Apportering - ja tack!

Idag har det hänt!!

Ps. Råkade ha Kapten Röd på i bakgrunden, min obligatoriska morgonmusik för en bra start :)

Lämna saker i handen

Issen har inga problem att hålla fast föremål, nästan oavsett vad som händer runtomkring. Att lämna apporten är inget problem, han håller fast medan jag sträcker fram handen, när jag greppar den och ända till jag ber honom släppa. Men vi har en annan brist i vår träning.

Issen lämnar inte saker till mig aktivt. Alltså jag har aldrig lärt honom att det lönar sig att lägga saker i min hand. Han hämtar gärna saker och kommer tillbaka till mig. Men jag får alltid själv ta de sista stegen fram till honom, räcka fram handen och plocka saken ur munnen på honom.

Han släpper gärna, det är aldrig något problem, föremål är inte så mycket värda att han vill behålla dem för sig själv. Men jag skulle gärna vilja träna honom att älska att komma hela vägen fram och verkligen trycka sakerna in i min hand!

Så nu har vi börjat. Det finns ju flera olika saker som är bra att han kan innan själva beteendet är klart. Några av förutsättningarna är att han kan hålla föremål i munnen, att han kan röra sig med dem och att han gillar att vara i närheten av mig med dem i munnen. Dessa saker kan han redan.

Men så var det ju själva detta tryckande. Jag vill ju att han inte bara plikttroget ska lämna föremål i min hand, men jag vill att han aktivt ska söka upp min hand och verkligen älska att trycka dit föremålen!

Issen kan hålla fast hårt även när det ligger roligare
leksaker i närheten. Foto: Emmeli Orrefjord

Så nu har vi börjat jobba med att han först ska trycka sin nos i min hand utan att ha något föremål i munnen. Jag vill att han ska trycka ivrigt och ordentligt, nästan så min hand trycks bakåt. För att klicka rätt, tittar jag på hans nos. Det blir liksom en liten bulle på nosen när han trycker till ordentligt! Jag försöker vara noggrann att klicka när han bara trycker med nosen.

Eftersom vi jobbat mycket med munarbete, är det lätt att han missförstår mig och tror han ska göra någonting med munnen. Jag klickar aldrig när han använder tungan eller tänderna och så småningom klickar jag inte heller om han har munnen öppen. Det ska bli så tydligt som möjligt att det är nosen som ska trycka i handen. Annars är ju risken att han, när han kommer med föremålet, släpper det för att jobba med munnen mot handen.

För att utveckla det vidare, låter jag honom söka upp min hand i olika vinklar och nivåer samt från olika avstånd och i olika fart. Nu har vi kommit så långt att vi har gjort några nostryckningar med föremål i munnen. Det är svårt för Issen. Plötsligt ska han koppla ihop två beteenden som han inte tidigare har utfört samtidigt. Både hålla föremålet och trycka nosen i handen. Först var det väldigt svårt. Han blev passiv och började vänta. Sedan började han bjuda på "sitt vackert" med föremålet i munnen och då förstod jag att vi skulle kunna komma vidare. Jag började jobba mycket i rörelse, då han brukar bli lite ivrigare och mer impulsiv då, och vips kom det; nosdutten med föremålet i munnen!

Men vi jobbar vidare. Det blir några fler pass med bara nostryckningar, för att höja värdet för dem ännu mer. Jag vill att han ska vara helt galen i dem! Parallellt jobbar vi med föremålen, gripande, plockande från marken och avsluta med nostryckningar. Ännu ett praktiskt beteende är på gång att utvecklas, som jag kommer ha nytta av i vår framtida träning!

Ps. Om ni tittar på Issens öga på övre bilden, ser ni att vi redan är på god väg till att han älskar nostryckandet helt galet! :)

Klickerklok

Jag har börjat förstå att det finns några luckor i min och Issens träning. Vi har ju tränat ganska mycket ändå, under de senaste två åren. Men jag har varit nybörjare och vi har lärt oss tillsammans alltmedan tiden har gått.

Det blev så tydligt för någon vecka sedan när vi skulle göra övningar på nya balanskudden. Jag klickade några gånger för att Issen tittade och satte framtassarna på kudden. Men så plötsligt började han bjuda på sitt, sitta vackert och ligg. Mitt i träningen.

Jag vet att när en övning blir lite mer krävande, kan hundar gärna testa lite alternativa, lättare, beteenden för att se om det kanske lönar sig att vara lite lat. Men efter två års klickande, bör Issen vara klokare än så tycker jag. Har vi påbörjat ett tydligt shapande med en balanskudde så är det ju bara det som lönar sig. Men Issen har inte riktigt den förståelsen ändå.

Det är väl detta som är klickerklokhet. Att hunden ganska snabbt förstår vilken typ av beteende som är på utveckling och fortsätter jobba med det. Med Issen så händer det ofta att han byter beteende till någonting lättare, mitt i shapingen. Jag tror inte att jag har belönat det tidigare. Men däremot har jag varit dålig på att klicka ofta för små utvecklingar. Det har blivit mycket väntan i träningen och jag är nästan övertygad om att det är därför som han lätt byter beteende.

En av mina största missar när vi började klickerträna, var min oförmåga att se de små små framstegen i de olika beteendena. Och att därifrån gallra ut de sämre försöken. För att förklara så konkret som möjligt, ska jag ge ett exempel. Säg att vi tränar "backa". Jag började klicka för att Issen lyfte en tass. Nästa steg var att klicka för att han tog ett steg bakåt. Nästa steg var att klicka för att han tog två steg bakåt. Det är en ganska logisk och enkel uppdelning av ett backningsbeteende. Men det fungerade inte.

Det ska mycket till för att en hund, genom ett klick för ett tasslyft, ska förstå att den ska ta ett helt steg bakåt. Det är nästan omöjligt men går absolut om man har en väldigt kreativ och klickerklok hund. Det är dock sällsynt att man har det, i synnerhet när man just har börjat träna sin hund. Det enda som hände, för min del, var att han aldrig lyckades ta två steg och jag istället fick gå tillbaka och klicka för ett steg. Därmed lärde han sig att ett steg "dög" och tog aldrig det till nästa nivå.

Om jag idag skulle lära ut "backa", skulle jag dela upp det såhär. Först skulle jag klicka för all slags aktivitet där Issen för tyngden bakåt. Först efter flera klick, kommer första tasslyftet. Den bakåtlagda viktförskjutningen i kombination med tasslyft, leder ganska snabbt till första steget bakåt. Sedan börjar jag klicka för olika tasslyft, bak- eller framtassar beroende på vilket som är svårast för hunden. Jag klickar samtidigt för all slags viktförskjutning bakåt, men gallrar snabbt bort alla viktförskjutningar som slutar med sättande eller läggande. Jag belönar hela tiden i stående läge.

Nu börjar vi närma oss att hunden tar två steg bakåt. Så snart jag märker att Issen får en förståelse för att det är förflyttningen bakåt som jag är ute efter, börjar jag ändra position. Jag sitter, står på knä, står upp, jag är vänd mot honom, från honom, med sidan mot honom. Vi byter plats och rum som vi tränar i. Allt detta bygger upp Issens förståelse för att det är backandet som jag är ute efter, inte någonting annat. Inte att flytta sig på mattan, inte att flytta sig från mig, utan just själva rörelsen att förflytta sig bakåt.

Längre än så har vi inte kommit på våra två träningspass. Nästa steg blir att Issen får förflytta sig bakåt när jag står på lite avstånd från honom. Samtidigt börjar jag bygga upp att han ska ta fler och fler steg.

Som ni kanske förstår, är det en livsviktig erfarenhet och förmåga hos en klickertränare, dels att kunna dela upp ett beteende i en mängd olika små beteenden. Dels att kunna jobba framåt med alla dessa parallellt och låta de sämre falla från hela tiden. Dels att hela tiden lägga på ny utveckling mot ett färdigt beteende. Den förmågan har inte jag haft förut. Och därför har Issen helt enkelt inte fått möjligheten att bli klickerklok.

