Falskt alarm

Jag var så säker på att det var en början på löp i lördags, men ack vad jag gick bet. Inte en droppe blod har där kommit sedan den lilla bruna fläcken på pappret då. Så det är bara att konstatera att vi är tillbaka till väntans tider. Vilket på sätt och vis är ganska skönt, då vi inte längre riskerar att missa vår efterlängtade platsliggningskurs!

Gunne löper!

Idag har Gunne börjat löpa! Plötsligt ska alla bitar läggas på plats inför kommande parning. Det är inte utan att jag blir lite nervös och pirrig. Nu börjar det som vi har väntat på!

Det är nu det börjar...

Idag har Diva börjat löpa... Då är det bara att vänta in de andra!

Valpar på hemsidan

Nu är hemsidan uppdaterad med information om parningen :)

Att leva och att överleva

Igår blev det bestämt att det blir vi som själva tar en kull på Gunne i vår. Det var ett lite oväntat besked och jag var inställt på någonting helt annat, men det tog inte lång tid innan verkligheten kom ikapp mig. Och drömmarna, förståss.

Jag är en drömmare, så enkelt är det. När jag dagdrömmer om någonting, kan det spelas upp om och om igen som bilder i mitt huvud. För David, som lever med mig, är det nog inte alltid lätt. När dessa bilder spelas upp för mig, är jag fullständigt omedveten om tid och rum runtomkring mig. Det är ingen idé att försöka prata med mig, visa mig någonting eller knappt ens försöka få kontakt. Det blir som någon slags meditation, helt enkelt.

Häromdagen satt jag i bastun på gymmet, tillsammans med några äldre damer. De var bägge nyblivna pensionärer och pratade om hur viktigt det var att ta vara på livet. Två av deras bekanta hade gått bort precis i början av sin pension. Jag vet att det är klyschigt, var och varannan har väl numera "carpe diem" som väggord hemma. Men det senaste året har gett mig en ny, betydligt djupare, innebörd av de orden än vad några träbitar på en vägg kan ge.

När jag var yngre, var jag livrädd för döden. Alltså bara tanken på att någon kunde dö, gav mig sådan ångest att jag nästan blev paralyserad. Jag kunde krama Baby i timmar och gråta i hennes päls när jag, på samma sätt som ovan, ofrivilligt dagdrömde om att förlora henne. Det var extremt gripande för mig med tanken på att förlora någonting och jag plågades ofta av stark rädsla för det ögonblick när jag skulle bli tvingad att uppleva det i verkligheten.

Men i mina dagdrömmar spelades bara förlusten upp om och om igen. I mina dagdrömmar fick jag aldrig uppleva det som jag har upplevt nu, i verkligheten. Med Diva. Javisst, förlusten var fullständigt närvarande med alla de känslor som jag fasat för. Men jag hade aldrig gått vidare i drömmen så som jag kunde gå vidare i livet. När sorgen drabbade mig med all sin kraft i det verkliga livet, fick jag också uppleva vilken positiv kraft som finns där i allt det mörka.

Jag sörjde och grät, men till slut kunde jag torka tårarna och öppna ögonen inför en ny värld. Jag bar på smärtan inombords, men jag insåg också på något konstigt sätt att det var en del av livet. Såhär i efterhand har jag också insett vilken fin gåva jag har fått av sorgen och smärtan. Gåvan att överleva.

I mina drömmar fanns aldrig tanken på överlevnad. Men det gör den i verkligheten. Jag läste ett så otroligt fint citat i Sandras blogg häromdagen. "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have". Det är så sant. Många av er, älskade läsare, har tidigare skrivit till mig och undrat hur jag orkat. Det gjorde jag, och det skulle även ni göra. Men insikten att jag kunde överleva har gett mig mycket mer än så.

Imorse satt jag i vår fina nya sittsäck och filosoferade med David, om Gunne och valpar. Jag kände att jag behövde ta ett beslut. Ibland upplever jag bara att jag står inför ett vägskäl där jag har två val och jag måste ta något av dem för att kunna gå vidare. Imorse var ett sådant tillfälle.

Ena vägen var den säkra vägen. Att inte ta ut någonting i förskott, inte bygga en massa förhoppningar, inte längta eller drömma så mycket. Det är det säkraste sättet att slippa bli besviken eller kanske till och med krossad. I avel kan allt hända, det är liksom många bitar som ska falla på plats innan man kan få ett resultat att ta på. Den säkra vägen är att inte hoppas för mycket.

Andra vägen var längtans väg. Att vänta, hoppas och drömma om de små puppysarna. Att drömma om att smeka magen på en tjock Gunne och småprata med valpar som inte ens har kommit ut. Att uppleva en förlossning där nya liv får se världens ljus. Att se en mamma ömt vårda sina barn, se dem ivrigt dricka hennes mjölk och växa till små individer med egna viljor och önskan om äventyr. Att få lära känna dessa nya små liv, ge dem namn, kärlek och följa dem från deras första steg till deras sista.

Jag valde den andra vägen.

Det kanske låter korkat. I Östergötland säger man "på´t igen!". Men så länge jag vet att jag kan överleva bakslagen, de krossade drömmarna och sorg och smärta. Så länge jag vet att jag kan överleva, så tänker jag även leva. Och för mig är det inte att leva, när jag hela tiden går och försöker bromsa känslor och drömmar för säkerhets skull. För mig är det just att känna och drömma som är att leva!

Sorgen och smärtan över Divas sjukdom är nästan helt borta idag. Men den har lämnat ett spår efter sig. Förra årets motgångar i allt, har på något sätt gett mig förmågan att spontant uppskatta de små sakerna i livet. Jag tar ingenting för givet längre och jag ser att det kan tyckas låta tragiskt. Det är det inte. Det är precis tvärtom. Varje liten medgång, väntad eller ej, ger mig en glädje och fyller min kropp med värme. Det kan vara att smörgåsen faller med smöret upp. Att vakna en solig dag. Att tröjan hamnade rätt väg även fast det var mörkt när jag tog på den. Att det börjar ett bra teveprogram precis när jag råkar sätta mig i soffan.

Det är carpe diem. Sorgen har lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet. En del kallar det mindfullness. För mig har bägge begreppen alltid varit någonting som man medvetet behöver fokusera på. Men jag har fått det lättare än så. Sorgen har gett mig förmågan att spontant njuta av nuet. Det kan ingen ta ifrån mig. I slutänden blev det djupa mörkret ett ännu starkare ljus.

Så nu har jag valt att längta efter valpar. Helt galet mycket. Jag känner ingen oro, inget "tänk om". Jag vet att vad som än händer så kommer jag att överleva. Och fram till dess så tänker jag faktiskt njuta. Och blogga förståss. Punkt.

Lax i stora lass

Nu har hundarna fått sitt morgonvatten. Om ett par timmar åker vi till Lillehals för att tävlingsträna med Linda och Silent! Det ska bli så roligt att äntligen få se hur det ser ut där ute, Linda har pratat så varmt om naturen. Det ligger nere vid Vättern och ganska isolerat från omgivningen. Dessutom är det en bra stund sedan vi åkte iväg och tränade sist. Vi håller på att renovera ett rum och alla resor till soptippen har gjort att min bil varit burlös i en dryg månad. Men nu ska vi äntligen iväg igen!

Jag har börjat varva Gunnes mat nu. Hon har börjat få lax på morgnarna, varvat med annat köttfoder ibland för omväxlingens skull. Tanken är att få upp en bra rutin med extra matning så att hon kan lägga på sig lite hull inför dräktigheten. Gunne är en väldigt tunn hund, när vi ögonlyste vägde jag henne till sexton och ett halvt kilo. Inte mycket för världen! För att jämföra så väger Diva tjugoen...

Så lite hull skadar alltså inte. Förra året gav jag laxblandad mat till vår lånehund, Busan, och hon lade på sig ett fint hull av det. Gunne verkar gilla fisken och glufsar i sig ordentligt. Hon har lite asperger med maten, Gunne. Det måste liksom ske på rätt sätt, rätt tid och i rätt miljö. Jag försöker tänja lite på gränserna då och då och ibland funkar det, ibland inte. Det kanske inte går att träna, men det är lite intressant att testa iallafall!

Nu stiger solen upp och lyser i mina ögon. Jag ska inte sitta här längre, det blir en stund med kameran i trädgården innan vi åker iväg. Det är helt ljuvligt att vara hemma, vakna till en ny dag och se solen klättra sig upp bakom trädtopparna. Idag verkar vi också kunna bli klar med det mesta i vårt renoveringsprojekt så vi kan flytta in i rummet. Det ska bli skönt att få lite ordning på livet igen!

Tillbaka till Strömsholm

Nils, Lena och Gunne. Det var Nils som räddade Divas liv för snart ett år sedan.

I måndags var vi på Valla djurklinik för att ögonlysa Gunne. Tanken är att hon ska få valpar till våren, antingen hos oss eller hos Ylwa. Eftersom hon är tremänning med Diva, ville vi försäkra oss om att hon inte bär på några konstiga anlag eller sjukdomar som inte ska avlas på.

Sagt och gjort. David åkte in med Gunne och ögonlysningen var ingen komplicerad affär. Men veterinären tyckte hon såg någonting konstigt i kanten av näthinnan ändå, någonting hon aldrig sett förut... Utan att få något besked, blev det en remiss till Strömsholm. Gissa om tankarna flög i huvudet efter det...

Så igår morse infann vi oss på Strömsholms regiondjursjukhus igen. Det börjar kännas som att jag kan köra dit i sömnen, så många gånger har vi varit där. Kanske tio-femton gånger senaste året. Jag trivs ändå där, även om det många gånger har varit väldigt känslomässigt laddade upplevelser just där. Gunne skötte sig exemplariskt och väntade tålmodigt på sin tur medan vi kelade lite.

Så var det dags. Domedagen? För att förklara dramatiken så ska jag bara lite kort berätta om berg-och-dalbanan vi kryssat oss igenom senaste två åren.

