Säsongsstart...nästan

Idag blir det ett kort lydnadspass på klubben, årets första... Lite kallt om fingrarna men va fasen ;)

Platsligg igen

Nu börjar vi närma oss platsliggningskursen och det är hög tid att avverka resterande fjorton kreativa platsligg! Men nu behöver jag hjälp... Har du någon rolig platsliggningsutmaning? Dela den här så jag får lite nötter att knäcka! :)

Apportering - ja tack!

Idag har det hänt!!

Ps. Råkade ha Kapten Röd på i bakgrunden, min obligatoriska morgonmusik för en bra start :)

Mot nya höjder

Diva är väldigt nyfiken på nya träningssakerna.

Idag kom den sista och bästa julklappen på posten! Ett fullpackat paket från Jami hundsport med allt vi behöver för att börja jobba på allvar med de högre klasserna i lydnad. Äntligen!

Lämna saker i handen

Issen har inga problem att hålla fast föremål, nästan oavsett vad som händer runtomkring. Att lämna apporten är inget problem, han håller fast medan jag sträcker fram handen, när jag greppar den och ända till jag ber honom släppa. Men vi har en annan brist i vår träning.

Issen lämnar inte saker till mig aktivt. Alltså jag har aldrig lärt honom att det lönar sig att lägga saker i min hand. Han hämtar gärna saker och kommer tillbaka till mig. Men jag får alltid själv ta de sista stegen fram till honom, räcka fram handen och plocka saken ur munnen på honom.

Han släpper gärna, det är aldrig något problem, föremål är inte så mycket värda att han vill behålla dem för sig själv. Men jag skulle gärna vilja träna honom att älska att komma hela vägen fram och verkligen trycka sakerna in i min hand!

Så nu har vi börjat. Det finns ju flera olika saker som är bra att han kan innan själva beteendet är klart. Några av förutsättningarna är att han kan hålla föremål i munnen, att han kan röra sig med dem och att han gillar att vara i närheten av mig med dem i munnen. Dessa saker kan han redan.

Men så var det ju själva detta tryckande. Jag vill ju att han inte bara plikttroget ska lämna föremål i min hand, men jag vill att han aktivt ska söka upp min hand och verkligen älska att trycka dit föremålen!

Issen kan hålla fast hårt även när det ligger roligare
leksaker i närheten. Foto: Emmeli Orrefjord

Så nu har vi börjat jobba med att han först ska trycka sin nos i min hand utan att ha något föremål i munnen. Jag vill att han ska trycka ivrigt och ordentligt, nästan så min hand trycks bakåt. För att klicka rätt, tittar jag på hans nos. Det blir liksom en liten bulle på nosen när han trycker till ordentligt! Jag försöker vara noggrann att klicka när han bara trycker med nosen.

Eftersom vi jobbat mycket med munarbete, är det lätt att han missförstår mig och tror han ska göra någonting med munnen. Jag klickar aldrig när han använder tungan eller tänderna och så småningom klickar jag inte heller om han har munnen öppen. Det ska bli så tydligt som möjligt att det är nosen som ska trycka i handen. Annars är ju risken att han, när han kommer med föremålet, släpper det för att jobba med munnen mot handen.

För att utveckla det vidare, låter jag honom söka upp min hand i olika vinklar och nivåer samt från olika avstånd och i olika fart. Nu har vi kommit så långt att vi har gjort några nostryckningar med föremål i munnen. Det är svårt för Issen. Plötsligt ska han koppla ihop två beteenden som han inte tidigare har utfört samtidigt. Både hålla föremålet och trycka nosen i handen. Först var det väldigt svårt. Han blev passiv och började vänta. Sedan började han bjuda på "sitt vackert" med föremålet i munnen och då förstod jag att vi skulle kunna komma vidare. Jag började jobba mycket i rörelse, då han brukar bli lite ivrigare och mer impulsiv då, och vips kom det; nosdutten med föremålet i munnen!

Men vi jobbar vidare. Det blir några fler pass med bara nostryckningar, för att höja värdet för dem ännu mer. Jag vill att han ska vara helt galen i dem! Parallellt jobbar vi med föremålen, gripande, plockande från marken och avsluta med nostryckningar. Ännu ett praktiskt beteende är på gång att utvecklas, som jag kommer ha nytta av i vår framtida träning!