När vi stod där med balanskudden och Issen plötsligt bytte beteende, märkte jag också en påtaglig förändring i hans frustration. Jag vill gärna att han ska bli lite frustrerad, det skadar inte för då försöker han bara ännu mer. Men den här gången blev det tvärtom. Hans frustration gjorde honom passiv. Och det var då jag kom att tänka på vad Maria Brandel sade när vi var på tävlingstränings-clinic.

Jag kommer inte ihåg exakt hennes ordalag. Men detta är mina ord på den förståelse jag fick just där och då. När en ung hund ska lära sig shaping, är det viktigaste att den lär sig metoden. Att den lär sig att det lönar sig att försöka igen! Om den misslyckas och inte får klick för sitt beteende, är det jätteviktigt att den får klick för nästa - just för att den ska lära sig att det är "försöka igen" som lönar sig och inte att bli passiv!

Detta tror jag att jag har ställt till oreda med i min och Issens shapingutveckling. Jag har inte själv haft förmågan att se de pyttesmå framstegen, utan väntat på de stora stegen. Det har blivit väldigt mycket väntan, har väckt för mycket frustration hos Issen och slutat med att han nästan gett upp. Jag har blivit frustrerad och har också gett upp. Helt enkelt ingen bra lösning.

Idag har jag en hund som börjar pipa och skälla så snart ett nytt beteende ska utvecklas. Det är väl förtjänt, jag har ju tränat honom att misslyckas. Så nu håller vi på att jobba med basic shaping igen. Utifrån våra nya förutsättningar, min utvecklade förmåga och ett enormt tålamod. Vi kör några olika lätta shapingövningar, tricks, parallellt med att jag har börjat nosa lite på andra lydnadsmoment så som vittring (hehe; nosa!), fjärrdirigering och sidförflyttningar.

Jag har kommit fram till att jag börjar bli pissless på lydnadsettan. Så snart klarar vi förhoppningsvis att lägga en plats ordentligt så vi kan få vår uppflyttningspoäng och göra nåt roligare, nåt med lite utmaning i. Men just nu är det skönt med en paus i allmänhet, med lite tricks och småshaping. Ett riktigt jullov!

Pip

Den senaste tiden har det kommit sig att Issen har börjat pipa helt förskräckligt. Där kommer ljud i alla möjliga situationer; hungrig, törstig, kissnödig men också ivrig i allmänhet och förväntansfull på lydnadsplanen i synnerhet. Inte särskilt önskvärt, om ni frågar mig... Visst kan det hända att vi har uppmuntrat honom förr i tiden, det är ju lite gulligt med huskysarna när de pratar och det är inte så ofta det händer. Nu är det dock inte lika gulligt längre, att vakna av hummel-hummel klockan sex på morgonen.

Värst är det ändå på lydnadsplanen och särskilt när jag ska shapa någonting. Det är på något sjukt sätt som om att jag har lyckats få fram frustrationen men inte det fokus som krävs hos Issen för att utveckla sitt beteende. Det blev extra tydligt för mig när vi tränade på balanskudden. Jag klickade upp Issen ett par gånger där han klev upp med alla tassarna. Så tog vi en liten paus och det blev dags igen. Jag klickade för att han tog upp framtassarna men väntade sedan för att han skulle gå upp med baktassarna också. Då hamnade Issen i frustrationsläge big time.

Istället för att hantera sin frustration så som man gärna önskar att en shapad hund ska göra och utveckla beteendet vidare, fick Issen fnatt. Han började hoppa med tassarna på kudden, studsa som en boll i luften, fick för sig att han skulle hoppa upp på fåtöljen och allt möjligt. Samtidigt som han pratar och piper i ett. Där och då insåg jag att vi har en jättestor brist i vår träning. Issen är inte klickerklok. Eller shapinglugn. Eller vad man vill kalla det. Hans frustration blir inte konstruktiv utan låser honom. Och det är min träning som gjort honom sådan.

Ju mer jag klickertränar, desto mer respekt får jag för metoden. Förut var jag sådan som menade att alla hundar kan klickertränas och det menar jag väl ännu. Men jag funderar mer och mer över hur lämpligt det är att shapa en hund när man inte riktigt har koll på redskapet man har i handen. Jag inser alltmer hur viktigt det är att hela tiden hålla en balans. Balans mellan aktivt och passivt, frustration och fokus, kontakt och självständighet och en miljon andra saker. Det är så skarpt träningsredskap att det lätt kan försvåra saker i längden.

Det är lite som att ha en pendel i gungning. Man måste putta på när pendeln gungar i rätt riktning, annars är det risk att den slår runt. Och rätt riktning är alltid in mot mitten, mot balans. Det är så sjukt lätt att i all iver utveckla ett beteende i en viss riktning utan att tänka på vad som är det motsatta beteendet och att det är lika viktigt. Jag har varit så glad att Issen är en "het" hund och jag gillar sådant, så jag har ju inte velat träna på ett sådant sätt som tar ner honom i energinivå. Nu har jag istället en hund som piper för jämnan.

Så vi jobbar vidare med pipet. Jag är stenhård och nolltolerant. Men det är en utmaning. Issen låter i regel just precis när han tar i som mest i sitt arbete. Det är vid de allra snabbaste ställandena, bästa läggandena, snyggaste ingångarna och så vidare. Jag vågar inte ge en felsignal i en sådan situation, för hur vet jag att Issen förstår att det var ljudet jag inte gillade? Han kan ju mycket väl få för sig att det var hans insats i momentet som blev fel. Det vore ju väldigt trist.

Nej, istället har jag funderat över vad jag kan göra, som kostar honom mycket utan att såra honom så väldigt. Jag testade att bara bli helt passiv när han pep, men han fortsatte bara att arbeta precis som om det var en del av träningen. Det var svårt att hitta någonting där jag faktiskt tydligt lämnar träningssituationen för en kort stund. Men så!

Det finns en sak som gör mig fullständigt ointressant för hundarna. Det är när jag sitter med telefonen. De vet mycket väl att jag är i min egen värld då och inte kommer att uppmärksamma dem. Så jag har numera telefonen i beredskap på träningen. Så snart Issen piper, tar jag upp telefonen och låtsas knappa lite. Några sekunder bara. Issen har varit tyst vid samtliga efterföljande försök. Jag tolkar det som att detta är ett bra sätt att jobba för stunden iallafall. Men som sagt, med skarpa metoder krävs mycket variation för att inte bli låst. Så jag behöver nog hitta några andra kreativa saker. Som att kanske börja prata med någon, öppna datorn eller kolla på teven.

Jag märker också att arbetet med tempoväxlingar har stor effekt på Issens ljud. Det blir mer konkret i de snabba bytena mellan aktiva och passiva beteenden. Där ska det också bli roligt att se vidare vart vi tar vägen!

Beundran och ett gott skratt

Jag är sjukt imponerad, för att inte tala om hur ont jag har i magen efter att ha skrattat mig igenom denna underbara julhälsning! Se, lär och njut!

På och av

En sak som jag fick med mig hem från tävlingsträningsclinicen hos Maria Brandel, var att jobba mycket mer med tempoväxlingar. Alltså att hunden ska kunna gå från en lugn aktivitet (läs: moment) till en aktiv aktivitet och vice versa. Issen har väldigt svårt för det. Han är liksom antingen i superactionshaping-mode eller i förstenat omvänt lockande-mode. Ett exempel är att han har väldigt svårt att göra ett snabbt läggande i platsliggningen ifall vi får vänta länge innan vi blir kommenderade.

Jag har funderat på om detta beror på huskyns egenskaper. Vem sjutton var det som pratade om olika rasers minne? Det var sjukt intressant iallafall. Det kan mycket väl ha varit Curt Blixt. Jo, att de olika hundraserna har minnen som är anpassade till deras arbetsuppgifter. Till exempel att en bc snabbt kan lämna ett tidigare givet kommando för att övergå i ett nytt, då det är till fördel i vallningen. Jag har inte tänkt på det någonting djupare, mer än att jag har funderat på hur huskyns minne kan vara konstruerat.

