Leva med en pensionär

Det är nu tre år sedan vi avslutade vår agilitykarriär med att plocka hem ett brons i Östgötamästerskapen. Ett andetag från guldet. Babys rygg sade stopp för karriären och sedan dess har det blivit långpromenader och lite drag då och då.

Att leva med en gammal hund är att leva i nuet. Du vet aldrig hur länge den kommer finnas kvar. Baby är egentligen inte så fasligt gammal. Hon fyller tio år i november. Men med den ryggskadan hon har, har hon åldrats snabbt de senaste åren. Massage tillhör de vardagliga nödvändigheterna för att leva en dräglig tillvaro.

Vi är i en brytningsperiod med försäkringarna nu och jag har tagit ett beslut att ändra Babys försäkring till en olycksfallsförsäkring. Det innebär att om min älskade gumma blir allvarligt sjuk, finns ingen återvändo. Det kanske låter korkat, men när man börjar ha skapligt många hundar så blir försäkringarna en kostnad där man måste prioritera rationellt. Och i slutänden, skulle jag nog ta samma beslut med Baby oavsett om jag hade henne försäkrad eller ej. En hund som redan lider av regelbunden smärta men lever en dräglig tillvaro, ligger inte på plussidan med livskvalitet. En sjukdom på det så är det avgjort.

För skojs skull, anmälde jag Baby till polarhundklubbens utställning i Vaggeryd i Småland. Det är billigt att ställa en veteranhund och jag tänkte det kunde vara lite roligt för henne att vara med på någonting för en gångs skull. Det är så sällan som hon får vara i centrum numera.

Under utställningen fick jag mig en tankeställare. Jag studerade Niklas Olsson en stund där han värmde upp med sin hund. Niklas är en riktig proffsig handler som i regel finns med i slutfinalerna. När han så värmde upp genom att leka med sin hund så bara sade det "plopp" i mitt huvud. Hundar som visar upp sig. Hundar som showar. Hundar som gillar att röra sig i ringen. Allt det handlar ju i slutänden om attityd!

Så blev det dags för mig och Baby. Eftersom vi har en lång relation med mycket agilitytävlingar bakom oss, vet jag exakt vad och hur jag tänder Baby. När det var dags för oss att gå in i ringen, satte jag igång henne. Och gud vilken hund hon blev!

Det var som att gamla stolta ivriga agility-Baby fullständigt blommade! Hon tände till totalt, sprang med ett extremt driv och för att inte tala om attityden... Hon var som en terrier i en afghankropp! Vi sprang och jag hade problem med att överhuvudtaget kunna hålla Baby. Hon gjorde bocksprång och lekinviter mitt i farten. Jag ställde upp henne och hon var helt alert. Vi fick jättefin kritik och slutade med betyget "Excellent". Jätteroligt, inte minst med tanke på att hon på de senaste utställningarna fått tvåor på grund av svag rygg!

Så blev det dags för konkurrensen. Vi var fem tikar som gått vidare i veteranklassen, bland annat Ylwas Cembra. Ylwa är en duktig handler så jag tänkte "vi satsar allt så får det bära eller brista!". Baby gick återigen igång och sprang fint. Så kom domaren fram och sade att hon ville se oss springa i andra positioner. Baby blev flyttad till längst fram och jag var ju inte trögare än att jag förstod att nu gällde det. Jag förberedde Baby precis som inför en agilitystart och när hon så fick lov att springa fanns där ingen hejd på henne! Hon blev bästa veterantik och gick vidare!

Allt gick så snabbt efter det. Bästa veteran i rasen, mot en jättefin och trevlig hane. Femte bästa tik totalt vilket jag är otroligt nöjd med i ett startfält om ett femtiotal tikar. Vi höll på att packa oss hemåt för fullt när jag kom på att vi gått vidare till BIS-final. Motståndaren var en samojed med titlar som var fyra gånger längre än dess namn. Handlern hade kavaj och kjol, ja, jag kände väl att det inte fanns så mycket att förlora. Vi sprang för livet igen och hann knappt stanna innan domaren räckte fram Best in Show-veteran rosetten. Till oss. Till Baby. Till min lilla gamla tioåring med spondylos.

