Felsignal som redskap i träningen

Det går troll i Issens lägganden. Åtminstone vill jag inbilla mig det. Om sanningen ska fram måste jag komma rannsaka mig själv. För det första så, som jag tidigare också har sagt, tränade jag läggandet på fel sätt i början. Jag gick för sakta fram i shapingen och befäste ett oengagerat långsamt läggande. Alltför sent började vi jobba med läggande i fart och det har vi egentligen inte tränat värst mycket alls. Jag är dessutom överhuvudtaget inte nöjd med hur vårt läggande ser ut.

Men det är inte bara det. Jag har råkat lära Issen att lägga sig på ett dubbelkommando. Jag behöver både säga ”ner” och titta på honom. Annars stannar han bara upp och blir ståendes. På tävling lägger han sig inte alls, förmodligen för att beteendet i sig inte har tillräckligt stort värde för honom, han har ingen förväntan på det. Om man till exempel ser honom i en inkallningssituation eller under linförigheten så viftar svansen i stadgapositionerna. Där har han en hög förväntan. I läggandet gör han inte det!

Issen har alltså inte tillräckliga förväntningar på läggandet och han gör det dessutom dåligt. Så nu har vi tränat lite läggande sen senaste tävlingen. Men gud, jag har bara gjort det värre! Av denna anledning måste jag rannsaka mig själv när det handlar om felsignal. Jag har nämligen fått Issen att ännu mindre lägga sig ner, bara genom att använda mig av en felsignal. Jag ska förklara.

I shaping är det alltid bra att ha en så träningsivrig hund som möjligt. Av den anledningen försöker jag att i största möjliga mån undvika att dämpa mina hundar i träningen. För att lätt få fram nya beteenden är det viktigt att hunden ohämmat kan prova sig fram under shapingpassen. Att bestraffa vissa beteenden kommer i längden leda till en hund som inte tar egna initiativ då den aldrig vet utgången.

När jag shapar mina hundar, ger jag dem två alternativ. Antingen lyckas de och får belöning eller så misslyckas de och belöningen uteblir. De flesta hundar upplever inte den uteblivna belöningen som ett straff, utan tolkar det bara som att den ännu inte utfört rätt beteende. Så fungerar även mina. De fortsätter jobba för att hitta det beteende som lönar sig och så småningom blir det rätt och ger belöning.

Men när man tar träningen ett steg vidare och lämnar shapingstadiet kommer man till en annan fas. När hunden kan sitt beteende och vi vill att den ska fortsätta utföra det med uthållighet, då kan vi hamna i läget att hunden misslyckas med sin uppgift. Här börjar vi prata om det kan bli dyrt för hunden att göra fel. Ett exempel. Vi tränar läggande. Vi har shapat fram att hunden lägger sig snyggt och snabbt så som vi vill ha det. Så snart det är klart, lämnar vi shapingfasen och lägger undan klickern. Nu vill vi att hunden inte bara ska lägga sig, men även stanna kvar i liggande läge!

Vad gör vi då om hunden reser sig? Om vi bara väntar och belönar när den lägger sig igen, har det inte kostat den någonting att göra fel. Den lär sig att den lika gärna kan testa! I stadga- och uthållighetsövningar måste vi alltså på något sätt kunna tala om för hunden att ”hoppsan, nu blev det galet och du har förlorat din chans till belöning”. Det är här felsignalen kommer in och det är här som jag har krånglat ihop mig brutalt.

Felsignal är verkligen en konst att kunna hantera. Inte minst för att vi har lättare för att säga att hunden gör fel, än att vi har slarvat i vår träning. Jag har lite olika felsignaler. Kanske är det inkonsekvent, kanske det hade varit bättre än att bara ha en enda. Jag har inte kommit fram till om jag använder vissa signaler i vissa situationer, men alla har de en sak gemensamt. Min hund reagerar med ökad aktivitet.

