Härliga vägar

Nu har det äntligen lagt sig ett tunt men välgörande lager snö på vägarna. Det är mjukare och lindrigare underlag för hundarna och vi rullar fram nästan ljudlöst. Det är en väldigt skillnad på körningen plötsligt, sedan vi fixade vajern. Den har nog legat och bromsat vagnen hela hösten. Nu går det lätt i uppförsbackarna, nästan så jag behöver hålla bromsen inne även där. Här är en liten film från i lördags, där fick Pila gå i led med Gunne.

Skön vinter nu!

I helgen har vi haft runt tio minusgrader och klart väder. Vi hann med två rundor och hundarna var riktigt pigga och glada. Vagnen har ju varit obrukbar i en vecka, då en vajer till ett framhjul låst sig. Nu är den äntligen lagad och fit for fight :)

Ännu mer tassar

En torr tass med hårda kanter på trampdynorna och flera sprickor.

En halvtorr tass med små sprickor och skavsår på flera sidor av trampdynorna.

En mer elastisk tass med mjuka trampdynor. Några enstaka förhårdnader i kanterna av trampdynorna.

En mjuk och elastisk tass rakt igenom. Inga hårda kanter, sprickor eller ens torr hud.
Trampdynorna känss som vanlig, lätt fuktad, mjuk hud.

Här är en uppföljare på tassinlägget, med lite bilder på hundarnas tassar. Det är lättare att beskriva och förklara med bilder. Alla dessa tassar har gått med samma mängd träning i vinter. Ändå skiljer det så otroligt mycket!

Tassar

Vi har aldrig haft något särskilt problem med hundarnas tassar, även om det händer att vi får smörja små sprickor så brukar det aldrig bli mer än så. Men den här säsongens envisa brist på snö har gjort vägarna förrädiskt hårda och för första gången är tassarna nu en utmaning.

Jag brukar klippa klorna på alla hundar utom Diva, för hon sliter ner dem själv när hon springer. Nu klippte jag klorna för en dryg månad sedan men usch vad jag har fått äta upp det. Pila har slitit klorna så grymt mycket och efter ett par blodiga pass går hon nu konstant med sockar under träningen. Jag tror Pila är vår hårdast arbetande hund och det märks även på klorna. Tassarna däremot, är helt oskadda. Hon verkar vara tjockhudad, helt enkelt!

Pila har slipat ner en klo till pulpan...

Nu senaste passet kom vi hem och jag såg, överraskande nog, att även Baby hade en blödande klo. Baby drar inte nåt värst, men springer tydligen lite snett med bakbenen så innerklorna slits extra hårt. Sockor på här också, alltså. Gissa om jag är glad att jag sydde en massa sockor i somras? Det blir nog dock att sy fler snart om vi fortsätter i den här takten.

Jag är väldigt nöjd med bävernylon-sockorna, måste jag säga. De håller förvånansvärt bra även på Pila som sliter som ett djur. Två - tre träningspass håller hennes sockor. Issen och Baby har gått med samma sockor över fem mil utan problem. Ganska bra för att vara på stenhård grusväg faktiskt. De är även väldigt lätta att hitta ifall någon faller av (vilket de ganska sällan gör) eftersom jag sytt dem i min älsklingsfärg; brandorange.

Högersockar på Pila är numera obligatoriskt..

För övrigt så är det ganska intressant att se hur hundarnas tassar tål draget. Det är stor skillnad på trampdynorna! En del av hundarna har aldrig en tillstymmelse till skav, sprickor eller annat; trampdynorna är alltid mjuka och elastiska. Medan andra nästan konstant har små förhårdnader, sprickor och stundom även skav. Karsten sade på en föreläsning att han upplevde att de hundar som har en gulaktig trampdyna oftast har mest tåliga tassar. Själv har jag ju definitivt inte tillräckligt med erfarenhet att bedöma det, men det gör det inte mindre intressant att studera!

Så nu har vi obligatorisk tasskontroll innan och efter varje träning. Om jag nu kan hålla mig från att klippa klorna, kommer nog det problemet att vara ur världen snart. Klorna får växa i takt med att de slipas, helt enkelt. Det blir bara ett par tummar att ta av då och då. Ganska skönt egentligen, att ha tolv klor att se över istället för etthundraåtta... ;)

Finbesök

Idag har vi haft finbesök av Kjell och Anita. Vi körde Koltorpsrundan, de med ett sexspann och jag med fyrspann. Det är roligt att ibland få lite sällskap ute i skogarna. Hundarna känner till alla våra rundor och trots att vi har mycket variation, är det ändå skillnad när man har ett annat spann att jaga.