Ps. Om ni tittar på Issens öga på övre bilden, ser ni att vi redan är på god väg till att han älskar nostryckandet helt galet! :)

Pip

Den senaste tiden har det kommit sig att Issen har börjat pipa helt förskräckligt. Där kommer ljud i alla möjliga situationer; hungrig, törstig, kissnödig men också ivrig i allmänhet och förväntansfull på lydnadsplanen i synnerhet. Inte särskilt önskvärt, om ni frågar mig... Visst kan det hända att vi har uppmuntrat honom förr i tiden, det är ju lite gulligt med huskysarna när de pratar och det är inte så ofta det händer. Nu är det dock inte lika gulligt längre, att vakna av hummel-hummel klockan sex på morgonen.

Värst är det ändå på lydnadsplanen och särskilt när jag ska shapa någonting. Det är på något sjukt sätt som om att jag har lyckats få fram frustrationen men inte det fokus som krävs hos Issen för att utveckla sitt beteende. Det blev extra tydligt för mig när vi tränade på balanskudden. Jag klickade upp Issen ett par gånger där han klev upp med alla tassarna. Så tog vi en liten paus och det blev dags igen. Jag klickade för att han tog upp framtassarna men väntade sedan för att han skulle gå upp med baktassarna också. Då hamnade Issen i frustrationsläge big time.

Istället för att hantera sin frustration så som man gärna önskar att en shapad hund ska göra och utveckla beteendet vidare, fick Issen fnatt. Han började hoppa med tassarna på kudden, studsa som en boll i luften, fick för sig att han skulle hoppa upp på fåtöljen och allt möjligt. Samtidigt som han pratar och piper i ett. Där och då insåg jag att vi har en jättestor brist i vår träning. Issen är inte klickerklok. Eller shapinglugn. Eller vad man vill kalla det. Hans frustration blir inte konstruktiv utan låser honom. Och det är min träning som gjort honom sådan.

Ju mer jag klickertränar, desto mer respekt får jag för metoden. Förut var jag sådan som menade att alla hundar kan klickertränas och det menar jag väl ännu. Men jag funderar mer och mer över hur lämpligt det är att shapa en hund när man inte riktigt har koll på redskapet man har i handen. Jag inser alltmer hur viktigt det är att hela tiden hålla en balans. Balans mellan aktivt och passivt, frustration och fokus, kontakt och självständighet och en miljon andra saker. Det är så skarpt träningsredskap att det lätt kan försvåra saker i längden.

Det är lite som att ha en pendel i gungning. Man måste putta på när pendeln gungar i rätt riktning, annars är det risk att den slår runt. Och rätt riktning är alltid in mot mitten, mot balans. Det är så sjukt lätt att i all iver utveckla ett beteende i en viss riktning utan att tänka på vad som är det motsatta beteendet och att det är lika viktigt. Jag har varit så glad att Issen är en "het" hund och jag gillar sådant, så jag har ju inte velat träna på ett sådant sätt som tar ner honom i energinivå. Nu har jag istället en hund som piper för jämnan.

Så vi jobbar vidare med pipet. Jag är stenhård och nolltolerant. Men det är en utmaning. Issen låter i regel just precis när han tar i som mest i sitt arbete. Det är vid de allra snabbaste ställandena, bästa läggandena, snyggaste ingångarna och så vidare. Jag vågar inte ge en felsignal i en sådan situation, för hur vet jag att Issen förstår att det var ljudet jag inte gillade? Han kan ju mycket väl få för sig att det var hans insats i momentet som blev fel. Det vore ju väldigt trist.

Nej, istället har jag funderat över vad jag kan göra, som kostar honom mycket utan att såra honom så väldigt. Jag testade att bara bli helt passiv när han pep, men han fortsatte bara att arbeta precis som om det var en del av träningen. Det var svårt att hitta någonting där jag faktiskt tydligt lämnar träningssituationen för en kort stund. Men så!

Det finns en sak som gör mig fullständigt ointressant för hundarna. Det är när jag sitter med telefonen. De vet mycket väl att jag är i min egen värld då och inte kommer att uppmärksamma dem. Så jag har numera telefonen i beredskap på träningen. Så snart Issen piper, tar jag upp telefonen och låtsas knappa lite. Några sekunder bara. Issen har varit tyst vid samtliga efterföljande försök. Jag tolkar det som att detta är ett bra sätt att jobba för stunden iallafall. Men som sagt, med skarpa metoder krävs mycket variation för att inte bli låst. Så jag behöver nog hitta några andra kreativa saker. Som att kanske börja prata med någon, öppna datorn eller kolla på teven.

