100 belöningar: #9 Garnnystan

Fördelar: En föränderlig belöning för hunden som lätt blir uttråkad av föremål. Lätt att gripa, verkar rolig att hålla i munnen. Uppmuntrar till jakt då de lösa trådarna gör "bytet" oberäkneligt! Kan bli ännu roligare tillsammans med husse/matte. Återanvändningsbart, om man gillar att nysta.

Nackdelar: Dumt att uppmuntra om hundvakten eller släktingen gillar att sticka... Kanske kan ställa till med magproblem om hunden sväljer garn. Ibland omständligt att städa upp efteråt.

Prisnivå: Låg
Aktivitet: Medel
Hanterbarhet: Medel

Betyg: YYY

Nya perspektiv igen

Jag har varit sjuk och sängliggandes en hel vecka nu. Det händer sällan att jag blir dålig, faktiskt, och när jag blir det brukar det snabbt gå över. Så har det inte varit den här veckan. En seg långdragen hosta med feber upp och ner, har gjort mig till världens mest uttråkade människa.

Men visst är det väl så att det finns någonting nyttigt även med uttråknad? Jag vet inte om det är vanligt, eller ovanligt, att ha långtråkigt. Själv sitter jag sällan ner och gör ingenting, nej, dagarna fylls av jobb, kurser och hundträning. Det är roligt och fartigt att leva på det sättet. Så länge ingenting går fel.

Nu gick det fel. Några saker flöt inte på som de skulle på jobbet och istället hopade sig problemen. När det blir så, blir arbetsveckorna plötsligt väldigt långa och hårt pressade. Förkylningen kom som ett brev på posten - ja, jag var faktiskt överraskad över att jag ändå klarade att vara frisk så länge som jag gjorde!

Nu har jag legat utslagen i en vecka och grubblat över livet. Så imorse vaknade jag och kände mig fullständigt tillfreds! Glad, utvilad, sugen på att träna lydnad. Det var länge sedan som jag faktiskt var riktigt sugen på att träna. Nu när jag vaknade och bar på den här känslan, insåg jag att jag måste förändra någonting i mitt liv.

Det är ingenting nytt. Jag har länge jobbat med att prioritera bort saker i livet. Först slutade jag med tråkiga saker. Sedan har jag allt eftersom fått välja bort roligare och roligare saker. För mitt problem är inte att jag har för många måsten. Nej, jag har för många VILL. Jag vet, det är ett stort privilegium att få göra en massa roliga saker som man njuter och utvecklas av. Men jag kan bara konstatera att i detta härliga intensiva livet, försvinner någonting än viktigare. Den spontana lusten att göra saker.

Det här har varit, och är, året då jag utbildar mig. Jag har lagt tid och pengar på att gå olika kurser, utvecklas och lära mig massor av roliga saker! Det har varit otroligt givande, men på samma gång väldigt uttröttande. Kollade igenom kalendern för skojs skull. Sedan januari har jag gått fem kvällskurser, sex helgkurser och på tre föreläsningar. Jag har själv lett fyra kvällskurser, två helgkurser, sex föreläsningar och haft återkommande träffar med fyra privatekipage. Såhär svart på vitt är det ganska logiskt att det har varit ett väl intensivt år...

Det som har kommit i skymundan, är ändå min egen hundträning. Ja, förutom den viktiga tråkig-tiden då. Men hur mycket värt är egentligen en massa kunskap om man aldrig tillämpar den? Hur mycket värt är det att vara en duktig pedagog när man aldrig själv utvecklar sina färdigheter som hundtränare? Mitt uppvaknande i morse var mer än ett vanligt morgonuppvaknande.

Tänk om jag kunde känna den glädjen och längtan efter hundträning varje dag? Om jag, istället för att plötsligt se att en vecka rusat förbi utan hundträning, tog mig tid till att träna en liten stund dagligen? Jag har bokat kalendern full av att träna andra. Det är dags att jag bokar in mig själv istället.

Så, hur mycket jag än älskar att lära ut klickerträning och drag, kommer jag att dra ner rejält på det. Syftet med att hålla kurser var att finansiera de kurser som jag själv sedan ville gå på. Det har gått utomordentligt bra! Det är utvecklande för mig att lära andra. Men nu vill jag fokusera mer på mig själv. Det är inte många månader kvar av detta år, det är snart dags att planera år tvåtusentolv. Det blir nog året då jag satsar på min egen hundträning, hundra procent.

Bestraffning eller bestraffning?

Bestraffningar är, mer eller mindre, en del av vår vardagliga hundträning. Själv försöker jag undgå bestraffningar i största möjliga mån, av den enkla anledningen att jag gärna vill ha hundar som tar mycket initiativ och känner sig trygga i träningen. Visst finns det tillfällen då jag kan säga ifrån till mina hundar; morra, visa tänderna eller vad som behövs. Det händer dock aldrig i träningen utan i vardagssituationer där jag av någon anledning vill sätta en gräns. Precis som hundarna själv kan vakta ett ben, kan även jag vakta min mat, min säng eller min blomrabatt.