Kjell och Anita har lite mer kräm i sitt spann. De har tre riktigt starka hanar och det märktes. För mina småtjejer blev det ibland en match att hänga med. Men det gjorde vi! Även om de höll stundvis höga hastigheter, tappade de ändå fart i backarna så vi fick komma ikapp. Det var skönt att få bekräftelse att vår backträning faktiskt ger effekt, vi hade inte nämnvärt lägre fart uppför än nedför.

Efter träningen fick hundarna busa av sig lite och vi tog en kopp kaffe. Det kan lätt bli lite ensamt, med draghundträningen. Det är liksom alltid ett projekt att ta sig iväg eller att få gäster så det händer inte så ofta. Men det är ändå definitivt värt det. Att kunna sätta sig ner och prata hund, foder, utrustning och allskaffens saker är värdefullt. Där finns alltid någonting att lära sig. Men nu ska jag ta tag i bajsplockning så det blir klart för idag. Det är skönt att kunna plocka i dagsljus för en gångs skull, då vet jag att jag inte missar någonting. :)

Underbara dag!

Lax i stora lass

Nu har hundarna fått sitt morgonvatten. Om ett par timmar åker vi till Lillehals för att tävlingsträna med Linda och Silent! Det ska bli så roligt att äntligen få se hur det ser ut där ute, Linda har pratat så varmt om naturen. Det ligger nere vid Vättern och ganska isolerat från omgivningen. Dessutom är det en bra stund sedan vi åkte iväg och tränade sist. Vi håller på att renovera ett rum och alla resor till soptippen har gjort att min bil varit burlös i en dryg månad. Men nu ska vi äntligen iväg igen!

Jag har börjat varva Gunnes mat nu. Hon har börjat få lax på morgnarna, varvat med annat köttfoder ibland för omväxlingens skull. Tanken är att få upp en bra rutin med extra matning så att hon kan lägga på sig lite hull inför dräktigheten. Gunne är en väldigt tunn hund, när vi ögonlyste vägde jag henne till sexton och ett halvt kilo. Inte mycket för världen! För att jämföra så väger Diva tjugoen...

Så lite hull skadar alltså inte. Förra året gav jag laxblandad mat till vår lånehund, Busan, och hon lade på sig ett fint hull av det. Gunne verkar gilla fisken och glufsar i sig ordentligt. Hon har lite asperger med maten, Gunne. Det måste liksom ske på rätt sätt, rätt tid och i rätt miljö. Jag försöker tänja lite på gränserna då och då och ibland funkar det, ibland inte. Det kanske inte går att träna, men det är lite intressant att testa iallafall!

Nu stiger solen upp och lyser i mina ögon. Jag ska inte sitta här längre, det blir en stund med kameran i trädgården innan vi åker iväg. Det är helt ljuvligt att vara hemma, vakna till en ny dag och se solen klättra sig upp bakom trädtopparna. Idag verkar vi också kunna bli klar med det mesta i vårt renoveringsprojekt så vi kan flytta in i rummet. Det ska bli skönt att få lite ordning på livet igen!

Googla typ...

Ikväll har jag uppskattat många saker. Foppatofflor, handduk, platsgolv och golvmopp, silikonborste och soffskydd. Men mest av allt har jag uppskattat mina fina googles. Och att hundarna är starka nog att dra mig och vagnen upp ur en halvmeter djup lerpöl. Och att skorna inte började läcka igenom förrän tio minuter hemifrån. Det är mysigt väder att sitta inne med en kopp te och en varm brasa, helt enkelt.

Årets sista (och bästa) drag

Redan när jag vaknade i morse, förstod jag att det skulle stå en härlig dragtur på schemat. Solen färgade trätopparna röda och världen var vit av frost. Alla hundarna åt och drack ordentligt på morgonen och så var det bara att vänta.

Jag har fått några riktigt bra träningstips på senaste. Bäst av allt var när Jens Lindberget friskade upp mitt minne om vad Ylwa en gång tidigare har berättat. Låt hundarna jobba i galopp! Låt dem vila när de blir trötta och låt dem sedan galoppera igen.

Jag körde hundarna lite så under förra säsongen, men de blev aldrig tillräckligt pigga under vilan för att orka hålla något tempo igen sen. I synnerhet inte i uppförsbackarna. Jag som inte har någon framdrivning alls på vagnen, har inte heller kunnat lätta lasten för dem. Slutsatsen har blivit hundar som håller ett makligt tempo i allmänhet och sedan i princip slutar dra när det börjar gå uppför.

Nu när jag kör sex hundar, finns där plötsligt lite mer kräm. Pila är ju självklart ett välkommet tillskott, hon jobbar stenhårt oavsett hastighet och vill alltid öka. Idag bestämde jag mig för att Pila skulle få gå som ledarhund i sexspannet för första gången. Issen behövde vila skallen lite och jag ville kolla av lite ifall Pila börjar förstå kommandona.

