Avblåst

Idag åkte vi till Linköpings brukshundklubb för årets sista lydnadstävling. Issen var väldigt pigg redan på morgonen och det kändes fint. Jag hade tidigt bestämt mig för att avstå platsen, vi är inte överhuvudtaget mogna för att lägga den tävlingsmässigt, men resten av programmet är ju roligt att köra. Domaren var dessutom Anders Svensson, som jag har hört är noggrann i bedömingen. Det är fint att ha poäng från en sådan domare som riktlinje för momenten.

Vi fick startnummer två och hade hela klass två på oss för att värma upp. Först fick Issen kissa av sig, vi avklarade tandvisningen utan problem och sedan gick vi iväg till en annan plan, utrustade med boll och godis. Men Issen då... Issen ville inte alls jobba. Han sprang artigt efter bollen och tog en och annan godis, men han var i en annan värld. Precis som "förr i tiden" försvann han i periferit i högersvängarna, gick förbi mig i halterna och gjorde sina uppgifter i ultraslowmotion. Med jämna mellanrum stannade han upp fullständigt för att bara lyssna och titta på publik och andra hundar.

Det är ett så lustigt tillstånd Issen hamnar i när han blir berörd på det där sättet. Han gör det han ska, men han anstränger sig inte. Ett typiskt exempel är när jag säger "fot" och Issen hoppar upp på en bänk och är jättenöjd med sin insats. Han förstår att han ska jobba men lyssnar inte på vad jag egentligen säger eller gör. Han flyter på i sin egen lilla värld och bara det mest grundläggande av momenten sitter kvar.

Jag lyckades inte få in Issen i vår bubbla. Stundom sökte han fokus hos mig men det behövdes bara minsta ljud, rörelse eller vindpust med doft för att han skulle glida iväg igen. Jag gjorde enkla valp-fokusövningar och "titta där" men jag lyckades liksom aldrig få tillräcklig kontakt. Så jag strök oss till slut.

Att gå in på banan när Issen är på det där sättet, det är fullständigt värdelöst. Jag känner mig värdelös och frustrerad och han får bara en dålig upplevelse av tävling. Vi sket i allt, strök oss och åkte till Tinnerö eklandskap på promenad istället. Där var bara naturen och vi, helt kravlöst.

Det var viktigt för mig att stryka oss. Jag har tidigare brutit en tävling och jag har avstått ett platsligg. Sakta men säkert har jag faktiskt tagit kontroll över vår tävlingssituation. Mycket av min frustration och mitt tävlingsbeteende beror på att jag inte känt att jag har kunnat påverka situationen. Men det kan jag faktiskt. Och det har jag bevisat för mig själv. Jag är inte längre orolig för att anmäla mig till tävling och sen inse att vi inte är klara. Jag kan faktiskt styra en stor del av situationen själv och ta det i vår egen takt och utefter vår egen dagsform. Egocentriskt, kanske, men oerhört viktig känsla för mig att ha för att jag ska våga fortsätta tänka tävling med en hund som Issen.

Förmodligen blev det för mycket för Issen att komma till en främmande och aktiv tävlingsplats. Jag trodde nog att det skulle gå bättre nu när vi tävlat några gånger men han var inte mogen för det. Vi måste fortsätta med vår strategi att vara på tävlingsplatsen innan tävlingen börjat, så han får bekanta sig med platsen när det är lugnt där och sedan se hundar och människor dyka upp allteftersom. Det har fungerat jättefint senaste tävlingarna och vi får helt enkelt fortsätta på den vägen.

Jag har känt mig lite uppgiven med lydnaden sedan platsen börjat krångla så dant igen, men igår vaknade jag och kände ett nytt sug. Jag är ärligt talat rejält trött på klass ett momenten så nu har jag bestämt mig för att jobba mycket mer med grundträning och få bitar på plats, som vi saknar. Föremålsintresse, gripande, position, rutan, shapingklokhet och mycket mer. Balansövningar, kroppskontroll. Jag tror nog att många av dessa grunder kan hjälpa oss mycket med våra framtida svårigheter. Nu kommer ett välförtjänt jul- och leklov, helt enkelt!