En hund som ska dra släde timme efter timme, backe upp och backe ner, i tät skog och över öppna vidder. Hur fungerar en sådan hunds minne? Jag kan på sätt och vis föreställa mig att det lönar sig med ett rejält långtidsminne. Någon måste ju hitta hem igen! Nu kan man väl tvista om huruvida våra hundar har det sinne som huskyn hade för hundra år sedan. Men min tro är att våra svenska hundar ändå har en god portion av de gamla instinkterna kvar. Ni som kör långdistans, vad säger ni?

Ja jag vet inte om jag bara ursäktar mig. Issen har som sagt svårt att växla mellan på och av. Antingen är det på och då är det rejält på. Eller så är det av, och då är det rejält av! Jag har aldrig jobbat särskilt aktivt med just den här växlingen så det står på min lista över saker att göra nu under vintervilan. Och idag började vi.

Vi lekte med en kamptrasa, växlade med ett annat föremål, tränade snabba intensiva gripanden. Så höll jag undan leksakerna och tränade några byten i fjärren; sitt och ligg. Första gångerna kom där rejält med ljud, i synnerhet i bytet mellan ligg och sitt. Men så blandade jag in lite omvänt lockande för att hitta rätt mood och mycket riktigt. Vi fick till flera riktigt fina, intensiva men fokuserade byten.

På med leken igen och in med en växling. Den här gången ett platsligg. Trettio sekunder utan någon som helst störning. Och hunden ligger där blickstill. Kan det vara så enkelt att detta bara är en sån lek som Issen behöver fatta så kan han själv reglera intensiteten? Jag skulle inte bli sådär ruskigt överraskad faktiskt. Han är ju väldigt förtjust i omvänt lockande, det är hans favoritlek. Tänk om detta kan bli det!

Genom att i lek och enkla övningar växla mellan intensitet och lugnt fokus, lär sig hunden att hantera olika tempon tätt inpå varandra! Detta är helt uppenbart nyttigt för Issen att öva på. Och det har vi tänkt fortsätta med, både i smått och stort under vintern!

Övning ger färdighet

Idag har Husse och Kinoo övat på sina skills. Husse har observerat och klickat med timing medan Kinoo har tränat på att hålla balansen med frambenen på luftkudden. De hade nog ganska roligt bägge två :)

Balans

Det är ett tag sedan vi jobbade med balansövningar. Jag är ett stort fan av den här typen av shaping. Med balansövningar får Issen övervinna sin osäkerhet på främmande föremål och i synnerhet föremål som beter sig konstigt. Balansövningar var ett dagligt inslag i vårt liv förr i tiden när vi jobbade stenhårt med att bygga upp Issens självkänsla. Just kroppskontroll tror jag kan ha en jättestor betydelse för hundars självkänsla. Issen ville ogärna ha någon bakom sig och ville inte att man skulle klappa på hans rygg eller stjärt. Efter balansövningarna blev det faktiskt betydligt bättre!

Idag får Issen balansera på en luftkudde från IKEA som heter Sagosten. Det finns lite olika fräcka överdrag till, men jag har bara sytt ihop ett av de tyger som vi hade hemma. Det är en rätt så lagom storlek på luftkudde, vi har ju även men mindre men jag upplever att hundarna har lite svårt att uppfatta dens yta. Utom Diva, av någon anledning. Sagosten är precis lagom för en mellanstor hund och är en rejäl utmaning i balans. Som en pilatesboll fast med lite mindre benägenhet att rulla iväg. Kan inte bli mycket bättre!

Observationsinlärning

Diva är till god hjälp för att testa i hur stor grad Pila lär sig genom att observera andra. Hon hämtade tre vantar i expressfart häromkvällen och mycket riktigt, igår kom Pila och avlämnade en hundsocka mot belöning! Gilla observationsinlärning :)

Flockshaping, en fortsättning

Wow Marlene, tycker att du är jätteduktig! Både som hundtränare men också som författare. Men jag har en fråga, HUR tränar man 24 stycken hundar till lyhörda vovvisar när man är tvåbarnsmamma till två tonåringar och jobbar 80%...? Har du bra tips? Börjar jag med en hund och nästa månad andra hundar eller? Vara konsekvent är då väl det viktigaste eller?? Har köpt klicker så nu ska vi testa vad vi har lärt oss av dig!

Många hälsningar från Linda och Bo Värmland!

__________

Hej Linda!

Tack! :) Jo, jag skulle lägga upp träningen olika beroende på om du vill att dina hundar ska lära sig någonting nytt eller om de ska lära sig att sluta med någonting.

Om hundarna ska lära sig någonting nytt, skulle jag börja med att träna en enda hund. Som Hedvig skriver, lär de sig snabbt av varandra och det kommer säkert vara fler som börjar härma beteendet när de märker att det lönar sig! Sådant här kan du träna med klicker.

Om du vill att hundarna ska sluta med beteenden, blir det annorlunda. Jag tror att det är nästan omöjligt att lära en enda hund att sluta smita ut genom dörren om de andra tjugotre gör det hela tiden! Däremot så har du ju hundarna i hundgård, kanske två och två eller tre och tre? Här finns en möjlighet för dig att jobba med dem en hundgård i taget :)

Fundera först vad det är som är viktigt för dig. Vilka praktiska saker i vardagen vill du ändra på? Det kan vara bra att välja en sak i taget. Säg till exempel att du vill att hundarna ska vara lugna när du öppnar hundgårdsdörren. Jag jobbar med det här hemma just nu. Jag ställer mig vid dörren och väntar till bägge hundarna står lugnt med alla tassar i marken. Då öppnar jag. Eftersom jag är konsekvent, precis som du också skriver, ger det snabbt effekt. Första gången tog det fyra minuter. Andra gången tog det en minut. Idag tog det en halv. Hundarna lär sig helt enkelt snabbt vilket beteende som leder till belöning = dörren öppnas!

Det finns andra saker som är svårare att träna, av den enkla anledningen att det är svårare att kontrollera belöningen. Till exempel att hundarna skäller när du kommer till hundgården. I det här fallet eggar de dels varandra att skälla och dels så är det du som är belöningen. Det skulle innebära att du måste vända och gå hem igen varje gång de börjar skälla. Förmodligen skulle de inte få mat på flera veckor ;) Jag har funderat på hur jag ska lösa detta problem hemma och jag håller på att testa en typ av klickerträning även här! Jag vill ju uppmuntra hundarna att vara tysta, men när de ser mig börjar de skrika av iver förståss. Därför ropar jag "nu kommer jag" innan hundarna hinner se mig! De lär sig att den signalen betyder att jag är på väg och jag kan ge signalen när de faktiskt är tysta :) Så får vi väl se nu då om det hjälper nåt...

Ett annat alternativ kan ju vara att gå mot hundgårdarna ofta, många gånger varje dag, men bara gå till hundarna några få av de gångerna. På så sätt släcker man ut hundarnas iver lite, att de vänjer sig vid att du går där men inte kommer till dem helt enkelt.

Det allra mesta går nog att träna eller träna bort. Fråga dig vad hunden vill ha i den specifika situationen och sedan ställer du villkor! Vill ut ur hundgården = alla fyra tassar i marken. Vill ut ur boxen = inte krafsa på dörren. Vill ha sin mat = sitta ned på baken. Till exempel :)

Men som sagt, i ditt läge med så många hundar och dessutom många andra saker i ditt liv, är det nog bra om du väljer ut de absolut viktigaste sakerna du vill få ordning på och jobba med det successivt. Det viktigaste är inte att du tränar ofta, utan att du är konsekvent i vardagen!

Morgongymnastik

Issen får sin frukost på balanskudden idag. Jag brukar försöka göra någon slags övning varje frukost. Ibland blir det lydnad, ibland tricks och ibland balansövningar. Balanskudden är rund och halvfull med luft. När Issen står med alla fyra tassarna på, måste han hela tiden balansera med tyngdpunkten. Jag tycker det är en jättebra övning för kroppskontroll och finmotorik! Sen är det alltid roligt och lättsamt att träna just balans. Jag står mest och matar honom medan han kämpar på för fullt.

