Tillbaka till Strömsholm

Nils, Lena och Gunne. Det var Nils som räddade Divas liv för snart ett år sedan.

I måndags var vi på Valla djurklinik för att ögonlysa Gunne. Tanken är att hon ska få valpar till våren, antingen hos oss eller hos Ylwa. Eftersom hon är tremänning med Diva, ville vi försäkra oss om att hon inte bär på några konstiga anlag eller sjukdomar som inte ska avlas på.

Sagt och gjort. David åkte in med Gunne och ögonlysningen var ingen komplicerad affär. Men veterinären tyckte hon såg någonting konstigt i kanten av näthinnan ändå, någonting hon aldrig sett förut... Utan att få något besked, blev det en remiss till Strömsholm. Gissa om tankarna flög i huvudet efter det...

Så igår morse infann vi oss på Strömsholms regiondjursjukhus igen. Det börjar kännas som att jag kan köra dit i sömnen, så många gånger har vi varit där. Kanske tio-femton gånger senaste året. Jag trivs ändå där, även om det många gånger har varit väldigt känslomässigt laddade upplevelser just där. Gunne skötte sig exemplariskt och väntade tålmodigt på sin tur medan vi kelade lite.

Så var det dags. Domedagen? För att förklara dramatiken så ska jag bara lite kort berätta om berg-och-dalbanan vi kryssat oss igenom senaste två åren.

När jag skulle köpa valp för två år sedan, var tanken att jag skulle skaffa en stamtik. Alltså en tik som man bygger all sin avel på. Den tik som så småningom ska vara mormors mormor till alla mina finaste duktigaste hundar. Jag tittade massor på olika kombinationer men fastnade till slut för en särskild parning. Följde dräktigheten med iver, ultraljudet sade minst fyra valpar och jag var tredje i kön. Det såg ljust ut.

Jag glömmer aldrig den tidiga morgonen jag vaknade av ett sms. "Första valpen fastnade, bägge valparna dog...". Jag blev helt knäckt. Det blev ingen valp alls, inte en enda, i min efterlängtade kull. Jag sörjde, bestämde mig för att vara utan valp men så i sista stund kom jag fram till att jag skulle besöka mitt andrahandsalternativ. Divas kull. Det var faktiskt hundar från väldigt fina och duktiga linjer. Så kom det sig att jag faktiskt köpte Diva. Jag fick min stamtik till slut.

Men så efter ett år blev Diva sjuk. Återigen krossades mina drömmar. Alla drömmar. Jag hade levt ett år tillsammans med den lilla krabaten och jag var väldigt nöjd med hennes utveckling. Hon hade liksom allt jag kunde önska, både som draghund och arbetshund i övrigt. Jag fick lära mig mycket, som jag redan har berättat om, men drömmen om en stamtik var borta.

Vi fick Divas mamma som kompensation. Kinoo. En välrutinerad draghund med en underbar mentalitet. Sakta började där tanken växa. Kanske vi skulle kunna ta en kull på henne, med en helt annan hane, och få någonting att gå vidare på därifrån? Allt vi lärt oss dittills bekräftade att det skulle gå bra, att inte generna skulle bli fel den här gången. Men så blev vi anmälda och efter många rådgivningar med SKK tog vi till slut beslutet att inte avla på Kinoo. Den gamla linjen skulle dö ut.

Kvar hade vi Gunne. Självklart var planen redan från början att vi skulle avla på henne, men inte så tidigt. Det kanske låter desperat, att vi hela tiden själva vill avla, men verkligheten är sådan att när man jobbar med hundspann finns där begränsat med pengar i förhållande till hur många hundar man behöver. Vi kommer att behöva två nya valpar det närmaste året för att hålla spannet vid liv. Det är tjugo tusen kronor som ska hostas upp. Om man inte själv avlar.

Så i det här läget var vi nu, igår morse när vi stod på Strömsholm och skulle ögonlysa Gunne igen. Av våra sex hundar finns det en enda som möjlighen kan gå till avel. Det är Gunne. Nu är vi inte desperata så. Hon är som sagt en jätteduktig hund. Hon tillhör den lilla klick av svenska Siberian Huskies som är både draghundchampion och utställningschampion. Klart vi ska avla på henne. Om hon är frisk i ögonen...

