Att reagera och avreagera

Jag skulle nog inte vid första anblicken säga att Issen är en reaktiv hund. Han kan vara intensiv, men han är inte en sådan som rycker till för varje liten sak som händer. Han går heller sällan från ord till handling utan att avvakta en liten stund. Däremot så när han väl reagerar, så reagerar han ofta mycket och det tar lång tid innan han blir sig själv igen.

Igår var vi på föreläsning för Curt Blixt. Han är en av de gamla rävarna i brukshundvärlden. Just nu är han en av fyra som arbetar med att ta fram ett nytt test för att beskriva hundars personlighet. Det finns idag lite olika inofficiella test samt ett officiellt test som är inriktat på brukshundar. Det finns alltså vissa begränsningar i testandet som det ser ut just nu.

Det nya testet är tänkt att beskriva mentaliteten som helhet hos hundar. Man har arbetat för att få fram ett test som i så stor mån som möjligt ska beskriva hur hunden är som person i sitt vardagsliv. Många delar av testet liknar det vanliga MH, Brukshundklubbens test, men är kompletterade både med mer grundliga iakttagelser och bredare upplägg.

Det var väldigt intressant att höra av Curt hur de har jobbat för att ta fram testet. Hur de har sett på andra test och försökt ta det bästa ur dem samt komplettera med saker de saknat. Ur testet får man sedan en uppfattning om hur hunden fungerar i olika situationer, men också vad hunden i grund och botten har för attityd till saker omkring sig. Som exempel säger Curt att en hund kan ha en lekfull attityd i allmänhet, även om den inte gillar att leka med leksaker.

En av de sakerna som Curt tog upp som de har försökt fånga i det nya testet, är hundens uthållighet. I MH får hundar högt betyg om de tar kontakt med en främmande person på ett intensivt sätt. Men har det inte betydelse hur länge kontakten pågår? Man kanske vill hitta sociala hundar, och många hundar gillar att gå fram och hälsa men vill sedan inget mer. Att få in en uthållighetsbedömning i hundens intresse kan vara viktigt! När Curt pratade om detta tänkte jag omedelbart på Diva. Hon hälsar oftast extremt intensivt på människor, fullt ös och på alla cylindrar. Efter någon enstaka sekund är hon dock trött på det och går iväg för att göra annat. Social, men utan social uthållighet!

Issen är däremot tvärt om. Han hälsar väldigt försiktigt i början, är sällan den som går fram först - om han går fram alls. Men sedan när han väl får kontakt vill han gärna sitta nära, bli klappad, pussas lite och umgås på riktigt. Precis tvärtom mot hur Diva är.

Efter en förmiddags föreläsning om nya mentalitetstestet, skulle vi sedan omsätta kunskaperna i praktiken. Eftermiddagen ägnades åt fem testhundar som fick genomgå delar av det nya testet. En av dessa var Issen.

Jag är så glad att detta hände precis här och precis nu. Efter fredagens tävling hade jag så många tankar som snurrade runt i huvudet. Ingen av dem handlade om att ge upp, snarare har jag funderat mycket på hur jag kan jobba med Issens problem. Och vad Issens problem egentligen är.

Vi började med att göra hälsningstestet. Som väntat, var Issen skeptisk både mot folksamlingen och mot Curt själv som närmade sig successivt. Han gjorde vad han skulle; följde med Curt på en liten promenad och visade artigt tänderna vid hanteringsprovet. Han gjorde allt utan att sträva emot fysiskt, men man kunde tydligt se att han inte var bekväm. Han betedde sig i stort sett exakt likadant som på lydnadstävlingen dagen innan!

Nästa moment var lek. Jag fick leka med Issen, först med en slags kamptrasa och sedan med en boll. Här var lilla gubben lite mer frimodig och engagerade sig stundom i leken. Han var inte alls lika hämmad som i fredags.

Avslutningsvis fick vi göra ett test där en påklädd docka sakta närmar sig. Det är nu som det blev riktigt, riktigt intressant. Men först måste jag bara berätta några iakktagelser som Curt gjorde. Jag blev nämligen uppriktigt överraskad över hur snabbt han kunde beskriva sådant med Issen som har tagit oss år att lära oss se och förstå!

Visst följer Issen med Curt, om än motvilligt. Men under hanteringen visar Issen signaler som talar om för Curt att han inte har långt till att bita. Jag är inte överraskad. Jag har själv inte sett de signalerna så tydligt att jag har kunnat berätta om dem. Men jag har alltid haft en känsla av att Issen kan bita om han blir tillräckligt obekväm. Det är till exempel därför Issen aldrig får, och aldrig kommer att få, hälsa på barn. Det är inte alls vanligt inom rasen men Issen har det i sig och vi har sett och hört om det ett par gånger.

I leken trodde jag att Curt direkt skulle avfärda vår lek som inlärd. Men han sade att det var svårt att bedöma om Issens hämmade sätt i leken berodde på att han inte tyckte föremålslek var roligt eller om han bara var hämmad av miljön. Jag måste ändå säga att jag blev överraskad att Issen engagerade sig så pass i leken ändå, och där fanns några korta moment av geniunt engagemang.