Årets sista tävling

Issen på promenad i stan

Nu är vi anmälda till vår allra sista tävling för i år. Tiden går galet snabbt. En månad är det kvar av 2011. Snart börjar nästa år, med mer fokus på egen träning och tävling. Det ska bli så roligt! Men vi tjuvstartar med att tävla lite tätt även nu. Söndagen den 11 december blir det lydnad i Linköping. Fram till dess hårdtränar vi på platsligg!

En erfarenhet rikare...

Gunne får lön för mödan; hamburgare med ost och bacon!

 

Vi alla är skapligt utslagna efter dagens tävling. Det var första gången vi tävlade i spann på barmark och jag hade nog ganska stora förväntningar. Hundarna har gått snabbt på träning och varit mycket starka. Vi har tränat varierat och mycket och jag har känt att det har gett resultat. Men det kändes inte som att det var mina hundar jag hade framför mig på banan idag...

 

Vi startade ut ganska bra i en svag uppförbacke. Hundarna höll en jämn och bra fart första tre hundra metrarna drygt. Sen slog Issen av. Vi hade två tvära vänsterkurvor framför mig och han valde höger i bägge. Issen. Han som är klockren på kommandon. Heltokigt... Det blev trav, fundersamhet, tapp av fart. När svängarna var över började det gå nedför och hundarna ökade igen. Vagnen var lätt, den studsade på stenar och gupp. Kanske det var det som störde hundarna. Diva sprang lite försiktigt. Jag höll ner farten så hon skulle känna sig trygg.

 

Så började det gå uppför. Issen drog inte alls, Diva kämpade på och Gunne drog mest på Issen. Jag sparkade på bäst jag kunde men hundarna tog inte själva i. Efter ett tag blev vi omkörda, jag gjorde en dålig bedömning av okunnighet och Issen blev såklart rädd. Allt gick bra, men det kändes inte värst fint ändå. Så snart spannet gått om, manade jag på hundarna igen. Nu skulle de få jaga! Men det gjorde ingen skillnad. Där var varken fart eller styrka...

 

Uppe på krönet stannade jag och plockade bak Issen. Gunne kändes stabilast av de tre så jag ville ha henne själv fram istället. Vagnen var naken, jag hade plockat av allt av vikt och luftmotstånd. Att kliva av vagnen och gå fram och fixa med hundarna brukar vara näst intill omöjligt då vagnen är extremt lätt att dra iväg med även om hjulen är låsta. Den här gången var det inget problem. Trots att vi just blivit omkörda. Hundarna stod artigt och väntade.

 

Det gick bättre att ha Gunne fram. Issen drog inte nämnvärt ändå, men han störde iallafall inte henne. Diva drog på, men inte fullt så som hon brukar. Jag inser nu att det ju var hennes första tävling i högre hastighet så det var nog inte så konstigt. Hon har ju inte fått någon rutin där ännu. Till slut nådde vi iallafall krönet där det började gå nedför de sista kilometrarna mot målet. Hundarna fattade galopp och jag lät dem hålla farten med lätt broms bara.

 

Visst rullade vi väl fint i mål. Men det var så annorlunda att köra trespann.. Jag är bortskämd med mycket styrka, så mycket att jag nästan känner att jag tappar kontrollen. Idag hade jag kunnat sköta körningen med lillfingrarna kändes det som. Jag har spenderat eftermiddagen med att fundera och diskutera kring vad som egentligen hände med hundarna. Och som vanligt landar det i bakläxa med träningen.

 

Vi har haft ett fint upplägg med ömsom träningstävling och ömsom styrka. Men vi har brutalt missat en sak. Som vanligt handlar det om att man måste variera i så stor grad som möjligt. Vi har konstant tävlingtränat med två tvåspann och styrketränat med vagnen och stort spann. Kanske hundarna mentalt var inställda på ett långsamt tungt styrkepass? Kanske det blev för annorlunda för dem att plötsligt gå i trespann, så de inte ville jobba fullt? Issen var iallafall definitivt inte berörd av miljön denna gång. Så någonting annat är det.

 

Oavsett vilket, så var iallafall Gunne verkligen hjälte för dagen. Hon gjorde en kanoninsats och sprang först med en överlycklig Mia; två och en halv kilometer på 9.43. Det hade gett henne en pallplats med råge på SM. Sedan ledde hon spannet och gjorde en lika bra insats igen; hon kämpade verkligen för fullt då de andra inte riktigt klarade att hålla måttet. Stundvis var det bara Gunne som drog på mig och vagnen.