Det är detta som är nyckeln till en bra felsignal i en bra grundträning. När hunden tjuvstartar, reser sig från läggande eller annan stadgaövning, då vill vi snabbt ge den informationen om att belöningen har försvunnit! Det blir som en klicker fast omvänt. Ett klick betyder att belöningen är på väg. En felsignal betyder att den kommande belöningen nu försvann.

Hur mycket kan man då "fela" en hund? Vissa hundar kan säkert ta hur många felsignaler som helst utan att sluta arbeta. Andra inte. Men i ett läge där vi känner att vi behöver använda felsignal, ska vi först ställa oss en fråga:

Vet hunden exakt vad vi vill att den ska göra? Man ska gå framåt i en snabb, jämn takt när man shapar. Men när beteendet är färdigt, är det viktigt att man som förare försäkrar sig om att hunden vet vad man vill ha av den, innan man börjar fela beteenden. Det är lätt att slarva i inlärningen så hunden inte har full förståelse för beteendet och sedan börjar ge felsignaler när den misslyckas. Detta riskerar att göra hunden osäker och tappa både i tempo och engagemang, och det är exakt detta som har hänt nu när vi jobbat vidare med läggandet.

Jag har försökt hitta tydliga sätt för mig att se om jag jobbar på rätt sätt med Issen. När det gäller felsignal skulle jag säga att det finns två sätt att veta att den fungerar. För det första så har vi ett direkt facit i hundens första reaktion. Går den ner i tempo och blir mer passiv av en felsignal, ja, då har vi förlorat på det. Hunden var inte redo att felas, förmodligen för att den inte riktigt förstår vad den ska göra. Det är när hunden har full förståelse för sin uppgift och vi börjar fresta den, det är då vi kan lägga in felsignalen.

En hund som vet vad den ska göra, men fuskar eller tjuvstartar av iver, den kan tränas med en felsignal. Den kommer att reagera med en aktivitetsökning, det ska tydligt synas att felsignalen väckt frustration. En felsignal, rätt använd, ska leda till att hunden omedelbart gör ett nytt och mer intensivt försök!

För det andra så ska en felsignal, rätt använd, aldrig behöva användas flera gånger i rad. Då har inte uppgiften varit tillräckligt tydlig för hunden. När en hund har en tydlig uppgift som den förstår till fullo, kommer vi även få följande reaktion. Säg att hunden reser sig från sitt läggande. Om vi har gjort ett bra grundarbete och har en fungerande felsignal, kommer hunden omedelbart att lägga sig ner igen när vi har gett felsignalen!

Det finns lägen där felsignal fungerar väldigt bra i vår träning. Säg att vi gör en inkallning med en extern belöning i form av en godisskål som står på planen. Om jag kallar in Issen och han springer mot godisskålen istället för emot mig, kan jag lätt säga ”oj” och han kommer att ändra riktning mot mig. Vi har gjort många inkallningar och Issen vet vad som lönar sig och har hög förväntan på det. Jag behöver inte säga nej eller fy eller någonting sådant när han rör sig mot belöningen utan lov, med det enkla ”oj”-et har jag verbalt trollat bort belöningen för honom! Han vet att han inte får den, för han gjorde fel!

So far so good. Men vad är det som har gått fel i läggandena? Jo, för det första är vi inte färdiga med beteendet – jag är inte nöjd med farten och tekniken i läggandet. För det andra så har Issen ingen värst förväntan i läggandet. Båda faktorerna pekar på att jag bör gå tillbaka till att shapa läggandet för att få upp hans förväntan och få den fart och precision jag vill ha. Så har jag också gjort, men jag har blandat ihop kaka och tårta. Jag har nämligen klickat för ett bra läggande, men gett felsignal för ett dåligt!

Eftersom Issen inte riktigt vet vad jag vill ha av honom – shapingen är ju inte klar – ger felsignalen omvänt effekt. Den tar ner honom i tempo, gör honom osäker och försiktig. Felsignalen får samma effekt som ett straff! Under de omständigheterna är sannolikheten väldigt låg för att han ska öka tempot i läggandet. Istället går det sämre och sämre för varje omgång.