Duktiga, och törstiga, ledarhundarna!

Sagt och gjort, vi stack iväg under en klarblå himmel med strålande sol. Hundarna var väldigt pigga och jag fick vara våghalsig för att lämna vagnen de två första vattnings-stoppen. De är ruskigt starka när de tar i, även om jag står på vagnen med låsta bromsar så drar de iväg mig. Tur jag vet hur man kör i diket...

Jag gruvar mig lite för vagnen... Det tar väldigt hårt på bromsarna att stå och bromsa konstant så som jag gör. Det är trumbromsar, vilket innebär en begränsad livslängd. Nu har vi kommit i läget att frambromsarna har en ständig jämn bromsning. Det händer inget vare sig jag bromsar eller släpper. Hjulen rullar på i sin sega takt oavsett. Jag misstänker att de tyvärr börjar sjunga på sista versen. Då ska de bytas mot en ny typ av broms som tål precis hur mycket som helst. Men det kostar också några papp...

Så än så länge får vi nöja oss med framhjulens konstanta bromsning. Det är ju iockförsig ganska bekvämt för det mesta. Man ska inte underskatta den kramp man får i händerna efter en timmes klämmande på bromshantagen. Gissa om jag är stark i nyporna efter en säsong?

Så satte vi fart. Igår körde vi en dryg mil och snittade faktiskt över sjutton kilometer i timmen. Det var riktigt roligt, hundarna var pigga och jag bromsade jämt utom uppförsbackarna förståss. När de blev trötta, tog vi vattenpaus eller bara stod och pustade en stund. Så blev det fart igen.

Idag tänkte jag ta det lugnare. Ja, jag tänkte egentligen ta det lugnt igår också. Men det är svårt, och känns fel, att hålla nere farten för mycket när hundarna är pigga och ivriga. Jag försöker tänka att vi ska hålla ett tempo som de klarar av att hålla hela vägen. Men det tempot har successivt ökat mer och mer. Så igår höll jag nere dem till sjutton ungefär. Det blev ju också snittet, så det var en bra bedömning. Idag trodde jag ju då att de skulle vara betydligt tröttare. Men inte.

En kort andpaus efter nio kilometer...

Det är lustigt, det där, hur man liksom känner saker när man kör hund. Det är så tydligt hur hundarna känner av varandra i spannet, men jag upplever att jag också börjar känna av dem. Idag när vi startade, kände jag att hundarna var riktigt starka. De skulle orka en längre runda. Vi utgick från sjutton idag igen.

Det är ju ingen hemlighet att det har varit en varm höst. Det är knappt så jag ens vill kalla det vinter. Inte än iallafall. Hundarna har haft svårt att jobba snabbare och det har känts som att vi har varit bättre än i fjol, men sedan fastnat lite i de kortare sträckorna. Det är en ny, och viktig, erfarenhet att se hur lätt det går att öka distansen när temperaturen väl sjunker under nollan.

Så vi satte fart. Pila verkade helt oberörd över sitt uppdrag som ledarhund för ett lite längre spann. Hon och Gunne jobbade på som fasen. Så hände det jag hoppats på. Gunne höll på att välja fel i en korsning och Pila tog över. Hon gjorde precis så som Gunne också brukar göra; hon vände huvudet åt höger, kastade en blick på mig och sedan svängde hon hela spannet. Gissa om jag gick på moln?

När vi hade passerat sista grannen på vägen hem, brukar hundarna slå av på farten. Men idag överraskade de mig. Jag fick stanna en kort stund i sista backen men sedan drog de igång farten igen. Det kändes som att de var helt outtröttliga! Jag släppte på bromsen för första gången och vi var uppe i tjugofem innan jag började ta ner dem igen. Det fanns ingen trötthet i kroppen på dem. Ingen alls. Ljuvliga känsla!

När vi kom hem inspekterade jag sportstrackern. Den räknar ut genomsnittshastigheten i rörelse. Vi landade på 17,94 kilometer i timmen.

Nu kanske jag är tjatig om farten. Men farten är någonting som för mig länge varit oövervinnerligt. Vi har, både på träning och tävling, legat i hastigheter som är en helt annan division än de som står på prispallen. Typ humle och dumle-division. Ungefär dubbla deras tid har vi legat på. Så jag låter mig vara tjatig. Vi börjar närma oss andra divisioner nu och det känns som att hundarna har ännu mer att ge. Det är inte bara roligt för att vi kanske kan konkurrera en vacker dag. Nej, roligast är det för att det märks hur mycket hundarna älskar när det går lite snabbare! Det har hänt så mycket sedan vi fick upp farten lite. Alla hundar har börjat jobba hårdare. De viftar på svansarna när vi står still, förväntansfulla och glada. Och det verkar som att de aldrig vill sluta springa.