När jag skulle köpa valp för två år sedan, var tanken att jag skulle skaffa en stamtik. Alltså en tik som man bygger all sin avel på. Den tik som så småningom ska vara mormors mormor till alla mina finaste duktigaste hundar. Jag tittade massor på olika kombinationer men fastnade till slut för en särskild parning. Följde dräktigheten med iver, ultraljudet sade minst fyra valpar och jag var tredje i kön. Det såg ljust ut.

Jag glömmer aldrig den tidiga morgonen jag vaknade av ett sms. "Första valpen fastnade, bägge valparna dog...". Jag blev helt knäckt. Det blev ingen valp alls, inte en enda, i min efterlängtade kull. Jag sörjde, bestämde mig för att vara utan valp men så i sista stund kom jag fram till att jag skulle besöka mitt andrahandsalternativ. Divas kull. Det var faktiskt hundar från väldigt fina och duktiga linjer. Så kom det sig att jag faktiskt köpte Diva. Jag fick min stamtik till slut.

Men så efter ett år blev Diva sjuk. Återigen krossades mina drömmar. Alla drömmar. Jag hade levt ett år tillsammans med den lilla krabaten och jag var väldigt nöjd med hennes utveckling. Hon hade liksom allt jag kunde önska, både som draghund och arbetshund i övrigt. Jag fick lära mig mycket, som jag redan har berättat om, men drömmen om en stamtik var borta.

Vi fick Divas mamma som kompensation. Kinoo. En välrutinerad draghund med en underbar mentalitet. Sakta började där tanken växa. Kanske vi skulle kunna ta en kull på henne, med en helt annan hane, och få någonting att gå vidare på därifrån? Allt vi lärt oss dittills bekräftade att det skulle gå bra, att inte generna skulle bli fel den här gången. Men så blev vi anmälda och efter många rådgivningar med SKK tog vi till slut beslutet att inte avla på Kinoo. Den gamla linjen skulle dö ut.

Kvar hade vi Gunne. Självklart var planen redan från början att vi skulle avla på henne, men inte så tidigt. Det kanske låter desperat, att vi hela tiden själva vill avla, men verkligheten är sådan att när man jobbar med hundspann finns där begränsat med pengar i förhållande till hur många hundar man behöver. Vi kommer att behöva två nya valpar det närmaste året för att hålla spannet vid liv. Det är tjugo tusen kronor som ska hostas upp. Om man inte själv avlar.

Så i det här läget var vi nu, igår morse när vi stod på Strömsholm och skulle ögonlysa Gunne igen. Av våra sex hundar finns det en enda som möjlighen kan gå till avel. Det är Gunne. Nu är vi inte desperata så. Hon är som sagt en jätteduktig hund. Hon tillhör den lilla klick av svenska Siberian Huskies som är både draghundchampion och utställningschampion. Klart vi ska avla på henne. Om hon är frisk i ögonen...

I salen fanns både Lena som hade ögonlyst Gunne på Valla, Nils som tog hand om Diva när hon blev sjuk och Maria som vi har träffat med Diva för länge sedan. De är Strömsholms experter, helt enkelt, och några av sveriges duktigaste ögonspecialister. På sätt och vis kändes det skönt att ha dem där, bara för att få ett klart och tydligt svar av någon som faktiskt kan sin sak.

Nils kikade och sade direkt att där fanns både ludd och korvar i kanterna av Gunnes näthinnor. Jag är ingen expert, men jag kan föreställa mig ungefär hur det såg ut. De turades om att titta noggrannt, hämtade en tjock bok och började bläddra, tog fram kamera och fotograferade. Det verkade vara väldigt intressant helt enkelt. Så fick vi beskedet.

Gunne har små cystor i kanten på näthinnan och dessutom några veck. Det blev en väldigt uppståndelse för att de aldrig tidigare sett detta på just den här typen av ögon och det var extremt sällsynt att man kunde fotografera det. Men på Gunne gick det att fotografera och jag är inte jätteöverraskad. Gunne har verkligen världens största ögon! Så det var lite som att de fann en skatt när vi stod där på bordet och lyste till höger och vänster. De blev helt exalterade, specialisterna!

Det var lite roligt faktiskt, när vi stod där. Maria sade att Gunne var en så himla duktig hund som bara stod där helt stilla medan alla tittade på henne med lampor i ögonen. Hon stod verkligen helt still och tyst. Nils svarade snabbt: "Ja, men det är alla hennes hundar!". Jag blev varm och stolt i kroppen. Mina duktiga voffsar. Det är klart det värmer extra när en specialist faktiskt kommer ihåg de stunder man delat.

På en stor whiteboard i rummet, hängde bilden som jag skickade in på Diva, om ni kommer ihåg? Ett tackkort till dem alla men i synnerhet till Nils. Han berättade att de hängt upp kortet och visade till andra hussar och mattar som förtvivlat fått beskedet att deras hund är blind. De kunde då berätta att livet som blind hund inte alls behöver vara särskilt tråkigt eller dåligt. Nej, att det faktiskt kan fungera riktigt bra. Det gör mig nästan rörd till tårar, att Diva kan vara med och stötta och hjälpa andra som hamnar i den mardröm vi har gått igenom.

Men nu var det ju Gunne som stod där och blev ögonlyst och fotograferad. De höll på säkert en halvtimme, bläddrade i boken och pratade språk som jag inte riktigt förstod. Med jämna mellanrum förklarade de för mig på svenska vad de diskuterade. Så blev vi till slut färdiga och jag fick den slutliga förklaringen; Det är ingenting onormalt, varken med cystor eller veck. Det är helt normalt för en hund som har några år på nacken. Det är ingenting som är varken ärftligt eller farligt, det kommer aldrig att påverka synen och kommer inte att sprida sig.

Gissa om jag pustade ut? Efter dessa år av upprepade motgångar känns det som att kanske karman börjar rinna tillbaka till oss igen. Gunne är ögonlyst helt utan anmärkning, hon har jättefina ögon och absolut inga fel. Och nu har hon dessutom bidragit till att hjälpa veterinärerna lära sig ännu mer om hur ögon kan se ut inuti! Jag är så stolt och glad. Jag kommer nog alltid att ögonlysa mina hundar framöver, just för att dra mitt strå till stacken i kampen mot och forskningen om ögonsjukdomar.

Så nu har vi fått ett klartecken. Ögonen är bra. Då avvaktar vi bara löp och beslut om parning. Både jag och Ylwa vet vilka hanar vi vill para med, och när löpet kommer beslutar vi vem som tar kullen. Sen ska vi såklart gå igenom en massa fler saker innan vi faktiskt står där med våra älskade lurviga små. Men så mycket mer otur kan man väl inte ha? Jag tycker faktiskt vi förtjänar lite flyt nu, att äntligen få lite smått tillskott till flocken. Vår andra, och kanske tredje, valp <3

Krossade drömmar

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. I vårt fall har det den senaste tiden ofta påmint sig. Att hålla på med djur är en ständig överraskning. Man umgås med naturens nycker och påhitt dygnet runt. Efter att vi blev anmälda kontaktade jag även Kennelklubben för att få ett utlåtande från dem. Hade inte tänkt på det tidigare, att man kan rådfråga dem, men nu fick jag chansen. I ett kort mail beskrev jag situationen och undrade huruvida de skulle ha några invändningar mot parningen. Det tog en vecka, men igår fick vi svar. Det var ett sakligt och tydligt mail:

"De generella rekommendationerna vid okänd arvgång är att inte avla på sjuk hund, inte göra om kombinationen som gett sjuk avkomma och vara försiktig när det gäller kullsyskon till sjuk hund.

Rekommendationen i detta fall är att inte använda tiken som lämnat två valpar med VKH-liknande sjukdom vidare i avel. Sjukdomen är allvarlig och eftersom den förekommer särskilt i vissa raser är den sannolikt ärftlig. Vi kan däremot inte förutsäga hur Disciplinnämnden (DN) skulle bedöma ett ärende där hon använts vidare i avel, dvs om DN skulle anse det strida mot Grundreglerna."

Kennelklubben avråder alltså från avel på Kinoo. Det är första gången någon professionell tar det ställningstagandet, hittills har vi haft alla på vår sida. Men jag har också bestämt mig sedan långt tidigare att om någon sakkunnig skulle avråda oss från avel, ska vi inte avla.

Det är klart vi skulle kunna anmäla oss själva till Disciplinnämnden för att se hur de bedömer ärendet. Men om Kennelklubbens experter avråder från avel så är det inte utan orsak. Jag har starka egna skäl att avla på Kinoo men inte så starka att jag prioriterar dem framför Kinoos, valparnas och rasens hälsa.

Så det blir inga Yabasta-valpar i höst. Beslutet känns rätt, men jag känner självklart så mycket mer. Det är en stor sorg, hela historien. Jag såg väldigt mycket fram emot att ha små puppysar här hemma för första gången. Men det är inte så farligt egentligen. Förr eller senare kommer vi ha det ändå. Nej, den största sorgen är att förlora någonting som jag letat efter så länge. 

När jag hittade Diva för ett par år sedan, var tanken att hon skulle bli min stamtik. Hon har (jag vet att jag tjatar om det!) en extraordinärt modig och tuff mentalitet. När Diva blev sjuk fick vi Kinoo, Divas mamma. Ju mer vi tänkte på det, desto mer ökade viljan att få mer av den härliga skalle som dessa hundar har. Vi bestämde oss för att ta en kull på Kinoo. Och nu blir det alltså inte så.

Jag vet att jag har låst mig i den här enda linjen. Det är bara det att jag vet att jag aldrig kommer att träffa en husky med den skallen igen. En hund med en extrem dragvilja men samtidigt en otrolig lust att söka kontakt med människor, ett föremålsintresse och ett extraordinärt stort mod. Och nu har vi förlorat allt detta. Det är den största sorgen för mig.