Men som sagt är det någonting helt annat i träningen. Det är nämligen omöjligt att utnyttja hundarnas kreativa förmåga till fullo samtidigt som man jobbar med straff i träningen. Om "dåliga" beteenden straffar sig, kommer hunden i det stora hela att vara lite mer försiktig än om de dåliga beteendena enbart passerade obelönade.

Tänk själv. Vi tar trisslotterna som exempel, som vanligt. Vi människor älskar trisslotter. Det spelar ingen roll hur många vi köpt, så länge vi får någon enstaka tjugofemkrona då och då, fortsätter vi köpa dem. För vi kanske någon gång kan få den där miljonen! Hoppet om att kunna uppnå belöning gör att vi idogt jobbar (läs: betalar) för att ha chansen.

Säg att vi skulle få en elstöt varje gång vi fick en nitlott? Jag kan nästan garantera att även om vi dubblade vinstchansen, skulle folk tveka att köpa dem. Vi har blandat in ett straff i trisslottvärlden och ett straff gör oss omedelbart skeptiska, mer försiktiga och mindre hoppfulla.

Nu är det ju så att vissa faktiskt skulle köpa trisslotter ändå. Säkerligen inte lika många, men några skulle det. Vad beror detta på? Ja, antingen att de inte är särskilt bekymrade över elstötar, eller att de har extremt stora förhoppningar om vinsten. Det är nämligen subjektivt, hur man hanterar en bestraffning.

Detta innebär ju att för vissa hundar skulle bestraffningar i träningen inte ha en jättestor betydelse. Hundar som sätter stort värde i enkla belöningar, bör klara bestraffningar i träning bättre än andra. Hundar som är fysiskt och psykiskt mer tåliga bör också klara det bättre än andra. Men jag är fortfarande övertygad om att de skulle prestera bättre utan bestraffningar i träningen, även om de klarar att prestera bra med bestraffningarna.

Så, bestraffningar är subjektivt. Vad den ena individen upplever som ett kraftigt straff, kanske den andra inte alls upplever som någonting anmärkningsvärt. Det är helt individuellt. Jag kan också tänka mig att en bestraffande förare i vissa fall får en hund som tyr sig än mer och i andra fall får en hund som flyr. Även att bestraffas, hanteras olika från hund till hund.

Så, nu till kärnan i det hela. I shaping, straffar man aldrig hunden. Däremot behövs såklart ett redskap för att tala om för hunden när det blir galet i träningen. "Straffet" i shaping är oftast att man tydligt visar hunden att den har mist sin chans till belöning. En felsignal, helt enkelt. Ett av de vanligaste sätten är att demonstrativt ta bort godis/leksak eller annan belöning så hunden ser det. Det blir ett avbrott i träningen där hunden inte längre får möjlighet att jobba för belöningen.

Men är inte det ett straff? Tänk den superarbetsvillige hunden som verkligen vill ha sin leksak. Den gör sitt jobb men istället för att belönas, så tas leksaken bort. Här är vi i gränslandet och diskuterar. För vad är det som säger att hunden inte tappar i fart, intensitet och glädje när dens tappra försök ledde till en försvunnen belöning? Om leksaken är det mest motiverande hunden har i sitt liv, blir det inte då ett straff? Hunden kanske till och med skulle föredra att bli slagen och utskälld, bara leksaken fick vara kvar i bilden.

Det var Eva Bodfäldt som tog upp detta när vi gick kurs för henne. Bestraffning är individuellt. Hur en individ reagerar på bestraffningen kan vara helt olika. Det är en fullständigt subjektiv upplevelse!

Det finns bara ett sätt för oss att veta om vår hund upplever det som ett straff när vi jobbar med att ta bort belöningar. Om hunden genast gör ett nytt, bättre försök, ja då har vi lyckats! Hunden har förstått att försöket var dåligt, att den behöver göra bättre ifrån sig. Men det är inte givet att detta sker. Det är en förkunskap som hunden behöver ha, som vi måste lära in med vanlig grundträning. Att om belöningen försvinner, så får hunden försöka igen och göra bättre ifrån sig för att få fram belöningen igen.

Kan man då inte lära in detta på annan form av bestraffning? Nej. Detta är ett helt unikt fall, där belöning och bestraffning är samma sak. Det är anledningen att detta sätt att bestraffa inte nödvändigtvis behöver hämma hunden. Det går att lära in att när belöningen försvinner, kan hunden jobba fram den igen. Belöningen kommer aldrig att försvinna ännu mer, utan hundens nya försök kan enbart leda till någonting positivt.

Däremot andra straff, kan aldrig göras ogjorda. Där är straff och belöning helt åtskilda och kan inte kombineras på ett sådant sätt. Du kan inte lära hunden att se positivt på ett straff, därför att ett upprepat försök kan leda till belöning. Om ett försök ledde till ett ryck i kopplet, hur förklarar du då för hunden att nästa försök kan leda till en godis? Det blir för otydligt; risken att trisslotten leder till en elstöt kan göra att vår hund inte vill köpa någon alls.

Däremot kan det fungera om hunden i grund och botten har hög tålighet mot straff och hög motivation för belöningar. Men du kan aldrig få den konkreta växelverkan där du faktiskt får ett tydligt bättre försök direkt efter ett straff. Varje straff kommer nämligen ge en direkt negativa konsekvens på hundens attityd, fart och kraft. Eller ja, det kan ju vara positivt. I de fall där hunden faktiskt är för snabb, har för bra attityd eller kraft. Men det kommer också att sätta sina spår i den totala träningen.