Lyckligtvis har jag nu kommit fram till vad det är som är troll i vårt läggande. Jag måste gå tillbaka till shapingen med hull och hår och jobba vidare. Detta kräver mycket och noggrann träning, då gamla felinlärda beteenden lätt kommer tillbaka när man sedan är under press, som till exempel på tävling. Jag behöver bygga upp en maximal förväntan på läggandet så att Issen verkligen älskar momentet. Så, back to basics igen. En nyttig erfarenhet!

Hur man visar ledarskap inför sin husky

Jag såg i bloggstatistiken häromdagen att någon hamnat på min blogg när de sökt på begreppet ”Hur man visar ledarskap inför sin husky”. Av någon anledning så får jag alltid kårar längs ryggen när jag hör om ledarskap i hundsammanhang. Jag vet, jag är säkert smittad av de flesta böcker som jag läser och många av de föreläsningar jag varit på. Men det är inte bara det. För varför ser vi ledarskap som någonting som vi måste hävda för våra hundar?

I ett försök att hålla det kort, ska jag omedelbart komma in på en sidoparentes som jag ofta har trillat in på i mina tankar den senaste tiden. Ofta när jag ser allmänna råd och synpunkter på hur en hund ska skötas, reagerar jag på att det alltför sällan pratas om hunden själv och om hunden som hund. För i alla dessa goda råd, talas väldigt sällan om hundens instinkter och naturliga beteenden.

Senast idag läste jag en artikel i en tidning, och detta var egentligen meningen att bli ett helt eget blogginlägg men det har faktiskt en viktig poäng även i denna fråga. En klubb i närheten skulle ha en hundtränare på besök, med visning av hur man tränar och hanterar problemhundar. Ordföranden citeras såhär i tidningen: ”I grunden handlar hundproblem alltid om samma sak, det vill säga att hunden inte gör som matte eller husse säger.”

Men vänta nu. Backa tillbaka lite. Jag är fullt medveten om att det, oss människor emellan, kan vara obehagligt att prata om att vi gör misstag. Men om vi inte pratar om det så kommer vi heller aldrig lära oss göra rätt. För rätta mig om jag har fel, men när blev hundproblem någonting som handlar om att hunden inte lyssnar? Okej jag vet att det låter korkat. Om hunden inte lyssnar på oss, så kommer det att leda till problem. Det kan jag hålla med om till hundra procent. Det tråkiga i detta är dock att allt ansvar tycks hänga på hunden. Som om de väljer att inte lyssna på oss och därmed är fullt ansvariga för de problem som uppstår.

Jag är nyfiken på vart det här synsättet kommer ifrån. För om vi såg på hundarna som människor skulle det ju vara logiskt. En människa är aldrig lomhörd utan anledning. Man kanske inte litar på personen som pratar, man kanske är trött på det eviga babblet, man kanske inte förstår orden den säger? Nej, man ser inte på hunden som människa.

Men man ser inte heller på hunden som hund. För vad i hundens natur gör att den i varje situation skulle underkasta sig sin förares ord? Är det en instinkt? Skulle inte tro det. Är det ett behov den har? Nej, inte det heller. Att hunden lyder oss handlar om ren och pur egen vilja. Och du kan aldrig tvinga någon att vilja lyssna på dig. Så om vi såg på hundar som hundar, skulle vi heller inte säga att det var deras fel som inte lyssnar på oss.

Nej, detta synsätt verkar komma från någonting annat. Inte från synen att hunden är som en människa, men heller inte från synen att hunden är en hund. Jag vet ärligt talat inte vart det kommer ifrån. Jag kan inte tänka mig någon art, som utan att tveka och tänka skulle underkasta sig vad en annan art uttrycker verbalt. Nej, vi lär alla på samma sätt. Trial and error. Trial and success.