I midsommar ska vi bygga klart hundgårdarna. Vi kommer ha tre stora fina gårdar med plats för sju hundar. Men just nu känns det väldigt långt borta, att ha någonting mer än fem.... Men trots allt vemod och trots sorgen som vi går och bär på just nu, upprepar sig en melodi i min hjärna gång på gång. "Stick upp, gör en sväng, passera". Jag vet att det låter helt sjukt men nästan varje motgång jag möter så kommer denna låt till mig. Ta dig tid att lyssna på den, den är väldigt klok. Du hittar den här.

Anmäld

Igår kväll när jag kom hem från jobbet låg där ett brev från länsstyrelsen. Jag tänkte först att de kanske ville komma och besöka oss för att se hur hundarna har det, men förstod snabbt att så inte var fallet. Länsstyrelsen har nämligen fått in en anmälan om att vi bedriver avel på ett sätt som inte är tillåtet enligt djurskyddslagen. Lyckligtvis hade de även skickat med en folder om vilka bestämmelser som gäller för hundar. Där står att hunden inte får användas i avel om den bland annat bär på eller kan antas bära på vissa sjukdomsanlag.

Jag kan inte annat än erkänna mig skyldig. Ni som följer bloggen och har läst på vår hemsida, vet att vi planerat att para Kinoo. Blinda Divas mamma. Vi vet att hon bär på ett anlag som kan göra valpar blinda. Jag gör ingen hemlighet av det. Jag tycker det är viktigt att vara öppen och ärlig. Men parningen är heller inte någonting ogenomtänkt. Jag har rådfrågat diverse professionella människor om detta. Alla har ett entydigt svar; det ska inte vara något problem att avla på henne så länge jag inte parar henne med Divas pappa.

Ärligt talat så blev jag varken rädd eller upprörd när jag förstod innebörden i brevet. Jag har rådfrågat många om den här parningen, men inte tänkt på att djurskyddsbestämmelserna skulle kunna ha invändningar. Okunnigt nog räknade jag med att de bara jobbar med konkreta saker som storlek på hundgårdar och annat som gör att hundarna mår bra. Så jag är glad och tacksam att det här händer nu. Länsstyrelsen har möjlighet att utreda huruvida jag får eller inte får avla på Kinoo, i god tid innan det är dags för parning.

Jag har för avsikt att följa länsstyrelsens rekommendationer. Det finns ingen orsak att gå emot det. Det enda som känns tråkigt är att någon anmält direkt till dem, istället för att först kontakta mig och berätta att jag kanske bryter mot reglerna. Då hade jag själv kunnat ringa länsstyrelsen och rådfråga, istället för som nu när de kontaktar mig för att jag har blivit anmäld. Men gjort är gjort. Jag ångrar oavsett inte att jag varit öppen om allt detta, även om anmälaren hänvisat till min blogg som underlag.

Jag pratade med en mycket trevlig och insatt djurskyddsinspektör som både förklarade och lyssnade på vad jag hade att säga. Hon var i första hand noggrann med att ta reda på att jag inte planerar avel på en sjuk hund. Det tycker jag är bra. Sjuka hundar ska absolut inte avlas på. Sedan frågade hon hur jag tänkt kring aveln på Kinoo. Tydligen så är det veterinärernas utlåtande som väger allra tyngst, när de sade att jag kan avla på Kinoo om jag bara inte väljer samma hane igen.

Så nästa steg i denna process är att få ett skriftligt utlåtande från Strömsholm. Att de inte avråder från avel på Kinoo, förbehållet att vi väljer en annan hane. Det ska bli fint att höra vad länsveterinärenheten kommer fram till. Ifall de beslutar att avel inte är lämpligt får vi helt enkelt tänka om. Och om de beslutar att avel är okej, kan jag lägga ännu en professionalitet till listan över dem som menar att denna parning inte är till nackdel vare sig för ras eller individer.

Återstår att se om någon kan komma på fler ställen att vända sig för att stoppa parningen. SKK kanske har invändningar? Det borde i så fall vara att vi bryter mot RAS. Jag är inte oresonlig och tänker inte låta min vilja och mina okunskaper överrösta dem som faktiskt är professionella. Men än så länge har jag faktiskt haft dem på min sida.

En liten risk - en stor vinst

Jag fick frågan här för ett tag sedan, varför jag har valt att försöka ta en till kull på Kinoo. Vi kommer nämligen göra det till hösten. För det första så uppskattar jag jättemycket att direkt få den frågan, istället för att folk snackar och spekulerar bakom ryggen. Det rör mig inte speciellt mycket, detta med skitsnack, däremot blir jag imponerad när främmande människor faktiskt vågar fråga mig sådana ärliga saker rakt ut!

Hursomhelst. Kinoo är mamma till Diva. Blinda Diva. Dawn, som är Divas syster, har samma ögonproblem. Men än så länge har hon kvar synen på sitt ena öga. Det är alltså stor sannolikhet att ögonproblemen ligger i generna. Trots allt detta, har jag tänkt ta en kull till på Kinoo.

Varför? Jag förstår att det vid blotta tanken kan verka fullständigt orimligt och korkat. Det kan nog även verka impulsivt och ogenomtänkt. Det kan verka känslomässigt och desperat.

Hade du frågat mig för ett halvår sedan, hade jag sagt att jag aldrig kommer att avla. Att bara de bästa hundarna ska avlas på för att hela tiden förbättra en ras. Att jag själv aldrig skulle kunna sälja en valp eller riskera någon av mina hundar för att få några fler. Jag hade ingen koll egentligen, men det var så jag kände och det kändes naturligt.

Så gick jag uppfödarutbildningen. Lägligt nog pågick den exakt den helgen som Diva blev blind. Jag ska inte skriva om allt jag lärde mig där, för det har jag redan gjort i ett tidigare inlägg. Summa sumarum var det två saker som avgjorde att jag bestämde mig för att själv börja med avel och att avla på Kinoo. Dels att David Selin sade såhär: Hunden är ett djur som lever i vårt samhälle. För att den ska få det så bra som möjligt, är det viktigt att den blir omtyckt. Det finns alldeles för få som avlar på egenskapen att charma människor. Det är kanske den viktigaste egenskapen någonsin för våra hundar idag!

Jag vet att det låter skitkorkat. Jag vet att det låter som att man kan para i princip vilken hund som helst, bara för att den är gullig. Jag har många gånger suckat djupt över annonserna på blocket där hundägare efterlyser någon att para sin hund med "för att den är så himla fin". Vem i hela friden tycker inte att ens egen hund är den finaste i världen? Men jag tror David menar någonting annat.

En hund som inte kan kommunicera med människor, eller är (ursäkta) riktigt ful, kommer få det mycket tuffare i livet än en hund som gärna kelar och umgås med människor. Oavsett vart den hamnar, om det inte är i en hundgård med en stor flock andra hundar, så kommer den hela tiden att vara marginaliserad av de allra flesta i samhället. Hunden är ett domesticerat djur och så som vi lever med dem här i Sverige, är faktiskt den sociala egenskapen otroligt värdefull för att en hund ska få det bra.

Den andra orsaken var att David berättade hur naturen gör för att hålla en art så frisk och sund som möjligt. I naturen är det nämligen aldrig de extrema som fortplantar sig. Det är mainstreamdjuren. Jag har skrivit mer om det i ovan nämnda inlägg så jag går inte in djupare på det här. Mer än att dra slutsatsen att avel som enbart utgår från elitdjur, ökar risken för att få negativa defekter i samma grad som man får positiva effekter. Mainstream är bäst.

Det är inte bara det. Självklart ska man inte avla på sjuka hundar. Men om vi skulle gallra ut alla hundar ur avel som bär på anlag för någon sjukdom, då skjuter vi oss själva i ryggen. Avelsurvalet minskar och inaveln ökar. I slutänden leder det ambitiösa avelsarbetet bara till ännu mer sjukdomar. Även detta har jag skrivit mer om i tidigare inlägg.

Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Hon drar, är uthållig och relativt snabb. Hon är inte snabbast men helt klart duglig. Hon har en bra stark exteriör, kanske lite tung, kanske lite kort överarm. Men helt klart duglig.

Så, Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Inte dålig och inte elit. Hon är alltså ett helt okej avelsmaterial. Men frågan kvarstår; hon bär på ett ruskigt snuskigt anlag att få valpar som tappar synen innan två års ålder.

Det finns några fakta som har gett mig anledning att tro att Kinoos anlag inte kommer att gå vidare i nästa kull. För det första rådfrågade jag specialistveterinärerna på Strömsholm om avel. De sade att jag givetvis inte ska avla på Diva (det kommer för övrigt aldrig att komma på fråga!) och inte göra om samma kombination av avelsdjur igen. Alltså inte para Kinoo med Divas pappa igen. I övrigt är sjukdomen så extremt sällsynt (3-5 huskies om året) att risken är liksom microskopisk att det skulle ske i en annan kombination. Det är i princip samma risk som att vad som helst annat dyker upp i vilken som helst annan kombination.

En annan sak som ger mig anledning att tro att den här parningen skulle bli annorlunda, handlar om inavel. Kinoo har ganska tät inavel på vissa ställen i stamtavlan. Det har Divas pappa också.  Genom sådan slags avel, dubbleras lätt dåliga anlag och det ökar sannolikheten för att det blir sjuka hundar i längden. Det kan alltså vara en orsak till att Divas sjukdom slog till just här och just nu. Med en annan hane, från helt andra linjer, bör risken vara precis noll.

Den tredje anledningen som gör att jag vågar riskera att para Kinoo, är rena fakta. Kinoo har nämligen tre kullar. Ur de två andra kullarna, som nu är fullvuxna, har nämligen samtliga valpar synen kvar. De två kullarna är med två helt andra hanar. Den aveln har själv bekräftat ovanstående vetenskap.