Frustrationen och människans bästa vän…

Där kunskapen tar slut, tar våldet vid, heter det. Jag vet inte om det någonsin blir så konkret annars, som det blir inom relationen hund-människa. Jag tror det är få som aldrig fått ett utbrott på sin hund. Kanske det beror på brist på förståelse, kanske på dålig hantering av frustration och ilska, men sannolikt på alla tre. Jag är inget undantag.

Vi simtränade förra veckan. Det var lite halvsvalt ute och jag ville inte lämna en kall och blöt Baby stillaståendes vid bilen. Jag tog på henne ett täcke och lät henne följa med under tiden jag simmade nästa hund. Vi gick längs med kajkanten, jag uppe på land och Diva nere i vattnet. Baby fick ju med mig uppe på kanten, hon hade ju redan simmat, men oj hur hon strävade… Hon trodde ju givetvis att jag skulle lyfta henne i vattnet igen, så hon tog varje tillfälle att hänga i kopplet bort från kajkanten.

Det fungerade en liten stund innan jag började bli väldigt irriterad. Jag ville fokusera på Diva, som var i vattnet, och inte alls behöva bli envist dragen på land. Jag blev irriterad, sade åt Baby på skarpen att sluta dra men inte fungerade väl det. Jag drog henne närmare mig, kortade kopplet men hon hängde bara ännu mer i det.

Detta är en typisk sådan situation där jag lätt kan få ett utbrott. Mest sannolikt i det här fallet skulle vara att jag rycker till i kopplet och ryter i rejält åt henne. Vilket iochförsig är helt irrationellt, eftersom jag redan både dragit i kopplet och sagt till på skarpen. Men förmodligen skulle jag göra det ändå, kanske för att undermedvetet få lätta på trycket i min frustration.

Ja, nu måste jag bara få komma med en kort parentes. Det är nämligen helt lustigt, såhär i efterhand, vilken slags relation jag hade med Baby förr i tiden. Jag behandlade henne verkligen med silkesvantar. Om hon ville gå till höger, gick vi till höger. Om hon inte ville gå in, gick vi en promenad till. Allt baserades på hennes vilja och jag ville vara den bästa mattar av alla.

Samtidigt så kunde jag bli riktigt förbannad ibland. Om Baby plötsligt inte ville gå in, när jag hade en tid att passa, till exempel. Då blev jag frustrerad, stressad och irriterad på henne. Exakt samma beteende som jag lärt henne att hon ska göra, bestraffade jag sedan när det inte passade mig. Hur snällt är det egentligen? Jag kan nästan skratta åt det såhär i efterhand; hur i hela friden kunde jag förvänta mig att hon plötsligt skulle gå hem, snällt och lydigt, när jag lärt henne att stretande leder till att hon får promenera ännu mer? Korkat...

Så, samtidigt som jag curlade min hund till tusen, blev jag regelbundet irriterad och frustrerad på de beteenden hos henne som mitt curlande ledde till. Och det mest intressanta i allt detta är att jag inte ens såg min egen roll i det hela! Jag tror jag upplevde det på något sätt som att jag ställde upp för henne när jag curlade, och sedan ville jag att hon skulle ställa upp för mig när jag hade bråttom eller inte orkade gå mer.

Inte konstigt att jag ibland blev besviken! Jag hade ju förstärkt helt knäppa beteenden hos Baby och sedan ville jag plötsligt, helt irrationellt, att hon skulle göra någonting helt annat än vad jag uppmuntrat henne till. Dömt att misslyckas, helt enkelt.

Men det var en parentes. Det jag grubblar på för stunden, är detta med frustration. Idag kan jag visst det bli frustrerad över att Baby hänger i kopplet. Men jag är mycket väl medveten om att hon gör det för att jag låtit henne och för att det har lönat sig för henne. Med den tanken i bakhuvudet, är det betydligt lättare att hantera problemet. Jag kan då antingen välja att skita i det, låta henne dra och konstatera att jag får göra bättre ifrån mig med nästa hund. Eller bestämma mig för att göra någonting åt det, se till att hon inte får någon lön för drag-mödan och träna bort beteendet. Jag har kunskap som ger mig alternativ och min frustration kan försvinna.

Med Baby har allt ändå gått skapligt bra. Hon har fortfarande sina olater, men det är helt och hållet mitt fel. Däremot har inte vår relation tagit någon större skada av mina små frustrationsutbrott och min inkonsekvens. Och nu kommer jag in på nästa parentes.

Hundar är fantastiska djur. Det finns djur som lever tillsammans med andra djur, i ren egennytta. De får mat, skydd eller annat. Så är det även med våra hundar. Hos oss får de mat och skydd. Men hundarna nöjer sig inte där, och det är det som fascinerar mig så otroligt med dessa fantastiska djur.