I hela detta paket med synsätt, verkar även ledarskapsbegreppet stå i fokus. Jag försöker att inte vara fördomsfull utan istället fråga mig vad ledarskap betyder för mig. När vi pratar om människor, är en bra ledare för mig en person som är bra på att vägleda och motivera mig i min uppgift. En bra ledare är tydlig med vad jag ska göra, lämnar mig frihet under ansvar men finns som stöd när jag behöver det. En bra ledare ser till att jag har det bra och kan utvecklas utifrån mina egna förutsättningar. Det är en bra människoledare för mig.

Vad är en bra ledare för en hund? Jag föreställer mig en hundflock och tänker att en bra ledare är en pålitlig hund som är klok i många beslut. Som kan hålla sin flock trygg och säker, som vet hur man skaffar mat och som vet hur man skyddar sig mot fara.

Hur visar man då sitt ledarskap för någon? Ja, i ett fotbollslag kanske du har en speciell tröja. En chef har sitt speciella arbetsrum. Sådana signaler kan tala om för mig att detta är en ledare. Men skulle jag följa den naturligt utan att tveka? Skulle jag lyda den ohämmat? Nej det skulle jag inte. Med ett undantag, nämligen att där finns någon vinning för mig.

Men har ni någon gång mött en sån där människa där man känner utstrålar trygghet och mod? En sådan människa som man känner sig bra och tillfreds av att bara vara i närheten av? En sådan människa som får en att våga och inspirerar en att utvecklas? Det är en sådan person jag skulle välja att följa, bara för att den personen är just så som den är.

Är detta en person som visar sitt ledarskap? Nej. Det är en person som bara är. Det är istället jag som ”följare” som aktivt har valt att denna person till min ledare. Jag tror att väldigt få av oss skulle börja lyda en person blint för att den talar om för oss att den är en ledare. Nej, ledarskap är ingenting man hävdar. Det är någonting man förtjänar.

Jag vill tro att det fungerar likadant med hundar. Det är inga dumma djur, det vet vi alla som umgås och lever med dem. Jag tror inte att du kan hävda ledarskap mot en hund. Okej, vissa hundar är så extremt bundna till sina förare att du kan göra i princip vad som helst med den och den kommer fortfarande stanna kvar hos dig. Men kommer den känna sig bra? Kommer den att vända sig till dig när den behöver trygghet? Kommer den känna att du skyddar den mot fara?

Jag vill att mina hundar känner att jag är pålitlig. Jag vill att de ska känna sig respekterade. Jag vill att de ska känna att de kan vända sig till mig om de blir osäkra, så kan jag vägleda dem. Jag vill att de ska vilja vara med mig för att de tycker om mig. Och jag får inte detta att gå ihop med att hävda ett ledarskap.

För det var där vi började. ”Hur visar man ledarskap inför sin husky?”. Ja, hur gör man det… Om jag fick svara fritt på frågan skulle jag säga att du får vara initiativrik, rationell och pålitlig. Du behöver kunna ge och ta. Du behöver kunna acceptera att det är en hund du har, och inte något slags odefinierat objekt. Du behöver ha kunskap om huskyns instinkter och behov och respektera dem.

Om huskyn upplever dig som en bra ledare kommer den att vilja vara med dig. Då har du lyckats med ditt mål och förhoppningsvis fått svar på din fråga. Om den inte vill det, är det dags att sätta sig ner och fundera över vad ledarskap innebär för dig och hur du kan förändra dig själv för att bli vald som den ledare du vill vara. För ett aktivt sätt att hävda ledarskap kommer med största sannolikhet tolkas av hunden som osäkerhet och oberäknelighet. I längden undergräver det sitt eget syfte! En husky har inte den plikttrogenheten att den accepterar vad som helst. Nej, du måste förtjäna ditt ledarskap och vinna huskyns hjärta. Men den dagen du gör det, har du en följeslagare för livet. Lycka till!

Ett steg framåt...eller kanske tio?

