Vecka 12 till 16; Total lycka!

Som ni märker har hundarna fått stå tillbaka några veckor på grund av att vi har flyttat. Första veckorna i april ägnade vi varje ledig stund åt att göra iordning vardagsrummet - det är det rum vi använder allra mest och det känns skönt att ha någonting "klart" medan resten av huset är ett bygge. Det har bara blivit våra timslånga morgonpromenader, men hundarna har sänkt sin aktivitetsnivå och klarat det relativt bra.

Det är bara för Issen som det varit påtagligt jobbigt med flytten. Han tycker det är obehagligt om vi skaffar någon ny möbel och nu har vi levt i kaos under flera veckors tid. Det har påverkat hans allmäntillstånd rejält och jag har åter fått vara på min vakt på hans oberäkneliga sidor som han faller tillbaka till när han inte har en helt trygg tillvaro. Han har varit nafsig och nervig i situationer där han annars klarar sig bra och det har varit svårt att riktigt nå fram till honom. Lyckligtvis dröjde det inte länge efter vi flyttade in i huset ordentligt, så var han sitt vanliga jag igen - eller kanske ännu bättre? Lantlivet är otroligt bra för min stora björn, en lugn tillvaro där något oväntat sällan händer.

Jag har tänkt mycket på Issen under den här instabila perioden, och även kommit till några självinsikter. Han är en fantastisk hund att träna - läraktig och otroligt arbetsvillig. Han skulle kunna lära sig precis vad som helst, speciellt noggranna detaljer, och utföra sina uppgifter med full entusiasm. Hans akilleshäl är hans känslighet för miljöerna. Och jag vet inte om han någonsin kommer att bli tryggare än vad han är nu. Jag har slitits mellan känslan att ha en guldgruva som jag vill utveckla, och att ha en osäker liten hund som så gärna vill men inte klarar den sociala pressen. Jag kan alltid träna Issen, och han är den av mina hundar som behöver det allra mest, men jag känner att motivationen tryter lite när jag inte kan tävla eller gå vidare på något "större" sätt. Samtidigt frågar jag mig själv; Är det rätt av mig att pressa honom så hårt, på den sociala sidan? Nu när jag tagit ett steg tillbaka från träning och tävling, ser jag ganska tydligt hur han behöver få ta saker i sin egen takt. Om de ska tas alls.

Det som jag grubblat allra mest på, är agilityn. Vi har nu startat en handfull gånger på mindre tävlingar och visst kan jag se ett framsteg. Numera tar han hinder, följer till viss del min handling och tar några egna initiativ. Men Iss på en agilitytävling, är en hund som pendlar mellan lycka och skräck... Gör jag verkligen rätt som utsätter honom för detta? Svaret är nej. Inte i det här läget, iallafall.

Jag tror jag ska fokusera på lydnaden, som planerat, detta år och ett par år framöver. På lydnadstävlingar är stämningen helt annorlunda. Det är ett betydligt lugnare klimat och en social miljö som är mer anpassad till Issens behov. Kanske att lydnadstävlingar kan bygga en bro till agilityn så småningom. Det skulle vara roligt, för jag vet att om Iss bara har självförtroende kan han slå vem som helst. Men den dagen kanske aldrig kommer. Och detta är någonting jag måste kämpa med att acceptera.

Det är så många runt omkring mig som har förlorat sina hundar på senaste tiden. Jag gruvar mig innerligt för när den dagen kommer att jag måste säga farväl. Det har alltid varit min skräck att förlora någon och tyvärr är den dagen oundviklig. Baby är nio år i år - det är ingen ålder för en husky, men hon närmar sig ändå den delen där livet börjar avslutas. Jag är så glad för den tid vi har tillsammans och jag försöker ta tillvara varje liten stund vi kan göra något lite extra tillsammans. Att hon får ligga jämte mig i soffan när jag kollar på teve och de andra hundarna inte får vara med. Att hon får en liten ostbit extra. Att hon får stanna och lukta den där lilla stunden fast vi egentligen har bråttom. Jag blir så medveten om nuet, insuper doften och lyssnar på ljudet av henne där hon vilar. Jag önskar att det är våra fina stunder jag minns, den dagen när hon är borta.