Hundar vill faktiskt leva tillsammans med oss. Det handlar inte bara om mat och lä mot vind och vatten. De vill faktiskt vara i närheten av oss, de vill bli berörda, de vill att vi ska se dem och bry oss om dem. Är det inte fantastiskt? En helt annan art, som ser ett egenvärde i att faktiskt umgås med oss!

Många gånger tänker jag att hundar har ett fantastiskt tålamod. Tänk allt vi utsätter dem för! De gör allt för att förstå oss men ibland undrar jag hur mycket vi gör för att förstå dem… En hund som lever i vårt samhälle, får knappt lov att kommunicera som en hund! En morrning eller tandvisning så stämplas de som problemhundar som ska tas bort eller tuktas. För att inte tala om en hund som gör utfall, eller kanske till och med biter.

Hundar är experter på att lära sig både vårt kroppspråk och vårt verbala språk. Det sägs att en vanlig familjehund förstår mer än hundra ord. Jag är inte överraskad. Däremot är jag överraskad över i hur liten mån vi människor faktiskt engagerar oss för att lära oss våra hundars språk. Hade vi gjort det, hade de allra flesta hundproblem aldrig uppstått.

Tänk att, förutom att kräva att hunden ska klara att leva i vår miljö, på betong och asfalt, flera trappor upp i en miljö som är totalt annorlunda från naturen, att den ska läsa vårat kroppspråk och lyda vårt verbala språk. Förutom allt detta, ska den dessutom inte bete sig som en hund! Vart är givandet i denna relationen, egentligen? Jag undrar många gånger varför hundarna stannar hos oss…

Så, tillbaka till frustrationen. Nästa hund var Issen. Och Issen klarade inte av mitt sätt så som Baby gjorde. Issen är en väldigt känslig hund, han läser noggrant sin omgivning och vill gärna att allt ska vara bra. Inte bara vill. Han är en lite orolig hund, så han behöver faktiskt att allt ska vara bra. Men det har jag inte gett honom.

Jag förstod inte förrän efter alldeles för länge, hur det egentligen stod till med Issen. I lördags var vi på utställning och domaren frågade varför vi hade kastrerat Issen. Jag svarade att vi var unga och dumma, och jag menar det verkligen. Vi trodde att en kastrering skulle lösa Issens problem. Vi visste helt enkelt inte bättre. Men det Issen behövde var trygghet. Inte att bli stympad.

Jag gav honom aldrig trygghet. Jag förstod honom inte. Jag visste inte hur jag skulle tolka hans signaler och jag tvingade in honom i situationer som han absolut inte klarade av. Sedan blev jag arg, besviken och frustrerad över att han gjorde (drabbades av) utfall. Jag kände mig som en dålig matte, inte för att jag tvingat in honom i en situation som han inte klarade utan för att jag hade en så oberäknelig hund. Hur tänkte jag egentligen? Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan… Jag skulle gjort så mycket annorlunda.

Jag förstod inte Issen, överhuvudtaget. Han var otrygg, rädd och inte alls mogen för alla de situationer jag utsatte honom för. Min mening var väl, jag ville vänja honom. När det blev för mycket för honom försökte han antingen fly eller illa fäkta – vilket han än valde så trodde jag att det var fel på honom. Jag såg inte min roll i det hela, att jag pressade honom för hårt.

Nu kanske det låter som att jag hatar mig själv för allt detta. Det gör jag inte. Jag visste inte bättre, jag kunde inte läsa honom, inte förstå hans beteende eller sätta in det i ett större sammanhang. Det är fyra år sedan Issen kom till oss och det har tagit mig nästan fyra år att förstå och kunna hjälpa honom. Jag har såklart en sensmoral med hela denna långa tankebana. Det hände nämligen någonting förra veckan, någonting som jag aldrig upplevt förut.

Ja, jag ska berätta. Men först måste jag älta lite till, om min och Issens relation. När Issen fick sina utfall eller försökte fly, blev jag frustrerad. Jag kände mig hjälplös, jag skämdes för min hund, hur andra tittade på honom. Jag skämdes för att jag behöll en så knäpp hund och inte tog bort honom.

Ja, så var det faktiskt. Jag skämdes för att jag inte dödade Issen. Men omvärldens press var en av de starkaste faktorerna som drev min frustration. Känslan av att folk tittade på mig och tänkte att jag inte hade koll på min knäppa hund. Det var en så stark skam att den nästan drev mig till att gå till handling.

Nu gick det lyckligtvis inte så. Jag ryckte i kopplet, jag tröck ner Issen, jag slet honom i nackskinnet och skällde på honom. Orden känns främmande, men det var så jag behandlade honom när han ”blev aggressiv”. Det var inte ett acceptabelt beteende, helt enkelt. Jag försökte straffa bort det och det bröt ner vår relation fullständigt.

Det är en lång historia sedan dess. Jag började läsa och lära mig mer om hundars beteenden och har gått igenom många stora genombrott i min förståelse för hundar i allmänhet och Issen i synnerhet. Jag började jobba med att bygga upp vår relation, att bli en trygghet för Issen istället för en oberäknelig individ. Att förstå och förebygga hans rädsla.

