Vecka 43; Överraskningar till höger och vänster

Den här veckan har varit en dragets vecka. Vi har avverkat inte mindre än åtta och en halv mil sedan förra helgen! Jag fortsätter att överraskas och njuta av våra fantastiska dragmöjligheter, med ett rutnät av grusvägar som verkar i stort sett oändligt. Ju mer jag tänker på det, desto lyckligare blir jag över att ha haft sådan tur. Jag skulle inte byta vårt läge ens mot ett snörikt!

Än så länge har vi inte kommit i osämja med någon heller. Får-epoisoden för några veckor sedan verkar glömd, fårägarna hälsar glatt på oss och om vi möter dem stannar de för att varna ifall fåren är ute. Perfekt läge! Jag har rekat runt lite mer kring vägarna och det verkar inte finnas speciellt många fårgårdar, lyckligtvis. En av våra rundor har jag fått lägga om, då de har får på lösdrift på gården. Det gör jag gladerligen, för jag gillar skarpt den typen av djurhållning!

Älgjakten verkar ha lugnat ner sig. Vi har passerat åtskilliga älgtorn under diverse tider på dygnet och har inte sett till någon jägare alls. Kanske de redan har skjutit av årets kvot, eller så är de bekväma och jagar bara i helggryningarna. Däremot hade jag en mindre trevlig upplevelse i torsdags när vi nästan var hemma efter Korta Rydsrundan. Rätt som det var, reagerade hundarna nyfiket när vi passerade en äng. De spetsade öronen och tittade noggrant. Det gjorde jag också och jag kunde knappt tro mina ögon..... En lång rad med vildsvin kom galopperandes tvärs över ängen. Det såg ut som bufflar på naturfilm. En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU stycken vildsvin, jämnstora som små shetlandsponnysar. Jag manade på hundarna och innan vägen svängde såg jag att svinen ställt sig i en klunga mitt på ängen, stirrandes efter oss. Gah!

En trevlig överraskning

Jag fick besök av Jörgen, Eva, Elina och Jennie förra helgen. Förutom att det såklart var väldigt trevligt med besöket i sig, var det också en jättefin möjlighet för mig att följa upp planerna med Divas variation i träningen. Med två andra spann, fick vi chansen att jobba både före, mellan och efter andra hundar. Första dagen körde vi Svartsjörundan med ett mjukt och härligt underlag. Det har regnat några dagar så det fanns gott om vattningsplatser och möjligheter att svalka tassarna. 

Efter några kilometer satte vi Exxa i led tillsammans med Diva. Radarparet vann ju tävlingen på huskydagarna och vi vill gärna träna dem mer tillsammans. Nu fick Exxa för första gången gå i led i ett spann och det klarade hon med bravur! För Diva var det förhoppningsvis roligt att springa i led med en hund som matchar hennes tempo och till och med tar egna intitiativ att öka. De jobbade på jättefint, tjejerna, och vi körde som första spann hela rundan.

Andra dagen var det betydligt kallare och vi bestämde oss för att köra en längre runda, Koltorprundan. Hundarna var lite sega i början men jobbade sedan på jättefint. Den här gången passade jag på att träna omkörningar - en träning som är omöjlig att göra på egen hand. Många draghundar som springer om ett annat spann, tappar sedan farten då hundarna inte längre har någon att jaga. Av den anledningen känns det extra viktigt att öva så snart möjligheten finns. Omkörningarna visade sig inte vara något problem för Diva. Kanske det beror på den träning vi fick under SM, att sträva vidare framåt när vi har andra ekipage bakom oss.   

Efter halva vägen blev jag sugen på att prova möblera om lite i spannet. Med Jörgen och Eva framför oss, kan det liksom inte gå så värst fel. Jag satte fram Kinoo och Busan. Busan har gått sex-sju gånger i spannet nu och jag måste säga att hon har överraskat mig de senaste rundorna. Hon har gått från ofokuserad jogging till konstant spänd lina på en förvånansvärt kort tid.

Det är nu fyra veckor sedan vi tog hem Busan på prov. Jag hann med några träningspass innan älgjakten började och nu har jag satt igång igen. Förra veckan löpte vår provtid ut och det var dags att bestämma oss för om vi ville behålla Busan till första maj, eller lämna tillbaka henne.

Just då kändes det som ett ganska svårt beslut. Jag har upplevt det som ett stort steg, att gå från fyra till fem hundar. Det jag skulle behöva allra mest just nu, är en till hund jag kan köra i led med Diva, en hund som jobbar på bra. Busan har varit lite mer intresserad av utsikten och de andra hundarna, än själva draget. Till slut bestämde vi oss för att ha kvar henne och köra under vintern. Hon passar jättefint in i flocken och är en ovärderlig lekkamrat för Diva. Hon är dessutom fullständigt oproblematisk, lydig och socialt lätt att ha att göra med.

