Vecka 18 & 19; Tillbaka till vardagslivet och träningen!

Efter en tumultartad och kaosig period av husköp och flytt, försöker jag nu komma igång med vardagsträningen igen. Jag har haft lite extra ledigt senaste veckan och har äntligen börjat komma igång med spårandet igen. Baby och Iss har fått gå två sporadiska blodspår, något som gjorde dem väldigt glada. Det märks att de gillar att spåra och de har helt olika stilar! Baby spårar noggrannt och lugnt, Iss rusar iväg och får springa runt lite då och då när han tappar spåret av bara farten. För mig är det inte så noga hur de spårar, jag lägger spåren främst för att de ska få använda nosen lite och gå spontant i skogen. Det är intressant att se att de, med så olika stilar, ändå når fram till klöven bägge två!

Med Diva har jag påbörjat personspåret nu. Vi började ju lite smått i vintras när hon bara var några månader gammal, men jag körde fast lite och vågade inte fortsätta då jag märkte att hon delvis gick på synintrycket. Det är svårt att gå "osynliga" spår i djup snö..! Nu har vi satt igång igen iallafall och hon har då minsann inte glömt. Jag har lagt ett till tre spår varje dag nu under ledigheten. Det känns som att det kan vara bra att starta intensivt för att få igång ett bra sug och bra rutiner för spårandet!

Jag lägger korta spår på fälten och är noggrann med att det ska vara medvind. På så sätt kan hon inte vittra sig framåt, utan måste lukta noggrannt på marken. Just nu prioriterar jag att hon ska spåra i ett lugnt tempo och med nosen nära marken. Om vi så småningom ska spåra människor på riktigt, är det viktigt att hon inte chansar och rusar framåt i spåret! Jag har grubblat över om jag vill lägga godis i spåret eller ej. I vintras var jag helt inställd på det, men sedan har jag börjat tveka på om det är så bra. Jag vill ju inte gärna göra henne beroende av godis i spåret! Samtidigt har jag läst att det är ett jättebra sätt att få ett noggrannt och djupt spårande. Diva har inga problem med själva spårandet, så godiset är i första hand just ett sätt att förstärka tempot och djupet. Om hon rusar iväg eller vädrar för mycket, kan hon missa godbitarna!

Sedan jag fick tipset av Ylwa att använda back on track-täcket till Baby, har jag sett en radikal skillnad på hennes rygg. Jag har inte masserat henne överhuvudtaget på två veckor, ändå är hennes rygg i bättre form än på riktigt länge! Jag kan inte komma ihåg när jag sist såg henne svanka när hon gick. Ryggen är rak och stark!

Jag ska banne mig investera i ett back on track till Issen också. När jag skulle känna lite på honom häromdagen upptäckte jag att hela han var full av knutar. Det var riktigt illa. Jag har försummat hans massage när jag har fokuserat mer på Baby och sedan glömt av att han också har ett behov av regelbunden värmning. Jag gav honom en rejäl omgång och har var betydligt mer avslappnad efter det. Det är intressant, för han påverkas inte bara fysiskt av att vara spänd i musklerna. Han blir även vresigare och mer oberäknelig! Det är nog tyvärr många hundar här i världen som misstas för att vara aggressiva när de egentligen lider av smärta...



Jag har haft några projekt i trädgården också. Först hittade jag en helt genial blogg på nätet, http://fortezza.doggyblogg.se/, med superbra tips på hur man kan berika hundgården. Jag snodde en massa idéer och tillbringade en heldag i hundgården med hammaren och skruvmejseln i högsta hugg. Resultatet blev en godisvägg där hundarna får balansera på stubbar för att nå godiset, lite tegelstenar, ett cykeldäck och ett cementrör som alla fungerar som godisgömmor och sist men inte minst en slang som sitter på ett snöre på stängslet (se bilden!). Hundarna har ivrigt provat de olika övningarna och det verkar ha höjt värdet på att vara i hundgården!

Sen har vi passat på att sätta stängsel nu när vi haft några dagar ledigt. Själva stängselsättandet var väl ingen match direkt, desto värre var det med att överhuvudtaget kunna sätta det! Stundvis såg vår tomtgräns ut som en berg-och-dalbana, på ett ställe låg grenar och kvistar motsvarande en halv majbrasa och vid stenmuren hängde stora buskar över kanten... Efter rejält med svett och diverse skador är vi nu äntligen färdiga! Släppte ut hundarna för premiärlek och jag tror aldrig jag sett dem njuta så!! De sprang i full fart över stock och sten, upp och ner, tog en paus för att gräva lite efter möss och sen satte de fart igen.