Vi tar en liten paus från cykelturen så Baby får busa och dricka lite i fårhagen. Det märks att hon har ont ibland, älskade lilla gumman. Ryggen är inte i toppform och på senaste har hon haft ont oftare än vanligt. Jag tror det beror på att hon rör sig betydligt mer nu, på landet, när hon är i hundgård och följer med på våra cykelturer.

Hon har mer ont, men det märks också att hon får starkare och starkare rygg. Det kanske behövs, en period av lite mer smärta, massage och stretching, för att stärka ryggen så hon i längden kan må bättre. Hon får medicin varje dag och det lindrar. Så masserar jag så fort jag märker av att hon inte kan koppla av ordentligt. En dag hade hon hoppat upp och ned från kojan en massa gånger. Den dagen trodde jag inte hon skulle överleva. Hon var helt tom i blicken och bara stod där... Ville inte äta och var inte intresserad av någonting. Kunde inte vila. Jag masserade en halvtimme och efter det gick hon och lade sig direkt och somnade djupt. Det är så skönt att kunna ge henne det, den avslappningen och avlastningen. Hundfysioterapeuten har sagt åt mig att vi kan träna och tävla agility om jag bara underhåller hennes kropp. Men efter denna dagen vet jag att jag aldrig vill utsätta henne för de belastningarna igen.

När det är sagt, så vill jag berätta att Baby stormtrivs på landet! Jag är så otroligt glad att hon får leva på det här sättet nu när hon är pensionär. Långa skogspromenader, en och annan cykeltur. Ligga på trappen och spana på fåglar och annat spännande som prasslar i skogen. Så snart vi har stängslat trädgården, kan jag garantera att fröken Baby kommer ligga som en drottning på sin tron och hålla ställningarna i byn!


Vi har invigt de nya vägarna nu, och passar på att köra så mycket som möjligt nu innan det blir för varmt. Vi börjar redan närma oss gränsen, igår morse var det nästan nio grader och jag har tio som maxgräns. Iss har tyckt det varit konstigt att springa med Diva, dels har han blivit väldigt störd av att hon kan busa till det ibland och dels tycker han det är obehagligt när linan blir slak - något som händer relativt ofta när Diva håller tempot och han inte riktigt hänger med. Nu har vi kört en handfull gånger och Issen börjar vänja sig vid situationen. Och vilket radarpar! Mina förhoppningar har infriats - Diva håller ett bra tempo backe upp och backe ned, medan Iss sköter styrningen. Det händer mer och mer sällan att Issen tappar tempo i uppförsbackarna. Diva motiverar honom att jobba hårdare!

Jag måste säga att det är en betydlig skillnad att träna när man har en hund som jobbar järnet. Det känns lättare och roligare för jag märker att hundarna också har roligt! Inte längre bara så att man åker ut för att motionera, utan det är verkligen njutningsfullt! Det är fantastiskt att se hundarna jobba på, att de tar i lite extra när det går tungt och så får lite tokryck när de får öka tempot.

Diva har börjat växa till sig nu. Bakbenen börjar komma ikapp och bröstet växer. Det ska bli roligt att ställa ut henne till hösten, som objektiv sakkunnig skulle jag ge henne goda chanser :) Men hon utvecklas inte bara fysiskt. Hon har haft några dispyter med Baby och har blivit mer bestämd men är samtidig barnsligt busig och impulsiv. En typisk tonåring! Strategin fortsätter; att ta allt med ro. Hon håller fortfarande på att lära sig mycket om livet...

Jag var först lite orolig att vi inte skulle ha några bra promenadstråk kring nya huset. Det är inte så kul i längden att vandra en grusväg fram och tillbaka varje promenad. Men inte hade jag behövt oroa mig! Det finns kanonfina promenadstigar och skogsvägar att traska runt på. Och än bättre; det finns väldigt fina spårskogar. Stock och sten, öppet och tättvuxet, äng och mark. Så nu ska vi börja med spåren på allvar. Det ska bli väldigt roligt!


Avslutningsvis vill jag bara skryta lite om Divas arbetsvilja och uthållighet. Det märks nu, att vi har lagt en bra grund. Hon ger inte upp i första taget, utan kämpar vidare till hon lyckas. Precis en sådan attityd man vill ha hos en brukshund! Ibland kan man nästan se hur hon grubblar över vad hon ska göra. Detta var faktiskt första gången som hon verkligen fattade att klossen ska ner i hålet i lådan. Så det kanske inte är så långt borta med tvätt-sortering då :)

Kram på er!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!