När jag satte Busan i led tillsammans med Kinoo, hade jag inga förväntningar. Det var mest att jag ville avlasta Diva och låta henne gå bak i spannet för en gångs skull. Men Busan spände upp linan direkt och jobbade iväg så snart jag släppte på bromsen! På samma sätt jobbade hon sig vidare, kilometer efter kilometer. Jag hade först tänkt byta tillbaka hundarna efter en stund, men tjejerna jobbade så himla fint att de fick gå fram hela vägen hem. Vilket klipp!

Busans fina överraskning till mig kom att bli en revolution i vår dragträning. Jag har nu plötsligt fått helt andra möjligheter att variera träningen för samtliga hundar. Jag roterar ofta flera gånger under samma pass, dels för att alla ska få ta lite ansvar i led och för att alla ska få vila och bara jobba bakom ibland.

Mest givande har det blivit för Diva som har fått en radikal avlastning. Blir hon disträ och ofokuserad i led, flyttar jag bak henne och med ens jobbar hon på fullt igen. Jag har även möjligheten att köra hela pass med henne i point/wheel (point är när hunden går precis efter ledarhundarna och wheel är när hunden går närmast vagnen, alltså bakerst i spannet). Med de möjligheterna har jag en, i det närmaste, outtröttlig hund. Hon har återigen bevisat sig leva upp till hennes personliga smeknamn; lokomotivet.

Ett annorlunda äventyr

Vad kan man annat göra, en solig ledig helgdag, än att ta med kompisen på dragtur? Sagt och gjort - jag och Emmeli selade på hundarna för en roadtrip till Barbro Ekenberg. Resan var beräknad att bli ungefär en och en halv mil och vi hade gott om tid på oss. Spännande på många sätt, dels att åka en längre bit med sällskap och dels att faktiskt köra så pass långt som det skulle bli, med en paus i mitten.

Det var relativt lätt att, på kartan, hitta en grusväg över till Barbro. Vissa kortare bitar av vägen verkade vara skogsväg men jag har tidigare aldrig haft problem att köra på sådana. Det visade sig dock snabbt ställa till med problem i detta fall. Första genvägen vi skulle ta, hade en rejäl vägbom som var alldeles för låg för att få in vagnen under. Efter en snabb genomgång av kartan bestämde vi oss för att istället köra omvägen. Hade vi bara anat...

Omvägen var inte alls speciellt mycket längre och passerade dessutom alldeles förbi en fin drick- och badsjö. Så började stigningen. Framför oss hade vi ett berg, ett riktigt berg. Nästa genväg lyckades vi smita under bommen och med lite finess lyckades vi även med att inte klämma sönder Emmelis händer. Det var väl ungefär en millimeter mellan styrets högsta punkt och bommen. Stigningen började och en bit upp på berget tog vägen plötsligt slut. Vi befann oss mitt på en skjutbana... Det var bara att vända och åka tillbaka igen, för att ta den ordinarie omvägen. Återigen en bestigning av berget, en riktigt tung en. Det kändes som att uppförsbackarna aldrig skulle ta slut. Lyckligtvis var det jag som satt och åkte under bestigningen så jag tyckte det var en rätt så lätt pärs. Lagom till vi nådde toppen av berget erbjöd jag mig att istället köra, och Emmeli fick en välförtjänt vila! Det var bekvämt, hehe.

När vi äntligen började närma oss, kom vi till en fyrvägskorsning som inte fanns med på kartan. Det var bara att chansa på vart vi skulle. När vi kört en bit till, började vi höra ljudet av riksvägen. Hmm, inte bra... Vi stannade för att fråga om vägen vid nästa gård men ingen var hemma. På brevlådan stod "Mon". Efter lite kikandes på kartan insåg vi att vi hade åkt helt galet. Någonstans längs vägen hade vi hamnat på fel väg, åt fel håll. Vi var nu inne på omväg nummer tre.

Hursomhelst, när vi hittat vart på kartan vi befann oss, var det inte jättesvårt att lista ut vad som nu skulle vara kortaste vägen fram. Så småningom började Emmeli känna igen sig, hon har varit hos Barbro tidigare, och slutligen kunde vi rulla in på Gammelgården. Hundarna fick välförtjänt vattenbad och varsin klump med fryst lax. Efter lite stretching fick de vila och vi själva fick ladda om med smörgås och en stunds hundprat. Vi hade kört ungefär tre timmar.