Nu börjar jag landa efter gårdagens sena kvällstävling i Pinnarp. Jag anmälde till fyra tävlingar när jag ändå var igång för några veckor sedan, vilket innebär att vi har en rätt så intensiv tävlingsperiod just nu. Tanken var väl att jag först och främst vill komma över spärren att tävla och börja lära mig rutinerna kring lydnadstävlingar. I tävlingspsykologikursen blir jag om och om igen påmind om att jag behöver hitta rutinerna och känna mig trygg i vad som händer runtomkring innan jag kan göra mitt bästa.

Efter förra helgens tävling kände jag mig förbannad på många sätt, men inte uppgiven. Jag vet vad Issen har för potential men jag vet också hans svaga sidor. Efter en diskussion med Rose-Marie kom jag fram till att jag behöver tänka långsiktigt och ta ett steg i taget. Det viktigaste just nu är att Issen ska få många positiva upplevelser av tävlingsmiljön, så att han - precis som jag - kan känna sig trygg och veta vad han har att vänta sig. Av den anledningen är det också viktigt att vi inte går in på planen om Issen bär på reaktioner som inte är avreagerade. Vi kan inte gå in och göra ett program när Issen är i helt fel känsloläge. Det kommer givetvis i så fall att vara ett minne som kan försämra både vår tävlingsrelation i synnerhet och lydnadsrelation i allmänhet.

Jag åkte till Pinnarp med inställningen att ta saker som de kommer. För att vara fullt rustad var såklart min coach, manager och trogne vän Emmeli med i bilen. Vi åkte i riktigt god tid för att kunna sitta där och hantera eventuella reaktioner och bli oss själva igen innan tävlingen skulle börja. Och vilket ställe! Pinnarps camping, där skulle jag kunna spendera mina sista år. Det var en nästan magisk plats. Såhär i efterhand påminner den mig om de norska fjordarna. Berg som sluttar ned mot vatten och där, mitt i allt, en camping med en gräsplan och en lydnadstävling. Det var värt resan, att bara vara där.

Ja, det blir lite av min nya strategi. Jag åker till tävlingarna, ser om vi är i fas och är vi inte det får vi stryka oss och ta det lugnt och ha avreageringspicknik istället. Men den här gången var Issen i fas. Minst sagt.

Vi hann knappt bre ut filten så började han tigga om jobb. Precis som på festivalen förra helgen, låg han där med sina tiggande bruna ögon. Emmeli har äntligen satt ord på det jag försökt beskriva, hur hans ögon ser ut när han ger mig den där blicken som bara säger att "matte, nu kör vi!!". Pepparkakor. Hans ögon ser ut som små pepparkakshjärtan!

Så, vi satte oss där på filten och så började Issen tigga med sina pepparkaksögon. Ekipage dök upp, barn lekte, människor skrattade och tjoade. Och Issen tiggde om träning.

Det är en nästan obeskrivlig känsla att gå från Ransäters brutala bottennapp, till festivalen och nu till detta. Är det min hund? Är detta samma hund som jag en gång lade på agilityhyllan för att han inte klarade miljön? Är det samma hund som för en enda vecka sedan inte klarade av att gå en linförighet utan att smyga? Är det samma hund som Curt Blixt drog paralleller med när han pratade om en tjej som jobbat fem år för att hitta "bubblan" med sin hund?

Ja, det är samma hund. Det är Issen med pepparkaksögonen. Numera är det ärligt talat sällan som Issen är någonting annat än just denna arbetsglada livsnjutande härliga kille. Kanske är det därför det har varit extra tungt att gå ut på lydnadsplanen några gånger och inte känna igen honom. Känna att vi har varit tillbaka på ruta ett. Men det var vi inte. Vi tog något steg bakåt. Men va fasen, vi är ju på väg framåt som helhet!

Igår kväll tog vi ett steg framåt. Eller kanske tio. Issen var så tänd. Han studsade fram i linförigheten under uppvärmningen. Han kampade och lekte med fullt fokus och engagemang. Och jag kunde också släppa allt och bara vara där med honom och ha roligt! Visst hände det för någon kort sekund att någonting hände runtomkring. Issen kunde kasta en blick, till och med utan att släppa leksaken, och sedan komma tillbaka till mig med sitt fokus igen. Släppa omvärlden. Vi var i bubblan.