Ärligt talat så efter denna fina bedrift så fanns det bara en enda sak i mitt huvud. En enorm glädje över att ha tillbringat så mycket tid tillsammans med Baby, att vi fick springa och vara det team igen, som vi en gång var. Att se henne leva upp, tända på mina signaler och ge allt! Vi fick fina rosetter och det är ett fint minne tycker jag, men roligast av allt var just detta. Att se gamlingen så levande och glad!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 36 & 37; Hälften shaping, hälften drag!

Det har varit två intensiva veckor på jobbet, de två som nu har passerat. Eller egentligen var det bara den första som var intensiv. Men efter en sådan vecka kommer alltid ett kölvatten som består av utmattning, sömnbrist och rubbningar i dagsrutinerna.

Mitt jobb är sådant. En period kan det vara extremt intensivt och en annan är det bara allmänt stressigt. I början var det svårt att jobba på det sättet, men efter ett tag hittade jag olika överlevnadsstrategier. Numera är det bara dessa superintensiva veckor som sätter mig ur balans och lyckligtvis inträffar de bara ett par gånger om året.

Det är en lurig väg att gå, det där. Jag vet att det är en lyx att älska sitt jobb, men det är verkligen en konst att hålla jobbet på en normal nivå och inte gå upp i molekyler av det. En bra beskrivning av dilemmat sägs i uttrycket "Att brinna utan att bränna ut sig". Jag att det är en balansgång som vi alltid måste hitta, i allt vi gör, oavsett om det är jobb, intressen eller andra engagemang. Det har sina baksidor, att älska det man gör. En av dem är att man lätt glömmer bort att ta hand om sig själv.

Vecka 8; Drömmen har gått i uppfyllelse!

Nu har det hänt! Kontraktet är skrivet och huset är vårt! Jag kan knappt tro det är sant, efter alla mothugg vi fått genom hela processen. Det känns som en jättebelöning för vårt kämpande. Ett oändligt stort tack till er som uppmuntrat och stöttat oss genom processen, vi hade inte orkat om ni inte peppat och trott på oss!

Det är en del att tänka på när man köper hus och vi försöker ta alla möjligheter vi har att jobba oss igenom det. Lagfart, abbonemang som ska tecknas om, val av elbolag, internetleverantörer, försäkring och mycket mer... Så nu är det hårdgöra som gäller, samtidigt som vi sparar på oss pengar till att ordna med det viktigaste i huset. Jag kommer att dra ner lite på tävlandet i år, för att få mer tid och pengar till huset. Det känns som ett självklart val. Vi kommer ha så mycket bättre träningsmöjligheter och hundarna kommer trivas så bra där ute i framtiden! Både Iss och Diva är unga så vi har ju all tid i världen :)

Apropå det, så har det varit en händelserik vecka för Diva den här veckan. Hon har börjat löpa! Lilltjejen börjar bli en stor flicka nu :) Jag hade glömt hur det var att ha löptik, har ju haft det så bekvämt med två kastrater hemma senaste åren. Fast så mycket golvtorkning blir det inte, hundarna hjälps åt att hålla rent och Diva är faktiskt riktigt duktig. Med löpet kom också rymningarna. Jag tror det började med att Diva upptäckte att man kan hoppa över baksätesryggen och lägga sig inne i Davids bil. Det dröjde inte länge förrän hon stod på hundkojan och hade hoppat över staketet i trädgården... Det blev till att valpsäkra diverse rymningsbara passager i trädgården och hålla uppsikt när hon är ute. Har ingen lust att få hem en nyparad 7-månaderstjej...!

Fascinerande nog så tar både Baby och Iss löpet med ro. Det har varit en enda fejd, om en matkula. Jag tror de är så trygga med varandra, att de löser det mesta utan att jag ens märker det. Även vissa av olaterna Diva har lagt sig till med, har ebbat ut. Jag är glad att jag inte lagt någon större vikt vid dem utan tagit det med ro. Det är så fascinerande att följa en hunds uppväxt från liten valp! Jag tänker på det ofta, vilket privilegium det är att få se alla framsteg, upptåg och processer Diva går igenom. Det är spännande och ska bli väldigt roligt att se vart vi hamnar när hon blir vuxen!