Äntligen träning!

Snart kommer Rosemarie och Hilda för att göra en rejäl genomkörare. Gissa om Issen är sugen? Att släppa allt annat och bara träna hund, har börjat ge resultat. Efter en vecka är läggandena snyggare än jag vågat drömma om...

Dagens uppdrag är att börja jobba med signalkontrollen igen. Att skilja mellan läggande och ställande, där momenten är exakt likadana sånär som på kommandot. Jag har alltid haft lite svårt med just denna övergång i träningen. Det krävs att man måste jobba med uteblivna belöningar vilket innebär att Issen behöver ha en extraordinärt hög förväntan för att inte tappa tempo. Nu har vi jobbat hela veckan, håll tummarna för att det håller!

Bestraffning eller bestraffning?

Bestraffningar är, mer eller mindre, en del av vår vardagliga hundträning. Själv försöker jag undgå bestraffningar i största möjliga mån, av den enkla anledningen att jag gärna vill ha hundar som tar mycket initiativ och känner sig trygga i träningen. Visst finns det tillfällen då jag kan säga ifrån till mina hundar; morra, visa tänderna eller vad som behövs. Det händer dock aldrig i träningen utan i vardagssituationer där jag av någon anledning vill sätta en gräns. Precis som hundarna själv kan vakta ett ben, kan även jag vakta min mat, min säng eller min blomrabatt.

Men som sagt är det någonting helt annat i träningen. Det är nämligen omöjligt att utnyttja hundarnas kreativa förmåga till fullo samtidigt som man jobbar med straff i träningen. Om "dåliga" beteenden straffar sig, kommer hunden i det stora hela att vara lite mer försiktig än om de dåliga beteendena enbart passerade obelönade.

Tänk själv. Vi tar trisslotterna som exempel, som vanligt. Vi människor älskar trisslotter. Det spelar ingen roll hur många vi köpt, så länge vi får någon enstaka tjugofemkrona då och då, fortsätter vi köpa dem. För vi kanske någon gång kan få den där miljonen! Hoppet om att kunna uppnå belöning gör att vi idogt jobbar (läs: betalar) för att ha chansen.

Säg att vi skulle få en elstöt varje gång vi fick en nitlott? Jag kan nästan garantera att även om vi dubblade vinstchansen, skulle folk tveka att köpa dem. Vi har blandat in ett straff i trisslottvärlden och ett straff gör oss omedelbart skeptiska, mer försiktiga och mindre hoppfulla.

Nu är det ju så att vissa faktiskt skulle köpa trisslotter ändå. Säkerligen inte lika många, men några skulle det. Vad beror detta på? Ja, antingen att de inte är särskilt bekymrade över elstötar, eller att de har extremt stora förhoppningar om vinsten. Det är nämligen subjektivt, hur man hanterar en bestraffning.

Detta innebär ju att för vissa hundar skulle bestraffningar i träningen inte ha en jättestor betydelse. Hundar som sätter stort värde i enkla belöningar, bör klara bestraffningar i träning bättre än andra. Hundar som är fysiskt och psykiskt mer tåliga bör också klara det bättre än andra. Men jag är fortfarande övertygad om att de skulle prestera bättre utan bestraffningar i träningen, även om de klarar att prestera bra med bestraffningarna.

Så, bestraffningar är subjektivt. Vad den ena individen upplever som ett kraftigt straff, kanske den andra inte alls upplever som någonting anmärkningsvärt. Det är helt individuellt. Jag kan också tänka mig att en bestraffande förare i vissa fall får en hund som tyr sig än mer och i andra fall får en hund som flyr. Även att bestraffas, hanteras olika från hund till hund.

Så, nu till kärnan i det hela. I shaping, straffar man aldrig hunden. Däremot behövs såklart ett redskap för att tala om för hunden när det blir galet i träningen. "Straffet" i shaping är oftast att man tydligt visar hunden att den har mist sin chans till belöning. En felsignal, helt enkelt. Ett av de vanligaste sätten är att demonstrativt ta bort godis/leksak eller annan belöning så hunden ser det. Det blir ett avbrott i träningen där hunden inte längre får möjlighet att jobba för belöningen.

Men är inte det ett straff? Tänk den superarbetsvillige hunden som verkligen vill ha sin leksak. Den gör sitt jobb men istället för att belönas, så tas leksaken bort. Här är vi i gränslandet och diskuterar. För vad är det som säger att hunden inte tappar i fart, intensitet och glädje när dens tappra försök ledde till en försvunnen belöning? Om leksaken är det mest motiverande hunden har i sitt liv, blir det inte då ett straff? Hunden kanske till och med skulle föredra att bli slagen och utskälld, bara leksaken fick vara kvar i bilden.

Det var Eva Bodfäldt som tog upp detta när vi gick kurs för henne. Bestraffning är individuellt. Hur en individ reagerar på bestraffningen kan vara helt olika. Det är en fullständigt subjektiv upplevelse!

Det finns bara ett sätt för oss att veta om vår hund upplever det som ett straff när vi jobbar med att ta bort belöningar. Om hunden genast gör ett nytt, bättre försök, ja då har vi lyckats! Hunden har förstått att försöket var dåligt, att den behöver göra bättre ifrån sig. Men det är inte givet att detta sker. Det är en förkunskap som hunden behöver ha, som vi måste lära in med vanlig grundträning. Att om belöningen försvinner, så får hunden försöka igen och göra bättre ifrån sig för att få fram belöningen igen.

Kan man då inte lära in detta på annan form av bestraffning? Nej. Detta är ett helt unikt fall, där belöning och bestraffning är samma sak. Det är anledningen att detta sätt att bestraffa inte nödvändigtvis behöver hämma hunden. Det går att lära in att när belöningen försvinner, kan hunden jobba fram den igen. Belöningen kommer aldrig att försvinna ännu mer, utan hundens nya försök kan enbart leda till någonting positivt.

Däremot andra straff, kan aldrig göras ogjorda. Där är straff och belöning helt åtskilda och kan inte kombineras på ett sådant sätt. Du kan inte lära hunden att se positivt på ett straff, därför att ett upprepat försök kan leda till belöning. Om ett försök ledde till ett ryck i kopplet, hur förklarar du då för hunden att nästa försök kan leda till en godis? Det blir för otydligt; risken att trisslotten leder till en elstöt kan göra att vår hund inte vill köpa någon alls.

Däremot kan det fungera om hunden i grund och botten har hög tålighet mot straff och hög motivation för belöningar. Men du kan aldrig få den konkreta växelverkan där du faktiskt får ett tydligt bättre försök direkt efter ett straff. Varje straff kommer nämligen ge en direkt negativa konsekvens på hundens attityd, fart och kraft. Eller ja, det kan ju vara positivt. I de fall där hunden faktiskt är för snabb, har för bra attityd eller kraft. Men det kommer också att sätta sina spår i den totala träningen.

Felsignal som redskap i träningen

Det går troll i Issens lägganden. Åtminstone vill jag inbilla mig det. Om sanningen ska fram måste jag komma rannsaka mig själv. För det första så, som jag tidigare också har sagt, tränade jag läggandet på fel sätt i början. Jag gick för sakta fram i shapingen och befäste ett oengagerat långsamt läggande. Alltför sent började vi jobba med läggande i fart och det har vi egentligen inte tränat värst mycket alls. Jag är dessutom överhuvudtaget inte nöjd med hur vårt läggande ser ut.

Men det är inte bara det. Jag har råkat lära Issen att lägga sig på ett dubbelkommando. Jag behöver både säga ”ner” och titta på honom. Annars stannar han bara upp och blir ståendes. På tävling lägger han sig inte alls, förmodligen för att beteendet i sig inte har tillräckligt stort värde för honom, han har ingen förväntan på det. Om man till exempel ser honom i en inkallningssituation eller under linförigheten så viftar svansen i stadgapositionerna. Där har han en hög förväntan. I läggandet gör han inte det!