Så avslutningsvis kommer här en liten film från dagens träning. Det var en underbar runda, naturen var så vacker och solen färgade världen röd. Hundarna bara sprang och sprang, backe upp och backe ner. Nu ligger de alla här runtomkring mig och suckar djupt. De är minst lika nöjda som jag med dagen, verkar det som. Jag skulle kunna dö här och nu och bara vara världens lyckligaste!

Jajamensan!

Håll tummarna för drag!

Idag står termometern på tre grader och det verkar bli klarblå himmel.
Håll tummarna att det håller i sig så vi kan få komma ut i skogen en sväng!

Mörker

Det är verkligen mörkrets tid nu. Det är mörkt när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Näst intill alla hundträning sker i mörker. Hundarna är fullt munderade med reflexer av alla de slag, häromdagen slog det mig att vi nog ser ut ungefär som ni vet den reklamen där det kommer en hel konkarong med juleljusprydda lastbilar till byn.

Även om mörkret gör dagarna tunga, är ändå träning i mörker ganska mysigt. Hundarna får så påtagligt mycket mer ansvar att sköta sitt jobb. Jag ser sällan om där finns djur i närheten, exakt vart vägarna korsas och ibland har jag inte ens någon aning om vart vi befinner oss. Hundarna bara jobbar, lyssnar och springer fram genom skogarna.

En annan sak som är mysigt med mörkret, är att man blir så medveten om sin omgivning. Okej, jag vet att det låter som en paradox. Men vi människor har en tendens att bli så himla syninriktade. I mörker tar de andra sinnena över. Jag känner dofter och hör ljud som jag inte annars gör. Känner temperaturväxlingar och skillnader i fuktighet. Märker hur hundarna påverkas av de olika miljöerna vi jobbar i. Det är spännande, det ger en extra dimension till träningen!

Nog om det positiva med mörker. För i slutänden tar mörkret kål på mig. Jag blir tröttare och alla dagens sysslor går långsammare. Det är svårare att hålla motivation uppe, motivation att göra allt ifrån borsta tänderna till att äta och träna. Det blir inte lättare när snön aldrig lägger sig ordentligt. Det är inte bara mörkt, men verkligen becksvart.

Om tre dagar vänder det. Dagarna blir längre och en av de finaste tiderna på året väntar. Den kalla sköna ljusa vintern. Må nu snön bara komma till jul och sedan stanna ett tag. Okej, jag vet att det blir kallt och blött, men det blir åtminstone ljust. Och hundarna förståss, de blir ju helknasiga när snön äntligen lägger sig!

Pila

Nu har vi bestämt oss för att Pila får stanna kvar i vår flock. Vi har haft henne på inkörning och prov i två månader och hon har utvecklats jättefint. Hon har blivit lugnare generellt, äter bra och börjat vila som de andra hundarna. Gunne och Pila har börjat leka så smått, oftast jaktlekar men ibland också lite brottning. Pila är väldigt mild och avbryter ofta leken för säkerhets skull när Gunne börjar låta. Sen får Gunne själv ta initiativet för att starta leken igen.

Pila har också börjat bli tryggare med Diva. Jag förstår att det kan ta en stund för en främmande hund att förstå Divas beteende. Hon springer ofta med huvudet lite sänkt och det kan verka hotfullt. Hon ser ju också väldigt konstig ut i ögonen och kan krocka med både hundar och annat. Pila har varit skeptisk och velat ha Diva på avstånd första tiden. Diva har varit jätteduktig och respekterat Pilas signaler. Men nu, häromdagen, började de faktiskt leka för första gången. Pila provade sig försiktigt fram och leken hölls på en väldigt lugn nivå. Bägge verkade ha roligt.

Största utvecklingen har Pila ändå gjort som draghund. Hon var duktig redan från första början men jag tror vår kreativa träning har stärkt henne ännu mer i sin uppgift. Nu har hon fått gå i led två gånger i fyrspann, första gången med gamlingspannet i lugn och ro och så igår, då jag körde henne i led med Gunne i tävlingsspannet.

Vi hade åkt till Mjölby för att tävlingsträna på ett helt annat ställe än hundarna är van vid. Det var ett fint, kort spår med riktigt mjukt underlag - mestadels gräs. Jag fick hjälp i starten av våra traditionella handlers Mia, Mirja och Kim. De börjar bli rutinerade nu och jag är nog nästan fräck när jag dirigerar runt och beordrar dem till höger och vänster... Glömde visst fråga först, ifall de verkligen ville hjälpa till ;)

Vi kom iväg fint och hundarna jobbade på för fullt så när som på några korsningar där jag fick bromsa ner för att vi skulle hamna rätt. Hundarna fick jobba på i sitt eget tempo och jag fick äntligen chansen att återupprätta mitt klanteri från förra tävlingen där jag var för ivrig och inte tog hänsyn till Diva. Så fort hon blev tveksam kunde jag hålla ner farten och hon kom snabbt igen. Där var också många små kullar på vägen så jag fick chansen att testa att kommendera Diva för att förvarna henne. Allt detta kunde jag fokusera på medan Gunne och Pila bara jobbade och jobbade.