Även det senaste året har varit viktigt för oss, även om jag kommit en bit i utvecklingen. Jag märkte hur mina förväntningar och min frustration påverkade vår träning negativt. Hur Issen hela tiden gav mig lugnande signaler när vi skulle gå fritt följ, till exempel. Det blir så tydligt när man lär sig mer om hundars beteenden, det blir tydligt vad de känner och upplever och det är inte alltid positivt.

Att se sanningen i vitögat och erkänna för sig själv att ens hund inte är trygg tillsammans med en själv, är inte särskilt roligt. Men det finns bara två saker man kan göra; låtsas som ingenting eller erkänna det för sig själv och göra någonting åt det. Vi hade inte kommit hela vägen fram. Issen var fortfarande inte helt trygg med mig. Det var ett faktum, och jag fick svaret som ett brev på posten när jag tittade på honom i träning.

Under en period fick jag ta bort allt vad misslyckanden hette i träningen. Även om man inte jobbar med straff inom klickerträningen, så kan man undanhålla en belöning när hunden misslyckas. Jag fick sluta med det. Jag fick belöna allt. Däremot kanske Issen fick en hård liten matkula för ett dåligt försök medan han fick saftig köttbulle för ett bra försök. Så fick vi jobba, samtidigt som jag fick släppa mina krav ännu mer. Frustrationen kunde inte vara en del av vår relation, helt enkelt.

Så plötsligt började Issen bli het. Han gick igång så bra på träningarna att han knappt var påverkbar. Ingenting kunde göra honom låg! Rätt som det var, hade jag väldigt mycket hund att jobba med. Jag kunde ”fela” honom utan att han började göra lugnande signaler.

Det krävde att jag släppte allt. Precis allt. Jag har, och kommer alltid att ha, en hund som blir berörd. Jag kan hjälpa honom reagera, avreagera och hantera sina känslor. Men det kan jag inte göra om jag är för inriktad på en prestation. Prestationen måste alltid komma i andra hand. Efter Issen, så som han är. Eller som svärfar säger; en liten rädd pudel i en stor huskykropp…

Det är smärtsamt. Att lägga ner massa tid och energi på att träna en hund, att se kompisarna passera och klättra upp i klasserna, se dem uppnå sina mål och nå resultat för sin träning. Mina resultat kommer alltid vara annorlunda. Med Issen. Han är en sjukt duktig hund. Med rätt omständigheter är han helt gudomlig. Kanske han kan bli så på konstant basis en vacker dag. Det kan nog gå, om bara jag klarar av att fortsätta fokusera rätt och stötta honom genom allt.

Hoppsan, där blev det visst även en uttömmande tävlingsparentes. För så känner jag för tävling just nu. Varken bu eller bä. Det var inte alls vad jag egentligen skulle komma till. För det har hänt någonting nu.

När jag kom hem en dag i förra veckan, stod alla tjejer som vanligt och hoppade mot grinden för att få hälsa på mig. De pussas, trängs, buffas och vill bli klappade. Issen håller sig vid sidan av, det är sällan han hälsar överhuvudtaget. Han gillar ju att bli klappad, att vara nära men inte riktigt hela vägen. Just dessa komma-hem-stunder vill han inte riktigt komma fram.

Men den här gången var det annorlunda. När tjejerna skingrats, kom Issen. Han gick mot mig med öronen bakfällda, dragna mungipor, viftande svans och det där kärleksfulla uttrycket i ögonen. Jag skäms på sätt och vis för att säga det, men detta var första gången han gjorde så. Det var första gången som Issen hälsade på mig som sin trygghet, som han valde mig till sin naturliga ledare.

Häromdagen satt jag i soffan och kollade på teve. Ja, det händer ibland, faktiskt. Issen kom och ville kela. När man börjar klappa honom, vänder han alltid bort huvudet och gör lugnande signaler. Men inte denna gång. Han fullständigt vräkte sig i min famn. Han lade sitt huvud mot min mage och njöt av beröringen. Det kändes så djupt i mitt hjärta när jag insåg att han var trygg. Fullständigt trygg. Tänk att det har tagit flera år för mig att förstå honom. Och nu känner han sig äntligen trygg med mig. Min älskade lilla (fast egentligen ganska stora) skrutthund!

100 belöningar: #8 Kelstund

Fördelar: Skapar starkare band mellan hund och förare. Kan lugna en för ivrig hund om det används på rätt sätt. Kräver ingen extra utrustning, finns alltid nära till hands. Kan göra en hund mer hanterbar.

Nackdelar: Vissa hundar blir provocerade eller tycker inte om beröring i arbete. Kan göra en hund för lugn för vidare arbete.

Prisnivå: Gratis
Aktivitet: Låg (extremt låg)
Hanterbarhet: God

Betyg: YYY

Demolition Diva

Igår snubblade jag över bilder från augusti förra året. Bilder på Diva med ett svart och ett blått öga. Det var i augusti som vi fick beskedet att Diva var sjuk. Det var då drömmarna började sakteliga falla i små bitar och krascha i golvet.

Där och då kändes allt så mörkt. Jag hade så många planer, ambitioner, samtidigt som jag pressade mig själv väldigt hårt. Att Diva blev sjuk, blev ett tvärt stopp och det senaste året har jag fått rannsaka mig själv om och om igen. Idag har jag en annan känsla, både för hundarna och träningen. Diva har lärt mig att njuta av livet, att ta vara på lyckan i vardagen, att ta vara på glädjen i träningen och i att bara få vara tillsammans.

