Dubbel vinst!

Jag och Issen var på en kurs om koncentration i helgen, hos Eva Bodfäldt. I år är ju året då jag försöker hitta lite nya instruktörer och duktiga som jag kan gå hos för att lära mig mer. Eva är en av dem jag hört mycket bra om så jag hade höga förväntningar på kursen! Den kom ju dessutom mycket lägligt då vi för stunden sliter rätt hårt med fokuset, på många olika sätt.

Jag vet att Eva är kunnig om shaping eftersom jag läst (och recenserat) hennes bok "Kontaktkontraktet". Samtidigt har hon många andra perspektiv på hundar och hundträning, som jag sällan stöter på hos shapare. Nämligen hunden som djur och relationen mellan hund och människa.

Vi spenderade sex timmar hos Eva och jag måste säga att det var länge sedan jag hade så många insikter med mig i bagaget. Just nu håller jag på att smälta och bearbeta alla intrycken, låta dem hitta sina platser i min träning och i min hundsyn. Det kommer med största säkerhet bli många långa blogginlägg med utgångspunkt i Evas resonemang här framöver! Men den här gången handlar det om störningsträning.

Issen blir berörd av tävlingsledare och domare på planen när vi ska tävla lydnad. Han blir säkert berörd av mycket annat också, men det enda jag faktiskt kan observera är att han dels fastnar i dofter på planen och dels stannar upp och låser fast på tävlingsledare, domare och skrivare.

För att få bukt på detta har jag tränat på en massa olika sätt. Några bra, andra mindre bra. De svåraste sakerna är när det hinner bli fel innan jag förekommer Issen. Till exempel kan vi gå fritt följ mellan olika leksaker men rätt som det är så tar han en av dem i munnen. Tanken var ju att han skulle motstå och få belöning för det, men när han väl hunnit ta en så har han ju istället fått belöning för att han fokuserat på att stjäla leksaken. Omvänt lockande, när man tränar hunden att motstå frestelser, fungerar bara när man har kontroll över antingen hunden eller frestelsen. I detta fall har jag inte haft kontroll på något av det.

En annan sak är just tävlingsledaren. Issen har ett stort behov av att undersöka den personen. Inte bara när vi blir visade till vår plats inför platsligget, men även när vi råkar passera på ett tillräckligt litet avstånde under fria följet eller andra moment. Inte en hållbar vana, direkt. Och det är här som jag har fått en dubbel vinst efter kursen hos Eva!

Eva tävlingstränar nämligen sina hundar redan från det de är små valpar. Egentligen, för att först hela helheten, borde jag nu förklara om Evas belöningssystem. Men det blir ett alltför långt sidospår. För att ändå hålla en slags röd tråd i diskussionen, är det viktigt att veta att Eva använder sin röst för att störningsträna sina hundar. Hon säger "bra, duktig" och så vidare, som störning i sin träning.

Alltså gör hon såhär: Hon jobbar med små kontaktövningar med sin lilla valp. Den får belöning i form av godis, lek och kel. Så har hon en hjälpreda i närheten som, under kontaktövningarna, försöker störa valpen genom att berömma den med rösten. Om valpen släpper kontakten med Eva, slutar hjälpredan berömma och blir passiv. Om valpen hittar kontakten igen, fortsätter hjälpredan berömma och störa.

När valpen så lyckas hålla fokus på Eva, trots allt muntligt härligt beröm som kommer från hjälpredan - ja då får den en signal som betyder att den äntligen får springa till hjälpredan och få belöning! Hjälpredan blir alltså en störning, samtidigt som den berömmer och uppmuntrar valpen, och blir dessutom en extern belöning. Allt i ett!

Det finns ett otal fördelar med att jobba på det här sättet. Spontant kommer jag först och främst in på två av dem. Dels att hunden vänjer sig vid att personer runtomkring blir externa belöningar som den utmanas att ignorera. Dels att själva kommenderingen så småningom kommer att förstärka hundens rätta beteende, nämligen att fokusera på sin förare! Att få enkla kortstaviga kommandon efter en sådan här träning, måste ju bli barnmat.