Jag märker också att arbetet med tempoväxlingar har stor effekt på Issens ljud. Det blir mer konkret i de snabba bytena mellan aktiva och passiva beteenden. Där ska det också bli roligt att se vidare vart vi tar vägen!

På och av

En sak som jag fick med mig hem från tävlingsträningsclinicen hos Maria Brandel, var att jobba mycket mer med tempoväxlingar. Alltså att hunden ska kunna gå från en lugn aktivitet (läs: moment) till en aktiv aktivitet och vice versa. Issen har väldigt svårt för det. Han är liksom antingen i superactionshaping-mode eller i förstenat omvänt lockande-mode. Ett exempel är att han har väldigt svårt att göra ett snabbt läggande i platsliggningen ifall vi får vänta länge innan vi blir kommenderade.

Jag har funderat på om detta beror på huskyns egenskaper. Vem sjutton var det som pratade om olika rasers minne? Det var sjukt intressant iallafall. Det kan mycket väl ha varit Curt Blixt. Jo, att de olika hundraserna har minnen som är anpassade till deras arbetsuppgifter. Till exempel att en bc snabbt kan lämna ett tidigare givet kommando för att övergå i ett nytt, då det är till fördel i vallningen. Jag har inte tänkt på det någonting djupare, mer än att jag har funderat på hur huskyns minne kan vara konstruerat.

En hund som ska dra släde timme efter timme, backe upp och backe ner, i tät skog och över öppna vidder. Hur fungerar en sådan hunds minne? Jag kan på sätt och vis föreställa mig att det lönar sig med ett rejält långtidsminne. Någon måste ju hitta hem igen! Nu kan man väl tvista om huruvida våra hundar har det sinne som huskyn hade för hundra år sedan. Men min tro är att våra svenska hundar ändå har en god portion av de gamla instinkterna kvar. Ni som kör långdistans, vad säger ni?

Ja jag vet inte om jag bara ursäktar mig. Issen har som sagt svårt att växla mellan på och av. Antingen är det på och då är det rejält på. Eller så är det av, och då är det rejält av! Jag har aldrig jobbat särskilt aktivt med just den här växlingen så det står på min lista över saker att göra nu under vintervilan. Och idag började vi.

Vi lekte med en kamptrasa, växlade med ett annat föremål, tränade snabba intensiva gripanden. Så höll jag undan leksakerna och tränade några byten i fjärren; sitt och ligg. Första gångerna kom där rejält med ljud, i synnerhet i bytet mellan ligg och sitt. Men så blandade jag in lite omvänt lockande för att hitta rätt mood och mycket riktigt. Vi fick till flera riktigt fina, intensiva men fokuserade byten.

På med leken igen och in med en växling. Den här gången ett platsligg. Trettio sekunder utan någon som helst störning. Och hunden ligger där blickstill. Kan det vara så enkelt att detta bara är en sån lek som Issen behöver fatta så kan han själv reglera intensiteten? Jag skulle inte bli sådär ruskigt överraskad faktiskt. Han är ju väldigt förtjust i omvänt lockande, det är hans favoritlek. Tänk om detta kan bli det!

Genom att i lek och enkla övningar växla mellan intensitet och lugnt fokus, lär sig hunden att hantera olika tempon tätt inpå varandra! Detta är helt uppenbart nyttigt för Issen att öva på. Och det har vi tänkt fortsätta med, både i smått och stort under vintern!

Avblåst

Idag åkte vi till Linköpings brukshundklubb för årets sista lydnadstävling. Issen var väldigt pigg redan på morgonen och det kändes fint. Jag hade tidigt bestämt mig för att avstå platsen, vi är inte överhuvudtaget mogna för att lägga den tävlingsmässigt, men resten av programmet är ju roligt att köra. Domaren var dessutom Anders Svensson, som jag har hört är noggrann i bedömingen. Det är fint att ha poäng från en sådan domare som riktlinje för momenten.