Issen har alltså inte tillräckliga förväntningar på läggandet och han gör det dessutom dåligt. Så nu har vi tränat lite läggande sen senaste tävlingen. Men gud, jag har bara gjort det värre! Av denna anledning måste jag rannsaka mig själv när det handlar om felsignal. Jag har nämligen fått Issen att ännu mindre lägga sig ner, bara genom att använda mig av en felsignal. Jag ska förklara.

I shaping är det alltid bra att ha en så träningsivrig hund som möjligt. Av den anledningen försöker jag att i största möjliga mån undvika att dämpa mina hundar i träningen. För att lätt få fram nya beteenden är det viktigt att hunden ohämmat kan prova sig fram under shapingpassen. Att bestraffa vissa beteenden kommer i längden leda till en hund som inte tar egna initiativ då den aldrig vet utgången.

När jag shapar mina hundar, ger jag dem två alternativ. Antingen lyckas de och får belöning eller så misslyckas de och belöningen uteblir. De flesta hundar upplever inte den uteblivna belöningen som ett straff, utan tolkar det bara som att den ännu inte utfört rätt beteende. Så fungerar även mina. De fortsätter jobba för att hitta det beteende som lönar sig och så småningom blir det rätt och ger belöning.

Men när man tar träningen ett steg vidare och lämnar shapingstadiet kommer man till en annan fas. När hunden kan sitt beteende och vi vill att den ska fortsätta utföra det med uthållighet, då kan vi hamna i läget att hunden misslyckas med sin uppgift. Här börjar vi prata om det kan bli dyrt för hunden att göra fel. Ett exempel. Vi tränar läggande. Vi har shapat fram att hunden lägger sig snyggt och snabbt så som vi vill ha det. Så snart det är klart, lämnar vi shapingfasen och lägger undan klickern. Nu vill vi att hunden inte bara ska lägga sig, men även stanna kvar i liggande läge!

Vad gör vi då om hunden reser sig? Om vi bara väntar och belönar när den lägger sig igen, har det inte kostat den någonting att göra fel. Den lär sig att den lika gärna kan testa! I stadga- och uthållighetsövningar måste vi alltså på något sätt kunna tala om för hunden att ”hoppsan, nu blev det galet och du har förlorat din chans till belöning”. Det är här felsignalen kommer in och det är här som jag har krånglat ihop mig brutalt.

Felsignal är verkligen en konst att kunna hantera. Inte minst för att vi har lättare för att säga att hunden gör fel, än att vi har slarvat i vår träning. Jag har lite olika felsignaler. Kanske är det inkonsekvent, kanske det hade varit bättre än att bara ha en enda. Jag har inte kommit fram till om jag använder vissa signaler i vissa situationer, men alla har de en sak gemensamt. Min hund reagerar med ökad aktivitet.

Det är detta som är nyckeln till en bra felsignal i en bra grundträning. När hunden tjuvstartar, reser sig från läggande eller annan stadgaövning, då vill vi snabbt ge den informationen om att belöningen har försvunnit! Det blir som en klicker fast omvänt. Ett klick betyder att belöningen är på väg. En felsignal betyder att den kommande belöningen nu försvann.

Hur mycket kan man då "fela" en hund? Vissa hundar kan säkert ta hur många felsignaler som helst utan att sluta arbeta. Andra inte. Men i ett läge där vi känner att vi behöver använda felsignal, ska vi först ställa oss en fråga:

Vet hunden exakt vad vi vill att den ska göra? Man ska gå framåt i en snabb, jämn takt när man shapar. Men när beteendet är färdigt, är det viktigt att man som förare försäkrar sig om att hunden vet vad man vill ha av den, innan man börjar fela beteenden. Det är lätt att slarva i inlärningen så hunden inte har full förståelse för beteendet och sedan börjar ge felsignaler när den misslyckas. Detta riskerar att göra hunden osäker och tappa både i tempo och engagemang, och det är exakt detta som har hänt nu när vi jobbat vidare med läggandet.

Jag har försökt hitta tydliga sätt för mig att se om jag jobbar på rätt sätt med Issen. När det gäller felsignal skulle jag säga att det finns två sätt att veta att den fungerar. För det första så har vi ett direkt facit i hundens första reaktion. Går den ner i tempo och blir mer passiv av en felsignal, ja, då har vi förlorat på det. Hunden var inte redo att felas, förmodligen för att den inte riktigt förstår vad den ska göra. Det är när hunden har full förståelse för sin uppgift och vi börjar fresta den, det är då vi kan lägga in felsignalen.

En hund som vet vad den ska göra, men fuskar eller tjuvstartar av iver, den kan tränas med en felsignal. Den kommer att reagera med en aktivitetsökning, det ska tydligt synas att felsignalen väckt frustration. En felsignal, rätt använd, ska leda till att hunden omedelbart gör ett nytt och mer intensivt försök!

För det andra så ska en felsignal, rätt använd, aldrig behöva användas flera gånger i rad. Då har inte uppgiften varit tillräckligt tydlig för hunden. När en hund har en tydlig uppgift som den förstår till fullo, kommer vi även få följande reaktion. Säg att hunden reser sig från sitt läggande. Om vi har gjort ett bra grundarbete och har en fungerande felsignal, kommer hunden omedelbart att lägga sig ner igen när vi har gett felsignalen!

Det finns lägen där felsignal fungerar väldigt bra i vår träning. Säg att vi gör en inkallning med en extern belöning i form av en godisskål som står på planen. Om jag kallar in Issen och han springer mot godisskålen istället för emot mig, kan jag lätt säga ”oj” och han kommer att ändra riktning mot mig. Vi har gjort många inkallningar och Issen vet vad som lönar sig och har hög förväntan på det. Jag behöver inte säga nej eller fy eller någonting sådant när han rör sig mot belöningen utan lov, med det enkla ”oj”-et har jag verbalt trollat bort belöningen för honom! Han vet att han inte får den, för han gjorde fel!

So far so good. Men vad är det som har gått fel i läggandena? Jo, för det första är vi inte färdiga med beteendet – jag är inte nöjd med farten och tekniken i läggandet. För det andra så har Issen ingen värst förväntan i läggandet. Båda faktorerna pekar på att jag bör gå tillbaka till att shapa läggandet för att få upp hans förväntan och få den fart och precision jag vill ha. Så har jag också gjort, men jag har blandat ihop kaka och tårta. Jag har nämligen klickat för ett bra läggande, men gett felsignal för ett dåligt!

Eftersom Issen inte riktigt vet vad jag vill ha av honom – shapingen är ju inte klar – ger felsignalen omvänt effekt. Den tar ner honom i tempo, gör honom osäker och försiktig. Felsignalen får samma effekt som ett straff! Under de omständigheterna är sannolikheten väldigt låg för att han ska öka tempot i läggandet. Istället går det sämre och sämre för varje omgång.

Lyckligtvis har jag nu kommit fram till vad det är som är troll i vårt läggande. Jag måste gå tillbaka till shapingen med hull och hår och jobba vidare. Detta kräver mycket och noggrann träning, då gamla felinlärda beteenden lätt kommer tillbaka när man sedan är under press, som till exempel på tävling. Jag behöver bygga upp en maximal förväntan på läggandet så att Issen verkligen älskar momentet. Så, back to basics igen. En nyttig erfarenhet!

Alla vägar bär till Rom, del två!

När vi körde fast med språngmarschen bollade jag med min kloka träningskamrat Rose-Marie som kom med en mängd idéer. Det är nämligen så när man jobbar med shaping, att lösningen sällan kommer ensam. Den här gången har vi fastnat i ett nosande. Det är ett mångfaldigt problem och lösningen är minst lika mångfaldig. Återigen har fyra ögon blivit mer kreativa än två!

När vi kommer in på tävlingsplanen och ska ställa upp vid utgångsplatsen, måste Issen noggrannt nosa och undersöka punkten där alla andra hundar suttit. Må så vara, jag förstår att det är ett naturligt behov han har att förstå sin omgivning. Men jag skulle gärna vilja att han inte behöver nosa allt för länge. Och absolut inte att han sedan behöver spåra de andra hundarna när vi går i linförigheten.