 

Nu är det bara att ta nya tag, tänka om och ta lärdomar av dagen. Visst är det stor skillnad på att vara en hund kort i ett fyrspann, men det är också i stor grad en träningsfråga. Gör om, gör rätt! Det är bara så himla synd att barmarkssäsongen är över nu... Vi hade behövt typ fem tävlingar till för att få in bra rutiner!

Spanndebut

Kristinehamn nästa! Pissigt väder, men vad gör det? Idag debuterar vi i fyrspann på barmark! :)

Gårdagens tävling

 

Såhär i efterhand ger dig mig jävlar anamma att se att jag själv kunde gjort många saker bättre!
En utmaning till nästa gång :)

Min prins!

Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min lilla prins. Nu jäklar är vi på gång!

Ps. Det var jag som saktade ner i läggandet, inte Issen...

Helhetsintrycket

En perfekt språngmarsch med helt rätt fokus och attityd! Dock i utställningsringen...

Igår blev jag ju överlycklig för att vi fick en nia på helhetsintrycket. För länge sedan när jag inte hade börjat med lydnaden, var jag på en tävling och tittade. Det var någon där som berättade lite för mig om hur poängen sattes. När vi kom till helhetsintrycket sa personen att där får man i princip alltid en tia.

Jag vet inte om det alltid brukar vara så, eller om det kanske har förändrats de senaste åren. På vår första officiella tävling fick vi en sexa på helhetsintrycket. Jag blev nästan chockad men ärligt talat, om jag hade varit domare hade jag också satt en låg poäng. Issen var inte alls med, ofokuserad och orolig, och jag var nog detsamma. Vi lyste inte direkt av glädje och samarbete.

Där och då bestämde jag mig för att helhetsintrycket skulle bli vår ledstjärna litegrann. Om vi får hög poäng på helhetsintrycket, ja det måste ju betyda att jag hanterar tävlingssituationen bra och Issen är avslappnad och glad. I Pinnarp, på vår andra officiella tävling, fick vi sju och en halv på helheten. Även här är jag överens med domaren. Issen var med, men inte fullt och inte helt så avslappnad och ivrig som han kan vara. I Vadstena kände jag att vi började hitta rutinerna, han var med mesta delen av programmet och mycket riktigt fick vi åtta och en halv poäng på helheten.

Igår på klubbmästerskapet, var jag lite försiktig med uppvärmningen. Jag ville att Issen skulle orka hålla glädjen genom hela programmet. Tävlingsledaren har han tidigare reagerat ganska starkt på, den tävlingen bröt vi efter läggandet. Vi värmde upp väldigt kort och jag räknade med att Issen skulle bli lite låg av tävlingssituationen. Men inte det...

Nej, Issen blev inte låg. Han reagerade på tävlingsledaren, avreagerade och sedan var han som ett fullblod som kommit åt havreförrådet. Han var helyvig! Istället för att sacka efter när han skulle kika på domare och publik, hamnade han före. Han trippade fram jämte mig, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, gled ut och kom tillbaka och var helt enkelt alldeles för het för ett fokuserat program.

Läggandet genomförde han jättefint. Av någon anledning tvekade jag lite, jag vågade nog inte lita fullt på honom. Vi fick ett rättvist neddrag för det. Inkallningen var fokuserad och fin, ingången djup om än sned. Tacklingarna verkar vara borta en gång för alla nu, bara jobba vidare med raka ingångar trots störning. Ställandet så lade han sig jättefint... Jag får bara äta upp det helt enkelt. Har tränat noggrannt på att växla mellan ställande och läggande för att få säkra kommandon, men de senaste två veckorna har träningen varit minimal. Tyvärr. Så det fick vi betala för.

Apporteringen var sådär, han spottade och jag blev återigen påmind om att jag måste bygga upp värdet för apporteringen betydligt mer. Gjorde om och han höll hårt fast. Hopp över hinder blev faktiskt riktigt bra, även där en djup ingång med det är nästan omöjligt att få raka sättanden när både belöning, störning och frestelser finns på ena sidan planen. Jag behöver utveckla störningsträningen mycket, mycket, mycket mer för att komma åt de där sneda. Det är kanske det allra viktigaste för oss just nu.