Vi fick startnummer två och hade hela klass två på oss för att värma upp. Först fick Issen kissa av sig, vi avklarade tandvisningen utan problem och sedan gick vi iväg till en annan plan, utrustade med boll och godis. Men Issen då... Issen ville inte alls jobba. Han sprang artigt efter bollen och tog en och annan godis, men han var i en annan värld. Precis som "förr i tiden" försvann han i periferit i högersvängarna, gick förbi mig i halterna och gjorde sina uppgifter i ultraslowmotion. Med jämna mellanrum stannade han upp fullständigt för att bara lyssna och titta på publik och andra hundar.

Det är ett så lustigt tillstånd Issen hamnar i när han blir berörd på det där sättet. Han gör det han ska, men han anstränger sig inte. Ett typiskt exempel är när jag säger "fot" och Issen hoppar upp på en bänk och är jättenöjd med sin insats. Han förstår att han ska jobba men lyssnar inte på vad jag egentligen säger eller gör. Han flyter på i sin egen lilla värld och bara det mest grundläggande av momenten sitter kvar.

Jag lyckades inte få in Issen i vår bubbla. Stundom sökte han fokus hos mig men det behövdes bara minsta ljud, rörelse eller vindpust med doft för att han skulle glida iväg igen. Jag gjorde enkla valp-fokusövningar och "titta där" men jag lyckades liksom aldrig få tillräcklig kontakt. Så jag strök oss till slut.

Att gå in på banan när Issen är på det där sättet, det är fullständigt värdelöst. Jag känner mig värdelös och frustrerad och han får bara en dålig upplevelse av tävling. Vi sket i allt, strök oss och åkte till Tinnerö eklandskap på promenad istället. Där var bara naturen och vi, helt kravlöst.

Det var viktigt för mig att stryka oss. Jag har tidigare brutit en tävling och jag har avstått ett platsligg. Sakta men säkert har jag faktiskt tagit kontroll över vår tävlingssituation. Mycket av min frustration och mitt tävlingsbeteende beror på att jag inte känt att jag har kunnat påverka situationen. Men det kan jag faktiskt. Och det har jag bevisat för mig själv. Jag är inte längre orolig för att anmäla mig till tävling och sen inse att vi inte är klara. Jag kan faktiskt styra en stor del av situationen själv och ta det i vår egen takt och utefter vår egen dagsform. Egocentriskt, kanske, men oerhört viktig känsla för mig att ha för att jag ska våga fortsätta tänka tävling med en hund som Issen.

Förmodligen blev det för mycket för Issen att komma till en främmande och aktiv tävlingsplats. Jag trodde nog att det skulle gå bättre nu när vi tävlat några gånger men han var inte mogen för det. Vi måste fortsätta med vår strategi att vara på tävlingsplatsen innan tävlingen börjat, så han får bekanta sig med platsen när det är lugnt där och sedan se hundar och människor dyka upp allteftersom. Det har fungerat jättefint senaste tävlingarna och vi får helt enkelt fortsätta på den vägen.

Jag har känt mig lite uppgiven med lydnaden sedan platsen börjat krångla så dant igen, men igår vaknade jag och kände ett nytt sug. Jag är ärligt talat rejält trött på klass ett momenten så nu har jag bestämt mig för att jobba mycket mer med grundträning och få bitar på plats, som vi saknar. Föremålsintresse, gripande, position, rutan, shapingklokhet och mycket mer. Balansövningar, kroppskontroll. Jag tror nog att många av dessa grunder kan hjälpa oss mycket med våra framtida svårigheter. Nu kommer ett välförtjänt jul- och leklov, helt enkelt!

Platsligg som på beställning

Det slog mig idag, att kurser har en tendens att dyka upp i vårt liv just när vi som allra mest behöver dem. Nu är inget undantag. Som på beställning hittade Rosemarie en heldag på temat platsligg, i februari. Det var inte mycket att diskutera, så nu är vi anmälda. Fram till dess, tänkte jag anta Eva-Maries utmaning om att utveckla någonting specifikt under trettio dagar. Kommande månaden kommer här presenteras trettio kreativa sätt att få ett bättre platsligg!

Metallapport, typ

Såhär kan man också apportera en gaffel! Eller hette det "född med silversked i mun"?

Platsligg extreme

Vid lekpark i centrum en lördag vid lunch.

Gårdagens tävling

 

Såhär i efterhand ger dig mig jävlar anamma att se att jag själv kunde gjort många saker bättre!
En utmaning till nästa gång :)

Min prins!

Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min lilla prins. Nu jäklar är vi på gång!

Ps. Det var jag som saktade ner i läggandet, inte Issen...

En snabbis

Vi åker förbi klubben en sväng på vägen hem och tränar igenom ettan ett sista varv innan tävlingen imorgon. Apporteringen känns fin trots, som vanligt, lite dålig momentprioritering...

Kura skymning

Jag älskar att börja träna i grannbyns ridhus om höstarna.  Det är som att gotta ner sig i en varm skön filt och bara nörda in totalt på små lydnadsdetaljer. Mmm!



Helhetsintrycket

En perfekt språngmarsch med helt rätt fokus och attityd! Dock i utställningsringen...

Igår blev jag ju överlycklig för att vi fick en nia på helhetsintrycket. För länge sedan när jag inte hade börjat med lydnaden, var jag på en tävling och tittade. Det var någon där som berättade lite för mig om hur poängen sattes. När vi kom till helhetsintrycket sa personen att där får man i princip alltid en tia.

Jag vet inte om det alltid brukar vara så, eller om det kanske har förändrats de senaste åren. På vår första officiella tävling fick vi en sexa på helhetsintrycket. Jag blev nästan chockad men ärligt talat, om jag hade varit domare hade jag också satt en låg poäng. Issen var inte alls med, ofokuserad och orolig, och jag var nog detsamma. Vi lyste inte direkt av glädje och samarbete.

Där och då bestämde jag mig för att helhetsintrycket skulle bli vår ledstjärna litegrann. Om vi får hög poäng på helhetsintrycket, ja det måste ju betyda att jag hanterar tävlingssituationen bra och Issen är avslappnad och glad. I Pinnarp, på vår andra officiella tävling, fick vi sju och en halv på helheten. Även här är jag överens med domaren. Issen var med, men inte fullt och inte helt så avslappnad och ivrig som han kan vara. I Vadstena kände jag att vi började hitta rutinerna, han var med mesta delen av programmet och mycket riktigt fick vi åtta och en halv poäng på helheten.

Igår på klubbmästerskapet, var jag lite försiktig med uppvärmningen. Jag ville att Issen skulle orka hålla glädjen genom hela programmet. Tävlingsledaren har han tidigare reagerat ganska starkt på, den tävlingen bröt vi efter läggandet. Vi värmde upp väldigt kort och jag räknade med att Issen skulle bli lite låg av tävlingssituationen. Men inte det...

Nej, Issen blev inte låg. Han reagerade på tävlingsledaren, avreagerade och sedan var han som ett fullblod som kommit åt havreförrådet. Han var helyvig! Istället för att sacka efter när han skulle kika på domare och publik, hamnade han före. Han trippade fram jämte mig, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, gled ut och kom tillbaka och var helt enkelt alldeles för het för ett fokuserat program.

Läggandet genomförde han jättefint. Av någon anledning tvekade jag lite, jag vågade nog inte lita fullt på honom. Vi fick ett rättvist neddrag för det. Inkallningen var fokuserad och fin, ingången djup om än sned. Tacklingarna verkar vara borta en gång för alla nu, bara jobba vidare med raka ingångar trots störning. Ställandet så lade han sig jättefint... Jag får bara äta upp det helt enkelt. Har tränat noggrannt på att växla mellan ställande och läggande för att få säkra kommandon, men de senaste två veckorna har träningen varit minimal. Tyvärr. Så det fick vi betala för.

Apporteringen var sådär, han spottade och jag blev återigen påmind om att jag måste bygga upp värdet för apporteringen betydligt mer. Gjorde om och han höll hårt fast. Hopp över hinder blev faktiskt riktigt bra, även där en djup ingång med det är nästan omöjligt att få raka sättanden när både belöning, störning och frestelser finns på ena sidan planen. Jag behöver utveckla störningsträningen mycket, mycket, mycket mer för att komma åt de där sneda. Det är kanske det allra viktigaste för oss just nu.