Efter en trevlig stund i goda vänners lag, var det dags att vända hemåt igen. Vi visste att det skulle ta en stund och efter att ha vridit om klockan mörknar det numera ännu en timme tidigare. Resan hem gick dock betydligt mer smärtfritt. Hundarna var sega i början men kom snabbt igång. De var inte nämnvärt trötta, men däremot väldigt törstiga. Jag skulle helt klart haft vatten framme till var och en av dem under vilan. Efter en period av vattenpölstopp, kom vi till en liten översvämning där de fick bada och dricka ordentligt. Sedan gick resan hem som en dans på rosor. Gissa om det var behagliga nedförsbackar!

Ja, du kanske undrar vad i hela världen en pyttehund gör i spannet? Jag menar ju att alla hundar kan, och kanske rent av bör, dra. Emmeli hade med sig sin Molle på turen. Den mesta delen av vägen satt han på vagnen och åkte men vi provade faktiskt sätta in honom i spannet ett par gånger. Molle som är av den genuina agilityblandningen papillon-sheltie-bordercollie, verkade snabbt släppa vallningsinstinkterna och satte iväg i galopp. Han hade nog räknat ut vad som skulle göras. Draglinan var nästan hopplös att fästa i honom, han var så kort och även om vi förlängde med koppel så släpade den i backen av bara vikten. Nej, den mest praktiska lösningen visade sig vara att koppla hans sele direkt i necklinen. Haha vilket gott skratt det blev!! Men han drog på så fint ändå.

Det var nog ingen av oss som var sådär jättepigga när vi väl kom hem igen. Fem timmars drag var slutresultatet och vi landade på ungefär fyra mil totalt. Ja, Molle och jag gjorde väl kanske minst insats om jag säger så. Det var Emmeli och huskysarna som fick ta uppförsbackarna from hell. Men såhär i efterhand känns inte resan som så jättelång. Det kan nog mycket väl bli en och annan tur upp till Barbro nu i vinter. Ganska lagom med ett par mil och så en liten paus innan återfärd.

Det lilla ordet "oj"

Nu hoppar jag plötsligt till någonting helt annat. Även om draget, rent fysiskt, tar upp en stor del av min tid just nu så hinner jag lik förbannat grubbla på annat under tiden! Som till exempel det lilla ordet "oj". Jag hade ett samtal med en vän som valt att inte klickerträna för att det lett till att hennes hund erbjuder beteenden när man helst inte vill ha nya beteenden, som till exempel i det fria följet.

Min lösning på problemet, just där och då, var att fel beteenden under fria följet behöver få konsekvenser. Det är så i klickerträning, precis som i andra träningsformer, att fel beteende behöver få konsekvenser för att inte fortsätta. Däremot tror jag att man resonerar lite annorlunda i shaping än man kanske vanligtvis gör. Jag gav rådet att bryta fria följet direkt som beteendet kommer. På så sätt blir det dyrt för hunden att bjuda beteendet just i fria följet.

Det är just så man resonerar i shaping. Du har någonting åtråvärt, någonting som hunden gärna vill ha. Gör hunden rätt, får hunden belöningen. Gör den fel, förlorar den möjligheten att få belöningen. Fritt följ har ett högt värde för den här hunden, hon vet att hon kommer att bli belönad och har väldigt positiva associationer till situationen i allmänhet. När hon bjuder det oönskade beteendet under fria följet och övningen plötsligt avbryts, försvinner även möjligheten att gå fritt följ och få belöning. Ajajdå!

För att kunna jobba på det här sättet finns några förutsättningar. Dels så måste du ha en belöning som är åtråvärd för hunden. Om hunden inte är intresserad av belöningen, kommer den heller inte att uppleva det som kostsamt om möjligheten till belöning försvinner! Dels så behöver hunden veta vad den ska göra, innan du börjar tala om för den vad den inte ska göra.

Genom att arbeta på detta sätt, där det värsta som kan hända är att hunden förlorar sin möjlighet att uppnå det den vill, kan du kontrollera hundens beteenden utan att hämma hundens initiativförmåga. Det sistnämnda är nämligen vad som händer om du korrigerar hunden med koppelryck, tryck, muntligt skäll eller annat obehag. När en hunds olika beteenden får obehag till svar, hämmas givetvis deras vilja att utföra beteenden generellt. Oavsett hur mycket man sedan belönar de "rätta" beteendena.