Det var en riktigt rolig runda. En fantastiskt härlig känsla att se hundarna jobba på så fint. När vi hade sex-sjuhundra meter kvar kände jag igen mig och släppte på farten lite. Hundarna var pigga och sugna, de bara ökade. Jag satte mig på huk och bara njöt, tittade lite så alla hängde med och det var spända linor för hela spannet. Egentligen hade jag tänkt köra en extra runda så det skulle bli lite längre men det kändes så jäkla bra att jag ville gå i mål och belöna. Vi låg mellan tjugofem och trettio kilometer i timmen hela sista biten, visade det sig efteråt. En hastighet som jag aldrig tidigare hållit.

Så Pila är en väldigt lovande draghund. Jag bara längtar till nästa säsong när hon får gå med i tävlingsspannet på riktigt. Till dess ska vi jobba vidare med kommandon, svängar och att utveckla draget vidare. I år får vi puttra på här i skogarna, hitta bra träningsupplägg och testa oss med jämna mellanrum. Om jag någon gång ska meritera, måste vi kunna snitta tjugofem på milen ungefär. Det är långt bort, vi snittade nitton på tre kilometer igår, men med tanke på att förra årets standardsnitt var tolv så har vi ändå ökat skaplig måste jag säga. Det är betydligt roligare att köra, hundarna känns starka och jag behöver sällan mana på dem. Varje dragtur är ett lyckorus! Och det är till stor del tack vare Pila. Vår Pila.

Så jag vill bara tacka Allan och Ann-Sofi för att ni har gett oss möjligheten att ha kvar Pila här. Hon är en otroligt fin hund, trevlig och duktig. Hon kommer mest sannolikt att bli en av våra viktigaste hundar i draget framöver. Hon är stark som Diva och snabb som Gunne. Ja, hon kanske till och med är den duktigaste vi har. Tack! <3

Stackare

Efter draget i morse upptäckte jag att Baby var blodig på en tass. Det blev sårtvätt och klippning av päls, med det kan inte ha varit allvarligt för jag lyckades aldrig se själva såret. Hon fick iallafall en socka på, för att skydda mot smuts, men aj så synd det blev om henne då! Hon kan plötsligt inte överhuvudtaget gå på tassen, utan linkar moloket fram. Det blir inte bättre av att vi är hos veterinären idag, för att kolla tanden. Alla tycker så synd om Baby som har fått bandage på tassen!

Jämna steg

Issen och Gunne på SM. Fotograf: Maria Pålsson

Jag har, från flera olika ställen, hört att det är bra om hundarna i ett spann håller jämna steg. Har inte reflekterat mycket över det och själv har jag ju inte direkt det antal hundar som behövs för att plocka ut ett spann med jämn steglängd. Med det inte sagt att jag inte har grubblat över det!

När man står där på vagnen och hundarna jobbar, då finns där mycket tid att tänka på allt mellan himmel och jord. Jag tittar på hur hundarna jobbar, hur de är i sin relation med varandra i spannet, vem som motiverar vem och hur. Det är intressant och lärorikt, att bli mer medveten om hur just mina hundar jobbar tillsammans.

Men insikten om steglängden fick jag faktiskt inte där på vagnen, utan här framför datorn. Jag har fotograferat några gånger när David har varit ute och kört Issen och Gunne. I efterhand när jag har tittat på korten, har jag insett att hundarna allt som oftast är i exakt samma stegposition på bilderna! Först var det bara en rolig grej men så började jag förstå.

Jag och David gick på stan häromdagen. När vi går sådär jämte varandra, kommer jag ibland på mig själv med att gå med kortare steg. David har ju byxorna halvvägs nere (och ja, jag tycker det är snyggt!) så han får inte särskilt långa steg när han går. Jag, däremot, som är van att gå med långa steg, kortar automatiskt av mina steg när jag går med honom! Mycket intressant.

Ännu värre är det när vi ska bära någonting tillsammans. I synnerhet när det är ved. Ved är tungt och otympligt att bära. Vi har en stor plastsäck som vi använder när veden ska in. Den har små handtag och väger som attan. Här räcker det inte med att vi går med samma steglängd. Jag har också lagt märke till att vi behöver gå med samma ben först! Alltså samtidigt med först höger och sedan vänster ben.