Jag försöker att inte rabbla så mycket tråkigt i bloggen såhär, men nu råkade jag visst göra det ändå... Det är mest för att jag ska ha en uppfattning själv och komma ihåg hur det gick. Jag har ju ingen film från den här tävlingen så det är svårt att gå på rent minne i framtiden när jag vill utvärdera träningen. Men vi slutade iallafall med en nia i helhetsintryck. Det kändes riktigt bra. För även om allt blev halvdant när Issen var alldeles för ivrig, så gav vi ett bra intryck tillsammans. Eller som det står i reglerna:

"Vid bedömning av helhetsintryck ska hänsyn tas till samarbetet mellan förare och hund såväl under som mellan momenten. Hänsyn skall även tas till ekipagets uppträdande mellan momenten."

Nu är vi anmälda till en officiell etta om två veckor. Jag har för en gångs skull lagt upp ett ordentligt träningsschema. Vi får väl se om det kan leda någonvart. Platsligget är centralt och där har jag en hög målsättning. Har ett inlägg på gång om just platsligg, denna nöt för oss förare. Men det kommer inte nu, för nu ska vi ut och dra!

Jippie!!!

Vi fick nio på helhetsintryck!!!

Lydnad

Nu har vi avklarat heat två i årets KM. Kan väl konstatera att vi fick ett välförtjänt resultat... Issen var alldeles för het och alla våra svagheter lyste. Jaja, jag får bakläxa - det är nödvändigt med kontinuerlig träning för att nå resultat.

Mentalt guld!!

Ett ansiktsuttryck säger mer än tusen ord...

Någonting har hänt. Sedan blogginlägget om mental mjölksyrenivå, har någonting hänt. Utan tvekan. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att peppa mig istället för att sänka mig. Så även i helgen.

Jag och Diva startade i löpningsklassen. Banan var drygt två och en halv kilometer lång, smått kuperad med mjukt underlag. Det här är vad jag har tränat för det senaste halvåret. Lugnt, metodiskt har jag byggt upp muskulaturen runt mina knän och till slut vågat mig på ett intervallpass löpning i veckan. För att göra en lång historia kort, trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa så ofta igen. Men det har gått!

Jag är långseg. Ingen sprintmänniska. Jag kan jobba envist och målmedvetet under lång tid men jag har svårt att ta ut mig helt. Min personliga målsättning med årets SM var att komma i mål och känna att jag har gett allt. Att jag inte har någonting kvar att ge. Det är en känsla som jag sällan har känt, men som jag vill jobba fram. För det är ju faktiskt en förmåga, att ge allt.

Första dagen hade jag slarvat med uppvärmningen. Det kändes snabbt i musklerna. Diva var lite berörd av miljön och ville inte riktigt springa. Mia och Gunne kom ikapp ganska snart och vi tog sällskap en bra bit. Det var skönt, vi hade bägge rejält med håll och peppade varandra i alla plågor. Diva kunde jobba fokuserat med Gunne och fick hjälp att hitta vägen. Det var en bra erfarenhet för henne!

Det är så fantastiskt skönt att känna en bana. Jag visste ju hur den gick ungefär och det är en otrolig mental hjälp för mig! Planen var att öka tempo var femhundronde meter men jag gick ut alldeles för hårt. Första femhundra och sista kilometern gick riktigt snabbt. Det är lustigt det där. Promenad i en uppförsbacke samt knytning av ett skosnöre räddade min lördag. Två mikrostopp. När vi hade åttahundra kvar kunde jag sista biten utantill. Det peppade mig enormt! Jag klarade av att hålla tempot i rygg på Mia hela vägen upp i mål.

När vi passerat mållinjen, hade jag bara en enda sak i skallen. Att jag skulle ta mig bort från målområdet. Det är inte särskilt smart att stupa precis på linjen, det kommer ju ekipage bakom. Någonstans några meter bort såg jag Freddie Åkerlind. Han var domare. Jag tog sikte på honom och vinglade dit. Där tog kraften slut. Jag satte mig och kände värken sprida sig i låren...

När jag hade tagit hand om Diva, fått på mig kläder och ätit en halv chokladkaka, gick jag upp för att kolla på tiderna. Fjorton minuter och tjugosju sekunder. Det är en ruskigt dålig tid. Det är samma tid som jag hade förra året, otränad. Men den här gången blev jag inte besviken. Nej, min hjärna hanterade situationen helt annorlunda!