Så, nu har jag förklarat varför Kinoo är helt okej avelsmaterial och hur i hela friden jag vågar avla på henne. Men jag har fortfarande inte förklarat varför jag jag vill ha valpar på just henne.

Det finns en egenskap som Kinoo har, och ger, som är väldigt värdefull för mig. Det är den mentala biten. Ni som har följt Divas utveckling från att hon blev blind, vet nog redan vad jag pratar om. Det handlar om en anpassningsförmåga och ett mod. En förmåga att ta livet med en klackspark och definitivt en förmåga att charma människor.

När Diva blev blind, började jag leta efter hundar som liknar Kinoo och Diva i mentalitet. Jag ville ha mer av den biten. Jag ringde på en kull och var ärligt intresserad, men det var svårt att få en uppfattning om hur hundarnas mentalitet när jag själv aldrig träffat eller sett dem. Så plötsligt frågade jag mig själv: När jag har exakt det jag är ute efter här hemma i mitt eget hus, varför inte använda det? 

På den vägen är det. Visst är jag medveten om att folk kommer snacka. Men jag vet också att veterinärer, genetiker och forskare vet vad de pratar om. Deras ord väger tyngre. Jag vet också att jag är ärlig om detta. Jag kommer inte mörka läget för någon valpköpare och jag är öppen om mina tankar. Brenda, Divas uppfödare, har stöttat mig genom allt det här med Diva. Hon har heller inte mörkat problemen utan hela tiden varit öppen om vad som hänt hennes valpar. Jag har uppskattat det enormt mycket och hennes stöd har varit ovärderligt. Hon är en förebild för mig.

Så det blir förhoppningsvis en kull små pigga modiga kelgrisar till hösten. Förhoppningsvis får de vara friska (från alla möjliga sjukdomar) och bli duktiga draghundar som kan förgylla våra vintrar framöver. Förhoppningsvis kommer de att charma människorna omkring sig och göra oss lyckliga. Och ge oss ett gott skratt då och då!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Vecka 8, 9, 10 och 11; Genetik och flockliv, silikon och frustration

Jag försöker samla fokus och tänka tillbaka på de fyra senaste veckorna. Det har hänt jättemycket och finns många tankar att bena ut. Samtidigt känns skallen helt tom. På ett oplanerat sätt har det kommit sig att jag har tillbringat ett par helger hemma, helt ledig. I vanliga fall är det riktigt skönt, jag njuter av att kunna tillbringa tiden med hundarna och få lite smått pyssel hemma gjort. Men inte nu...

Det handlar på något sätt om koncentrationsförmåga. Jag har haft så sjukt svårt att fokusera helt enkelt. Svårt att fokusera, svårt att existera i nuet och svårt att njuta av livet. Det har varit lätt att gå igenom processen med Divas blindhet på ett rationellt sätt. Nu börjar jag undra om jag hunnit med, känslomässigt. För visst är det en slags sorg, att dagarna känns grå även om solen skiner?

Det handlar om andra saker också. Vårt liv har förändrats ganska snabbt på ganska kort tid. Två nya hundar, dragträningen har lyfts till en helt ny nivå, tävlingsmöjligheter. Samtidigt är det ett annat ansvar, tillvaron blir mer rutinmässig och allt ska hinnas med oavsett korta eller långa arbetsdagar. Hundlivet har blivit hårdare, helt enkelt. Att gå och lägga sig efter en lång arbetsdag innefattar numera även att vänta på att hundmaten ska svälla, plocka skit, byta vatten, ut med hundar i trädgården, in med dem igen och ut med nästa omgång, in i hundgården, matning och sista kvällsrastningen. Kvällskel i soffan blir många kvällar istället utbytt mot en kort klappstund i hundgården.

Det formar sig en tanke i huvudet som jag har lite svårt att få grepp om. Den kommer från ett frö som sattes när jag var på en uppfödarutbildning, och oroa dig inte, det kommer sjukt mycket mer om den lite längre ner i inlägget. Jo. Jag har slädhundar. Mina hundar uppskattar jättemycket när de får lite privat tid och träning med mig. Men i hur stor grad är de beroende av den för att vara lyckliga? Jag tror inte det är på samma sätt som med till exempel en sällskapshund eller vallhund.

Nu ska jag våga tänka en tanke öppet, som jag inte har någon aning om hur den kommer att spinna vidare. Kan det vara så med mina hundar att de är superlyckliga bara de får umgås med varandra och får en berikad tillvaro? Att agility, lydnad och annat som jag sysslar med inte är livsnödvändig för dem, utan snarare är ett nöje för min del? Det finns en anledning att jag funderar på detta och anledningen är avgörande för hur vår framtida flock kommer att se ut.

Mina hundar börjar bli gamla. Jag känner, i allt detta känslomässiga kaos, att jag är i en brytningspunkt. De senaste åren har jag gått igenom samma process om och om igen. Varje vinter drömmer jag om en större flock och varje sommar är jag glad att jag inte har så många hundar för då hinner jag träna dem ordentligt i annat än drag. Men det här året har någonting hänt. Mina känslor har förändrats.

Kanske det beror på att jag har fått fler hundar nu. Jag har fått smaka på dragträning i större mått, med hundar som älskar att jobba. Jag har fått anpassa mitt liv efter att plötsligt älska fem hundar istället för tre. Och det har ju faktiskt fungerat rätt så bra! Samtidigt, och nu ska sanningen upp på bordet, så känner jag mig ibland otillräcklig. En del dagar går jag och lägger mig med känslan att inte ha gett mina hundar det jag tycker de förtjänar. Det är därför jag nu ställer mig frågan. Kan mina hundar vara lyckliga även om jag inte tränar annat än drag med dem?

Jag är förmodligen väldigt otydlig och kaosig just nu. Hela mitt resonemang grundar sig i en insikt. Om jag vill fortsätta träna och tävla med ett spann, måste jag skaffa fler hundar inom kort. Det är därför jag står och väger till höger och vänster. Jag måste ta ett beslut om vad det är jag vill, för en ganska lång tid framöver.

Om jag skaffar fler hundar, måste jag släppa mina gamla ideal bakom mig. En av dessa är att jag också vill träna någonting annat än drag, på ett seriöst plan, med alla mina hundar. Det har jag delvis redan släppt och kanske det är därför som dessa nya dörrar öppnat sig för mig. Ett annat ideal är att var och en av mina hundar ska få en stunds aktivering varje dag. En promenad, shaping eller annan träning. Detta är viktigare för mig än den förstnämnda seriösa träningen. Jag vill att var och en av mina hundar ska få göra någonting speciellt varje dag. Och det är därför jag frågar mig hur stort värde som finns i flockliv och berikning. Kan det bli så att jag känner att mina hundar har fått sin dagliga värdefulla stund enbart genom berikning och flockliv? I så fall är problemet löst.

Det finns många fler faktorer som spelar in och väger åt det ena hållet eller det andra. Så det är lika bra jag börjar grubbla över dem direkt.

En hund är en hund...

Jag har hört det sägas många gånger, att en hund är en hund, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av vad det innebär. Innebörden har för mig dels varit typ att man inte klär ut en hund för skojs skull. Dels har det legat någon slags underton i det, ungefär som "en hund kommer aldrig bli lika värdefull som en människa". Men nu har jag börjat inse på allvar vad det betyder.

Hundarna är en annan art än oss människor. Därmed givetvis inte sagt att de är mindre värda. De har haft sina uppgifter i livet och ekosystemet precis som vi. Det som har varit unikt för hundarna, jämfört med de allra flesta andra arter här på vår jord, är att de har valt att leva tillsammans med människan. Inte för att de är människor, inte för att de vill vara människor, utan för att de haft den möjligheten, de egenskaperna som krävs och att vi har valt att ta emot dem.

Men de är fortfarande hundar. De har sina behov, precis som vi har våra. Det är sådant som jag pratar om när jag skriver berikning. De har behov som de behöver få utlopp för, de behöver få göra sånt som hundar gör bäst - och mest! Det kan vara att jaga, gräva, lösa problem, leka, äta, tvätta sig, röra på sig och bilda familj. Vidare, beroende på ras; kela, valla, dra, vakta, springa och mycket mer.

Får våra hundar det, i sitt vardagliga liv med oss? Med raska rastningsrundor runt kvarteret, mat serverad i en skål samt lite kel i soffan. Vad har vi för ansvar, vi som har bundit en individ av denna art till vårt liv? Hundar har, trots att de valt att leva med oss, andra behov och intressen än vad vi har. Jag tror tyvärr inte att alla nyblivna hundägare förstår detta. Kanske det är därför sådana människor som Caesar Millan kan bli så stora. Av någon anledning blir hundägare överraskade av att få höra att deras hundar behöver rastning och aktivering.

Men det är inte bara just detta, att en hund måste få vara hund. Jag tror också att vi har en förmåga att göra livet svårt för oss genom att tolka våra hundar hela tiden. "Hon blir så lessen när hon inte får ligga i soffan", "Han har varit sur på mig hela dagen för att han inte fick den där korven i morse", "Han försöker klättra i rang nu - han morrade när jag skulle ta hans mat från honom".

Hundar är precis som vi människor i ett avseende. De gör vad som lönar sig. Den som säger att vi människor gör saker utan att få någonting tillbaka kan jag lova att ljuger. Det finns alltid någon vinning i det vi gör. Det blir bara mer abstrakt, eftersom vi ibland jagar sånna saker som ära, sympati, medkänsla, respekt och annat. Sådant som inte går att ta på.

Hundar gör det de gör av två anledningar. Antingen att det är deras naturliga sätt att bete sig. Eller att det lönar sig. En hund som visar sina ledsna ögon när hon inte får komma upp i soffan, gör det inte därför att hon blir ledsen. Hundar är klokare än så. Dels blir de inte ledsna för de är kloka nog att gilla läget som det är. Dels lär de sig blixtsnabbt att om de tittar med just de ledsna hundögonen, så får de plötsligt lov att ligga i mjuka soffan.