Så till släden. På en liten metallsläde hade Curt monterat en pappdocka påklädd med mössa och en gammal anorak. Vi fick stå helt stilla medan Curt drog dockan sakta mot oss. Jag hade nog väntat mig att Issen skulle fly direkt, men det tog förvånansvärt länge innan han gjorde det. Först ställde han upp sig och skällde på den, sökte sig sedan till mig och sist av allt så tog han till flykten. Han sprang bara iväg tio meter drygt, till skillnad från på MH:t där han sprang iväg rejält och jag fick hämta honom från grusvägen där han var på väg hemåt.

Issen har mognat och är antingen tryggare med mig eller i sig själv men mest troligt både ock. Så blev det dags för avreageringen. Curt sade det så bra, angående vad avreagering betyder; det är att hunden ska bli sig själv igen, efter att ha reagerat på någonting.

Jag vet sedan tidigare att Issen har mycket svårt att avreagera. När vi gjorde MH fick vi avbryta då han aldrig avreagerade helt utan byggde på sina rädslor för varje nytt moment. Där och då trodde jag att Issen till viss del saknade förmågan att avreagera. Jag bestämde mig för att undvika situationer där han reagerade, för att inte utsätta honom för saker han inte kan hantera.

Men Iss avreagerade. Det tog tid. Fem och en halv minut efter första flyktförsöket klarade Issen att gå avslappnat fram och tillbaka förbi dockan. För att ge någonting att förhålla sig till så har hunden, enligt testet, dålig avreageringstid om det tar mer än en minut för den. Men Issen fick avreagera. Curt gav oss den tiden och gav mig de verktygen jag behövde för att stötta Issen genom övervinnandet av sin rädsla. Och Issen klarade det. Han vågade till slut passera dockan utan att reagera, skygga eller ens behöva titta på den.

Jag frågade Curt om detta med avreagering. Hur fungerar det egentligen? Har jag rätt strategi som undviker att skrämma Issen för att han har så svårt att avreagera? Eller går det rent av att träna på själva avreageringen så att den går lättare och lättare? Curt menade att det absolut kan vara en träningsbar sak. Under förutsättningen att hunden inte bygger upp mer och mer rädsla för varje gång någonting händer.

Men det absolut mest intressanta hände inte där och då, med dockan, i flykten och avreageringen. Efter hela föreläsningen tog vi en sväng förbi en familjefestival i närheten. Jag såg idag att där var ungefär trehundratrettio i publiken, till största delen barnfamiljer. Det var alltså högtalare, musik, barn som sprang omkring och skrek, hundar som skällde. Och där sitter Issen, mitt ibland oss, och tittar på mig med sina stora bruna ögon och den där blicken som säger att "matte, nu kan vi väl träna lite, snälla?". Issen var nästan totalt befriad från oro, ängslan och osäkerhet. Visst tittade han till ibland när något barn sprang förbi alldeles intill men vi satt där fem timmar och han hade näst intill oavbrutet fokus på mig. Med den där tända, förväntansfulla blicken.

Jag körde igenom lydnadsettan två omgångar. Fria följet var absolut inget problem. Halterna är rakare än någonsin och han är fullt fokuserad. Jobbade vidare med vändningar på stället, sakta gång, språngmarschen. Fullt fokus. Kedjade läggande-inkallning-ställande och tro det eller ej, men Issen ÖKADE i tempo för varje moment!

Efter den här erfarenheten måste jag bara fråga mig en sak; kan det vara så att Issen, när han avreagerade sig efter spöket, även fick lätta på trycket från andra upplevelser? Så som man själv kan gå och bära på till exempel outtryckt sorg och ilska som sedan släpper i ett utbrott som kanske inte alls har med själva saken att göra? Har ni känt så någon gång? På samma sätt som att man kan bli mer och mer känslig av att inte uttrycka dessa känslor, så kanske även våra hundar kan bli?

Jag känner instinktivt att jag är någonting på spåren. Issens förändrade attityd under festivalen kan inte ha varit slumpmässig. Kan den ha att göra med att han i och med sin rejäla rädslechock och efterföljande avreagering, kan ha fått utlopp även för gammalt skrot och korn som han burit på? Blivit av med fysiska spänningar - javisst, säkerligen! Men kanske han även har fått släppa några gamla psykiska minnen av ohanterade upplevelser.

Hur många gånger har jag låtit Issen avreagera sig till hundra procent? Sällan. Kanske aldrig. Jag har i första hand undvikit situationen. I andra hand har jag lämnat situationen så fort som möjligt. Issen har blivit berörd men har fått lämna sin upplevelse utan att ha hanterat den. Det känns som att risken bör vara stor att han, nästa gång han upplever någonting liknande, även har med sig en negativ minnesbild sedan tidigare.