Jag konstaterade att jag sprungit ungefär en kilometer utan draghjälp, gått en uppförsbacke och tagit ungefär tjugo sekunders skoknytningspaus. Snabbt hade jag satt ett nytt mål för morgondagen: under fjorton minuter. Jag skulle gå i mål med en tid som började på tretton. Punkt slut. Jag visste att jag kunde det, om jag sprang och inte stannade längs vägen. Hör ni? Jag visste att jag kan! Jag satte ett nytt mål att jobba fokuserat mot, utan att ens vara i närheten av mental mjölksyra!

Så blev det söndag. Jag vaknade lite stel men ändå jäkligt peppad. Starttiderna hade ändrats så vi skulle starta med trettio sekunder mellan varje ekipage. Jag visste att det skulle hjälpa Diva att ha purfärsk vittring i spåret. Brenda slog mig med ungefär tjugo sekunder på lördagen så även där hade jag en morot; att komma ikapp och slå henne. Min inställning var hundra procent positiv och förväntansfull.

Jag värmde upp ordentligt. Cyklade tjugofem minuter, ner till Nybro och tillbaka. Knälederna kändes varma och mjuka. Jag var beredd på prestation! I starten var Diva fokuserad. Hon hade gått dagen före och kände sig nog trygg på vad som komma skulle. Brenda stack iväg och en halv minut senare var vi igång.

Det dröjde inte länge innan jag skymtade Brenda. Femhundra meter ungefär. Hon hade cyklat precis innan och var väldigt trött i kroppen. Vi tog sällskap en bit och hundarna jobbade på fint. Diva tvekade inte en enda gång, hon gick totalt in i arbetsmode, lade på sin galopp och bara drog. Vi blev omsprungna ett par gånger och allt flöt på problemfritt. Det blev bra erfarenheter för Diva!

Nu kände jag kraft i kroppen. Vi höll ett bra tempo, jag kände att jag låg relativt nära min maxfart men också att jag kunde andas djupt och sansat. Diva hjälpte mig med farten och jag kunde fokusera på att hålla en ordentlig steglängd för att bromsa så lite som möjligt. Vi hakade på ett av de snabbare ekipagen och drog ifrån Brenda så småningom. Snabbare än jag hade anat, kom vi till åttahundrametersskylten. Där började jag öka.

I min skalle fanns ingenting som hette vila. Det fanns ingenting som hette trötthet. Jag kände hur benen värkte, men jag fick syre och jag visste att jag kunde öka. Den känslan, den ska vara min målsättning framöver! Känslan av att jag klarar mer, mer, mer! Vi närmade oss målet, jag plågades men jag NJÖT! Vi ökade ännu mer och flög över mållinjen. 

Precis som på lördagen stapplade jag mig iväg några meter och rasade ihop. Jag kramade och pussade Diva som hade varit så otroligt duktig och dragit mig hela vägen. Hon var kelig och ville tvätta mig i hela ansiktet. Vi satt bara en liten kort stund men jag började känna värmen rinna ur kroppen. Jag blev iskall, frös, huttrade. Tog mig ner till bilen, fick på Diva ett täcke och mig själv kläder. Vi stapplade runt lite och blodet började flyta i kroppen igen. Jag kände en djup glädje och lycka att jag hade uppnått mitt allra största mål; att ge allt jag hade. Det var ingen tvekan om att vi gjort det.

När medvetandet började återfinna sig, gick vi upp till resultatskärmen. Där stod tiden. Tretton minuter och fyrtiotre sekunder. Jag hade nått mitt mål. Inte bara målet för dagen, men det var även mitt personbästa på banan. Det kändes helt fantastiskt att få någonting konkret att ta på, ett bevisa på att jag verkligen hade gjort mitt bästa. Det var mitt bästa. Personbästa.

Jag känner mig lite fånig men jag gick omkring på moln efter det. Tretton och fyrtiotre är ingen anmärkningsvärd tid på två och en halv kilometer. Men för mig är det mitt allra allra bästa. Jag hade inte kunnat bli gladare för en guldmedalj! Jag tog ut mig helt, jag vet inte om jag någonsin har klarat av det förut. På grund av mina mentala spärrar. Men igår gjorde jag det. Jag tog mentalt guld!!!