Så var det dags för platsliggning. Issen har en tendens att ligga och vända och vrida på sig lite. Jag klandrar honom inte. Jag har aldrig talat om för honom att jag vill ha det på något annorlunda sätt. Just platsligget har då blivit en sån där sak som satt griller i huvudet på mig. Jag har ibland en förmåga att göra små problem stora. Visst, jag kan säga på ett objektivt sätt att det går snabbt att rätta till. Men jag kommer mig aldrig för.

Platsligget är inte längre en av de sakerna. Ett par kvällar under senaste veckan har vi platslegat upp kvällsmaten. Jag har diskriminerat allt utom huvudrörelser. Förr i tiden hade jag målsättningen att Issen så småningom skulle ligga med hakan i marken under platsen. Nu vet jag två saker. För det första att Issen är jäkligt duktig på stadga. Och för det andra att han har en slags oro i sig och gärna vill ha lite koll på vad som händer runtomkring.

Av de två anledningarna har jag bestämt mig för att han ska få ha huvudet uppe. Däremot vill jag inte att han ska fälla baken åt varken höger eller vänster, eller trampa med framtassarna. Så vi körde två kvällspass med platsliggning. Jag försökte verkligen utmana honom men lyckades bara få honom att misslyckas två gånger av drygt åtta. Efter en enda diskriminering låg han där som en stenstaty. Omöjlig att rubba. Enda gången han misslyckades var när jag och godisskålen stod som ett V i förhållande till honom. Han lade sig aningen snett från början och när jag gick ut rakt åt sidan, föll han ned med baken för att kunna titta på mig. Haha där lurade jag honom allt!

Ibland känner jag mig så korkad i efterhand. Att jag går och drar på och inbillar mig att sådana här saker ska bli så omständliga att träna. När jag väl får tummen ur så är det ju ofta snabbt åtgärdat och fixat, problemet. Lustigt, det där med tankens kraft...

Så, tillbaka till tävlingen. Vi fick ligga fem hundar åt gången. Issen var duktig och lade sig ner på kommando. Det var en sådan känsla att lämna honom, gå iväg och sedan vända mig om för att se hundarna ligga där på rad med den fantastiskt vackra utsikten bakom sig. Det kändes som att jag hade kunnat stå där och bara njuta i timmar. För första gången gick de två minutrarna alltför snabbt. Vi fick återgå och Issen väntade lydigt på att få lov att sätta sig upp. En tia.

Vi fick startnummer två så det var inte länge till det var vår tur igen. Jag lekte lite med Issen och han var verkligen med till hundra procent. Det kändes så bra! När vi stod utanför planen och väntade på vår tur, bara satt han där och tittade på mig. Underbara hund! Jag kände mig trygg och säker.

Den känslan höll i sig genom hela programmet. Trots allt, måste jag nästan säga. Det var omständigheter som nog skulle kunna få den mest rutinerade att vackla. Men för varje sak som hände, fanns bara en tanke i mitt huvud; det här är bra träning. Där och då fanns inget annat. Allt kändes bara som en kul utmaning. Vi blev pressade och det var nyttigt för jag fick till slut känna på att stå för min sak.

Jag tror mycket av min lydnadstävlingsnervositet beror på att jag inte känner att jag har kontroll på planen. Jag vet inte vad jag får lov och inte får lov att göra. Jag vet inte när och hur jag får bete mig på olika sätt. Jag har inga färdiga tävlingsrutiner utan måste skapa mig dem genom att just tävla. Igår var en bra möjlighet för mig att veta hur jag vill ha det.