Diva fick omedelbart en favoritplats, nämligen stenmuren! Det passar väldigt bra, då hon behöver träna på att klättra på ojämnt och stundom vickande underlag - det är ju ett av intagningsproven till räddningshundutbildningen sen. Hon travade hit och dit på muren och verkade tycka det var jättespännande! Precis som jag misstänkte, valde Baby ut den stora stenen som utsiktsplats. Där kommer hon ligga och spana och njuta av livet många gånger! Skälla på någon förbipasserande då och då så det blir lite ordning på "byn", hihi!

Iss har ingen favoritplats än. Kanske bakom huset, där han kan gräva stora gropar. Men det han allra helst sysselsätter sig med, är att springa. Runt, runt huset, en sväng runt tvätthängaren, ett varv runt trädet och runt huset igen. Tänk om jag kunde släppa honom lös i skogen, det skulle vara himlen för honom. Springa ohämmat över stock och sten. Nu är vår trädgård nog det mest himlalika han har upplevt, åtminstone i vårt gemensamma liv. Det känns roligt att kunna låta honom få utlopp för det han älskar så mycket!

Diva har fått följa med allt mer på olika äventyr. Vi åkte till Söderköpings brukshundklubb och tittade på appell-lydnadsprov. Det var intressant att se och motiverande för träningen. Jätteduktiga ekipage och trevliga människor som svarade på alla möjliga frågor jag hade! Vi har också varit och besökt lite olika vänner och så får hon barn-träna. Inte riktigt som på bilden då, utan träna på att umgås med barn! Svågern har en son på dryga året och Diva har hjälpt till med barnpassningen genom att städa upp allt han tappat på golvet och noggrannt tvätta hans mun efter maten. Hon är väldigt försiktig och artig minsann - hon tar mat ur handen på honom utan att knappt vidröra fingrarna! När hon får någonting av mig, då hamnar halva handen i munnen... Hon verkar förstå att han är liten och ömtålig och det känns väldigt roligt att hon är så duktig. Varken Baby eller Iss går nämligen att ha i närheten när det är så små barn på besök.

Slutligen vill jag gratulera Divas kullsyster, Dawn, som plockade ett CERT på SPHK:s utställning i Junsele i helgen! Hon är en jättesnygg tjej (lik Diva, förståss!) och gjorde det riktigt bra när hon slog öppen- och bruksklasstikarna vid nio månaders ålder! Grattis!!!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vidare tankar om spårning...

Jag har fått många fina tips angående Babys spårande. Tack! Det var ett speciellt tips som gav mig en rejäl tankeställare. Såhär lät det: "Fundera lite på följande...om du har stannat när hon klivit av spåret eller hjälpt henne på annat sätt så har hon lärt sig att du tar över ansvaret för spårarbetet när det blir svårt...i värsta fall kan det leda till en hund som skenspårar och då har hunden lärt sig att det ska se ut som att den spårar och då blir föraren nöjd."..."När vi lägger våra egna spår så påverkar vi ofta hunden medvetet eller omedvetet, tänk på att de är experter på att läsa av vårt kroppspråk och vår sinnesstämning. Alltså...be nån annan lägga spåren, förklara hur du vill ha spåren men säg till att du inte vill veta vart det leder :-)"

Det är helt rätt att mina försök att hjälpa Baby tillbaka till spåret har gjort att hon litar mer på mig än sig själv där ute. Därför har jag bestämt mig för följande: Vi ska gå spår med minst några dagars mellanrum. Varje gång lägger vi flera, lätta spår. Jag ska blanda mellan att själv lägga spåren och låta andra lägga dem. Oavsett vilket så ska det antingen vara så man kommer ihåg vart klöven ligger eller att det är snitslat både på vägen till och från spåret. Om jag efteråt på egen hand kan hitta fram till klöven spelar det ingen roll om Baby går ifrån spåret.

När Baby ska gå spåret så visar jag fram henne till skottplatsen och gör vår speciella procedur. Sedan ska jag följa henne, tyst och på avstånd, utan att stoppa eller styra henne. Som Marie Engelfors/Hermansson skrev: "Tappar hunden spåret så märker vi det ju så småningom och då är det bara att sela av och gå tillbaka och se det hela som en trevlig skogspromenad." De orden har fäst sig i mitt huvud och så ska jag tänka framöver när vi tränar spår.