För att illustrera tänket, fick jag och Issen göra en lekövning. Jag bjöd in till lek medan Eva stod en bit bort med godis. Inte förrän Issen engagerade sig i leken medan Eva kunde störa och berömma honom ljudligt, fick han lov att springa till henne för att få belöning.

Det dröjde inte länge förrän min kära lilla gubbe gick upp rejält i intensitet: Han tände fullständigt på den här övningen! Men det var inte bara det. Allt detta skedde i en liten inomhushall, med mängder av dofter och med en publik på femton personer och deras hundar sittandes tätt runt omkring!

Jag såg plötsligt en möjlighet att nå fram till Issen på ett mer kontrollerat sätt. Annars är det lite som lotto; ibland fungerar det och ibland inte. Jag har tänkt mycket på det sedan det gått så bra för Baby på utställningar. Där har det varit lätt, för jag vet verkligen exakt vad Baby går igång på. Jag kan ta ut henne ur buren och dra igång henne på trettio sekunder om det behövs. Det saknar jag hos Issen. Jag har inte hittat hans knappar där jag får upp honom i rätt intensitet och humör! Fram till nu.

Vi körde ett kort pass med Mia häromdagen och igår testade vi igen när vi hade träning med Rose-Marie. Det blev samma resultat båda gångerna. Issen gick igång mer och mer på upplägget! Jag bestämde mig för att börja jobba på inkallning med ställande men vid det laget var Issen nästan för het!

Rose-Marie fick stå med godisskålen och störa oss med diverse beröm och ljud så fort Issen fokuserade på mig. Jag varvade lite mellan lek, byte mellan föremål och olika moment. Då och då skickade jag honom till Rose-Marie för att få godis. Under en handfull korta pass hände en mängd saker som jag aldrig upplevt till fullo förut.

Issen kunde komma ut ur buren och direkt till mig, utan att behöva undersöka personer som står i närheten. Vi kunde kampa med föremål som Issen annars har haft svårt att engagera sig i. Samtliga gripanden var mer intensiva, snabbare, hårdare. Han kampade åtskilliga gånger med vikten långt bakåtskjuten. När han tappade kunde jag sticka iväg och han följde efter med fullt fokus på att få tag på leksaken igen. Och jag kunde använda felsignal. Issens tempo och attityd var så hög att han inte blev berörd av att misslyckas. Slutligen så gjorde han sitt snabbaste läggande under gång någonsin.

Vad är då hemligheten med denna speciella träning? Det brukar sällan vara så enkelt att en sak löser alla problem. Men det här sättet att träna har lyft Issen så enormt! Jag har några teorier. För det första så har Issen ett intresse av andra människor. Han tycker antingen att de är spännande eller läskiga, men han vill gärna undersöka. Att få belöning av en annan människa, är på något sätt väldigt förstärkande i sig för honom.

Sedan är det inte vilken störning som helst. Det är en störning som går ut på att han får höra hur jävla fin, duktig, underbar och härlig hund han är! Kan man få en bättre störningsträning? Att fresta hunden med beröm är ett helt nytt tänk för mig och det är jag Eva evigt tacksam för. Det kommer en dag när vi går in på tävlingsplanen och Issen vet att domare, skrivare och tävlingsledare är personer som beundrar och vill belöna honom. Allt de säger och gör kommer vara signaler till honom att han ska fortsätta jobba med mig för snart kommer en så finfin belöning. Det är ju bara helt genialt!

Vi fortsätter jobba vidare på det här sättet, medan jag ställer mig själv några frågor: Finns det några nackdelar med att jobba på det här sättet? Kan vi hamna i lägen där detta omvända lockande låser vår utveckling? Hur viktigt är det att vi varierar störningen och är det en sådan form av störning som ska jobbas bort? Hur kommer vi från att berömma som fasen under en lek, till att kunna gå en kvarts lydnadsprogram där tävlingsledaren "frestar" oss enbart med korta enstaviga ord? Mina tankar håller på att blandas med verkligheten och ska nog, tids nog, landa i en jättefin utveckling av Issens koncentration!