Nosandet med Issen är en nöt att knäcka. Jag skulle givetvis kunna korrigera det. Många skulle nog välja den vägen. Men Issen tappar omedelbart i attityd och tempo när jag blir spänd. Ännu värre blir det om jag blir hotfull. I ett moment som linförighet och fritt följ, är detta ödesdigert för oss. Det är ett moment som kräver fullt fokus med riktigt bra attityd och ett gott tempo hos hunden. Jag gräver min egen grav den dagen jag börjar korrigera Issen.

Det finns en till aspekt i detta, att jag inte vill korrigera Issen. Jag kan nämligen inte med säkerhet veta att han nosar för att det luktar någonting gott på marken. Det kan lika gärna vara så att han nosar för att lugna mig. Det innebär att ju mer jag korrigerar, desto mer kommer han att nosa. Inte speciellt lyckat alltså...

Men det är ju fel att han nosar när han går fot. Det går inte att förneka. Jag vill absolut inte att han ska göra det! Ju fler gånger han gör det, desto mer naturligt blir det dessutom för honom i och med att jag inte vill rycka i kopplet eller fysiskt hindra honom från att nosa. Nej, jag skulle allra helst vilja att han väljer att arbeta med mig framför att nosa på marken.

Hur ska vi då komma dit? Ja; många vägar bär till Rom! Så här kommer min plan. Först och främst vet jag att Issen har svårt att bibehålla positionen när vi närmar oss skogen eller högt gräs. Han tror att fria följet är över och går ut för att nosa på saker. Genom att successivt närma mig "främmande mark" i fria följet och samtidigt shapa kontakt och fokus, kan jag träna honom att kunna arbeta även om miljön förändras på något sätt. För i slutänden är det ju även vad som händer när det luktar som sjutton på marken; miljön förändras. Jag vill lära Issen att fria följet pågår oavsett hur miljön förändras runtomkring.

Att en doft dyker upp på marken under fria följet, blir en lockelse för Issen. Jag vill gärna träna honom att det lönar sig bäst att motstå lockelser under fria följet! Nästa väg som bär till Rom, blir alltså att jobba med fria följet, med lockelser på marken. Jag lägger ut diverse olika spännande och mindre spännande saker och leksaker på planen. Sedan går vi fritt följ. För varje gång som Issen motstår att ta en leksak, får han belöning. Det lönar sig bäst att motstå frestelserna. När han är som allra duktigast får han en signal som betyder att han faktiskt får lov att välja och leka med en av leksakerna. Det lönar sig bäst att motstå de frestelser som dyker upp på marken!

Men kanske det är så att Issen nosar för att han tycker omgivningen är hotfull? Det är sällan, på träning, som det står tre stora personer mitt på planen och granskar varje steg. Issen behöver lära sig att det inte har någon betydelse att människor tittar på honom. Ingen kommer att skada eller hota honom, han får vara ifred i sitt arbete och belöningen kommer oavsett. Den tredje vägen till Rom, går ut på att träna fritt följ bland människor. Jämte en fotbollsträning, på stan, vid midsommarfirandet. Fria följet lönar sig oavsett om det är många människor i närheten. Det kanske till och med lönar sig extra bra då!

Slutligen kan det faktiskt vara så att Issen upplever en press från mig, och därför nosar. Jag är nervös på tävlingar och Issen är extremt känslig. Det som gör mig allra mest nervös är tanken på att han inte vill ta kontakt på mig. När han väl tar kontakt, blir jag trygg och känner mig stolt och säker. Jag vill alltså förstärka att Issen tar kontakt med mig, så jag kan bli lugnare och han inte behöver nosa för att lugna mig.

Om detta står det i boken "Släpp kontrollen lös". Där finns en övning som är till för att släcka ut ofokus och nosande. Genom att beordra hunden att gå och nosa, samtidigt som man tar extremt korta och roliga träningspass när hunden väljer att komma tillbaka till en, kommer nosandet i sig att bli ointressant för hunden. Hundens val att vara med husse/matte blir mer förstärkt än nosandet. Hunden kommer då oftare att ta spontant kontakt med sin förare samtidigt som dofterna kommer bli mindre intressanta. Med en sådan träning, kan jag kommendera Issen att nosa på marken vid startplatsen och den verkliga innebörden blir att han kommer att fokusera allt mer på mig.

Slutligen så vill jag inte släppa tanken att det kan vara klåda som gör att Issen nosar. Kanske han vanligtvis motstår frestelsen, men inte klarar det när han lider av klådan? Där kan ingen träning hjälpa honom, men däremot har vi fått en mängd jättefina tips av er kära bloggläsare. Det känns mycket hoppfullt att hitta en lösning på vårt problem!

Om det är klådan som ställer till det för oss, har vi inte tagit någon skada ändå. All denna varierande grundträning kommer ge oss ett bättre resultat oavsett! Det är detta som jag tycker är så fantastiskt roligt när man har ett shaping-tänk. Problem blir aldrig problem. De är snarare en ledtråd om vad man ska fortsätta jobba med och hur. När man shapar en hund till allt, lär man sig att se problem ur extremt många synvinklar. Det gör att i princip allt går att lösa. Nu får vi se om vi behöver mycket eller lite tid på oss. Det roliga är att jag har en mängd olika sätt att jobba med samma sak. Det innebär också att jag får med mig en massa andra positiva saker på köpet! Det är en månad till nästa gång vi ska tävla lydnad. Det känns skönt att ha gott om tid, för en gångs skull. Kanske också jag hinner träna mina nerver lite till dess.

Att väcka någonting inom en...

Det finns en sak som har gäckat mig och fått mig att tänka mycket på senaste. Det är Gunne. Jag tror att många skulle sagt, om denna lilla fina tjej, att hon är omöjlig att träna. Inte någon värst aptit, absolut inget föremålsintresse. Jag började med aktiveringsleksaker när hon kom till oss, men till ingen nytta. Hon konstaterade lugnt att där inne i kulan låg en massa mat. Inte utanför. Så var det klart och hon gick och lade sig i soffan.

När jag skrev inläggetom raser, fick jag många kommentarer och funderingar tillbaka. Det var väldigt intressant och jag fick grubbla vidare. Min slutsats blev att det som är avgörande för om en hund är lätt att träna eller svår, är huruvida det finns många saker som hunden åtrår eller ej. Utifrån detta perspektiv skulle Gunne vara en relativt svår hund att träna, med låg aptit och noll föremålsintresse.

När jag började klickerträna Gunne, körde jag några korta pass där jag bara klickade för aktivitet i allmänhet. Gunne blev lätt passiv, stannade upp och väntade. Det är typiskt för en vuxen hund som inte är van vid shaping. Jag försökte undvika att hamna i det läget och jobbade vidare. Så efter några dagar bara hände det. Gunne fick en helt vansinnig extinction burst!

Plötsligt bjöd Gunne på sitt, ligg, krypa framlänges, krypa baklänges, rulla ner på höger sida och rulla ner på vänster. Allt skedde inom loppet av fem sekunder. Då förstod jag två saker. För det första att jag hade väckt någonting inom Gunne. Och för det andra att hunden framför mig förmodligen skulle bli min mest lättränade (och krävande) hund någonsin.

Det är nästan tråkigt att träna Gunne. Hon lär sig så extremt snabbt. Efter ett eller två klick är hon redo för nästa steg. Det har gett utmaningar för mig som tränare. Ofta får jag själv ta en paus för att komma på hur jag ska gå vidare. Gunne jobbar på ett mycket explosivt och kreativt sätt. Men hur roligt är det att träna in ett tricks när hunden förstår efter fem klick? Trettio sekunders aktivering… Så mycket blev det…

Gunne lärde sig jobba för godis. Men jag skulle verkligen behöva kunna leka med henne som belöning! Hur i hela friden ska det gå till? En femårig siberian fullständigt utan föremålsintresse? Jag slog vad med mina kursare i vattenträningsgruppen att vi skulle få våra hundar att gripa och dra valfritt föremål efter tre veckor. Nu var det bara att ligga i hårdträning!