Däremot tycker jag, såhär i efterhand, att jag var lite väl drastisk när jag föreslog ett avbrott. Det finns så många sätt att säga åt en hund att de förlorat chansen till belöning. Att avbryta helt och sätta hunden i bilen, var kanske lite i hårdaste laget. Själv använder jag ordet "oj", vilket har visat sig vara extremt användbart. Det går snabbt att lära en hund att när man sagt "oj", har de förlorat sin möjlighet till belöning. På så sätt är det också lätt att tala om för hunden exakt vilket beteende som var fel. Annars kan det vara lätt hänt att man tar bort belöningen efter att fel beteende har utförts och då blir det svårare för hunden att sortera ut vad som gick galet.

Säg att jag tränar platsligg. Jag vill att hunden ska ligga med hakan i backen. Den vet om att jag vill det och nu är det miljöträning som gäller. När en annan människa passerar lyfter hunden lite på huvudet. "Oj" så galet det blev! Redan när jag säger oj, vet hunden om att övningen är slut och måste börjas om från början för att ge möjlighet till belöning igen. Ajajdå, så jobbigt! Det blir dyrt. Hunden måste resa på sig, tillbaka i utgångsställning och sedan lägga sig ned igen. Jag lämnar hunden och först då påbörjas möjligheten till belöning igen. Den här gången kommer hunden förhoppningsvis föredra att ligga kvar med huvudet i marken för att det är det enda och bästa sättet att nå till belöningen. Jag har inte straffat någonting, bara gjort det dyrt att göra fel.

Belöningar

Jag har fått några rejäla tankeställare vad gäller belöning under den senaste veckan. Först var det Pirre som skrev i gästboken i förra inlägget och tipsade om en mycket intressant film. Det är en amerikansk forskare i biologi och neurologi som berättar om hur dopaminet stiger i kroppen vid klickerträning. Dopamin är en signalsubstans som gör att vi känner oss glada, lyckliga och entusiastiska.

I filmen berättar forskaren om hur dopaminnivåerna ser ut i träningen, vid själva klicket och vid belöningen. Det är två saker som är särskilt intressanta och som har gett mig en del huvudbry senaste veckan. Dels så är dopaminet som allra högst innan själva klicket. Även om hunden jobbar för att få belöningen, verkar det som att det allra roligaste är själva jobbandet - inte belöningen!

Dels så blir dopaminet ännu högre, om man bara belönar ibland! Hur i hela friden kan det gå till? Jag kan inte svara på det på något rationellt sätt, men kan å andra sidan förstå det. Tänk på trisslotter, det är inte vinst på mer än var femte lott men vi köper dem gladerligen ändå, istället för att sätta in pengarna på konto med god ränta och ha garanterad vinst. Själva spänningen i sig verkar ha ett jättestort värde!

Men det är inte bara det. Jag var på en föreläsning, anordnad av tidigare nämnda Barbro Ekenberg. Det var etologen Eva Marie Wergård som pratade kring ämnet "Hur lär djur". Ett avsnitt i föreläsningen handlade om just belöning och även här fick jag en rejäl tankeställare. Det är nämligen så att om du belönar bra kommer hunden jobba bra. Men om du belönar halvbra, och då och då vid vissa valda tillfällen belönar extra bra, kommer hunden jobba ännu bättre! Det är ju helt otroligt och måste definitivt hänga ihop med lotto-effekten!

Ja, detta med belöningar är definitivt någonting jag behöver grubbla vidare över inför våren och den vidare lydnadsträningen. Jag har aldrig egentligen tänkt igenom mitt belönande på ett sådant sätt. Snarare mest ur näringssynpunkt. Men det går uppenbarligen att göra träningen ännu mer effektiv och få hunden ännu mer motiverad, någonting som jag givetvis tar som en glad nyhet! Det ska bli väldigt intressant att experimentera vidare kring frågan.

Förutom alla dessa belöningstankar, har jag insett att Issen har fått stressproblem. Han kliar sig för jämnan och det blir till slut skavsår av allt slickande. Jag är inte jätteöverraskad, han är den av mina hundar som är i överlägset störst behov av aktivering. Nu såhär vintertid blir det inte alls mycket i jämförelse med på sommaren. Jag har bestämt mig för att sluta ge honom mat i matskål och istället låta varje matning bli en aktivering av något slag. Antingen genom någon aktiveringsleksak, ett kort näringsspår i trädgården eller allmänt matsök. Förhoppningsvis kommer han få den stimulans han behöver för att må lite bättre och inte behöva klia sönder sig av uttråkning. Min lilla Issegubbe han har det inte lätt alltid...

Nu återstår bara att avsluta veckan. Vi är trötta allihopa, det blir en liten kissesväng i trädgården innan vi hoppar i säng. Nu ska hundarna få vila några dagar och det ska jag med. Laddning inför nästa helg och Kosta off snow. Jag har anmält till löpning och cykelklassen. Ska bli spännande att se hur bra jag orkar!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!