Vi avslutade veckan med att åka på utställning i Örebro, tillsammans med kompisarna Sofie och Kiwi. Diva skötte sig exemplariskt, travade jättefint och stod stilla som en staty! Vi var helt klart duktigast i ringen :) Diva fick kritiken:

"Välbyggd tikvalp, feminint huvud och uttryck, bra bett, välburna öron, vacker hals- och rygglinje. Ännu lite fattig i fronten, bra bakställ, vägvinnande steg. Visar sig väl."

Vårt mål för den här gången var ju att jobba med traven, så det värmer lite extra att vi fick "vägvinnande steg" i kritiken. Diva väljer ju vanligen galopp framför trav, men med lite träning fattade hon att traven var det mest lönsamma på utställning! Hon är så smart, lilla ärtan :)

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 2; Spöken...

Det går spöken i flocken nuförtiden. Jag har, trots diverse bra tips om ljudböcker och bibelläsning, haft svårt att somna på nätterna. Hundarna väcker mig då och då, vill ut eller in eller är törstiga. Sen kan jag inte somna om.... De senaste nätterna har jag haft öronproppar och inte vaknat istället. Ojoj, det känns som att kroppen tar igen sju svåra år! Men det har varit en nyttig träningsvecka, då jag har fått jobba mycket med att balansera träningen efter förmåga.

Men det är inte bara i mig det går spöken. Diva har börjat komma i en rejäl spökålder nu. Det blev VÄLDIGT svårt att gå över slaggbackebron och sedan när vi såg en pimplare blev hon plötsligt en 40 kilos rottweiler med grizzlymarkering. Vi fick lov att gå och prata med den vänlige mannen, om fisk och isborrning. Sen kunde vi gå vidare utan större problem... Jag tar det hela med ro, hon börjar komma i tonåren och det är bara att härda ut de kommande tre åren. Strategin går ut på att inte jaga upp mig utan att alltid vara som vanligt. Jag vill inte förstärka några lustiga beteenden!!!

Det har blivit varmare ute nu. Vi körde lite drag, jag, Baby och Iss. En mil blev det ungefär, i ett ganska makligt tempo. Det går knappast att jämföra hundarnas engagemang när det är nollgradigt, jämfört när det närmar sig tjugo minus. Det märks vilket som är deras arbetstemperatur. Diva har fått dra själv ett par gånger. Hon är otroligt duktig, har inga problem att ta för sig. Det är full speed som gäller! Jag låter henne pausa med jämna mellanrum, lukta lite och pusta ut. Sen kör vi igen. Det är fantastiskt roligt och njutningsfullt att åka efter en så ambitiös liten tjej! Hon ger allt i selen, utan tvekan, även när hon springer helt själv...

Den här veckan har David jobbat dag, vilket har inneburit ensamtid för hundarna. Diva har fått vara hemma med de andra upp till tre timmar i sträck och det har gått jättebra! Inte ens en strumpa söndertuggad :) Hon är ofta aktiv och busig hemma, men alltid när vi kommit tillbaka efter att ha lämnat henne ensam, ligger hon lugnt på hallmattan och väntar. Ännu en lyckträff och en tacksamhet att vi haft det så lätt! En dag har Diva fått hälsa på Artic och en dag hos Spiken. De dagarna är det lek som gäller och vi får sedan hem en mycket trött och belåten liten tjej!


Lydnadsträningen har gått lite på sparlåga, jag har som sagt varit väldigt trött. Har fokuserat på utgångsställningen med Iss, då det var förra veckans riktiga nöt. Det börjar lossna nu, han hittar i stort sett alltid till rätt position. Det kan ta sin tid ibland så kommande veckan blir det många små snabba vändningar istället för att få upp tempot lite. Med lite extra peppning kommer hans säkerhet och då blir han härligt intensiv! Diva har legat i hårdträning inför lördagens utställning och jag har inte vågat röra alltför mycket i andra övningar för att inte få en massa "roliga överraskningar" på utställningen....


...och inga överraskningar blev det. Diva skötte sig exemplariskt! Genomgick en grundlig kontroll av allehanda tänder och stjärtdelar utan protest. Stod som en staty hela bedömningen. Hon var såå duktig, lilltjejen! Vi fick ett HP och förlorade sedan mot en rejäl och vältravande tik. Nu siktar vi mot utställning i Örebro om en månad, fram till dess tränar vi på att stå lite mer "på tårna" och trava ordentligt. Diva har ett väldigt fint steg men vill hellre hoppa och galoppera så snart jag ökar farten.. Får hon gärna göra när hon har dragsele på sig, men inte i utställningsringen!