Jag upptäckte av en slump att Gunne är extremt förtjust i tuggben. I sin gamla flock var tuggbenen de stora troféerna och lycklig var den som fick tag i ett! När jag för första gången tog fram ett tuggben till Gunne, såg jag direkt att någonting hände med henne. Hon blev helt utom sig och ögonen var uppspärrade av iver! Gunnes tuggbensmani var min port in i munarbetet.

Under dessa tre veckor fick Gunne ett ben om dagen. Jag höll fram benet, Gunne högg tag som en hyena och jag höll fast. Inte förrän hon drog, släppte jag benet. Jag höll längre och längre och Gunne fick dra hårdare och hårdare. Ibland höll jag benet med en hand, ibland med två. Till slut drog Gunne så hårt att jag inte kunde hålla emot längre.

Nu började jag växla mellan två ben. Gunne fick dra i det ena, jag klickade och så fick hon äta upp det andra som belöning. Hon förstod snabbt leken, och lika snabbt började jag växla. Ibland höll jag fram ett ben som hon fick dra i och ibland höll jag fram något annat föremål! En penna, en trumpinne, en hoprullad tidning och annat i lagom benform. Gunne drog, jag klickade och hon fick sitt ben som jag hade i andra handen. Jag klarade utmaningen!

Men hur i hela friden skulle jag gå vidare därifrån? I ärlighetens namn så tappade jag stinget lite. Munarbetet fick stå till sidan, till förmån för hoppteknik och kontaktfältövningar. Det kändes oändligt långt bort, att kunna leka och kampa med Gunne.

Så häromdagen hände plötsligt någonting. Jag hade lagt min klicker på ett staket. Rätt som det var, reagerade jag på en rörelse i ögonvrån. Det var Gunne som hade rest sig på bakbenen och tog klickern i munnen! Det vara bara en kort sekund så släppte hon och det var över. Men Gunne hade jobbat med sin mun, hon hade frivilligt öppnat den och greppat klickern!

En värme spreds i min kropp. Kanske det var en slump, men kanske det var en bekräftelse att vårt arbete med tuggbenen hade väckt någonting inom Gunne? Jag gjorde ingen stor affär av det sedan. Förrän igår. Jag ställde ifrån mig en toarulle och upptäcker till min stora förvåning att Gunne tar rullen i munnen och bär iväg med den! Okej, bara ett par meter. Men hon bar. Helt tydligt. Nu förstod jag att det verkligen hade hänt på allvar. Gunnes munarbete är väckt!

Idag kunde jag så inte låta bli. En mycket het Gunne tiggde om att få jobba. Jag tog fram klicker, godis och en papperstuss. När jag släppte tussen på golvet tog det inte länge förrän Gunne lyfte den! Klick och godis! Hon lyfte den fem gånger och jag varierade tiden innan klicket för att redan från första början göra henne uthållig. Det var dagens arbetspass.

Det är så otroligt spännande, sådant här! Att vi med rätt ingångspunkt kan få en fullständigt föremålsointresserad hund att ivrigt gripa saker med munnen. Det ligger inte långt bort, att föremålen får större värde för Gunne. Det är redan på gång. Det roligaste av allt, är att den här utvecklingen skedde helt av sig själv efter att jag avslutat tuggbensträningen. Det tog Gunne några veckor och sedan började hon spontanapportera. Ah det är ju grymt!!!

Alla vägar bär till Rom

Gud vad jag är tacksam att jag har så kloka träningskamrater! Eller hur? Visst är det hur viktigt som helst att ha människor att träna med, som tränar på samma sätt men som ändå kan ha andra synvinklar på saker och ting? Träningskamraterna kan verkligen vara avgörande för framgångarna. Engagerade, insatta och duktiga träningskamrater lyfter och utvecklar träningen hela tiden, ger nya utmaningar och kloka råd. Brist på bra träningskompisar kan vara väldigt slitsamt och göra att träningen stundom kör fast rejält...

Jag är väldigt lyckosam med träningskamrater. Alltmedan åren gått har där poppat upp några som jag har klamrat mig fast vid genom regn och rusk. Alla som har sådana vänner vet att bakom varje framgång står flera personer. Ja, suck, jag är hopplös och blir såhär känslosam ibland när jag plötsligt inser hur himla lyckligt lottad jag är!

Men det var inte alls det jag skulle skriva om här. Jag skulle skriva om språngmarsch. Det kan tyckas låta enkelt att springa med hunden i fotposition, men om man som jag har tränat för noggrannt är det knepigt att förklara för hunden att man i den trygga lugna linförigheten plötsligt ska börja springa tillsammans. My bad. Jag kommer inte göra den missen med nästa hund.

Det händer flera saker när jag börjar springa under en fotgång. Dels blir Issen tveksam och halkar efter. Dels tappar han position även i sidled - han glider ut från min sida. Vi hade tidigare det här problemet i vanliga fotgåendet men det är borta. Favorit i repris alltså.

Sen är jag lite kräsen och vill att det ska vara riktigt snyggt. Jag vill kunna springa ordentligt, inte bara lufsa fram och jag vill att Issen ska galoppera jämte mig. Sagt och gjort, vi har börjat träna språngmarsch. Jag gör så att jag går helt rakt fram med Issen i fotposition. Så faller jag framåt lite med överkroppen och börjar springa. När Issen hänger på, klickar jag och kastar iväg en boll framåt. I just det här skedet vill jag att han ska ha en hög förväntan just framåt. Min plan är att det ska göra hans starter snabbare.

När jag tränade med Rose-Marie senast bad jag henne titta på vår språngmarschträning, helt förutsättningslöst. Och det är här jag knyter ihop säcken om träningskamrater. Vi började nämligen resonera lite kring hur jag kan jobba vidare med språngmarschen. Och jag kom fram till att det allt oftare är såhär i min shapingträning; att alla vägar bär till Rom.

Jag vet vad jag vill ha. Jag vill att Issen sätter iväg i galopp så snart jag för vikten framåt och börjar springa. Jag vill att han galopperar jämte mig i lika fin fotposition som han kan i trav. Jag vill att han bromsar ner kraftigt när jag saktar ner och att han därefter fortsätter i fokuserad fotposition.

Hur kan jag då få till detta? Jo, på en miljon sätt. En miljon sätt och speciellt tillsammans. Att bara "torrspringa" med Issen gör att han kommer tycka det är en rolig träning att springa med varandra. Att träna explosiva starter från stillastående och trav förstärker hans startförmåga även i språngmarschen. Att vara noggrann med fotpositionen i övrigt förstärker även fotpositionen i galopp! Issen glider nämligen inte bara ut i galoppen. Efter en språngmarsch håller han fortfarande ett visst avstånd till mig, som sedan försvinner efter en kort stund.

Genom att jobba med saker runtomkring, små detaljer, skapas också en mycket exakt och precis helhet kring vår kära språngmarsch! Än så länge är det inte klart, men efter några få försök bjöd Issen på en kanonfin position under några galoppsprång. Det ligger inte långt borta att vi får en fin sådan också. Ännu en gång var det lyckligtvis inte så stor skada skedd av att vi övertränat småsaker, tack vare en klok och observant träningskamrat!

Dagen efter...

Vad hände igår egentligen? Ja alltså jag är ju givetvis medveten om att vi var och tävlade lydnad för första gången. Men efteråt? Jag kände mig så konstig. Uttömd. Både på energi, inspiration och lust. Jag kände inte alls sådär som jag skulle ha velat; nöjd med vår första insats och motiverad att fortsätta jobba.

Det skulle vara en vägledning för mig igår, en vägledning om vart vi ligger i träningen och om vart jag behöver lägga krutet framöver. Protokollet med poängen och domarens kommentarer skulle bli min guide. Men herregud jag som var så övertygad om att vi skulle ligga åtminstone i nederkant av förstapris!