Så, vad har nu detta med hundspann att göra? Jo, ALLT! Det är ju klart som fasen att när hundarna ska dra tillsammans, blir det stötigt för dem om de springer med ojämna steg! Det blir som att bära säcken och gå i otakt eller gå med motsatta benpar. Jag skulle inte bli ett dugg överraskad om jag märkte att hundarna faktiskt anpassar steglängden efter varandra, på gott och ont. Det kanske blir längre steg med ökad skaderisk eller längre steg med ett mer utvecklat rörelsemönster. Det kanske blir kortare steg med minskad fart och styrka?

En sista sak som jag också reagerade på häromdagen, men inte då satte in i något sammanhang. Issen travade i tjugoen kilometer i timmen. Issen som har haft en väldigt bristfällig trav och alltid i första hand alltid har valt passgång. Nu är det länge sedan jag såg honom passgå. Han har gått mycket med Gunne i höst. Gunne har ett långt fint steg och Issen har en lång kropp så de borde kunna gå jämnt. Jag har dock inte reflekterat över det förrän nu med bilderna. Kan Issen ha utvecklat sitt travsteg till ett så långt fint steg, genom att gå med Gunne? Det skulle vara grymt!

Lera...

Jaha, nu har DEN säsongen börjat. Den där naturliga kamouflagekläder och smågrus mellan tänderna är standard. Men så länge temperaturen håller sig under tian, är det lugnt värt det!

Unghundträning

Sedan vi fick hem Pila, har vi tränat med henne i princip varannan dag. Det var Karsten, som på sitt långdistansseminarie pratade om vikten av kontinuitet i början av en draghunds liv. Det må vara lätt träning på korta sträckor men det viktigaste är att det är tätt mellan passen. Åtminstone de första veckorna.

Vi har gått på den linjen nu, med Pila. Kört ofta. Men det har också gett oss en god anledning att fundera över hur man kan lägga upp unghundträningen för att rusta hunden för sitt framtida draghundliv, på bästa sätt!

Vi började på det klassiska sättet för den som har många hundar och i synnerhet draghundar. Hon fick gå med i stora spannet, lite längre bak och i lugnt tempo. Det tog inte länge för henne att fatta vad hon skulle göra. Jag tror inte det ens tog någon tid alls. Hon sprang på och drog med en gång. Där fick vi givetvis lite lätt för oss! Vanligtvis kan det ta en liten stund innan hunden förstår vad som händer och börjar springa. Lite extra överskottsenergi och springglädje hjälper dock på traven. Eller, som i det här fallet, galoppen!

Pila under sin andra dragrunda

Nästan direkt, efter bara några enstaka turer med spannet, började vi varva storspannträningen med tvåspann. De andra hundarna – tävlingshundarna – behövde ju även fartträning och då fick Pila stanna hemma. Istället körde vi henne då i tvåspann med Baby. Baby är en rutinerad hund, om än att hon inte drar nåt värst, och håller sig på vägen när hon springer.

Det är otroligt värdefullt att ha en hund jämte som håller rätt riktning, när en ung hund ska springa själv de första gångerna. De kan ju vara impulsiva till höger och vänster och utsätta både sig själva och föraren för fara. Det kan ju också bli dumt om våra kära små får som ovana att stanna och nosa på saker, kissa eller springa till både höger och vänster.

Med ett par gånger av springglädje i bakfickan och en äldre hund som håller ordning på riktningen, går det relativt lätt att börja köra tvåspann. Och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. I tvåspannet går det nästan omedelbart att börja jobba med ledarhundsträning!

Visst, jag är av den åsikten att en riktigt bra ledarhund behöver någonting i skallen som inte är fullständigt inlärt. Den behöver en slags jaktlust som inte är baserad enbart på synintryck. I kombination med det, behöver den också ett bra mått av självkänsla så den vågar jobba längst fram utan att ständigt behöva be matte om hjälp. Det sistnämnda går såklart att träna från de är unga, men det förstnämnda är någonting som antingen finns där naturligt eller som måste tändas på något sätt.

Gunne och Vimse

I Pilas fall har det nog varit en god portion naturligt, som sedan har tänts ytterligare av att dra i spann. I vår tvåspannträning har vi sedan haft den fantastiska förmånen att ha vänner med unghundar som kommit till oss i ur och skur för att träna. Jag kan bara komma ihåg ett enda träningspass där jag varit ensam med tvåspannet. De andra gångerna har vi haft besök och turats om att köra först, jagat varandra och jobbat med omkörningsträning.

Med så lyxiga förhållanden, tog det inte länge för Pila att utveckla sin dragvilja. Efter en handfull pass kunde hon köra om och dra ifrån utan att störas av det andra spannet. Vi var hela tiden noggranna med att inte störa varandra för mycket, men samtidigt att fresta på litegrann för varje pass. Det är ren störningsträning, helt enkelt! Nu när vi körde senast, kunde det andra spannet ligga med sina hundar precis jämte min cykel under en lång sträcka utan att Pila blev berörd överhuvudtaget. Hon fokuserade bara framåt och sprang. Vi bytte om så Pila gick i singelled. Även där kunde hon köra om och dra ifrån utan att så mycket som blinka!