Jag ska inte tala i gåtor. Det var en mycket orutinerad tävlingsledare. Jag tror inte att hon någonsin hade kommenderat ett lydnadsprogram tidigare. Jag hade säkert kunnat klaga på arrangörerna. Hade jag varit där för att ta vårt sista förstapris hade jag kanske sett saker ur en annan synvinkel. Men även om det blev rörigt, och väldigt hastigt i synnerhet i linförigheten, känner jag att jag gick därifrån en erfarenhet rikare. Nästa gång kommer jag säga ifrån när jag inte är beredd på ett moment. Nästa gång kommer jag förvarna om att vi har en ganska så rask takt i linförigheten när jag ser att planen är väldigt liten. Nästa gång kommer jag inte att skynda bara för att tävlingsledaren gör det.

Vi fick drygt tjugo kommenderingar på en och en halv minut, i fria följet. Med två-tre sekunders mellanrum skulle vi svänga höger, vänster, halt och marsch. Ja, det började iochförsig med att tävlingsledaren sade fel och vi fick börja om från början. Sedan hamnade vi utanför banan och kommenderades rakt mot publiken. Så blev det hundslagsmål. Man kan nog säga att allt hände, som hade kunnat hända. Men det spelade ingen roll.

Visst blev Issen lite fundersam, liksom jag, när vi plötsligt skulle gå rakt ut i publiken. Visst stannade han upp och kollade läget när vi hörde hundarnas skall. Visst var han tvungen att kolla av tävlingsledaren när hon gick runt bakom oss. Men gång på gång kom min älskade lilla gubbe tillbaka till mig och jobbade fokuserat vidare. I den sekunden som vi vände från publiken, in på planen igen, och Issen kom upp till min sida - då hade jag vunnit högsta vinsten. Han hittade tillbaka till mig trots alla omständigheter som inträffade i det mest annorlunda linförighetsprogram vi någonsin gjort.

Genom hela programmet så går Issen med svansen i vädret. Även om han tappar fokus under korta ögonblick, söker han sig hela tiden tillbaka till min sida för att jobba vidare. Även om han misslyckas med vissa delar av momenten - sätta sig vid halt, komma direkt på kommando - så misslyckas han med svansen i vädret. Och inte bara det. Den viftar av förväntan!

Det är min hund. Min älskade, rädda lilla skrutthund! Det är min hund med den attityden som han har när vi tränar. Det är min hund så som jag önskar att alla andra också ska få se honom. Det är min älsklingsgubbe som alltid gör sitt allra allra bästa.

Så visst fanns det vissa uns av miljöberördhet kvar. Han behöver kolla av läget lite innan han gör sitt jobb. Men tiden av att kolla av är så minimal i förhållande till vad den en gång var. När han kunde se en farbror och sedan inte klara av att jobba under resten av dagen. Vi har bantat ner det till några få sekunder här och där. Och visst kommer det bli mindre. En vacker dag kommer vi vara i bubblan. Bubblan där det bara är vi, där vi jobbar tillsammans hundra procent, där ingenting runtomkring kommer att påverka vår glädje. För en vecka sedan kändes det som en lång väg. Idag känns det desto bättre. Det kommer att bli bakslag, det vet jag. Men vi är på väg framåt. Och igår tog vi ett stort steg. Eller kanske rent av tio.

Äntligen ny säsong!

Nu börjar det äntligen svalna på nätterna! Tidigt igår morse var det strax under elva grader. Om allt går vägen kan vi börja träna drag redan nästa vecka och jag längtar. Gjorde iordning vagnen här för ett tag sedan. Det sliter rätt hårt att köra en säsong med vagn. Kättingen har slagit mot lacken på flera ställen och det har även nötts där jag har stått och gnidit fötterna i kylan. En tvätt, rostskyddsmedel och vulktejp har gjort susen och nu är vagnen som ny! Har även lagt på gummimatta där jag och eventuella passagerare har fötterna, det är skönt att ha lite extra isolering om det blir ännu en kall vinter.

Vi har kört tre träningspass med hundarna nu. Nejdå, jag är inte galen och kör dem i värmen. Men de får simma i Vättern för att börja bygga muskler och kondition! Baby är ju en rutinerad simmare och hon gör sitt jobb för fullt. Värre var det med de andra... Kinoo gillar ju vatten sådär i allmänhet och har ingenting emot att gå ut. Men när marken försvinner under tassarna - ja då blir det lite läskigt. Efter tre pass har hon nu börjat vänja sig och slappnar av mer i vattnet.

Gunne däremot, hon har en helskön stil i vattnet. Vi började med flytväst direkt, då det brukar hjälpa hunden hitta en bra teknik. Men inte för Gunne. Hon tyckte bara det var onödigt att simma när man hade flytväst. Där låg hon och guppade i vattnet som en liten söt båt, med bakbenen i vädret! Nej, efter ett par misslyckade försök fick hon istället simma utan flytväst. Det gick desto bättre.

När det sedan var Divas tur måste jag erkänna att jag tog det extra varsamt. Simträningen så som jag lägger upp den, bygger på att hunden antingen ska vilja simma in till land eller simma längs en kajkant. Vårt första träningspass var vid kajkanten och där lät jag inte Diva simma. Det är svårt att förutse hur hon ska uppleva situationen - de andra hundarna ser ju att det är strand längre bort så de strävar ditåt längs med kajkanten. Diva har förmodligen ingen aning vad som finns runtomkring, mer än att kajkanten är där och jag står ovanför henne.

Nej, Divas första simpass fick bli vid Medevi brygga. Där har jag en annan kontroll över situationen då jag själv står i vattnet och håller i hundarna. Första omgången simmade Diva runt, runt, runt. Husse som stod på stranden fick ropa ett par gånger innan hon förstod att hon skulle sträva framåt. Jag står ju bakom hundarna och håller fast dem så de simmar stillastående med riktning mot stranden. Det tog ett par omgångar så förstod Diva principen.

Jag är rätt så hård mot hundarna när det gäller simträning. I vissa lägen tror jag det är bättre att bara göra saken, istället för att hålla på och shapa. Att shapa en hund att själv gå ut i vattnet - något som kan vara lite obehagligt - tror jag kan stärka obehaget till viss del, tyvärr. Jag tar på hundarna flytväst och drar ut dem i vattnet. Där får de simma. Jag har på dem dragsele och lina och håller emot bakom dem. På så sätt får de simma ergonomiskt. När de jobbar fint och målinriktat, släpper jag på linan så de får simma in till land. Det blir belöningen för bra arbete!

Jag har funderat hit och dit ifall det kan finnas några ergonomiska nackdelar med att simma stillastående. Det hände någon gång när jag pratade med en hundfysioterapeut att de utbrast "självklart ska hunden simma framåt!". Nu jag har tänkt på det hit och dit, och kommit fram till att det stillastående simmandet måste bli ungefär som vattengympa. Man gör vanliga naturliga rörelser på stället i vatten och det blir styrketräning. Så min slutsats är att även om det optimala är att simma framåt i vattnet, är ändå det stillastående simmandet en bra styrketräning.

Ibland åker vi ner till stan och simmar vid gamla Motala verkstad. Där simmar hundarna naturligt framåt i vattnet längs med kajkanten. Variation förnöjer och det är också intressant att se hundarnas fart och teknik på ett så tydligt sätt som man gör när de simmar naturligt. Det tar dock sin tid att packa in alla hundar och resa ner till stan, så de flesta träningspassen blir ändå nere vid Medevi.

Simning är verkligen en jättebra träning och jag önskar vi kunde simma året om! Det stärker ryggen och sliter inte på lederna, särskilt bra för gamlingarna. När det är dags att börja dra igen efter en sommarvila är hundarna extremt heta. Det blir stor skaderisk när de ska ut på de hårda grusvägarna utan att ha börjat bygga upp muskulatur i förväg.

Det finns en till fördel med simningen. Träningen kan börja betydligt tidigare än barmarkskörningen. När tävlingarna kommer i oktober och november, är det stor skillnad mellan att ha tränat två eller tre månader. Nu när Vättern äntligen har blivit skapligt varm håller vi förhoppningsvis igång simträningen under hela augusti och en bit in i september, som komplement till draget!