en tankeställare. Jag studerade Niklas Olsson en stund där han värmde upp med sin hund. Niklas är en riktig proffsig handler som i regel finns med i slutfinalerna. När han så värmde upp genom att leka med sin hund så bara sade det "plopp" i mitt huvud. Hundar som visar upp sig. Hundar som showar. Hundar som gillar att röra sig i ringen. Allt det handlar ju i slutänden om attityd!

Så blev det dags för mig och Baby. Eftersom vi har en lång relation med mycket agilitytävlingar bakom oss, vet jag exakt vad och hur jag tänder Baby. När det var dags för oss att gå in i ringen, satte jag igång henne. Och gud vilken hund hon blev!

Det var som att gamla stolta ivriga agility-Baby fullständigt blommade! Hon tände till totalt, sprang med ett extremt driv och för att inte tala om attityden... Hon var som en terrier i en afghankropp! Vi sprang och jag hade problem med att överhuvudtaget kunna hålla Baby. Hon gjorde bocksprång och lekinviter mitt i farten. Jag ställde upp henne och hon var helt alert. Vi fick jättefin kritik och slutade med betyget "Excellent". Jätteroligt, inte minst med tanke på att hon på de senaste utställningarna fått tvåor på grund av svag rygg!

Så blev det dags för konkurrensen. Vi var fem tikar som gått vidare i veteranklassen, bland annat Ylwas Cembra. Ylwa är en duktig handler så jag tänkte "vi satsar allt så får det bära eller brista!". Baby gick återigen igång och sprang fint. Så kom domaren fram och sade att hon ville se oss springa i andra positioner. Baby blev flyttad till längst fram och jag var ju inte trögare än att jag förstod att nu gällde det. Jag förberedde Baby precis som inför en agilitystart och när hon så fick lov att springa fanns där ingen hejd på henne! Hon blev bästa veterantik och gick vidare!

Allt gick så snabbt efter det. Bästa veteran i rasen, mot en jättefin och trevlig hane. Femte bästa tik totalt vilket jag är otroligt nöjd med i ett startfält om ett femtiotal tikar. Vi höll på att packa oss hemåt för fullt när jag kom på att vi gått vidare till BIS-final. Motståndaren var en samojed med titlar som var fyra gånger längre än dess namn. Handlern hade kavaj och kjol, ja, jag kände väl att det inte fanns så mycket att förlora. Vi sprang för livet igen och hann knappt stanna innan domaren räckte fram Best in Show-veteran rosetten. Till oss. Till Baby. Till min lilla gamla tioåring med spondylos.

Ärligt talat så efter denna fina bedrift så fanns det bara en enda sak i mitt huvud. En enorm glädje över att ha tillbringat så mycket tid tillsammans med Baby, att vi fick springa och vara det team igen, som vi en gång var. Att se henne leva upp, tända på mina signaler och ge allt! Vi fick fina rosetter och det är ett fint minne tycker jag, men roligast av allt var just detta. Att se gamlingen så levande och glad!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!