Självklart känner jag en press. Jag skryter jämt, ja det vet ju ni som följer bloggen, om att shapingen är så överlägsen träningsmetod, om att det minsann inte är så svårt att träna en husky, om att lydnaden går så bra och är nästan helt klar. Att gå ut från lydnadsplanen med ett protokoll på 140 poäng, ja det kändes lite som en kalldusch.

Jag får helt enkelt rannsaka mig själv. Vad hände? Har jag helt misstagit mig om vår nivå? Har jag överskattat oss så brutalt? Det saknades liksom tjugo poäng för att ens vara i närheten av ett förstapris. Jag tror jag kände mig rätt så tagen efter det. Rätt så nedslagen. Rätt så hopplös.

Så nu frågar jag mig; vad gick fel? Vart rasade poängen bort? Del efter del har jag gått igenom momenten i huvudet och på protokollet. Vad gjorde vi dåligt? Vad behöver vi träna mer på? Och om jag tänker på längre sikt; hur vill jag själv att det ska se ut? Ställandet till exempel kunde jag inte önskat mig ett bättre. Det var verkligen helt perfekt. Domaren och jag var inte överens och det kan jag acceptera. Jag skulle inte gjort det annorlunda om jag fick drömma.

Platsliggandet var Issen så gudomligt duktig. Jag upptäckte senare på kvällen att han har kraftig klåda på ryggen. När jag ser på filmen såhär i efterhand ser jag hur han gång på gång kastar bak huvudet av irritation men snabbt fokuserar på sin uppgift igen. Han kämpar hela tiden för att ligga kvar och titta på mig. Till slut kastar han sig bak på rygg och rullar sig och lika snabbt ligger han stilla på sin plats igen. Det gick så snabbt att det knappt syns på filmen. Inom loppet av en sekund skulle jag tro. Sedan ligger han kvar resten av platsen, om än fortfarande mycket irriterad. För mig, bevisar det återigen vilken otrolig vilja Issen har att göra saker bra.

Tandvisningen kändes jättebra. Han försökte inte ens backa, han hade en skön attityd fram till domaren och var i allmänhet på mycket bra humör. Linförigheten var värre. Någonstans strax därinnan tappade jag Issens förväntansfulla ivriga ögon. Jag tror det var uppvärmningen. Eller så var det miljön. När vi stod där och skulle påbörja linförigheten, var Issen i en annan värld. Han brukar vara det när jag känner stress, press eller nervositet.

Han gick kanonfint så länge vi gick rakt fram utan att någonting hände. En av våra absolut största styrkor är just Issens position. Han håller den mycket precist, utan att jag behöver göra någonting alls. Men varje halt och varje sväng, tappade vi kontakten för en kort stund. Tillräckligt kort för att det skulle bli slarvigt. Jag tror det har att göra med kommenderingen. Issen ser sig omkring litegrann för varje rop. Lyckligtvis är kommendering ganska lätt att träna mer på.

Språngmarschen gick som förtjänat. Issen gjorde det bättre än han gjort på den lilla träning vi haft och höll sig faktiskt vid min sida om än långt fram. Jag kommer ihåg hur jag kände att kopplet hängde där vi sprang, det var en skön känsla att Issen var kvar med mig. När det var dags för helt om halt, var vi redan framme vid startplatsen och Issen började lukta på träplattan som markerade den. Han tappade helt bort mig. Det är väl förtjänat, jag vet att det är en svaghet i vårt fria följ, att Issen tror att det är över när någonting förändras i miljön runtomkring. Det är precis samma sak om vi går från nyklippt till veckogammalt gräs eller om vi kommer nära skogsbrynet - då slutar Issen jobba.

Läggandet gick inte alls. Jag får äta upp den tiden jag lagt på ställandet på senaste, det hade inte skadat om jag ibland lagt in något läggande. Det känns lyckligtvis inte som något stort problem, Issen skiljer klockrent på kommandona under baklängesmarsch men jag har slarvat med repetitionerna i vanlig position.

Inkallningen var jättefin. Som vanligt, tittade Issen bort när jag skulle ropa men han kom direkt med en fin och härlig fart. Han gjorde också en väldigt bra ingång, snabbare än vanligt. Men vad hände sen? Han stannade upp och tittade mot publiken. Jag blev väldigt överraskad, ja nästan så jag inte kunde förstå det. Det tog en stund innan han "kom tillbaka" till utgångsställningen igen.

Ställandet, som jag skrev förut, var klockrent. Det märktes tydligt att vi lagt mycket energi på det. Det var rakt och omedelbart, han stod helt still och väntade ända till jag gav kommando. Då avvaktade jag ändå lite extra med kommandot för att testa honom mot tävlingsledarens kommendering. Ja, ställandet var nog höjdpunkten på dagen.

Vid apporteringen fick Issen för sig att det var belöningsdags. Jag får faktiskt ta på mig skulden en del för det här. Jag behöver träna på att bete mig tävlingsmässigt även mellan momenten. Gång på gång lämnar jag utgångsställningen utan minsta förvarning och traskar iväg på ett helt annat sätt än jag borde. Så även innan apporteringen. Issen är som fäst med en gummisnodd från buren, han vill ha sin belöning nu. Nej jag kallar in igen och vi gör apporteringen. Det är första gången Issen släpper en apportbock och jag är inte överraskad. Varför har jag aldrig tränat på att räcka fram en apportbock som någon annan hund just gripit? Det blir bakläxa.

Hoppet över hinder är jag jättenöjd med. Issen svarar direkt på kommando och hoppar fint, men vårt gamla problem med tacklingarna gör comeback. Ett tydligt exempel på varför det är så otroligt viktigt att jobba fram beteendet korrekt relativt snabbt. Under miljöpåverkan och flera moment i följd, avslöjas slarvig träning omedelbart. Så även för oss.

Vi förtjänade vår poäng. Vi har många brister i träningen. Men nu när jag så uttömmande ändå erkänt mina känslor, så har jag en behållning. Vi fick en dålig poäng, men vi har en bra grund. Det finns detaljer vi behöver utveckla ännu mer men tyngdpunkten ska definitivt ligga på tävlingsträning. Hade Issen och jag varit avslappnade hade vi sluppit många surt förlorade poäng. Inte minst under fria följet. Avslappning är inte någonting som kommer automatiskt. Det behöver tränas. Och det ska vi göra.

Men ändå känns de där tiorna långt bort... Och här kommer någonting annat med i bilden. Jag har en surt förvärvad egenskap att.....ja, att ha väldigt höga krav på mig själv. Ni brukar påminna mig om det när jag skriver sådana här inlägg. Min ambition i lydnaden är att komma upp i eliten. Det är många delar av våra moment idag som inte håller för det. Både detaljmässigt och som helhet. Det är också tyvärr vissa delar som jag lärt in galet. Jag har gått för långsamt fram, med konsekvensen att ett ofärdigt beteende har blivit befäst.

Det finns en hel del att jobba med, helt enkelt. Lyckligtvis tycker ju både jag och Issen att träningen är väldigt rolig och underhållande. Det känns skönt att ha lite utmaningar att bita i framöver. Vi kommer också att börja jobba mer fokuserat med tvåans moment. Jag vill bygga vidare och utveckla vår grund, både för att blanda in lite nytt och för att kunna jobba mycket mer med uthållighet och fokus sedan inför kommande klasser.

Jag blir inte klok på det här inlägget. Jag försöker hela tiden komma till en slutsats men kommer på mig själv att hamna i en massa uppmuntran hela tiden. Det är ju fantastiskt intressant, i synnerhet eftersom min slutsats går ut på att jag går och dras med en gammal egenskap att tycka att jag är dålig. Nu verkar jag aldrig komma till den slutsatsen i mina resonemang, då jag uppenbarligen hela tiden envisas med att istället sätta nya mål, tänka framåt och se utmaningar istället för hinder. Så nu ger jag upp och ger vika för min nya trevliga egenskap, att peppa mig själv istället för att hänga upp mig i gammal mossig dålig självkänsla. Så det så. Godnatt.