I salen fanns både Lena som hade ögonlyst Gunne på Valla, Nils som tog hand om Diva när hon blev sjuk och Maria som vi har träffat med Diva för länge sedan. De är Strömsholms experter, helt enkelt, och några av sveriges duktigaste ögonspecialister. På sätt och vis kändes det skönt att ha dem där, bara för att få ett klart och tydligt svar av någon som faktiskt kan sin sak.

Nils kikade och sade direkt att där fanns både ludd och korvar i kanterna av Gunnes näthinnor. Jag är ingen expert, men jag kan föreställa mig ungefär hur det såg ut. De turades om att titta noggrannt, hämtade en tjock bok och började bläddra, tog fram kamera och fotograferade. Det verkade vara väldigt intressant helt enkelt. Så fick vi beskedet.

Gunne har små cystor i kanten på näthinnan och dessutom några veck. Det blev en väldigt uppståndelse för att de aldrig tidigare sett detta på just den här typen av ögon och det var extremt sällsynt att man kunde fotografera det. Men på Gunne gick det att fotografera och jag är inte jätteöverraskad. Gunne har verkligen världens största ögon! Så det var lite som att de fann en skatt när vi stod där på bordet och lyste till höger och vänster. De blev helt exalterade, specialisterna!

Det var lite roligt faktiskt, när vi stod där. Maria sade att Gunne var en så himla duktig hund som bara stod där helt stilla medan alla tittade på henne med lampor i ögonen. Hon stod verkligen helt still och tyst. Nils svarade snabbt: "Ja, men det är alla hennes hundar!". Jag blev varm och stolt i kroppen. Mina duktiga voffsar. Det är klart det värmer extra när en specialist faktiskt kommer ihåg de stunder man delat.

På en stor whiteboard i rummet, hängde bilden som jag skickade in på Diva, om ni kommer ihåg? Ett tackkort till dem alla men i synnerhet till Nils. Han berättade att de hängt upp kortet och visade till andra hussar och mattar som förtvivlat fått beskedet att deras hund är blind. De kunde då berätta att livet som blind hund inte alls behöver vara särskilt tråkigt eller dåligt. Nej, att det faktiskt kan fungera riktigt bra. Det gör mig nästan rörd till tårar, att Diva kan vara med och stötta och hjälpa andra som hamnar i den mardröm vi har gått igenom.

Men nu var det ju Gunne som stod där och blev ögonlyst och fotograferad. De höll på säkert en halvtimme, bläddrade i boken och pratade språk som jag inte riktigt förstod. Med jämna mellanrum förklarade de för mig på svenska vad de diskuterade. Så blev vi till slut färdiga och jag fick den slutliga förklaringen; Det är ingenting onormalt, varken med cystor eller veck. Det är helt normalt för en hund som har några år på nacken. Det är ingenting som är varken ärftligt eller farligt, det kommer aldrig att påverka synen och kommer inte att sprida sig.

Gissa om jag pustade ut? Efter dessa år av upprepade motgångar känns det som att kanske karman börjar rinna tillbaka till oss igen. Gunne är ögonlyst helt utan anmärkning, hon har jättefina ögon och absolut inga fel. Och nu har hon dessutom bidragit till att hjälpa veterinärerna lära sig ännu mer om hur ögon kan se ut inuti! Jag är så stolt och glad. Jag kommer nog alltid att ögonlysa mina hundar framöver, just för att dra mitt strå till stacken i kampen mot och forskningen om ögonsjukdomar.

Så nu har vi fått ett klartecken. Ögonen är bra. Då avvaktar vi bara löp och beslut om parning. Både jag och Ylwa vet vilka hanar vi vill para med, och när löpet kommer beslutar vi vem som tar kullen. Sen ska vi såklart gå igenom en massa fler saker innan vi faktiskt står där med våra älskade lurviga små. Men så mycket mer otur kan man väl inte ha? Jag tycker faktiskt vi förtjänar lite flyt nu, att äntligen få lite smått tillskott till flocken. Vår andra, och kanske tredje, valp <3