En hund går inte och är sur. Motgångar är en naturlig, och jag är övertygad om att det även är en nödvändig, del av deras liv. Först kanske de kämpar en stund för att övervinna motgången, men sedan rycker den på axlarna och går vidare. Återigen tycker jag det är fantastiskt klokt. Vi skulle kunna lära oss mycket av våra fyrbenta vänner.

Slutligen så ska vi vara medvetna om att vi är människor. Om inte vi väljer att sätta oss in i, och lära oss, våra hundars språk, så kommer vi att tolka språket antingen på ett människosätt eller på ett fördomsfullt sätt. En hund som morrar säger inget annat än "lämna mig ifred". När i hela friden skulle vi ge oss på, trycka ner, kuva en familjemedlem som ville vara ifred? Och när i hela friden skulle vi säga om den familjemedlemmen att den försöker klättra i rang?

Nej, hundarna har valt att leva med oss. Men jag undrar ibland om vi har förtjänat den trofastheten. De är experter på att läsa vårt kroppsspråk, att lära sig av oss och anpassa sig till vårt samhälle. Trots det envisas vi med att vända bort blicken från deras behov, deras önskemål och deras språk. Eller så envisas vi med att skuldbelägga oss själva när vi tror att våra hundar är sura, ledsna, besvikna och annat. Men nej, de är alldeles för kloka för det.

Tillbaka till framtiden

Sådär. Nu krokar jag upp den röda tråden igen. Jag frågar mig; vad är det mina hundar vill ha i sitt liv? Hos oss är det inte längre så att hundarna lever i en familj. Nej, det är snarare vi människor som lever i en flock.

Det finns några basic saker som jag är övertygad om att mina hundar vill ha. De vill ha trygghet i sin tillvaro. Kanske är detta en av de viktigaste anledningarna till att hundarna en gång i tiden valde att leva med människor. Det är mitt ansvar att se till att inte tvinga ihop de av mina hundar som inte är trygga med varandra. Inte heller tvinga dem umgås med andra hundar som de inte litar på. De skulle själva aldrig välja att leva så.

Mina hundar vill också ha mat. I olika omfattning och förmodligen även på olika sätt. Issen vill helst ha så mycket mat som möjligt, så snabbt som möjligt. Baby ville förut ha en utmaning för att äta ordentligt. Hon behövde få jobba till sig maten. Lite som en jakt, en utmaning, problemlösning.

De behöver få jaga. De har en utpräglad jaktlust. Jag är så glad att vi har en trädgård full av möss. Det är ingen tvivel om att det är tillfredsställande för våra små vänner. De kan vara ute och nosa, gräva och knapra på möss i timmar. Men även spår och drag tillfredsställer delar av jaktlusten. För många hundar är just spårandet det allra roligaste som finns.

De behöver varandra och de behöver mig. Det är i olika omfattning. Iss är extremt beroende av uppmärksamhet och kanske till och med även träning. Han är nog den enda av mina hundar som uppenbart mår dåligt om han inte får jobba med mig med regelbundna mellanrum. Kinoo är också mycket beroende av uppmärksamhet. Hon är mer sällskapshund än de andra.

Baby och Gunne är rätt så lika. De är okomplicerade på ett sådant sätt. De tycker om att pyssla på för sig själva, tränger sig aldrig på någon annan men är gärna nyfikna på vad som händer. Diva är en ensamvarg, kan leka ibland men tycker bäst om att hålla sig på sin egen kant.

Jag tror det är de grundläggande behoven som mina hundar har. Ja, förutom motion då. Bortsett från Issen, så skulle nog samtliga nöja sig hur bra som helst med ett liv i trädgården, med promenader då och då och ett spår ibland. Jag vill av någon anledning inte riktigt acceptera det ännu. Men all annan träning än draget, är nog i huvudsak mer för min skull än deras.

Nu är det inte så enkelt. Vi är ju två parter i hund-människa relationen. Det handlar ju också om vad jag själv har för behov. Jag vet inte om jag vågar fråga mig.... Varför har jag hund? Vad ska jag svara på det? Kanske det är för att jag alltid tyckt om djur. Den kärlek jag ger, får jag mångfaldigt tillbaka. Det är en okomplicerad relation, hundar är alltid ärliga och visar samtidigt alltid respekt för mig och mina behov. De får mig att skratta, att vara ute och njuta naturen, att känna mig älskad och oumbärlig. Jag får bry mig om, ta hand om, pyssla med dem. De låter mig uppleva en helt annan värld än den mänskliga, men har också gjort att jag fått många människovänner för livet.

Utan att tänka på det, har jag nog också svarat på frågan vad mina behov är i den här relationen. Jag behöver bekräftelse, jag behöver känna mig behövd och samtidigt känna att jag vårdar mina kära. Och det är det här som kanske egentligen i slutänden avgör hur många hundar jag kan ha. För mig är det jätteviktigt att känna att jag har haft en stund med var och en av mina hundar varje dag. Både för deras skull och för min egen. Det är där som den verkliga tidsbegränsningen ligger.

Ett steg vidare

Nu är det oundvikligt att komma in på detta med uppfödarutbildningen. För några helger sedan gick jag nämligen på Hundia och HUNDutbildningsgruppens utbildning under namnet "Naturlig uppfödning". Mitt intresse hade egentligen i grund och botten ingenting med uppfödning att göra, utan jag fick så kraftig mersmak efter föreläsningen om rang så jag kunde inte låta bli. Alltid är det någonting man lär sig!

Nu blev det inte så enkelt. Jag har uppenbarligen en tendens att ryckas med väldigt i dessa föreläsningar. Det beror nog främst på två saker. Dels att de till stor del bygger på ren forskning och dels att den forskningen säger saker som faller mig själv väldigt bra i smaken.

Mina förväntningar på kursen var alltså att jag hoppades lära mig mer om hundars beteende. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att den inte alls handlade värst mycket om beteenden i sig, inte om hundars kommunikation i alla fall. Den handlade dels om hur djur i allmänhet, och hundar i synnerhet, själva bevarar sin art. Dels om hur hundar i det vilda lever tillsammans i flock.

Jag ska försöka förklara utan att bli alldeles för långrandig. Det jag berättar nu är det som satt djupast spår i min skalle och som jag behöver grubbla lite kring för att själv förstå det. Journalisten i mig frågar sig alltid varifrån fakta kommer. Därför ska jag försöka härleda så mycket som möjligt så alla korten ligger tydligt på bordet.

Djur i naturen… Om vi tittar på de arter som finns i naturen, kan man säga att det väldigt sällan finns avvikelser. Om du ställer tio rävar jämte varandra, kommer de förmodligen i stort sett vara likadana, både i färg, kroppsform och lynne. Vad jag känner till, finns det inga utbredda ärftliga sjukdomar hos rävar. Det är inte vanligt med blinda rävar, rävar med höftfel, rävar med epilepsi eller annat. Vi människor har inte haft någonting med rävarnas fortplantning att göra. Vi varken röntgar, dna-testar eller sätter avelsspärrar. De förökar sig helt fritt och är ändå fria från sjukdomar. Hur kommer det sig?

Annat är det med våra hundar. De finns verkligen i precis alla storlekar, färger, former… Vi säger att vi har avlat fram de olika raserna, men föreläsaren David Selin menar att det inte riktigt är sant. Det handlar nämligen bland annat om människans förmåga att gilla det avvikande.

Om du har en kull med sex valpar, där fem är vita och en är svart, så kommer förmodligen de allra flesta valpköparna känna sig utvald av, och älska, den svarta valpen. Det finns en anledning att husky-ovana människor med största säkerhet utbrister ”ååååh den har ju BLÅ ögon!!” när du är ute och går med din goding. Det avvikande är attraktivt i våra ögon.

På så sätt har vi, nästan så länge som vi samlevt med hundar, fastnat för och valt ut de avvikande. Har vi hittat två avvikare som påminner om varandra och som vi tycker är gulliga, har vi avlat vidare på dem. En tredje liknande individ blandas in i nästa led och efter några generationer har vi en ras. Det kan vara avvikelser i färg, form eller personliga egenskaper. Nu, minst femton tusen år senare, har vi över tre hundra slags hundraser bara i Sverige. Raser som är helt olika varandra på många sätt. Så olika att en raskunnig människa kan säga direkt vilken ras en individ hör till.

Men varför har naturen inte gjort så? Varför finns det inte tre hundra typer av rävar? Nej, för att så länge läget är stabilt och livet är sig likt, ser naturen till att de medelmåttiga rävarna är dem som förökar sig och lever vidare. Först vid naturkatastrofer eller andra slags kriser, kan det hända att en avvikare är den som överlever och bygger stammen vidare. Allt som oftast slutar det dock med att stammen dör ut ändå som en följd av inavel, då det är för få individer som överlever. (1)

Jag skriver att ”naturen ser till”. Det är så himla abstrakt men vad betyder det egentligen? Jo, det finns en rad säkerhetssystem som finns för att förhindra spridning av sjukdomar och genetiska defekter (mutationer). Alla sätt jag nu känner till, baseras i grund och botten på att förhindra inavel.

Det är nämligen så att våra kära hundar har tusentals genpar i sina anlag. I många av dessa genpar, har den ena eller andra av generna anlag för diverse olika skumma saker. Men så länge det är anlag, gör de ingen skada på individen i sig.

Men om man nu parar en hund med anlag för något djävulskap, med en hund som av någon anledning bär på samma anlag för något djävulskap, ja då kan plötsligt två gener med samma djävulska anlag slås ihop. Hokus pokus simsalabim. Vi har fått ett problem! Kennelklubben avråder av denna anledning från helsyskonparningar och mor-son eller far-dotterparningar. (2) I programmet "LatHunden", varnar genetikern Per-Erik Sundström för att avel ända ner till kusinnivå är skadligt för en hundstam.