Lagkänsla!

Lycka är att få dela en upplevelse med några av sina bästa vänner!

B som i bryta

Jag och Kinoo var anmälda till klass B i helgen; cykelklassen. Hon är väldigt trevlig att cykla med då hon har lätt att hålla fart och ändå är relativt stark. Min målsättning var att hålla mig på cykeln hela vägen. Det finns två backar på banan som jag inte klarade mig uppför alls förra året, utan jag fick kliva av och gå. Nu har jag cyklat till jobbet då och då, övat på att växla och kört lite spinning. Det kändes rätt okej faktiskt, jag var mentalt inställd på att klara det!

Jag fick hjälp i starten av jättetrevliga Simon som höll Kinoo. Det kändes bra, hon var riktad framåt och verkade inte särskilt intresserad av publiken. Kinoo är ju väldigt förtjust i kel och det har visat sig att hon gärna tar en liten kelpaus när hon ser snälla goa människor längs vägen. När startskottet gick, började jag trampa. Jag hade förberett rätt växel och det kändes bra. Men vad gjorde Kinoo? Hon vände om helt och hållet. Hon skulle gå hem.

Jag fick dra henne med mig och så småningom började hon springa jämte cykeln. När det blev lite nedför började hon söka sig framåt och i första riktiga uppförsbacken var hon faktiskt rätt duktig. Men sen... Hon bromsade ner och började springa jämte cykeln. Hon fortsatte bromsa och hamnade bakom cykeln. Jag började fundera över hur reglerna ser ut egentligen. Jag tror inte ens man får cykla framför sin hund.. Jag trampade på iallafall, hoppades att hon bara fått för sig någonting och skulle börja dra så småningom.

Efter en kilometer sprang Kinoo fortfarande efter cykeln. Vi kom till nästa rejäla backe. Jag förberedde mig mentalt på att trampa uppför den helt utan hjälp. Men det blev värre än så. Bakom cykeln sprang Kinoo och såg på mig med olyckliga ögon. Jag började trampa uppför men hon ville stanna helt. Nu började jag fundera på att bryta. Allt kändes bara fullständigt helkorkat.

Så kom Brenda ikapp. Hon höll en fin fart och körde om. Jag försökte haka på för att se om lilla Kinoo kanske ville springa när hon fick jaga någon annan? Jodå, hon började springa framför cykeln. Hon drog inte, men hon sprang iallafall. Vi låg en bit bakom Brenda ett tag, så stod där funktionärer på banan igen. Kinoo bromsade och så var vi igång. Fortfarande kretsade en massa tankar i mitt huvud. Vad är fel? Okej, hon brukar vara lite disträ vid funktionärerna men att hon slutar jobba helt och hållet det är liksom inte vanligt. Fast det hände faktiskt exakt samma sak dag två för ett år sedan...

Är det mentalt? Miljön? Har hon ont någonstans? Är det hennes ålder? Hon fyllde faktiskt nio år för en vecka sedan. En hög ålder att prestera i för en trekullsmor. Tankarna kretsade i huvudet samtidigt som jag mer och mer kände att det var orättvist att tvinga henne runt banan. Vi kom till en lång nedförsbacke och Kinoo började springa smått framför igen. Springa. Inte dra.

När backen tog slut, skulle vi korsa en väg. Där stod också funktionärer. Jag hade redan bestämt mig. Vi skulle bryta. Det var okej, sa funktionärerna och vi fick gå av banan. Vägen ledde till parkeringen och när Kinoo såg bilen, började hon dra. Hon ville direkt in och lägga sig i sin bur. Lilla älskade gumman... Det var verkligen någonting som inte stämde alls.

Visst kunde vi ha cyklat i mål. Vi hade fått en pallplats i klubbmästerskapet för det. Men det var inte värt det. Ingenting hade varit värt det. Kinoo ville verkligen inte. Jag är så glad att jag bröt och lät henne få vila istället. Även om tårarna rann för att jag inte fick genomföra vad jag tränat för, av besvikelse och oro, så kändes det så rätt. Såhär i efterhand är jag glad att jag har börjat få ett sådant fokus. Att tävla är roligt, spännande och jag älskar att få priser. Men om hunden inte vill så är det inte värt det.