Det är så otroligt spännande att jobba med unghundar på det här sättet. Att variera träningen in i det oändliga; köra framför, bakom, ensam, tvåspann, flerspann, köra om, bli omkörd, kommandoträning, störningsträning och så vidare. Varje träningspass har innehållit någon ny erfarenhet, vi har hela tiden lagt på nya störningar och äventyr. Precis som i shapingens värld, leder det till en snabb utveckling om man bara är noggrann med att jobba balanserat. Jag ska försöka förklara mer noggrant.

Jag kör med tvåspann; Baby och Pila. Bakom mig har jag Emmeli med Vimse och Gunne. Vi är bägge fokuserade på att utveckla våra unghundars förmågor att jobba trots störning. De har redan grundkunskapen att springa och dra, både framför och bakom ett annat spann, men på anständigt avstånd.

Linda och Silent

Okej, en kort parentes. Det brukar snabbt märkas på en unghund när de blir störda. Ofta när de springer förbi ett annat spann, vill de titta bak och undrar vart spannet tog vägen. Först när avståndet blivit tillräckligt stort, slutar de bry sig och börjar springa framåt ordentligt igen. Såhär kan det också vara med vuxna hundar på tävling. Därför har den omkörde föraren skyldighet att hålla nere farten till det har blivit ett visst avstånd till föraren framför.

Men nu klarar våra hundar att släppa tanken på vem som ligger bakom. Så nu är det dags att utveckla det ännu mer! Emmeli närmar sig och vi kommunicerar hela tiden. Hon kommer så nära hon kan,  utan att Pila tappar fokus framåt. Okej, lite fokus ska såklart tappas. Vi behöver ju hitta just det avstånd där Pila börjar bli störd! När vi hittar rätt avstånd, håller Emmeli sig där. Pila kikar lite bakåt, men bara lite sådär som att hon undrar vad som händer. Men hon kommer, om vi bibehåller avståndet, att börja fokusera framåt igen. Jag kan berömma och köra vidare och Pila har klarat ännu ett steg i sin träning.

Så jobbar vi vidare. Emmeli får köra om och vi kan hålla oss bakom så Pila får vila skallen lite och bara jaga. För det är helt uppenbart jobbigt för dem att gå först. Men det går bra. Det blir en slags huvud-intervallträning för unghundar! Resultaten har vi fått se snabbt. Som sagt, efter en och en halv månad springer Pila själv förbi och drar ifrån ett annat spann. 

En nöjd liten tjeja

En sak som vi genomgående har varit noggranna med, är farten. Det får inte gå för snabbt för unghundarna. Det är därför det är så praktiskt att köra Pila med Baby och Kinoo som är gamla. De ska heller inte gå i för höga hastigheter. Vi vill bygga upp en grundtrygghet för Pila, att hon vågar jobba för fullt i selen utan att den ”ger efter” så som den kan göra i högre hastigheter.

Tänk dig själv att du ska dra på någonting som plötsligt ger vika. Det skulle ta dig en stund innan du skulle våga ta i med all kraft igen. Jag tror nog det är så för hundarna också. De behöver lita på att motståndet finns där. När sedan rutinen kommit, är det lättare att släppa efter på farten. Då är de trygga och kan själv öka hastigheten istället för att bli osäkra på motståndet.

På så sätt jobbar vi oss framåt med Pila nu. Hon har ännu inte fått gå som ledarhund i spannet och vi kommer nog vänta lite med det. Det känns bättre att låta henne jobba lite tyngre bak ett tag till. Men hon är en talangfull liten tjej. Hon jobbar hårt och fokuserat numera och hennes kroppsbyggnad tyder på att hon kommer klara mer fart utan problem. Men vi har inte bråttom någonstans. Pila är inte tävlingsklar förrän nästa säsong ändå. Det kanske är lika bra. Diva hade ju uppnått tävlingsbar ålder förra säsongen men nu när jag ser hur hon utvecklats det här året, känns det som att det nästan var tidigt att tävla henne förra året. Hon var snabb och stark men nu har hon ju börjat bli fullvuxen. Nog var hon allt liten ändå, förra vintern.

Så Pila har gott och väl ett år till på sig att utvecklas och växa klart. Springa med spannet och leva ett obekymrat liv. Det är ändå skönt att veta. Hon kommer mogna på många sätt till nästa säsong. Även om det hade varit roligt att ha ett tävlingsklart spann i vinter, är det inte lika viktigt som att ge Pila den tid hon behöver. Hon visar ju alla tecken på att bli en jätteduktig och trevlig draghund!