Idag var det så premiär för den nya taktiken. Vi var uppe i Nydalen hos Linda och Niklas. Niklas hade lagt två korta spår till oss, ett på en äng och ett i en gles skog med gräsunderlag. När vi kom dit lade han ett tredje spår, i ännu glesare skog och gräsunderlag. Det första spåret, ängen, gjorde jag inte proceduren ordentligt. Jag vet inte om Baby ens förstod att det var ett spår eller om hon bara promenerade, men hon följde iallafall det som var upptrampat på ängen. Nosen var i vädret och rätt vad det var hade vi hamnat på en fotbollsplan. Det blev promenad istället för spår och vi kom så småningom tillbaka till Niklas.

Andra spåret gjorde jag en ordentlig procedur. Jag hade förväntat mig att spåret skulle gå rakt fram från skottplatsen, och det gjorde också Baby under ett par meter innan hon vände och gick in rakt till höger. Jag såg att hon spårade på riktigt en bit men så kom vi ut till ett väldigt blött område (vatten upp till vaderna, mysigt med gympadojor!). Hon började käka gräs och titta på fåglarna så vi vände hemåt igen.

Tredje spåret gjorde jag igen proceduren. Den här gången var hon lite mer tänd på att komma iväg. Hon spårade en bit så såg jag att hon började vädra istället. Hon vädrade runt, hit och dit litegrann, innan hon vände och började gå tillbaka. Så plötsligt stannade hon upp, satte nosen i backen och började jobba på riktigt igen. Femton meter och rätt på klöven! Så duktig tjeja!

Det känns skönt att hon inte lyckades vädra sig till klöven utan jobbade fint med nosen i backen hela vägen fram. Hon kände säkert av den då hon vädrade hit och dit i närheten av den, men det var som att hon inte riktigt kunde placera den och återgick till spåret för att hitta den. Roligt! Det var en skön avslutning också, att hon faktiskt fick hitta en klöv till slut, bära hem den och sedan få ett öra som belöning :)

Ett oplanerat svårt spår...

Jag har börjat lägga viltspår åt Baby igen. Det är ju rätt tidskrävande på flera sätt men jag tycker det är roligt och nu när jag har semester så går det lite lättare. Förra veckan lade jag två spår, ett åt Baby och ett åt Ruffe. Såhär i efterhand var det vansinne att lägga så som jag gjorde. Lade ett spår på cirka 400 meter med droppe varannat steg. Det fick ligga några timmar innan vi gick det. För Baby blev det alldeles för svårt. Jag har tidigare droppat blod hela sträckan, lagt cirka 2-300 meter och låtit det ligga en timme. Nu inser jag givetvis att det inte var konstigt alls att hon inte klarade det, då jag ökat alla tre kriterierna samtidigt (spårlängd, blodintervall och liggtid).

Istället har jag nu bestämt mig för att lägga korta spår här i närheten, det sparar givetvis en del tid att inte åka bort för att lägga dem. Varje spår gör jag en utmaning antingen i form av glesare droppintervall eller att spåret får ligga längre än en timme. Sagt och gjort. Igår lade jag ett spår på 100 meter med droppe varje steg och ett fem meters bloduppehåll. Baby klarade det galant! Vi tillochmed korsade en naturlig djurstig utan problem.

Idag lade jag så ett spår på cirka 125 meter, som fick ligga fyra timmar. Men, ajaj, det blev helt galet alltihop... För det första så verkar hennes svårheter handla om spår som legat länge. För det andra hade det givetvis gått rådjur precis parallellt med spåret fast i motsatt riktning...Första vinkeln gled Baby ut på deras spår och vek av till höger. Då stoppade jag henne och förde tillbaka till det "riktiga" spåret men hon gled hela tiden tillbaka. För det tredje så precis innan andra vinkeln låg det en hel bulle med kaninbon som Baby givetvis sniffade sig rakt in i. Suck.

Av detta har jag lärt mig följande: Jag ska inte lägga långtida spår i trakten kring oss, där det är väldigt mycket rådjur. Det är inte rättvist mot Baby att hon ska lära sig söka spår som legat länge, när ett flertal rådjur garanterat har gått över spåret under liggtiden... Jag ska nog fokusera mer på blodintervallet och lägga korta roliga spår så hon får upp suget och blir mer säker på att följa blodet.

Jag måste ta reda på mer hur jag ska hantera olika situationer under spåret. Jag är så kluven. Jag vet att jag måste lita på min hund, men jag har svårt att göra det när jag märker att hon drar åt totalt fel håll (i detta fall höger när spåret viker av åt vänster). Någon expert som kan svara på hur jag ska hantera detta?