Efter en hel kvälls grubblande och diskussion med Brenda och David, föll poletten ner. Det har hänt några gånger under höstens träning att Kinoo slutat dra helt. Inte bara slutat dra så att linan blir slak, men slutat dra så att hon halkat bak och sprungit jämte nästa par hundar. Hon har bromsat. När vi pratade om det började jag söka gemensamma nämnare och plötsligt stod det fullständigt klart för mig. Temperaturen. Hon är känslig för värme. Jag brukar till och med ha henne som vägledare när vi är ute och kör, för hon börjar se sig om efter mig när hon behöver vatten. Samtliga gånger som hon börjat bromsa, är gånger när vi legat nära temperaturgränsen. Tack och lov för att hon bromsar. Annars hade hon kanske varit överhettad flera gånger om nu.

På söndagen var det betydligt kallare. Kinoo var sig själv igen och ville ivrigt komma ut ur sin bur. Eftersom vi bröt, fick vi inte cykla mer men det är skit samma. Det är skönt att se henne vara sig själv igen. Jag kommer nog inte tävla mer barmark med henne. Hon vill hellre springa när det är kallt. Men det är skönt att ha en förklaring på allt. Gud vet all skaffens oroliga tankar som jag målade upp i min hjärna ute i spåret. Jag ber nog veterinären kolla henne lite när vi ändå ska vaccinera, men min övertygelse är att det är temperaturen som är anledningen. Min lilla pärla!

Älsklingarna

Hundarna var trötta idag men de kämpade på och tog sig runt med ett leende. Mina finaste älsklingar! Den här helgens tävling har väckt så mycket tankar och vi diskuterade länge på vägen hem. Jag lovar jag ska berätta, men just nu är det svårt att fokusera. Det värker i precis hela benen och David vill väldigt gärna gå och lägga sig. Jag skulle verkligen behöva en rejäl massage; antecknar på listan över saker att förbereda nästa år! 

Hemåt

Nu har vi packat bilen och börjat dra oss hemåt. Det märks att vi har många hundar och inte optimalt med plats i bilen. Det blir nog att börja se efter en takbox. Det har varit en fantastisk helg med många upplevelser och goda vänner. Vi har ont överallt och lider av sömnbrist, men sitter här och ler! Fast nu ska det bli skönt att komma hem och lägga benen på soffan.. För alla i flocken, tror jag nog.

Ps. Vi är även trötta i skallarna. Det var väldigt nära att vi åkte hem utan Issen. Hade tagit med honom på rastningsrunda och knöt honom utanför sekretariatet då vi skulle hämta diplom. Så glömde vi honom där, gick iväg och tog farväl av vänner. Hundra meter från bilen slog det mig att Issen satt kvar vid sekretariatet. Det hade säkert gått en halvtimme. Usch, jag skämdes så jag höll på att sjunka genom jorden. Men där satt han kvar, artigt, och väntade på oss. Tack och lov att vi kom ihåg! Jag skulle aldrig kunna sova utan Isse-gubben min <3

Slut

Jag. Har. INGENTING. Kvar. Att. Ge.

Stafett

Om en kvart går startskottet för stafetten. Diva verkar inte supertaggad... Får se om det blir skillnad när selen åker på?

Återhämtning

Nu är David klar för idag. Hundarna vart trötta men de gick i mål med gott humör. I skallen kretsar nu tankar kring träning, tävlingsträning och rutiner. Vi har mycket att lära till nästa år! Nu återstår stafetten; sista en och en halv kilometern jag springer på ett tag ;)

Personbästa!!!

Min allra finaste bästa lilla tjej var så fokuserad och modig idag och jag övervann mina mentala spärrar. Resultatet blev personbästa!!! Jag går på moln nu, har så ont och är så laddad inför nästa år!! :D

Bajs

Bajs kan vara avgörande på tävling. Ett bajsstopp tar tid och ofta tappas placeringarna snabbt. Gunne bajsar lyckligtvis direkt, så Mia kan pusta ut! Det blir nog underbart väder idag och hundarna är taggade. Start om en timme!

Morgonmys

Kvar över sex får hundarna komma ut och sitta tillsammans en stund. Diva och Gunne är så söta, de sitter ofta tätt. Häromdagen hittade David dem båda i hundkojan. Älskade tjejerna mina!