Ett tips om selens passform

Snubblade över denna kanonbra film på youtube, om hur en dragsele ska sitta! Håll tillgodo :)

En erfarenhet rikare...

Gunne får lön för mödan; hamburgare med ost och bacon!

 

Vi alla är skapligt utslagna efter dagens tävling. Det var första gången vi tävlade i spann på barmark och jag hade nog ganska stora förväntningar. Hundarna har gått snabbt på träning och varit mycket starka. Vi har tränat varierat och mycket och jag har känt att det har gett resultat. Men det kändes inte som att det var mina hundar jag hade framför mig på banan idag...

 

Vi startade ut ganska bra i en svag uppförbacke. Hundarna höll en jämn och bra fart första tre hundra metrarna drygt. Sen slog Issen av. Vi hade två tvära vänsterkurvor framför mig och han valde höger i bägge. Issen. Han som är klockren på kommandon. Heltokigt... Det blev trav, fundersamhet, tapp av fart. När svängarna var över började det gå nedför och hundarna ökade igen. Vagnen var lätt, den studsade på stenar och gupp. Kanske det var det som störde hundarna. Diva sprang lite försiktigt. Jag höll ner farten så hon skulle känna sig trygg.

 

Så började det gå uppför. Issen drog inte alls, Diva kämpade på och Gunne drog mest på Issen. Jag sparkade på bäst jag kunde men hundarna tog inte själva i. Efter ett tag blev vi omkörda, jag gjorde en dålig bedömning av okunnighet och Issen blev såklart rädd. Allt gick bra, men det kändes inte värst fint ändå. Så snart spannet gått om, manade jag på hundarna igen. Nu skulle de få jaga! Men det gjorde ingen skillnad. Där var varken fart eller styrka...

 

Uppe på krönet stannade jag och plockade bak Issen. Gunne kändes stabilast av de tre så jag ville ha henne själv fram istället. Vagnen var naken, jag hade plockat av allt av vikt och luftmotstånd. Att kliva av vagnen och gå fram och fixa med hundarna brukar vara näst intill omöjligt då vagnen är extremt lätt att dra iväg med även om hjulen är låsta. Den här gången var det inget problem. Trots att vi just blivit omkörda. Hundarna stod artigt och väntade.

 

Det gick bättre att ha Gunne fram. Issen drog inte nämnvärt ändå, men han störde iallafall inte henne. Diva drog på, men inte fullt så som hon brukar. Jag inser nu att det ju var hennes första tävling i högre hastighet så det var nog inte så konstigt. Hon har ju inte fått någon rutin där ännu. Till slut nådde vi iallafall krönet där det började gå nedför de sista kilometrarna mot målet. Hundarna fattade galopp och jag lät dem hålla farten med lätt broms bara.

 

Visst rullade vi väl fint i mål. Men det var så annorlunda att köra trespann.. Jag är bortskämd med mycket styrka, så mycket att jag nästan känner att jag tappar kontrollen. Idag hade jag kunnat sköta körningen med lillfingrarna kändes det som. Jag har spenderat eftermiddagen med att fundera och diskutera kring vad som egentligen hände med hundarna. Och som vanligt landar det i bakläxa med träningen.

 

Vi har haft ett fint upplägg med ömsom träningstävling och ömsom styrka. Men vi har brutalt missat en sak. Som vanligt handlar det om att man måste variera i så stor grad som möjligt. Vi har konstant tävlingtränat med två tvåspann och styrketränat med vagnen och stort spann. Kanske hundarna mentalt var inställda på ett långsamt tungt styrkepass? Kanske det blev för annorlunda för dem att plötsligt gå i trespann, så de inte ville jobba fullt? Issen var iallafall definitivt inte berörd av miljön denna gång. Så någonting annat är det.

 

Oavsett vilket, så var iallafall Gunne verkligen hjälte för dagen. Hon gjorde en kanoninsats och sprang först med en överlycklig Mia; två och en halv kilometer på 9.43. Det hade gett henne en pallplats med råge på SM. Sedan ledde hon spannet och gjorde en lika bra insats igen; hon kämpade verkligen för fullt då de andra inte riktigt klarade att hålla måttet. Stundvis var det bara Gunne som drog på mig och vagnen.

 

Nu är det bara att ta nya tag, tänka om och ta lärdomar av dagen. Visst är det stor skillnad på att vara en hund kort i ett fyrspann, men det är också i stor grad en träningsfråga. Gör om, gör rätt! Det är bara så himla synd att barmarkssäsongen är över nu... Vi hade behövt typ fem tävlingar till för att få in bra rutiner!

Trötta

Idag tog vi alla slut på tävlingsträningen... Det ska bli skönt att vila nu och ladda för helgens dragtävling. Issen och Diva delar vattenskål efteråt...