Jag försöker tänka mig hur detta skulle se ut om jag omsätter det i praktiken. Jag har fått en hund med en (förmodligen) genetisk sjukdom och jag vill gärna slippa det igen. Vad ska jag undvika? Och vad får det för konsekvenser? Jag har kollat stamtavlor från diverse olika linjer, med tanken att avstå från hundar med många kusin/halvsyskonparningar i sig. Det är inte lätt, kan jag säga… Och jag vet heller inte om det är RÄTT. De gamla linjerna som jag gillar bäst, är gamla och bibehållna just genom linjeavel. Vad det får för konsekvenser i längden, och om/hur man kan undvika problem i framtiden, anar jag inte.

Nu tror jag inte att det är så himla enkelt. Naturen gör lite som den vill. Men jag tycker det är synd att vi, i vårt sätt att avla, går emot naturens egna förmåga att hålla sig frisk.

Apropå frisk måste jag nu plötsligt dra ett sidospår. Det handlar om sjukdomar. Det blir vanligare och vanligare att uppfödare ögonlyser och höftledsröntgar sina hundar. Jag har tyckt det har varit klokt, så man vet att man inte avlar vidare på individer med anlag för sjukdomar. Men nu har jag börjat fundera… Hur många sjukdomar finns inte i våra hundars anlag? I stort sett alla våra hundraser är olika för att vi har linjeavlat på individer som liknar varandra. Det skulle vara mycket konstigt om där inte fanns diverse sjukdomar i våra hundars anlag.

Vad händer då om vi tar bort hundar ur avel, för att de har anlag för sjukdom? Jo, antalet hundar som kan avlas på minskar. Beroende på rasens storlek och hur mycket inavlad den redan är, kommer risken för inavel att öka när man tar bort hundar ur avel. Konsekvensen blir att andelen sjukdomar istället ÖKAR i rasen. Såhär skriver den finske professorn S. Paatsama: "Jag önskar att man i sin iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel." (3)

Nu kanske det låter som att jag tycker man ska avla på vilka sjukdomar som helst. Men man ska inte avla på sjukdomar. Det är jätteviktigt att göra skillnad på en sjuk hund och en hund med en sjukdom i generna. En sjuk hund ska givetvis inte gå till avel! Den har ju dubbla sjukdomsgener! Men om vi ska börja plocka bort hundar ur avel för att de har anlag för sjukdom tror jag vi skjuter oss själva i ryggen. Däremot ska vi givetvis göra vad vi kan för att anlagen inte ska dubblas. Och inte heller för det, behöver vi testa våra hundar…

Säkerhetssystemen

Ja, nu ska vi tillbaka till säkerhetssystemen. Naturen har nämligen en rad säkerhetsåtgärder för att djuren inte ska råka inavla sig och sprida sjukdomar inom arten. Jag ska försöka sammanfatta de jag har lärt mig om, lite kort.

För det första så känner djuren, eller snarare honorna, på doften om de är för nära släkt med en hane. Många har nog varit med om att åka med den höglöpande tiken till den utvalda hanen, men att tiken nobbar honom totalt och vill ha en annan. Det handlar om dessa dofter. (4) När vi planerar avel och får fram en inavelsprocent på en parning, måste vi tänka på att det är en rent statistisk uträkning. Den säger ingenting om hur det i verkligheten blir. Varje hund har olika gener från sin mor och far och även i en enda kull valpar kan individerna skilja sig mycket från varandra. Det är positivt! Det ger mångfald i rasen och minskar sannolikheten för att sjukdomar ökar. Det betyder också att syskonen, i verkligheten, kan ha olika grad av inavel sinsemellan. Nästa generation händer samma sak och nästa samma igen. På så sätt kan vi, när vi tittar på en andel procents inavel, ändå inte veta hur stor inavelsgraden är just på vår individ, på dens mor och far och så vidare. Men det vet hundarna. Eller tikarna, närmare bestämt.

Våra tikar känner på doften om en hane ligger för nära henne, genetiskt. Hon kommer avvisa honom. Men så finns här några förbehåll. Ju längre tiken kommer i sitt löp, desto mindre kräsen blir hon nämligen. Jag tror inte hon i första hand tänker på att få sina gener spridda, och jag vet inte om naturen driver henne till detta. Kanske hon bara blir desperat. Hursomhelst, när löpet gått så långt att det nästan är försent, ja då kommer hon att ta vilken hane som helst. Om det så är hennes egen bror eller far.

När tiken väl har parat sig, då sätter hennes kropp igång att jobba. För det första kommer hennes immunförsvar att angripa de spermier som är mest olika henne. De spermier som är tillräckligt lika tiken, simmar vidare och kommer till ägget. Där sker urvalet på motsatt sätt. Äggen släpper nämligen inte in de spermier som är mest lika henne! Naturen har valt mainstreamspermierna som får befrukta äggen och valparna blir till. (5)

Här finns ett litet problem. Eller två. För det första så om man linjeavlar för hårt, så blir variationen på spermier mycket mer begränsat. De spermier som till slut blir insläppta i äggen, skulle kanske inte blivit insläppta om det funnits bättre alternativ. För det andra så om man avlar på en gammal hane, kommer han släppa ifrån sig betydligt färre spermier än en ung hane. På så sätt minskar också urvalet och tikens ägg släpper igenom sämre spermier.

När väl äggen är befruktade och valparna börjar växa, finns här ännu ett säkerhetssystem. Om valparna, trots allt, är för olika tiken så kommer hennes immunförsvar att uppleva dem som ett främmande hot och stöta bort dem. Motsatt sak kan också hända. Om valparna är alltför lika tiken, genetiskt, kommer hennes kropp att efter 63 dagar inte uppleva valparna som ett hot. Immunförsvaret kommer inte att kämpa lika hårt för att bli av med dem och förlossningen kan bli svår. (6)

Nu har jag ingen alls egen erfarenhet av uppfödning. Jag har dessutom förstått att det här med avel kan vara ett väldigt känsligt ämne. Men jag vet också att jag har väldigt kloka människor runtomkring mig. Det skulle vara jätteintressant att höra av er som föder upp, vad ni har för erfarenheter. Går det till exempel att sätta samband med sena parningar (där tiken först sagt nej men sedan accepterar hanen) och problematiska födslar? Mellan gamla hanar och färre antal/mer sjuka valpar? Jag tror vi alla kan lära oss himla intressanta saker av detta!

Flocken och valparna

Även om jag säkerligen skulle kunna fördjupa mig i hundra år till på detta spännande ämne, ska vi hastigt förflytta oss vidare till nästa steg av utbildningen. Det handlade nämligen inte bara om hur naturen rent genetiskt fungerar för att undvika problem. Den handlade även om hundars naturliga sätt att leva tillsammans.

Jag tycker nu att ordet naturlig är ett himla krånglig begrepp i grund och botten. Det är lite som med ledarskap. Alla använder ordet, men det kan i slutänden betyda allt mellan himmel och jord. När David fortsatte föreläsningen om det naturliga sättet för hundar att leva tillsammans, var det med grund i hur vilda hundar lever idag. David har själv uppfödning av bland annat rasen Caanan dog. Han och hans fru har valt att låta hundarna leva i en så naturlig flockstruktur som möjligt. Det tyckte jag var väldigt intressant!

Jag beskriver inte närmare hur deras hundar lever, för det gör de själva så himla bra på sin hemsida. Men jag måste erkänna att jag är helt sjukt såld på det. På något sätt är det som att en massa poletter har trillat ner, bitar har fallit på plats och jag känner mig fullständigt rofylld i kroppen. Det är klart att det är så här jag vill att mina hundar ska leva!

Men det är inte bara det. Det är så som jag vill att mina nya flockmedlemmar ska växa upp! Jag har alltid velat att mina hundar ska vara lyckliga och jag har kämpat på allskaffens sätt för att ge dem ett bra liv. Vissa saker har varit mer effektiva och andra mindre. Att hitta en massa information om berikning i Hundsteg-Sannas blogg var ett roligt och givande genombrott, även om den berikningen i första hand baserades på mat. Men det stora genombrottet har nog ändå varit Diva.

Alltså att stå där och plötsligt ha en blind hund, det har nog förändrat mitt liv för alltid. Det var så många saker som plötsligt stod helt klart för mig. Mina egna intressen och behov hamnade helt i bakgrunden och jag frågade mig vad Diva egentligen ville. Det ögonblicket gjorde allt. Det var då som jag insåg till fullo vad det är för varelser som jag lever med, hur enkla önskemål de har i livet och hur mycket jag kan göra för dem. Det var då som jag förstod att jag bara är en del av deras dagliga behov och att jag själv förmodligen har mycket mindre värde för dem i slutänden, än vad andra mer grundläggande saker har.

Det kanske låter helknäppt att jag blev glad av den tanken, men såklart är det en lättnad för mig att veta att en hög med vedkubbar i hundgården kan vara mer värdefull för mina hundar än en timmes lydnadsträning. Min känsla av otillräcklighet har visat sig vara fullständigt onödig, jag kan släppa de kraven och istället träna för att ha roligt, när jag har tid och hundarna är sugna.

En sluten cirkel

Men nu var det ju valpar vi pratade om. När David Selin förklarade hur de håller sina hundar i familjer, där en hane hjälper tiken under dräktigheten och valptiden, hur de först är väldigt sparsamma med att störa valparna och sedan jobbar med berikning för att låta valparna utveckla sin balans, kroppskontroll, sitt luktsinne och tålighet. Ja, då kände jag bara en sak. Jag vill detta. Jag vill ha sådana valpar. Och jag vill föda upp dem själv, hemma, på det här sättet. Jag vill bli uppfödare.