Hur vi nu ska gå vidare från detta, det är en bra fråga. Det låter korkat och väldigt riskfyllt men jag tror faktiskt att jag kommer att iscensätta några skräckupplevelser för Issen framöver. Inte för att skrämma vettet ur honom, men för att låta honom få utlopp för sina rädslor och att faktiskt få tid och möjlighet att övervinna dem. Det blir ett arbete som behöver vara väldigt balanserat och under full kontroll för att inte göra någon skada. Jag funderar fortfarande på hur, när, var. Det får inte bli för ofta. Absolut max en gång i veckan. Kanske snarare en gång i månaden. Lite beroende på hur omständigheterna ser ut. Jag behöver ju också bli duktigare på att låta honom reagera och avreagera på saker i vardagen.

Det är iallafall mycket intressant att ha nått den här insikten. Visst ser det ut som att vi faktiskt kan få bukt med tävlandet, men det allra viktigaste är att detta kan göra Issen till en mer kontrollerad och livsglad hund. Han är en väldigt speciell men mycket härlig person. Det skulle vara roligt och helande om han vågade vara sig själv ännu mer!

Avslutningsvis hoppar jag tillbaka ett steg till tävlingen. Ni är många engagerade bloggläsare som har kommit med förslag, iakttagelser och tips. Jag tror att Issen fick en upplevelse tidigt under tävlingen, som han aldrig hanterade. Han avreagerade inte. Hans spänning satt sedan i och gjorde honom överdrivet reaktiv även mot andra saker. Domaren som klappar honom på huvudet, den bestämda tävlingsledaren, publiken. Kanske han blev av med en del av den spänningen igår när vi skrämde vettet ur honom? Hoppas det. Jag själv gav honom aldrig chansen att avreagera och faktiskt övervinna sin rädsla. Men det var sista gången.

Miljöpåverkad eller bara en korkad husky?

Det är med kluvna känslor, på många sätt, som jag nu ska försöka sammanfatta vår andra officiella lydnadsstart. Den första var på hemmaplan och jag bröt efter läggandet då Issen var som i en helt annan värld. Mycket har hänt sedan dess. Vi har varit på koncentrationskurs hos Eva Bodfäldt - en kurs som har revolutionerat vår träning och Issens "motor". Jag har också börjat gå en studiecirkel om tävlingspsykologi för att lära mig hantera mina nerver. I praktiken skulle jag säga att under de senaste veckornas bloggsemester har vi utvecklats en hel del, Issen och jag.

Men vad gör det. Vad gör det hur mycket vi tränar, hur mycket jag kan dämpa mina nerver, hur mycket jag bygger upp förväntningar för Issen, när han blir som en varg på tävling? Inte som en varg som går in med kraft och dåd utan som en varg med svansen mellan benen, som misstänker en fara bakom varje hörn och helst av allt vill gå och gömma sig i sin lya?

Det kanske verkar konstruerat. Jag har redan fått hundra tusen råd från alla möjliga håll om hur jag ska råda bot på våra tävlingsmisslyckanden. Men jag har levt med Issen de senaste fyra åren och jag vet hur han fungerar. Det finns ingen quick fix och det handlar inte om lydnadsträning. Ibland får Issen någon slags miljöchock och då fungerar ingenting för honom. Han gör vad han ska, plikttrogen som han är, men han går inte in för det. Hans sinnen är på annat håll, i vakt- och flyktberedskap.

Vi tävlade drag för några år sedan. Issen var på den tiden min duktigaste draghund och jag skulle tävla tvåspann med honom och Baby. Jaja, Baby är ju inte den som drar men hon springer med iallafall. Där ute, mitt i de småländska skogarna, blev Issen så skärrad över hundar och bilar att han klarade helt enkelt inte av att dra. Han sprang artigt framför cykeln, men höll sig nära Baby med slak lina. Vi gjorde fem kilometer på inte så skrytbara tjugosex minuter och sexton sekunder.

Vidare började vi med agility. Det tyckte Issen var skitkul! Hans favorithinder blev slalom, förmodligen för att vi tränade det så mycket och intensivt. Så skulle vi börja tävla. Återigen gjorde Issen mycket plikttrogen vad han skulle; han gjorde banan helt rätt men klarade inte av att fokusera tillräckligt för att klara slalom. Det blev för mycket. Han ville ha koll på allt omkring sig och det gick bra över hinder och genom tunnlar. Men inte i slalom. Jag lade ner agilityn och började med lydnad istället. Det är ju trots allt en helt annan miljö på lydnadstävlingar än agilitytävlingar.

Men men... Nu står vi här igen. Favorit i repris. Jag klandrar inte min lilla älsklingsgubbe. Det är jag som försätter honom i situationer som han inte kan klara av. Frågan är vad jag ska göra med det. Så som tävlingen gick idag, kändes det nästan som djurplågeri. Issen var inte närvarande. Han ville inte. Han jobbade artigt. Visst fanns där några små glimtar av engagemang, av Issen så som han är på träning. Han gjorde fina raka sättanden, en svansviftning här och där, ett par riktigt fina fokuseringar under linförigheten. Men i helhet var han någon annanstans mentalt.

David var med på tävlingen och filmade Issen. När jag ser på filmen såhär i efterhand, ser jag hur Issen har full koll på tävlingsledaren, domaren och skrivaren, en hund som skäller, någon som skrattar i publiken. Allt som händer runtomkring kräver Issens fokus. Vi som har jobbat så mycket med omvänt lockande; jag kan direkt säga att det inte var av intresse som Issen höll koll på alla de här sakerna. Det var av osäkerhet.