Jag kan fortfarande idag slås av en känsla av lycka, när jag tänker på att jag har Diva kvar. Hon är min lilla solstråle, den av våra hundar som oftast får mig att skratta för hennes tokiga påhitt. Samtidigt har Diva nu börjat bli vuxen, både i kropp och skalle. Jag är så glad för varje dag jag får se henne utvecklats. Särskilt med tanke på att det kunde varit slut där och då, den fruktansvärda kvällen i februari då hon blev helt blind.

Vardagen rullar på här hemma. Sökträningarna har ebbat ut alltmedan kylan börjat knacka på dörren. Hundarna är ute mesta delen av dagen, pälsarna har blivit så tjocka att inomhusvärmen blir påfrestande till slut. Diva håller på att återfå sin kraftiga ryamatta till päls, den är fullständigt ogenomtränglig. Jag har nog sett hennes hud för sista gången detta år. Till våren kommer den återigen att falla av i stora sjok och hon kommer att se ut som en ren i fällning.

Hon har fått en ny favoritplats, lilla gumman. Trappen upp till ytterdörren. Där är svalt, luftigt men man har fortfarande full koll på vad som händer runtomkring. Nej, tro inte att Diva oroligt behöver veta vad som sker. Hon ligger där för att hon inte vill missa någonting spännande! De andra hundarna smyger sig artigt förbi när de vill gå in eller ut, utom Gunne som hoppar över Diva som om hon varit ett löv som låg tryckt mot trappsteget. Gunne och Divas relation har utvecklats till att bli en trygghet. Gunne är vänlig men bestämd och Diva följer henne gärna när hon springer i trädgården.

När vi började simträna hundarna i augusti, var jag lite fundersam kring hur Diva skulle klara det. Hon har ju inga problem att orientera sig via dofter i omgivningen, men hur är doftbilden i vatten? Diva är förtjust i att bada, men det är en annan sak att under en längre stund simma utan att bottna och utan att komma någonvart.

Vi började stillastående vid Medevi brygga. Det gick kanon. Hon simmade först i små små cirklar, kanske för att få en bild av omvärlden. David fick hjälpa till och prata lite med henne från stranden och hon började snart jobba målmedvetet i en bestämd riktning - även om riktningen ibland var rakt ut och ibland rakt in mot stranden så arbetade hon rakt fram.

Sedan dess simmar hon som en liten duracellkanin så snart hon har vatten under tassarna. Nästa steg var att testa i kanalen. Där simmar hundarna jäms med kajkanten - de kan inte klättra upp utan får följa kanten. Även det gick fint, Diva var nog den enda som inte försökte klättra upp. Duracellbenen gick igång och hon paddlade sig fram till slutet av kajkanten där hon fick hoppa upp. Duktiga tjejen!

Så har vi börjat dragträna. Även det är ett nytt steg i Divas utveckling. Hon har bara fått gå långt bak i spannet sedan hon blev blind och vi har inte testat henne någonting i led. För några dagar sedan tog vi en tur tillsammans, jag och David, med varsitt tvåspann. David körde med Diva och Issen. Iss är ju trygg och säker, lydig och stabil. En bra partner i led för Divas premiär, helt enkelt. De började köra som bakre spann men vi testade sedan ett par omkörningar. Inte var väl det något problem för Diva!

Ytterligare nästa steg. Förra året tävlade vi ju SM i barmark, Diva och jag. Hon hade då synen på sitt ena öga och det var ju absolut inga problem. Nej, det var snarare klumpen hon drog på som var problemet, hehe. Sakta har nu tanken växt fram, att jag kanske skulle testa i år igen? Det är galet, jag vet inte ens om hon kommer klara veterinärbesiktningen och jag har inte haft någon aning om huruvida hon skulle klara att gå som ensam draghund eller ej. Men jag har numera ingenting att förlora på att chansa, så varför inte?

På Siberian Husky-dagarna fick jag så äntligen möjligheten att prova. Jag förlitade mig på att hon skulle höra och känna av ekipaget före oss i starten och därmed få en uppfattning om riktning och att det är tävling på gång. Men tyvärr var båda ekipagen före oss strukna... Jag blev lite bekymrad, men vad gör man? Jag ställde upp Diva på startlinjen och gjorde vår vanliga startrutin. Det var svårt att rikta henne, hon ville gärna söka sig åt höger, ut mot skogen. När startsignalen gick, stack hon iväg i fullt ös och mycket riktigt; rakt ut åt höger. Jag sprang och ropade henne med mig så hon hittade vägen och vittringen igen och så satte vi fart. Linan spändes och hon drog igång för fullt!

Min största fundering inför loppet var huruvida hon skulle hitta och följa vittringen eller ej. Problemet blev det motsatta. I korsningarna kände Diva av svängen långt innan det var dags och ville därför gena genom skogen! Såklart, det är ju så vi jobbar i söket; kortaste vägen fram. Istället fick jag nu försöka förklara för henne att vi skulle jobba den långa vägen, genom hela korsningen för att följa vittringen. Varje korsning blev lite krånglig men så snart vi rätade upp oss, jobbade hon framåt för fullt igen. Det känns definitivt träningsbart!