Jag vet inte hur det gick till, att det kunde vara en så omvändande upplevelse att gå denna kursen. Som jag har sagt tidigare, har jag märkt att saker och ting hängt ihop, att allt hänt på rätt plats i mitt liv. Den här utbildningen gick jag samma helg som Diva fick åka till Strömsholm med sitt nyblinda öga. Jag har alltid tidigare känt motvilja inför egen uppfödning då det kan innebära stora risker och kontakt med döden. Jag har alltid varit väldigt rädd för döden, nämligen. Vad gör jag om en valp inte överlever, om det blir komplikationer, om någon blir sjuk, om tiken kastar fostren? Jag har inte velat uppleva det och den motviljan har varit tillräckligt stor för att inte ta riskerna.

Men Diva har lärt mig så mycket... Hon har visat mig att även en hårsmån från döden, klarade jag att behålla mitt lugn och prioritera någon annan före mig själv. Den upplevelsen, de tankarna jag hade och insikten om hur klar jag var i huvudet trots den oerhört hårda pressen och traumat jag upplevde, ja det lärde mig någonting om mig själv. Dessutom botade det fullständigt min rädsla för döden.

Mitt i uppfödarutbildningen hände allt detta. Jag kom hem från Strömsholm tidigt på söndag morgon, utan Diva och med vetskapen att jag kanske aldrig mer skulle få hem henne. Jag var trött och sliten, men ville ändå gå på utbildningen för att skingra tankarna och göra någonting annat än att oroligt vanka av och an hemma. Såhär i efterhand ser jag att jag var fullständigt färdiginställd för att ta emot de saker som jag sedan fick lära mig. Jag var nollad i skallen, orädd för döden och väldigt närvarande i mitt eget känsloliv.

Kanske det var därför som jag fick så starkt intryck och att allt plötsligt kändes så rätt med uppfödning. Det, i kombination med några fler insikter. Dels att jag plötsligt stod där utan tävlingsspann kommande två-tre tävlingssäsongerna. Ju längre jag väntar med att skaffa fler hundar, desto fler år kommer jag få vänta med att tävla. Dels att jag vill, och kan, ha fler hundar och gärna i par. Dels att det är en stor kostnad att införskaffa dessa om jag ska ha två åt gången. Ja, ett plus ett blev två. Kanske det blir en kull med valpar här nästa år då. Jag har två stycken oerhört fina tikar och såklart vore det ju korkat att inte använda dem. Så om du av en händelse känner dig väldigt förtjust i mina hundar, och tycker det verkar spännande med detta sätt att föda upp, så kanske det finns någon liten ullboll över till dig nästa vår.

Jag tror att även detta med familjelivet kan förändra hundarna på ett berikande sätt. Issen har uppenbart varit påverkad av tjejernas löp. Han har varit mer disträ, trött och ofokuserad än vanligt. Han har till och med stundom haft dålig aptit. Nu är han ju kastrerad så han har inte kunnat "göra någon nytta". Därmed inte sagt att han inte har påverkats, både fysiskt och psykiskt, av tjejernas löp.

Kinoo har flörtat stenhårt, till Issens stora förvirring. Ärkefienden är plötsligt väldigt inbjudande, vill leka och vara nära. Jag har haft dem separerade, åtminstone med galler, och det är nog Issen väldigt glad över. Kinoo har varit så sugen på honom, medan han själv försökt lugna henne.

Så var löpet över. Plötsligt började Issen passa på Kinoo. Jag har ingen aning om ifall detta faktiskt kan ha med familjelivet att göra. Issen, som vanligtvis springer upp och retar gallfeber på tjejerna i hundgården, har istället hållit sig i närheten på ett betydligt lugnare sätt. När jag hittade honom framför hundgården där han och Kinoo låg i princip tillsammans, slog det mig att han kanske mentalt håller på att bli pappa. Vem vet? Oavsett vilket, så är stämningen mellan Kinoo och Issen betydligt lugnare. Om än det alltid är på ett gallers avstånd.

Diva version 3.0

Om jag nu ska försöka slita mig från detta ämne, som det för övrigt har tagit mig nästan fyra veckor att skriva om, så måste jag ju givetvis berätta hur det går för Diva. Först och främst så har allt gått bra, vi har opererat bort ögat utan problem och hon har fått en fin blank silikonkula istället. Det har läkt klart och vi går nu på efterkontrollbesök resten av månaden. På så sätt är allt bra.

Jag gjorde som planerat och lärde henne att följa dofter för att hitta dörröppningar och undvika faror på ett bra sätt. Numera promenerar hon runt i huset utan problem och det måste jag säga är en stor lättnad. Jag har slutat vakta på henne när hon ska gå ner för trappan; av någon anledning håller hon sig längst ut mot väggen. Hon kanske själv känner att trappstegen blir för smala när hon går i innervarv.

Så förra helgen kände jag att det var dags att göra ett försök med hundspannet. Diva var pigg och på gott humör. Jag satte henne tillsammans med Baby bak i spannet och så körde vi iväg. Jag höll en låg hastighet för att se så Diva kände sig trygg och jobbade framåt. Första kilometrarna var det inget problem alls, mer än att jag lade märke till att hon ibland gled ut till vänster och ibland sprang åt höger och krockade lite med Baby. Efter några kilometer började hon dock att hänga kraftigt ut till vänster i necklinen och slutade nästan dra. Vi körde jättesakta medan jag grubblade på hur jag skulle lösa situationen. Så kom jag på det. Såklart hon hänger i necklinen, hon hör ju inte tydligt vilken riktning de andra håller! Det är nog svårt att urskilja riktningen på åtta tassar i en klump framför en...

Jag funderade ett tag och bestämde mig sedan för att testa något jag läst på nätet. En ägare till en blind hund rekommenderade att man skulle ha en bjällra på benet så kunde hunden lättare följa med. Jag köpte en liten kattbjällra och satte på ena ledarhunds-draglinan. Nästa dragtur hängde Diva i necklinen lite i början, men så småningom jobbade hon mer och mer fokuserat framåt. Tredje dragturen var det ingen tvekan längre. Draglinan var helt spänd hela passet.

Nils Wallin Håkansson, den veterinär som har haft hand om Diva nu på senaste, måste jag säga har varit ett fantastiskt stöd. Dels har han svarat på telefon eller ringt upp mig när jag i ur och skur haft frågor om allt möjligt angående ögat. Dels har han tagit sig tid att noggrannt förklara vad som händer, beskriva på ett förståeligt sätt och berätta hur framtiden kommer att se ut. Det är Nils som hela tiden har sagt åt mig att ge Diva en chans, att det kommer gå bra. Det var han som talade om för mig att jag absolut skulle sätta in henne i spannet och köra igen. Men inte bara det. Han tyckte inte jag skulle räkna bort henne som tävlingshund.

En av sakerna som jag passade på att fråga Nils om, var Divas fokus den senaste tiden. Jag har nämligen en väninna vars mamma lider av glaukom. Hon frågade henne lite mer om sjukdomen nu när Diva också fått någonting liknande. Tydligen är det så att det periodvis kan vara en molande värk och periodvis olika grader av blindhet, även innan ögat blivit förstört. När jag frågade Nils om det, sade han att det inte bara är möjligt, men även troligt, att Diva under åtminstone ett halvår har känt av sina ögonproblem. Eftersom det är ett halvår sedan hennes förra öga drabbades, innebär det att hon under ett helt år förmodligen periodvis haft ont och dålig syn.

Det förklarar en hel del saker. Bland annat att hon stundom har varit så himla intensiv och samtidigt svårfokuserad i lydnads- och spårträningen, men även att hon varit ofokuserad i draget. Jag har tänkt att det har varit en tonårsperiod men det har ändå inte riktigt känts sannolikt att lite tonårskaos skulle göra henne så radikalt annorlunda. Samtidigt har jag inte känt Diva så länge att jag har kunnat ha någonting att jämföra med.

Nu, när båda ögonen är borta, har Diva förändrats. Hon sover mer, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon måste lära sig orientera sig på ett helt nytt sätt. Men hon är också betydligt mer kelig, sällskaplig och... ja... lugn. Jag vet inte om det är konsekvenser av blindheten, men jag kan inte låta bli att undra om hon inte haft det ganska svårt det senaste året.

Nu vet jag inte alls vad som kommer hända framöver. Diva har visat stora framsteg på alla sätt och vis. Hon har klarat sin överlevnadslista med råge, lever som vilken flockmedlem som helst numera och går med i spannet på träning. Det är bara två veckor sedan hon blev blind och imorse när jag ropade på henne i trädgården kom hon i full galopp, passerade trädgårdsmöblerna med en meters marginal och hittade entrétrappen direkt. Ord kan inte beskriva den (skräckblandade) förtjusning jag upplevde i det ögonblicket!

Vi har tagit upp lydnadsträningen igen. Det är säkert roligt för Diva att få jobba lite men främst är det nog en bra möjlighet för mig själv att utvecklas som tränare. På många sätt är det givetvis utmaningar att bita i, detta att träna lydnad med en blind hund. Men det finns faktiskt också fördelar. Många svårigheter i våra moment beror på att hunden påverkas av sitt synintryck. Det kan vara dåliga positioner, tjuvstarter och annat. Jag tror att vi lätt skulle lösa alla klass ett-moment utom hopp över hinder, som givetvis inte är möjligt. Den mest spännande utmaningen blir nog det fria följet. Det är nog ingen större konst för Diva att gå i position, det har hon redan bjudit på. Värre är det med svängarna. Jag funderar på det och ska fundera en stund till.

För att minnas den här första tiden , oavsett vilken utgång den sedan har, har jag passat på att filma en del i vår vardag. Det blev Divas film, som handlar om hur hon kryssar av sak efter sak på listan över vad hon ska klara för att kunna vara lycklig. Några saker har jag varken på film eller bild. Dels kelar hon galet mycket numera. Dels klarar hon av att ta sig in och ut ur både hundkoja och bilbox. Och sist, men inte minst; häromdagen satt David och käkade lite. Då kommer Diva smygandes med en läderhandske i munnen! Det gav mig en så enorm lyckokänsla att tårarna föll nedför min kind.