Jag försöker att inte rabbla så mycket tråkigt i bloggen såhär, men nu råkade jag visst göra det ändå... Det är mest för att jag ska ha en uppfattning själv och komma ihåg hur det gick. Jag har ju ingen film från den här tävlingen så det är svårt att gå på rent minne i framtiden när jag vill utvärdera träningen. Men vi slutade iallafall med en nia i helhetsintryck. Det kändes riktigt bra. För även om allt blev halvdant när Issen var alldeles för ivrig, så gav vi ett bra intryck tillsammans. Eller som det står i reglerna:

"Vid bedömning av helhetsintryck ska hänsyn tas till samarbetet mellan förare och hund såväl under som mellan momenten. Hänsyn skall även tas till ekipagets uppträdande mellan momenten."

Nu är vi anmälda till en officiell etta om två veckor. Jag har för en gångs skull lagt upp ett ordentligt träningsschema. Vi får väl se om det kan leda någonvart. Platsligget är centralt och där har jag en hög målsättning. Har ett inlägg på gång om just platsligg, denna nöt för oss förare. Men det kommer inte nu, för nu ska vi ut och dra!

Jippie!!!

Vi fick nio på helhetsintryck!!!

Lydnad

Nu har vi avklarat heat två i årets KM. Kan väl konstatera att vi fick ett välförtjänt resultat... Issen var alldeles för het och alla våra svagheter lyste. Jaja, jag får bakläxa - det är nödvändigt med kontinuerlig träning för att nå resultat.

Klubbkväll

Nu är det strax dags för allmänträning på klubben. På agendan för vår del står givetvis platsligg, men även att fortsätta jobba på högersvängarna, vändningar med störning och ingångar med störning. Om Issen är pigg kanske vi även kör lite ruta. Det skadar ju inte att tänka framåt också ibland!

New improved Issen

Jag har haft en känsla av att vår flitiga och breda miljöträning har gett frukt. Fotgående på stan, på olika nya platser, klubbar och med systematisk störning. Ja, det börjar faktiskt hända saker. Fokuset är ett helt annat, attityden likaså. Senaste veckan har jag lagt mer krut på precisionen i svängarna och där kan vi bli ännu bättre. Men i det stora hela börjar faktiskt våra moment likna någonting nu.

För några månader sedan kändes det som att vägen till tävling var lång. Vi fick som sagt jobba väldigt brett men bredden gör också att framgångarna låter sig vänta. Jag gillar själv hellre att lägga mycket energi på en särskild detalj under några dagar och få ett tydligt resultat. Så fungerar det dock inte med Issen och hans miljöberördhet. Den måste bara jobbas, jobbas och jobbas med. Jämt. Överallt.

Nu plötsligt står vi inför ett helt annat scenario. Idag tävlade vi i Vadstena. När jag ser på filmen såhär efteråt, får jag bekräftat att min känsla på plats stämde. Issen går jäkligt bra. Miljöfokuset behöver inte alls längre vara värst brett. Nej, nu börjar vi prata roliga detaljer! Ingångar och vändningar med störning är helt uppenbart högt på agendan framöver. Läggandet behöver få ännu högre värde, så högt att han för stunden glömmer omgivningen. Där finns mer att ge. Ställandet är så fint att jag får kårar! Han smäller tassarna i marken och blir ståendes som en staty.

Vi är på väg framåt. Det är bara små detaljer kvar. Ja, just det, förutom platsligget då. Det nollade vi. Lyckligtvis kan jag ta på mig all skuld för det. Jag har varit inkonsekvent och lagt honom slarvigt i andra situationer. I bakhuvudet har jag sagt åt mig själv att det inte är bra, men jag har inte tagit tag i saken. Nu får jag äta upp det. Bakläxa och jobba om igen. Fast är inte det en av tjusningarna med lydnaden?

Det viktigaste med dagens tävling är dock ingenting av ovanstående. Issen hade fin attityd, tappade lite i slutet av passet men hade ändå tillräckligt för att göra bra ifrån sig. Men den största skillnaden var jag själv. Min attityd. Jag hade en tydlig målsättning och bägge fötterna på jorden genom hela vårt program. Det kändes helt underbart! Ingen nervositet alls, faktiskt. Bara ett sug efter att få gå där på planen tillsammans med älsklingen som jag är så stolt över. Vi nollade platsen men en minut senare stod vi i tandvisningen och nollan var som bortblåst i både i tankar och känslor. Nya tag, vi har mer att ge! Jag tror jag börjar hitta rätt nu. Rätt attityd och trygghet på lydnadstävling!

Så; håll tillgodo!