Så jag har tänkt springa med henne ett par gånger till nu närmaste tiden. Det ska vara ett par små dragtävlingar på utställningar nu kommande veckorna, en jättefin möjlighet för oss att öva på att följa vägen. Det blir spännande att se hur det går. Sedan är det klart att vi kanske inte kommer längre än till veterinärbesiktningen på SM. Jag är mentalt förberedd på det. Men jag tycker fortfarande att det helt klart är värt att försöka. Jag kan ju alltid ta Issen eller Baby och springa med om jag måste ändra planerna i sista sekunden. Men såklart skulle det allra roligaste vara att återigen springa med Diva och kunna slå vårt eget banrekord från förra året!

100 belöningar: #7 Bli jagad

Fördelar: Fartig belöning som man alltid har med sig! Kan ges som överraskning när hunden minst anar det. Utvecklar förarens förmåga att läsa hundens lek.

Nackdelar: Kräver viss kondition hos föraren. Belöningen bygger inte upp kontaktkänslan och hundens förväntan på föraren. Svår att avsluta på ett bra sätt om hunden blir för förtjust. Kräver ett förtroende mellan hund och förare.

Prisnivå: Gratis
Aktivitet: Hög
Hanterbarhet: God

Totalbetyg: YYY

En belöning donerad av Linda Svensson

Vår första riktiga säsong!

Nu har vi äntligen börjat kunna köra drag igen. Temperaturen på mornarna har gått ända ner till sex grader som kallast. Förhoppningsvis kommer ingen mer chockvärme, istället ser jag gärna att det blir ytterligare lite kallare. För ett par veckor sedan var vi uppe på långdistansseminarie hos kennel Vargevass. Vi var där för ett år sedan, då på ett väldigt uppskattat seminarie om funktionell exteriör hos hundar, och nu ville jag ta chansen till ännu en spännande helg.

Det kanske låter korkat att åka på ett långdistansseminarie om man har fem hundar och bor i södra Sverige. Men jag har en dröm att köra långt och den blir bara starkare och starkare. Att spurta en mil passar inte mig egentligen - den stora tjusningen tycker jag är att samarbeta under en lång tid tillsammans med hundarna. Att se hur de turas om att jobba i spannet, stötta varandra, hur man kan tro att de är helt trötta men så plötsligt från ingenstans kommer ny energi. Att åka backe upp och backe ner, utan egentligt mål, och att bara njuta av naturen, färgerna, djuren. Det är det som jag gillar allra mest med draget!

För länge sedan gjorde en kollega ett test på mig, som utgick från den hundras jag valt. Där stod att "för dig är det inte målet, utan vägen, som är det stora målet". Jag tyckte just då inte att det stämde in värst mycket, varken på mig eller hundarna. Men nu förstår jag hela poängen. Det är ju precis så det är.

Nu är det så att i draghundsporten så är dimensionerna nästan oändliga. Jag har en dröm om långdistans, men för att någonstans hitta en realistisk plan för att börja tävla längre sträckor, måste jag titta på medeldistans. Långdistans börjar först när loppen blir längre än tjugofem mil! Här i Sverige har vi en tävling som heter Polardistans, som är för renrasiga polara hundar. Ett av loppen är sexton mil. Det är mitt närmaste mål, att en vacker dag genomföra PD160.

Hade jag nu haft en föryngring på spannet som jag planerat och tänkt mig, hade situationen varit ganska så positiv faktiskt. Ett par nya hundar i år, ännu ett par om två år. Då hade det artat sig. Men jag har fortfarande bara fem körbara hundar, varav två gamla, en slö och en blind. Det ser inte jätteljust ut för framtiden. Än. Så jag får ha mina drömmar på sikt. Men det skadar absolut inte att lära sig så mycket som möjligt fram till dess. Därför åkte vi upp på långdistansseminarie hos kennel Vargevass.

Jag älskade det förra seminariet och kom därifrån med en ryggsäck full av kunskap. Och inte var det väl annorlunda i år. Efter sju timmars föreläsning var skallen återigen fullmatat med information om allt, precis allt man kan behöva veta om utrustning, foder, träning, tävling, rutiner, kläder och allt annat man behöver tänka på. Ja, för att inte tala om det ekonomiska i det. Eller snarare oekonomiska...

Det är klart att mycket av kunskapen inte är användbar för mig idag. Men det är ändå fullkomligt oersättligt att höra kunniga människor berätta om deras erfarenheter; vad som behövs och när, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det var så mycket Karsten sade som verkligen satte sig fast benhårt i min skalle, som har påmint mig och inspirerat mig nu genom höstens försiktiga första träningssteg.

Som till exempel att föraren måste vara den största motivatorn i spannet. Det är mitt ansvar som förare att alltid orka, att alltid ta mitt ansvar, att alltid peppa hundarna att göra sitt allra allra bästa. Är det inte så i alla situationer? Det går inte bara att stå där och åka när man ska genomföra någonting stort. Alla måste vara delaktiga och min roll som förare är att motivera hundarna att kämpa och göra sitt bästa. Så logiskt men samtidigt känner man sig ofta nästan som ett bihang, lite extra vikt bara, där man står och åker på träningarna.