Snabba hundar

Som en avslutning måste jag bara lite kort berätta om Gunne. Vi har börjat klickerträna lite olika roliga grundläggande saker. Det är alltid lika spännande att börja med klickerträning på en vuxen hund. Alltid finns där någonting spännande att lära! I det här fallet handlar det om en delvis försiktig, delvis intensiv hund. Låter kanske som två motsatser, men nejdå, det är det inte...

Gunne är en väldigt kreativ hund, men hon är en utmaning att motivera. Inte helt olik sina raslikar, alltså. Hon påminner mycket om Baby till sättet, även om Baby är lite mindre defensiv så tröttnar de precis lika snabbt. Nu har jag ju med lockande lyckats få Baby att göra en hel del saker, så att leka lite shaping med Gunne borde kunna ge gott om frukt! Sagt och gjort.

Såhär har jag gjort: Jag har valt ut några basic övningar som dels är offensiva och aktiva, dels grundläggande och dels sådant hon bjudit själv. Övningarna har kommit att bli: tasstarget (se bilden!), dutta med nosen i min handflata, föremålsintresse, lyfta höger eller vänster framtass, sitta vackert och stå på bakbenen.

Jag har varvat dem med varandra för att få en god variation så inte Gunne ledsnar. När vi har kört en övning har jag kört två till tre klick och sedan en paus. Extremt korta omgångar alltså. Jag har förändrat någonting litegrann för varje klick, för att få en utveckling på beteendet. Till exempel står jag aldrig på samma ställe i förhållande till tasstargeten (ja, vi har kommit så långt att jag inte behöver ha den i knät längre). Även om jag fortfarande står ganska nära, gör variationen i min position att det bara blir aningen svårare för henne för varje gång men även att det inte blir så stort hopp när jag vill öka avståndet. Då är hon redan van att jag byter position.

Vid belöningen har jag också varierat väldigt mycket. Jag har märkt att Gunne går igång på att jag kastar iväg godisen så den rullar längs golvet. Stundom belönar jag i rätt position, stundom kastar jag godis. För det mesta ger jag en godisbit per klick men ibland ger jag en jackpot.

Det är en väldigt bra träning på den allra största utmaningen inom klickerträning, tycker jag. Nämligen att bryta vanor och mönster. För på samma sätt som att Gunne gärna vill göra om det som lyckades, vill jag själv automatiskt gärna belöna det som Gunne gör. Fråga mig inte varför. Kanske för att jag tycker det är roligt att ge belöning, för att jag känner mig som en bättre tränare eller för att jag är rädd att misslyckas. Oavsett vilket, är det det största hindret just för att lyckas!

Hur hänger det ihop? Jo, när ett beteende ska utvecklas med klicker och shaping, är det otroligt viktigt att hela tiden ta pytte-pyttesmå steg framåt. Om jag skulle klicka och belöna för samma beteende tre gånger i rad, ja då kommer det genast att bli svårare att ta nästa steg. Hunden har fastnat i utvecklingen. Jag skulle allra helst ha små små framsteg för varje klick! Men då krävs det både mod, timing och kreativitet.

Timingen går att träna, rent fysiskt. Efter att ha jobbat med klickerträning ett tag, får kroppen nästan en direkt koppling mellan hjärna och klicker. Istället för att, som jag kommer ihåg att det var i början, observera, tänka och klicka när hunden gör rätt, så hoppar hjärnan över steget "tänka". Synintrycket kopplar direkt till klicket på ett lustigt sätt och timingen blir jäkligt bra, helt enkelt.

Kreativiteten är en ömsesidig förmåga som utvecklas ju mer man tränar. För visst är det väl så att både hunden och föraren behöver vara kreativa för att träningen ska fungera? För hunden är det ett visst mått av frustration, extinction burst, som gör att den utvecklar sitt beteende hela tiden. Vi människor, däremot, får jobba mer med att hitta de små delarna av ett beteende som går att jobba fram. Vi får fråga oss; vad krävs av hunden rent fysiskt för att klara detta? Vad krävs det att den får förståelse för? Exakt vad vill vi att den ska göra, och vilken väg kan vi ta för att få fram det beteendet? Ni kanske förstår varför jag gillar klickerträning. Det finns inga gränser för hur mycket man kan grubbla!

Slutligen har vi vår sista utmaning att bita i. Modigheten. Det är här som jag tror att vi kan få kämpa mest. Ovanstående är ändå rätt så lätt att träna in. Modigheten är värre. Här krävs nämligen att vi måste våga göra misstag. Säg att du har fått hunden att göra ett perfekt platsligg i två minuter. Du ska nu öka till tre. Hur snabbt vågar du öka tiden? Tänk om hunden reser sig upp?

Misslyckande kan vara en viktig del av en shapingprocess. Det fungerar på två olika sätt. Antingen håller du på att utveckla ett aktivt beteende, till exempel få fram att hunden ska trampa med framtassen på en bricka. Genom att ta vara på små framsteg och sluta belöna för bakslagen, utvecklas hundens beteende hela tiden. Om hunden är träningsvan och har hög förväntan på belöning, kommer misslyckande att orsaka en viss portion frustration som förhoppningsvis gör att hunden tar i lite extra. Beteendet utvecklas.

Eller så tränar du stadgebeteenden, som till exempel platsligg. I stadgebeteenden blir det lite svårare. Här ska ju hunden vara passiv. Frustration leder till aktivitet, vilket inte alls är vad vi vill ha till exempel under ett platsligg. Jag tror det finns två saker som är extra viktiga när man tränar ett passivitetsbeteende. Dels att hunden har förståelse för att stillhet också är ett lönsamt beteende under vissa förutsättningar, dels att man på ett tydligt sätt kan tala om för hunden när det går fel. Att använda omvänt lockande är en bra metod att blanda in lite då och då i sådan träning.

Ja, nu var det ju modigheten jag var inne på egentligen. Jag vet hur det var när jag tränade platsligg med Issen. Jag räknade sekundrarna och svettades nervöst av oro att han skulle resa sig upp. Undrar vad jag var rädd för? Det är ju inte så att en hunds kropp blir stelopererad för att den reser sig upp. Den kan ju hur lätt som helst lägga sig igen för ett nytt försök. Nåja, någonting var jag orolig för, och det höll på att kosta oss hela platsligget. När jag väl bestämde mig för att chansa på tiden, så visade det sig inte vara några som helst problem.

Jag kommer ihåg för något år sedan när jag tränade hundarna. Jag jobbade sakta men säkert med att utveckla ett speciellt beteende. Så plötsligt körde jag fast och kunde inte komma vidare. Jag bestämde mig för att ta en paus och fundera. Under pausen fortsätter hunden att bjuda beteendet och pang, rätt som det är, blir den så frustrerad att den tar ett jättesteg framåt i utvecklingen! Den kunde ju hur lätt som helst utvecklas. Det var bara jag som inte hade modet att vänta ut den.

Det där är typiskt när man klickertränar. Man vågar inte riktigt ta nästa steg och istället befäster man ett ofärdigt beteende genom att klicka för samma sak flera gånger. Ja, egentligen är det inte bara beteendet som man befäster. Man tar också ifrån hunden förmågan att bli klickerklok. Den vänjer sig inte vid att vidareutveckla beteenden, helt enkelt!

Så, för att göra en lång historia kort så ska jag återkomma till Gunne. Hon har i grund och botten inte alls speciellt stort intresse vare sig för mat eller föremål. Det gör dels att belöningarna inte blir speciellt dyrbara för henne och dels att förlusten av dem blir detsamma. Det ligger alltså en hel del jobb i att skapa belöningar värda att jobba för. Tacka gudarna nu, du som har en leksakstokig eller matgalen hund!

Gunne är heller ingen offensiv hund. Hon håller sig hellre på sin kant, funderar lite och överväger sina beslut. Hon är aldrig den som tränger sig på, som stjäl mat eller ställer till med andra otyg. Om jag försöker "få igång" henne till lek, överöser hon mig med lugnande signaler.

Samtidigt har jag sett några glimtar av fantastisk kreativitet hos henne. Under de kort-korta passen vi har kört, har hon haft några stunder av fullständig beteendeexplosion. Gud så roligt det har varit! Hon har visat en kreativitet som jag inte sett hos någon av mina andra hundar. Till exempel har vi tränat backa vid ett par tillfällen för länge sedan. Nu kastade jag några godisar till henne för att hon lade sig ned. När jag slutade med det, började hon omedelbart backa i liggande läge. När inte det fungerade, började hon krypa framåt. När inte det fungerade, fällde hon baken först åt vänster, sedan åt höger. Innan hon var klar, testade hon också att lägga huvudet mot golvet och mot tassarna.

Det är en väldigt spännande hund att träna, Gunne. Det utmanar mig på många sätt. Inte minst mitt mod. Det är en extra hårfin balansgång att öka utmaningarna för en hund som lätt ger upp. Samtidigt så kräver det verkligen att jag utvecklar min snabbhet med belöningarna. Jag hinner klicka för rätt beteende, men det är sällan som jag hinner belöna innan beteendet är avslutat. Där är definitivt någonting att bita i!


Slutet gott, allting gott

Nu finns det bara en sak till för mig att bita i idag. Kudden. Diva ska strax orientera sig från vardagsrummet till trappen, upp och förbi mitt mellan galler och toadörr, fram till sovrumsdörren där hon förhoppningsvis stannar till jag öppnar åt henne. Hon kommer stanna och dricka i vattenskålen innan hon hoppar upp på sängen med ett skutt, till husses missnöjda mummel. Jag kryper ner och sticker in vintergolv-kalla fötter under den varma polarhunden till hon blir så varm att hon klättrar ner och lägger sig vid fotänden av sängen. Same procedur as last year. Samma procedur som varje kväll. Samma procedur som jag saknade så sjukt mycket när Diva låt inne på Strömsholm och som jag numera uppskattar minst lika mycket för varje dag som jag får uppleva den.

Ta vara på era nära och kära nu!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!