SNK Östra 2010-01-16
5,5 månader. Bra skalle, välplacerade, lite stora öron. Kunde haft lite mer panna. Mycket bra rygg och svans. Tillräcklig nacke. Lagom stomme, fina fötter. Lite rak i överarmen men rör sig ändå harmoniskt. Lovande päls.

KLKK 2009-12-27
5 månaders tik, feminint huvud, härligt uttryck, bra bett. Lång fin hals. Normalt vinklad runt om. Stark fin rygg, kraftiga ben och tassar. Rör sig med fin resning och bra steg. Bra kontakt med föraren.



Med Baby leker jag för stunden att hon ska stå i en hink. Vi har börjat med en banankartong som så småningom har krympt och blivit halv. Snart dags för hinken, men jag vill gärna få upp tempot lite på det först! Baby är så lurig att träna, hon tänker jättemycket och om belöningen uteblir för att få ett "bättre" försök så ger hon hellre upp. Istället satsar jag på riktig kvalitetsbelöning när hon gör det riktigt bra och lite snålbelöning när det är halvbra. Huga, så segt det kan vara ibland! Jag ser det som kvalitetstid iallafall, värdefull tid för vår relation och för Baby att känna sig uppmärksammad och få lite utmaningar.


I lördags var det också agilitytävling i Linköping. Jag gillar att tävla där, de har stora härliga och rejält inhägnade hagar så jag kan släppa Iss att springa lite innan loppen. Han måste verkligen få göra det, annars är det helt bortkastad tid att tävla! Första loppet var en repris från i somras då han skyggade från allt och inte vågade springa alls... Inför andra loppet kom jag till en insikt. Kanske speakerns röst har någonting med saken att göra? Jag bad speakern vara tyst under loppet och Iss var inte alls lika skärrad! Jag hade en fin plan om att ta kontakt innan jag skickade in i slalom men istället för att ta kontakt så tappade jag Issen in i spökenas värld. Resultatet blev, som vanligt, missad start i slalom. Jag bestämde mig för att bara köra vidare och lyckades fantastiskt bra med en svår passage där de allra flesta ekipagen gick bet. Det känns skönt att vi har en handling som håller! Efter loppet fick vi så fint stöd från kompisar från läktaren. Sånt betyder mycket! Summa sumarum är jag otroligt nöjd med detta lopp, Iss var med mig hela tiden förutom slalomet, han tolkade min handling som väntat och jobbade fint. Han har mycket mer att ge, fartmässigt, men jag föredrar det lite lugnare och mer sansade tempot ett tag framöver. När han blir säkrare på banorna kan jag pressa honom på ett annat sätt!

Den här veckan har jag haft som mål att hitta bra sätt att belöna mig själv. Kollade mycket på nätet men de allra flesta sätten jag hittade var att shoppa eller äta och jag tycker inte att något av de alternativen är hållbara om jag ska motivera mig själv dagligen! Ett annat tips jag läst om är att man berömmer sig själv muntligt. Funkar det för er? Jag har svårt att ta åt mig när jag säger "Det här gjorde jag bra!". Det är klart det kan kännas bra, men inte tillräckligt för att det ska vara värt att kämpa för. Däremot har jag insett att jag är ganska lat av mig. En bra motivation, när jag har kommit hem från jobbet, har sett ut såhär: "Om jag tränar dessa fem övningar med hundarna får jag sätta mig och kolla på tv sen". Har funkat ypperligt, speciellt om det är ett lockande program inom en snar framtid! Det, och andra ta-hand-om-mig-själv-saker som ett varmt bad eller en kopp varmt te, ligger numera högst på listan över positiva förstärkare i träningen av Malle.

Som en summering av veckan kan sägas att det har varit en lugn vecka med ett intensivt slut (för hundarna alltså; för mig har det varit en intensiv arbetsvecka med ett intensivt hundslut...). Utvecklingen har gått fint fram trots mindre ambitiös träning, då jag tycker mig se stora framsteg i min egen arbetsattityd och motivationsträning. Bara att jobba vidare!