Det var så mycket ödmjukhet. Att om hunden blundar när du försiktigt töjer i tassen, så är den öm i handlederna. Att du aldrig ger ett kommando till hundarna som du inte redan vet att de klarar av. Det var så mycket i tänket, som stämde så väl in på mitt sätt att se på hundar, träning och relationen mellan hund och människa. Jag blev hänförd helt enkelt.

I all denna information poppade det med jämna mellanrum upp tips som är värdefulla även nu. Som till exempel att varva i spannet, oavsett hundarnas kapacitet, för att alla ska få känna sig som en del av flocken. Ledarhundarna känner sig ofta lite separerade från flocken då de alltid går vända från dem. Därför låter Karsten alltid ledarhundarna ligga tillsammans med nästa par hundar under pauserna. För att de ska känna närheten och tryggheten från flocken.

Jag har bara två hundar som kan gå som ledarhundar på ett bra sätt. Det har ibland slagit mig att det kan försämra deras kapacitet, att alltid behöva gå först. Samtidigt har jag inte många alternativ. Det går inte att ha hundar längst fram, som väljer en betydligt lägre hastighet än resten av spannet. Men när allt kommer omkring, har jag nu kommit fram till att jag visst har alternativ. Jag kan köra med en hund i singelled för att avlasta den andra. Jag kan köra med den ena ledarhunden lite framför den andra; de tar ansvaret tillsammans men den ena får vila skallen och jobba aningen bakom ändå. Jag kan köra med någon av de andra hundarna i led första kilometrarna och sedan byta när de har bränt ur sin fart. Det finns helt enkelt alternativ, och jag bör använda mig av dem.

Kontinuitet var ett nyckelord när Karsten pratade om träning. Att träna ihärdigt och regelbundet. Jag tränade lite sisådär förra året. Visst tränade vi mycket, men inte med ett grundligare tänk. Det här året är flocken stabil, hundarna är trygga med varandra och jag känner dem betydligt bättre än förra året. Kanske detta är första gången som jag faktiskt har ett riktigt spann att jobba med en hel, full säsong.

Och vi har jobbat. Vi har kommit igång jättebra. Jag har ihärdigt simtränat hundarna näst intill varannan dag under hela augusti, för att sedan pendla mellan simning och drag beroende på temperatur. Det känns verkligen att hundarna har fått en bra grund av simningen, de är starka och pigga när vi drar och jag tycker redan de är fina och välmusklade. Imorse körde vi ett fartpass med alla fem och de slog fem av våra fartrekord från förra säsongen. Det känns bra och roligt att de redan har fått en sådan fin grund!

Apropå detta med fart och temperatur. Jag har alltid tänkt att om temperaturen är på gränsen, är det bättre att hålla en låg fart och ta många pauser så hundarna inte går varma. Karsten hade en helt annan teori. Fartvinden kyler hundarna medan tungt arbete värmer dem mer. Han kör därför alltid snabbare och lättare när temperaturen är på gränsen. Han undviker också i största mån att ta pauser, för då hundarna blir helt stilla kyls de inte överhuvudtaget av vinden. Han stannar bara för att vattna ibland.

Egentligen är det ju fullständigt logiskt. Jag har bara i min enfald tänkt att det är bra att "ta det lugnt" med hundarna när det är varmt. Samtidigt har jag ju hört mig själv säga, tusen gånger, att hundarna aldrig tar det lugnt. När de sitter i selen jobbar de hundra procent oavsett vad som händer, hur varmt eller tungt det än är. Så nu gör jag tvärtom. Om temperaturen är på gränsen, kör jag snabbt och lätt.

Det var så otroligt mycket värdefullt jag lärde mig uppe hos Karsten. Mycket som inspirerade mig nu inför den här säsongens träning. Jag fick bekräftat mycket som jag tänkt på och själv kommit fram till. Och jag fick konkreta tips på träningsupplägg och rutiner kring träningen. Saker som är värdefulla för mig att jobba med redan idag, här och nu. Men som jag även kommer att ha nytta av den dagen vi ska gå upp och börja köra och tävla medeldistans.

Hundarna ligger och sover nu. De är så harmoniska, så belåtna och lugna när de har fått jobba ur sig all den energin de bär på. Efter träningspasset är alla hundar vänliga, ingen orkar krångla. De äter och dricker tillsammans och jag anar att flockbanden knyts ännu starkare. Jag själv känner mig stolt och glad, kramar och stretchar dem, pysslar lite, visiterar och kollar av så allt är bra. Sedan får de vara inne lite, i soffan som de älskar. Duktiga fina hundarna mina. De kanske inte är perfekta men i min värld är de allt jag kan önska mig! Även om ögon och öron saknas så jobbar de och gör sitt allra bästa i spannet, de kämpar, lyssnar och jobbar för fullt. Vi har en hel säsong av drag framför oss och även om jag redan lever i den så längtar jag så innerligt efter mer, mer, mer! Det är en oslagbar känsla och jag är så innerligt tacksam att jag får uppleva den. Detta är livet.

Vår start på säsongen: