Vända in och ut på sig själv

Om en person kommer med kritik kan det ibland vara lösryckt och obefogat. Men att få höra samma sak från fyra olika håll - ja då är det definitivt dags att sitta ner och grubbla över saken! Jag är inte av den typen som ogillar kritik. Om den är befogad, och särskilt om den kommer från någon som känner mig, tycker jag det är viktigt att faktiskt göra ett ställningstagande. Men, precis som kritiken i sig, är det inte alltid samma sak på in- och utsidan!

För jag kan inte säga att jag gillar kritik heller. Det är alltid ett visst obehag i det att bli kritiserad. I bästa fall är det kritik mot ett ställningstagande man övervägt och sedan gjort. Då är det lätt att ta kritiken, att argumentera för och emot samt återigen göra ställningstagandet. Det är värre när kritiken är abstrakt. Precis som den är i det här fallet.

Jag ska inte hålla på och tjata runt så mycket om känslor innan jag förklarar läget. Jag har alltså ett flertal gånger, på olika sätt och från olika personer, fått höra att jag ser stel och lite tråkig ut på lydnadsplanen. Att det inte ser ut som att jag har roligt. Senast ikväll var det ytterligare ett par kloka människor som påminde mig om det. Så nu är det dags att jag rannsakar mig själv.

Som sagt, det är en sak att bli kritiserad för att man har gjort ett val. Det är värre när kritiken handlar om någonting som man blir liksom lite överrumplad över! Att känna sig som ett frågetecken, att man inte riktigt förstår vad som händer. Att få kritik där man inte känner igen bilden man får av sig själv, det kan vara ganska omtumlande! Förr i tiden hade jag extremt svårt för det, det kunde stjälpa hela min världsbild på ända. Numera gungar det bara till lite - tillräckligt för att jag ska bli lite rubbad men inte så mycket att jag inte kan ta förnuftet till fånga. Lyckligtvis.

Jag frågar mig många frågor när jag får de här kommentarerna. Den första, och den kanske viktigaste, är; Har jag inte roligt när vi tränar lydnad? Om jag ser ut att vara väldigt allvarlig, stel och tråkig, är det bara mitt utseende eller ÄR jag kanske för allvarlig i träningen? Allvar är inget självändamål för mig och jag tycker det är viktigt att träningen är rolig. Oftast har jag roligt när vi tränar, men jag måste erkänna att de senaste passen sedan vi börjat tävla lite, ja då har jag inte varit sådär på toppen. Jag har känt mig opeppad och till viss del tappat hoppet om att kunna tävla ordentligt. Så svaret är delvis ja, jag har sett tråkig ut för att jag faktiskt har haft lite tråkigt.

Det finns en annan grej med det här. Jag har nämligen tränat Issen att när jag blir lite stel och rakryggad, ja då är det dags att gå fritt följ. Det är min signal till honom att vi tränar lydnad! Den har funnits med från början och jag har systematiskt lärt in den, av den enkla anledningen att det är den enda signal jag kan använda på tävlingar utan att det blir dubbelkommando. Att frångå den signalen, vore att släppa en av våra tunga grunder! Det tänker jag inte göra. Detta är ett ställningstagande jag gjort och tänker fullfölja. Enkelt.

Men jag kanske har tagit signalen i sig, på för stort allvar? Att gå rakryggat och bestämt, behöver kanske inte betyda att man ser allvarlig och tråkig ut? Kan man inte gå bestämt och se glad ut? Det borde inte alls vara någon omöjlighet. Jag kanske inte ens behöver gå så bestämt med armarna. Jag är en ganska kutryggig person till vardags och Issen är ju hund så han är expert på människors kroppsspråk. Det räcker säkert mycket väl med att jag bara rätar upp ryggen och sedan slappnar av och ler med resten av kroppen.

För att nu vrida på problemet i ytterligare en vinkel, måste jag fråga mig själv ännu en fråga. Hur viktigt är det att jag ser glad ut? En vän sade att jag inte ser energisk ut. Det blir nog snyggare om jag ser alert och pigg ut, men spelar det någon roll för de viktigaste parterna i den här diskussionen; mig och Issen? Skulle Issen bli gladare, mer energisk eller få bättre attityd om jag hade det? Ja, förmodligen. Precis på samma sätt som jag inte kan låta bli att le och njuta när han "går på tå" vid min sida, kanske han upplever samma känslor för mig när vi jobbar ihop?

Det är svårt att få kritik på en sådan här sak. Jag blir som sagt lite överrumplad då jag inte alls känner igen mig i den bild som ges av mig själv. När vi går ett fritt följ, njuter jag oftast av Issens fokus, av hans sköna attityd, av hans glädje. Jag känner mig stolt och lycklig, ja faktiskt även duktig. Jag är glad att jag har min älskade gubbe vid min sida, att han tycker om träningen lika mycket som jag och att han visar det. Jag bär på de känslorna, men de syns tydligen inte utåt.

När jag söker efter "det där lilla extra" som jag ibland saknar hos Issen, kanske jag skulle börja att leta hos mig själv? För fyra personer kommer inte med samma kritik utan att det faktiskt är befogat. Vi ska inte underskatta kroppens makt över sinnet; kanske en attitydförbättring hos mig själv också delvis kan vara nyckeln till att lösa upp min tävlingsnervositet?

Nej, det känns som att jag kommer fortsätta fokusera på attityd men mer på en gemensam sådan. Jag har ingenting alls att förlora på det och om det skulle bli fel signal för Issen, vilket jag inte tror, så kommer jag snabbt att märka det. Om jag nu älskar min hund och är så stolt över honom så ska det väl inte vara särskilt svårt att faktiskt visa det med mitt kroppsspråk också när allt kommer omkring!