Någonstans triggas Issens rädsla igång. Förmodligen redan när vi kommer till tävlingsplatsen. Främmande hundar skäller, folk pratar, tjoar, skrattar, en massa dofter på liten yta. Allt slår som en vägg mot Issen när vi öppnar bildörren. Idag ville han inte komma ut ur bilen när vi var framme på tävlingen. På samma sätt ville han lite senare även stanna i buren. Han söker trygghet runtomkring sig i en miljö som är för mycket för honom.

Men går det att träna? Vi pratar om någonting som heter sensitisering. Det innebär att när en individ - hund, människa eller vad som helst, upplever någonting som blir för mycket; ja då rämnar liksom hela världen. Tänk er en mörk ruggig oktoberkväll. Ni ska gå kvällspromenad i skogen efter att ha sett en skräckfilm. Varenda ljud, som vanligtvis är helt naturliga skogsljud som ni inte skulle reagerat alls på, är plötsligt skitläskiga tecken på spöken, monster, mördare eller vad som helst. Kroppen går på helspänn.

Det är ju inte ljuden i sig som egentligen är problemet. Vi skulle aldrig reagera på de ljuden en solig sommarpromenad. Nej, problemet är att man kollade på en skräckfilm innan. Eller att man har fått negativa associationer till mörker, regn eller annat. Så tror jag det är för Issen. Någonting blir för mycket för honom i början av tävlingen och efter det blir liksom varenda liten grej runtomkring läskigt. Tävlingsledaren, mattes nervositet, publiken, hundarna, tältet, you name it.

Det går inte att träna bort sensitisering. Om en hund reagerar på det sättet på någonting, finns där inget utrymme att jobba bort. Ju mer man jobbar, desto mer känslig kommer hunden bli. Tyvärr. Så, finns det hopp för oss? Ja, iallafall om jag får önska. Tävling är ju faktiskt inte ett statiskt tillstånd. Tävlingsplatsen är en lugn och harmonisk plats ända till någon timme innan det är dags. Älskade Rose-Marie kom med det mycket tröstande förslaget att jag faktiskt kan åka dit några timmar innan. På så sätt få Issen lära känna platsen i lugn och ro. Han får vara där när hundar och människor successivt dyker upp. För det kanske finns ett sätt för oss att klara detta. Vi kan förekomma sensitiseringen.

Kanske det kan bli så att Issens problem är att hamna på en aktiv tävlingsplats. Att det är den upplevelsen som knäcker honom. Att komma till en plats först, som blir tävling sen, kanske inte alls triggar igång sensitiseringen? Det återstår att se.

Okej, jag måste följa upp den naturliga fråga som uppstår nu. Är det inte dumt av mig att hålla på att tävla med Issen om det nu är så obehagligt för honom? Svaret är ja. Det är urbota dumt av mig att utsätta Issen för den här sensitiseringen gång på gång. Det ska jag inte. Frågan är om jag kan komma runt det. För det är så enkelt att jag vill tävla. Jag gillar att tävla, jag gillar spänningen, jag gillar att sätta tävlingsmål, jag gillar att åka runt och träffa folk.

Issen gillar inte att tävla. Inte under de här omständigheterna. Nu vill jag veta om han gillar att tävla under andra omständigheter? Han älskar ju lydnad, älskar att jobba och blir heltokig om det går för länge mellan passen. Det borde inte vara en omöjlighet att utveckla det vidare. Jag är tävlingsivrig, men inte så ivrig att jag inte kan lägga ner mina planer ifall det visar sig att Issen sensitiseras av det mesta. Jag vill dock inte gå så långt att jag konstaterar det ännu.

Så; inför den här tävlingen har jag verkligen tänkt på min attityd. Jag fokuserar på glädje, att ta saker lättsamt, att visa Issen att jag finns där och att jag tycker han är duktig. Jag vet inte hur mycket av detta han hinner ta åt sig mellan sina spaningsvarv. Men förhoppningsvis något. Så dagens tävling var väl bortkastad på så sätt. Issen hade redan börjat sensitiseras innan vi tog ut honom ur bilen. Det var dömt att bli en tempolös upplevelse.

Men jag hoppas Issen har med sig någonting iallafall. En känsla av att jag inte blev besviken eller arg på honom. Att jag såg att han faktiskt verkligen försökte och stundom gjorde riktigt fina saker. Han gick flera gånger jämte min sida trots att den väldigt farliga tävlingsledaren stod bakom oss. Han satte sig rakt flera gånger trots att det innebar att jag skymde sikten för hans monster. Han gjorde näst intill allt som han skulle, bara med mycket mycket mycket lägre tempo. Det var en klok domare som noterade i helhetsintrycket: "Önskar mer fart". För det är farten och engagemanget som saknas.

Då glider vi sakta in på detta med kluvna känslor efter den här dagen. Jag är nämligen sjukt nöjd med min egen insats på planen. Jag var fullständigt ointresserad av poäng - ja även ointresserad av Issens prestation. Mitt fokus var till hundra procent på att stötta honom genom programmet. Det fanns ingenting annat som var viktigt för mig just där och då. Och jag kunde se hans tappra duktiga försök, istället för att bara se det låga tempot.

Tyvärr var det inte detsamma med dem runtomkring. Hur en kunnig hundmänniska inte kan se skillnad mellan en gravt miljöpåverkad hund och en slarvigt tränad hund, det är för mig en gåta. Eller slarvigt tränad hund. Faktum är att tävlingsledaren tyckte Issen skulle gjort bättre ifrån sig framför ett par skidor. Kanske det. Men i min värld är Issen en duktig lydnadshund som är relativt värdelös som draghund. Av någon anledning tog jag väldigt illa vid mig av hans ord.

Ännu värre blev det vid prisutdelningen. Man kan tycka att alla skulle behandlas lika. De fina vallarna fick uppmuntrande ord om bättre lycka nästa gång. Om än de landade på fina åttiotre poäng i lydnadsklass tre så var det tydligen bara otur. Vi, däremot, fick en liten fin pik om att vintersäsongen kanske passar oss bättre.

De ville säkert bara vara roliga och fyndiga, inte minst som tävlingsledaren också är en erkänd dragtävlingsdomare. Men det var inte roligt för mig. Så ovälkommen och narrad har jag aldrig känt mig på en tävling och jag kommer aldrig mer att åka dit och tävla igen. Nu hoppas jag för mitt liv att "stämningen" kommer vara bättre på de kommande tävlingarna vi ska på. För jag börjar allvarligt talat bli #¤#¤#¤#¤# less på att alltid få höra samma gamla vallarvisa. Jag gör precis vad jag vill med mitt liv och om jag tycker det är roligt, stimulerande, spännande, utmanande och fräckt att träna lydnad med en husky så kan jag inte bara få göra det utan att få höra hur värdelösa hundar det är?

Det värsta är att en så miljöpåverkad hund som Issen, tyvärr verkar bekräfta folks fördomar att huskies är korkade. Jag vill inte måla fan på väggen men jag har grava misstankar om att våra lyckanden framöver kommer att betecknas som tur medan våra misslyckanden kommer att bekräfta huskyns korkadhet. Precis som ett misslyckande med en bordercollie är otur och ett lyckande tyder på en väldigt duktig hund. Hänger ni med? Läs mellan raderna och bespara mig detta eviga jämförande av raser så vi kan ha lite roligt och träna hund ihop istället. Tack.

Ps. Här kommer vårt lydnadsprov, uncut edition. Naket och rakt på sak. Lydnad med en (extremt miljöberörd) siberian husky.

Diva två år!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Divas födelsedag! Hipp hipp hurra!! Dagen till ära letade Diva upp sin egen födelsedagspresent och apporterade den - allt för att påminna sin kära matte om datumet. All kärlek till vårt lilla busfrö idag!

Förebilder

Här är min farmor när hon flyger paramotor för första gången, i måndags.
Gud vad jag älskar att ha sådana förebilder!!

Vårens stora projekt: Hundgårdar

Vi behöver verkligen fler hundgårdar, av många praktiska anledningar. Bakom vårt hus har vi en jättefin yta som ligger skyddat mot väder och vind. Här bestämmer vi oss för att bygga gårdarna!

Vår kära granne, Stig-Arne, kommer med världens största traktor och gräver en grop åt oss så vi ska få jämnt underlag. Han gräver ner till berget som inte är speciellt långt ner!

För att vi inte ska få en massa träd och buskar i hela gårdarna, vill vi lägga fiberduk i botten. Gubbarna som håller på att bygga väg utanför vårt hus, donerar en rejält tjock duk till oss!

Vår andra granne är ett stenbrott. Det blir fri hemkörning av stora bumlingar. Vi blir dock rätt så förskräckta när vi kommer hem till detta. För hand kommer det ta många dagar att plana ut stenarna...

Men så får vi en positiv överraskning. Sten-gubbarna har pratat med väg-gubbarna och ordnat så de kommer med en rejäl grävskopa och plattar ut stenarna åt oss, jättefint! Vi älskar gubbarna :)

På stenbumlingarna bygger vi en träram med armeringsjärn utmed kanterna. Sten-gubbarna undrar om vi ska stänga in grävskopor i hundkojorna. Vad svarar man på det? Ja!

Så kommer ännu ett lass sten, denna gång mindre grus. Tyvärr är traktorn för stor för att nå ordentligt över träramen så nu blir det till att skotta. Det går åt en spade men vår billiga skottkärra håller!

Gruset är färdigutslätat. Gissa om vi har skaplig träningsvärk i några dagar efteråt?

Dags att bygga träram! Vad hade vi gjort utan expertsnickarna Emmeli och Jill?

Så är det dags för nät. Nu börjar det kännas att hundgårdarna är på gång och resultatet syns!

Nu är vi äntligen helt klara med hundgårdarna! Det är nästan alltid "det sista lilla" som tar längst tid. Trappor, dörrar, beslag, inredning, kojor. Det tar nästan lika lång tid som att bygga gårdarna!

 

Här är ingången till en koja. Det är vind- och regnskydd. För att skydda träet mot blöta tassar, lägger vi på en gummimatta. I dörren syns även isoleringen som vi håller lite tunn för hundarnas skull.

En mysig säng finns givetvis i ena hundgården. Där har vi satt upp grenar och kvistar som skydd mot sol och regn men också så hundarna kan ligga och lurpassa lite. Den obligatoriska tuggstocken finns givetvis på plats. Med tanke på morgontrötta hussar och mattar samt pensionärer, har vi en trappa.


Av spillbitarna från hundgårdsbygget, bygger vi ett podium i två plan. Hundarna älskar att ligga och spana så vi hoppas det ska bli en favorit! Podiet är handikappsäkrat med tätade springor och en träram runt övre våningen så ingen ska behöva trilla ner eller igenom av misstag. Det går också att gömma sig under podiet, klättra mellan plankor eller kanske gräva en grop om man så har lust.

Då återstår bara att fräscha upp vår gamla hundgård!

Dubbel vinst!

Jag och Issen var på en kurs om koncentration i helgen, hos Eva Bodfäldt. I år är ju året då jag försöker hitta lite nya instruktörer och duktiga som jag kan gå hos för att lära mig mer. Eva är en av dem jag hört mycket bra om så jag hade höga förväntningar på kursen! Den kom ju dessutom mycket lägligt då vi för stunden sliter rätt hårt med fokuset, på många olika sätt.

Jag vet att Eva är kunnig om shaping eftersom jag läst (och recenserat) hennes bok "Kontaktkontraktet". Samtidigt har hon många andra perspektiv på hundar och hundträning, som jag sällan stöter på hos shapare. Nämligen hunden som djur och relationen mellan hund och människa.

Vi spenderade sex timmar hos Eva och jag måste säga att det var länge sedan jag hade så många insikter med mig i bagaget. Just nu håller jag på att smälta och bearbeta alla intrycken, låta dem hitta sina platser i min träning och i min hundsyn. Det kommer med största säkerhet bli många långa blogginlägg med utgångspunkt i Evas resonemang här framöver! Men den här gången handlar det om störningsträning.

Issen blir berörd av tävlingsledare och domare på planen när vi ska tävla lydnad. Han blir säkert berörd av mycket annat också, men det enda jag faktiskt kan observera är att han dels fastnar i dofter på planen och dels stannar upp och låser fast på tävlingsledare, domare och skrivare.

För att få bukt på detta har jag tränat på en massa olika sätt. Några bra, andra mindre bra. De svåraste sakerna är när det hinner bli fel innan jag förekommer Issen. Till exempel kan vi gå fritt följ mellan olika leksaker men rätt som det är så tar han en av dem i munnen. Tanken var ju att han skulle motstå och få belöning för det, men när han väl hunnit ta en så har han ju istället fått belöning för att han fokuserat på att stjäla leksaken. Omvänt lockande, när man tränar hunden att motstå frestelser, fungerar bara när man har kontroll över antingen hunden eller frestelsen. I detta fall har jag inte haft kontroll på något av det.

En annan sak är just tävlingsledaren. Issen har ett stort behov av att undersöka den personen. Inte bara när vi blir visade till vår plats inför platsligget, men även när vi råkar passera på ett tillräckligt litet avstånde under fria följet eller andra moment. Inte en hållbar vana, direkt. Och det är här som jag har fått en dubbel vinst efter kursen hos Eva!

Eva tävlingstränar nämligen sina hundar redan från det de är små valpar. Egentligen, för att först hela helheten, borde jag nu förklara om Evas belöningssystem. Men det blir ett alltför långt sidospår. För att ändå hålla en slags röd tråd i diskussionen, är det viktigt att veta att Eva använder sin röst för att störningsträna sina hundar. Hon säger "bra, duktig" och så vidare, som störning i sin träning.

Alltså gör hon såhär: Hon jobbar med små kontaktövningar med sin lilla valp. Den får belöning i form av godis, lek och kel. Så har hon en hjälpreda i närheten som, under kontaktövningarna, försöker störa valpen genom att berömma den med rösten. Om valpen släpper kontakten med Eva, slutar hjälpredan berömma och blir passiv. Om valpen hittar kontakten igen, fortsätter hjälpredan berömma och störa.

När valpen så lyckas hålla fokus på Eva, trots allt muntligt härligt beröm som kommer från hjälpredan - ja då får den en signal som betyder att den äntligen får springa till hjälpredan och få belöning! Hjälpredan blir alltså en störning, samtidigt som den berömmer och uppmuntrar valpen, och blir dessutom en extern belöning. Allt i ett!

Det finns ett otal fördelar med att jobba på det här sättet. Spontant kommer jag först och främst in på två av dem. Dels att hunden vänjer sig vid att personer runtomkring blir externa belöningar som den utmanas att ignorera. Dels att själva kommenderingen så småningom kommer att förstärka hundens rätta beteende, nämligen att fokusera på sin förare! Att få enkla kortstaviga kommandon efter en sådan här träning, måste ju bli barnmat.

För att illustrera tänket, fick jag och Issen göra en lekövning. Jag bjöd in till lek medan Eva stod en bit bort med godis. Inte förrän Issen engagerade sig i leken medan Eva kunde störa och berömma honom ljudligt, fick han lov att springa till henne för att få belöning.

Det dröjde inte länge förrän min kära lilla gubbe gick upp rejält i intensitet: Han tände fullständigt på den här övningen! Men det var inte bara det. Allt detta skedde i en liten inomhushall, med mängder av dofter och med en publik på femton personer och deras hundar sittandes tätt runt omkring!

Jag såg plötsligt en möjlighet att nå fram till Issen på ett mer kontrollerat sätt. Annars är det lite som lotto; ibland fungerar det och ibland inte. Jag har tänkt mycket på det sedan det gått så bra för Baby på utställningar. Där har det varit lätt, för jag vet verkligen exakt vad Baby går igång på. Jag kan ta ut henne ur buren och dra igång henne på trettio sekunder om det behövs. Det saknar jag hos Issen. Jag har inte hittat hans knappar där jag får upp honom i rätt intensitet och humör! Fram till nu.

Vi körde ett kort pass med Mia häromdagen och igår testade vi igen när vi hade träning med Rose-Marie. Det blev samma resultat båda gångerna. Issen gick igång mer och mer på upplägget! Jag bestämde mig för att börja jobba på inkallning med ställande men vid det laget var Issen nästan för het!

Rose-Marie fick stå med godisskålen och störa oss med diverse beröm och ljud så fort Issen fokuserade på mig. Jag varvade lite mellan lek, byte mellan föremål och olika moment. Då och då skickade jag honom till Rose-Marie för att få godis. Under en handfull korta pass hände en mängd saker som jag aldrig upplevt till fullo förut.

Issen kunde komma ut ur buren och direkt till mig, utan att behöva undersöka personer som står i närheten. Vi kunde kampa med föremål som Issen annars har haft svårt att engagera sig i. Samtliga gripanden var mer intensiva, snabbare, hårdare. Han kampade åtskilliga gånger med vikten långt bakåtskjuten. När han tappade kunde jag sticka iväg och han följde efter med fullt fokus på att få tag på leksaken igen. Och jag kunde använda felsignal. Issens tempo och attityd var så hög att han inte blev berörd av att misslyckas. Slutligen så gjorde han sitt snabbaste läggande under gång någonsin.

Vad är då hemligheten med denna speciella träning? Det brukar sällan vara så enkelt att en sak löser alla problem. Men det här sättet att träna har lyft Issen så enormt! Jag har några teorier. För det första så har Issen ett intresse av andra människor. Han tycker antingen att de är spännande eller läskiga, men han vill gärna undersöka. Att få belöning av en annan människa, är på något sätt väldigt förstärkande i sig för honom.

Sedan är det inte vilken störning som helst. Det är en störning som går ut på att han får höra hur jävla fin, duktig, underbar och härlig hund han är! Kan man få en bättre störningsträning? Att fresta hunden med beröm är ett helt nytt tänk för mig och det är jag Eva evigt tacksam för. Det kommer en dag när vi går in på tävlingsplanen och Issen vet att domare, skrivare och tävlingsledare är personer som beundrar och vill belöna honom. Allt de säger och gör kommer vara signaler till honom att han ska fortsätta jobba med mig för snart kommer en så finfin belöning. Det är ju bara helt genialt!

Vi fortsätter jobba vidare på det här sättet, medan jag ställer mig själv några frågor: Finns det några nackdelar med att jobba på det här sättet? Kan vi hamna i lägen där detta omvända lockande låser vår utveckling? Hur viktigt är det att vi varierar störningen och är det en sådan form av störning som ska jobbas bort? Hur kommer vi från att berömma som fasen under en lek, till att kunna gå en kvarts lydnadsprogram där tävlingsledaren "frestar" oss enbart med korta enstaviga ord? Mina tankar håller på att blandas med verkligheten och ska nog, tids nog, landa i en jättefin utveckling av Issens koncentration!

100 belöningar: #6 Påskägg

Fördelar: Överraskning, godis och leksak i ett! En belöning värd att jobba för. Bra som extern belöning och avslutning på ett bra arbete. Kan öppnas tillsammans under beröm för att förstärka gemenskapen!

Nackdelar: Omöjlig att bära med sig utan att den syns. Inte en belöning för den lilla vardagliga träningen. Kan vara svårt att få tag på ägg under fel säsong.

Prisnivå: Medel
Aktivitet: Låg
Hanterbarhet: Dålig

Betyg: YYY

Vända in och ut på sig själv

Om en person kommer med kritik kan det ibland vara lösryckt och obefogat. Men att få höra samma sak från fyra olika håll - ja då är det definitivt dags att sitta ner och grubbla över saken! Jag är inte av den typen som ogillar kritik. Om den är befogad, och särskilt om den kommer från någon som känner mig, tycker jag det är viktigt att faktiskt göra ett ställningstagande. Men, precis som kritiken i sig, är det inte alltid samma sak på in- och utsidan!

För jag kan inte säga att jag gillar kritik heller. Det är alltid ett visst obehag i det att bli kritiserad. I bästa fall är det kritik mot ett ställningstagande man övervägt och sedan gjort. Då är det lätt att ta kritiken, att argumentera för och emot samt återigen göra ställningstagandet. Det är värre när kritiken är abstrakt. Precis som den är i det här fallet.

Jag ska inte hålla på och tjata runt så mycket om känslor innan jag förklarar läget. Jag har alltså ett flertal gånger, på olika sätt och från olika personer, fått höra att jag ser stel och lite tråkig ut på lydnadsplanen. Att det inte ser ut som att jag har roligt. Senast ikväll var det ytterligare ett par kloka människor som påminde mig om det. Så nu är det dags att jag rannsakar mig själv.

Som sagt, det är en sak att bli kritiserad för att man har gjort ett val. Det är värre när kritiken handlar om någonting som man blir liksom lite överrumplad över! Att känna sig som ett frågetecken, att man inte riktigt förstår vad som händer. Att få kritik där man inte känner igen bilden man får av sig själv, det kan vara ganska omtumlande! Förr i tiden hade jag extremt svårt för det, det kunde stjälpa hela min världsbild på ända. Numera gungar det bara till lite - tillräckligt för att jag ska bli lite rubbad men inte så mycket att jag inte kan ta förnuftet till fånga. Lyckligtvis.

Jag frågar mig många frågor när jag får de här kommentarerna. Den första, och den kanske viktigaste, är; Har jag inte roligt när vi tränar lydnad? Om jag ser ut att vara väldigt allvarlig, stel och tråkig, är det bara mitt utseende eller ÄR jag kanske för allvarlig i träningen? Allvar är inget självändamål för mig och jag tycker det är viktigt att träningen är rolig. Oftast har jag roligt när vi tränar, men jag måste erkänna att de senaste passen sedan vi börjat tävla lite, ja då har jag inte varit sådär på toppen. Jag har känt mig opeppad och till viss del tappat hoppet om att kunna tävla ordentligt. Så svaret är delvis ja, jag har sett tråkig ut för att jag faktiskt har haft lite tråkigt.

Det finns en annan grej med det här. Jag har nämligen tränat Issen att när jag blir lite stel och rakryggad, ja då är det dags att gå fritt följ. Det är min signal till honom att vi tränar lydnad! Den har funnits med från början och jag har systematiskt lärt in den, av den enkla anledningen att det är den enda signal jag kan använda på tävlingar utan att det blir dubbelkommando. Att frångå den signalen, vore att släppa en av våra tunga grunder! Det tänker jag inte göra. Detta är ett ställningstagande jag gjort och tänker fullfölja. Enkelt.

Men jag kanske har tagit signalen i sig, på för stort allvar? Att gå rakryggat och bestämt, behöver kanske inte betyda att man ser allvarlig och tråkig ut? Kan man inte gå bestämt och se glad ut? Det borde inte alls vara någon omöjlighet. Jag kanske inte ens behöver gå så bestämt med armarna. Jag är en ganska kutryggig person till vardags och Issen är ju hund så han är expert på människors kroppsspråk. Det räcker säkert mycket väl med att jag bara rätar upp ryggen och sedan slappnar av och ler med resten av kroppen.

För att nu vrida på problemet i ytterligare en vinkel, måste jag fråga mig själv ännu en fråga. Hur viktigt är det att jag ser glad ut? En vän sade att jag inte ser energisk ut. Det blir nog snyggare om jag ser alert och pigg ut, men spelar det någon roll för de viktigaste parterna i den här diskussionen; mig och Issen? Skulle Issen bli gladare, mer energisk eller få bättre attityd om jag hade det? Ja, förmodligen. Precis på samma sätt som jag inte kan låta bli att le och njuta när han "går på tå" vid min sida, kanske han upplever samma känslor för mig när vi jobbar ihop?

Det är svårt att få kritik på en sådan här sak. Jag blir som sagt lite överrumplad då jag inte alls känner igen mig i den bild som ges av mig själv. När vi går ett fritt följ, njuter jag oftast av Issens fokus, av hans sköna attityd, av hans glädje. Jag känner mig stolt och lycklig, ja faktiskt även duktig. Jag är glad att jag har min älskade gubbe vid min sida, att han tycker om träningen lika mycket som jag och att han visar det. Jag bär på de känslorna, men de syns tydligen inte utåt.

När jag söker efter "det där lilla extra" som jag ibland saknar hos Issen, kanske jag skulle börja att leta hos mig själv? För fyra personer kommer inte med samma kritik utan att det faktiskt är befogat. Vi ska inte underskatta kroppens makt över sinnet; kanske en attitydförbättring hos mig själv också delvis kan vara nyckeln till att lösa upp min tävlingsnervositet?

Nej, det känns som att jag kommer fortsätta fokusera på attityd men mer på en gemensam sådan. Jag har ingenting alls att förlora på det och om det skulle bli fel signal för Issen, vilket jag inte tror, så kommer jag snabbt att märka det. Om jag nu älskar min hund och är så stolt över honom så ska det väl inte vara särskilt svårt att faktiskt visa det med mitt kroppsspråk också när allt kommer omkring!