söndag 12 december 2010

Vecka 49; Fysik, stress och stadga

Äntligen en vecka med ordentliga hemmakvällar! Det är inte roligt i längden, att alltid komma hem sent eller ha en miljon saker att göra. Tre kvällar i rad har jag kommit hem skapligt, suttit ner och kopplat av och kunnat spendera lite allmän sällskapstid med hundarna.

Det är fascinerande, att lugn och ro ibland kan vara en riktig grogrund för lycka. Jag har haft flera stunder av riktiga lyckorus, glädje över att finnas till, att leva med mina älskade hundar, att ha så fina möjligheter till träning, att ha så underbara vänner. I all stress är det alltför lätt att glömma de bra sakerna i livet.

Draget har känts bra den här veckan. Så bra att jag har fått lägga till en smiley i träningsdagboken, en jätteglad :D ! I fredags var det helt fantastiskt väder och jag kom hem tidigt från jobbet. Det blev premiärtur på den nya rundan jag hittat, en på tjugofyra kilometer. Hela rundan var plogad och relativt backig så det blev bra träning. Jag började med Diva i led och det gick så bra att hon fick gå hela rundan. Med en halvmil kvar blev hon lite disträ. Inte konstigt efter två mil, tänkte jag. Men hon visade sig bara behöva göra nummer två. När det var avklarat, var det fullt fokus igen! Roligt att se henne jobba så fint även längst fram. Jag lyckades filma lite, men var inte lika duktig på att styra...


Hälta eller?

Däremot finns det en liten detalj som stör mig. Vid flera tillfällen har jag upplevt att både Kinoo och Diva haltar. Det är först och främst huvudet som de sänker i samband med att de skjuter ifrån med höger framben i traven. Jag har försökt se på benen men kan inte se någon hälta i takten. Men det stör mig, för när en häst haltar, syns det på huvudet.

Jag har känt igenom dem, kollat tassarna och försökt lista ut vad det kan handla om. Kan det vara så att de har en mellangångart innan galoppen, då de galopperar med frambenen? Så gör Issen ibland - galopperar med frambenen men inte bakbenen. Att de jobbar för att fatta galopp men inte riktigt får till farten? Jag har försökt observera om det händer i lugn, mellan eller snabb trav, om det sker i börjat mitten eller slutet av passet. Det är jättesvårt att säga... Det kommer en stund så är det borta igen. Nej, om jag inte får bukt på detta får jag åka till fysioterapeuten snart.


En till sak som har slagit mig, är att jag kanske kör lite för hårt med Diva? Hon går lika hårt som de vuxna hundarna men herregud hon är ju inte ens ett och ett halvt år... Jag fattar inte hur jag tänkt. Eller det har jag inte. Bara för att hon är den som jobbar hårdast, ser jag henne som min viktigaste hund i spannet - inte som den som faktiskt behöver ta det lugnt! Jag står och väger fram och tillbaka. Hon är sällan värst trött efter träningspassen, hon låter aldrig linan slaka. Det är snarare skallen som blir trött ibland och då låter jag henne gå bak i spannet.

Det är svårt detta, faktiskt. Det beror så mycket på vem man jämför med. Långdistansförarna börjar köra någon mil med valparna när de är under året. Jag vet inte riktigt hur hårt ett-och-ett-halvtåringarna brukar gå. Andra väntar länge med att köra sina unghundar. Vad säger ni som vet? Vad är det viktigaste i dragträningen med en unghund, tycker ni? Jag tror inte Diva går onormalt hårt, men jag funderar ändå på om jag borde dra ner lite på träningen eller ej... Förhoppningsvis får jag ett par goda råd så jag kan bestämma mig!


En radikal förbättring

Under dessa lugna sköna kvällar har jag också tagit mig lite tid att jobba vidare med lydnaden. I bakhuvudet har jag haft tanken om att inte vara så mesig med kriterierna hela tiden. På tapeten har bland annat platsligget varit. Jag har som tidigare sagt slitit med platsligget av just den anledningen att jag inte ökat kriterierna på rätt sätt. Issen har klarat exakt tolv sekunder i helt stilla läge, sedan börjar svansen vifta. Hur jag har slitit med denna svansviftning.. Jag har klickat för helt stilla läge många gånger efter olika tider men denna tolvsekundersgräns har liksom verkat magisk och oöverkomlig. Tolv sekunder räcker inte långt i ett platsligg...

Under kursen som jag var på för ett par veckor sedan, sade ju Fanny att man kan träna det som en separat del, att ligga kvar länge. Det gör inte så mycket om hunden tittar på olika saker eller viftar på svansen, om den bara ligger kvar på stället. Vi körde ett pass förra veckan och landade på tjugo sekunder som Issen låg kvar. Nu har vi kört tre pass till. Idag låg Issen plats i en och en halv minut. Och det mest intressanta av allt är att nu när jag inte bryr mig om hans svansviftningar, har de i det närmaste försvunnit helt! Hurra!

Okej för dig som inte läst om detta när jag skrivit det tidigare, kanske det låter lite konstigt. Det är ju såklart bra om en hund är glad! Men för Issen började det som en svag vickning på svanstippen, ökade till en vanlig viftning och vidare till en hel stor intensiv propellerrörelse. Med propellern kom även diverse Chewbaccaliknande ljud ur Issens strupe till han slutligen studsade upp till en förväntasfull pose... Inte värst önskvärd handling efter tolv sekunders platsligg, helt enkelt.


Stress och stadga

En annan sak som jag har observerat vidare, är Issens mjäll och stressproblem. Senaste par veckorna har han varit nästan outhärdligt orolig. När vi lämnat honom ensam hemma har han bjudit på diverse roliga överraskningar i omgångar. Jag kan inte låta bli att lägga märke till sambandet med lydnadsträningen. Om han inte tålde blodpuddingen som han åt för två veckor sedan, borde det inte ha gått över nu då? Vet inte.

När vi så tränade lite apportgripande, märkte jag att han skallrade tänder. Förmodligen av upphetsning. Då började jag tänka. Det är ett stressmoment att klickerträna, alltså hunden jobbar så intensivt och får hela tiden lön för mödan. Jag kan förstå om han blir upphetsad av det. Men sättet jag tränat på, har nog bidragit mycket till det hela. Det är jätteroligt att utveckla beteenden, fart och fläkt. Men jag har glömt bort att träna stadga, lugn och säkerhet. Nu blir det till att tänka om!

Jag tror allt detta händer för att jag har väntat med att ta nästa steg i träningen. Det är väl så när jag lär mig någonting nytt, att jag gärna vill fördjupa mig ordentligt i ett avsnitt innan jag går vidare till nästa. Nu har jag spenderat ett år i shapeingavsnittet och det är alldeles för länge. För ett halvår sedan slutade jag använda klicker så snart ett beteende kommit fram och jobbade istället med belöningar och till viss del omvänt lockande. Det naturliga steget vidare sedan, är att bygga upp hundens självsäkerhet i beteendet. Åtminstone i Issens fall.

Issen har varit så mycket shapad att när han gjort rätt och belöningen inte kommer direkt, tror han att han måste göra om. Till exempel under halterna i fria följet, tror Issen att han gör fel om ingenting händer inom någon sekund. Då flyttar han baken mer till vänster eller mer till höger. Rycker med frambenen. Blir frustrerad.

Jag har tänkt mycket på det här. På något sätt behöver jag göra klart för honom att "nu gör du rätt och ska bara stanna precis där så blir jag jättenöjd"! Nyckelorden här, är självkänsla och signaler. Jag försöker skapa ett system av signaler så att Issen ska känna sig trygg med vad som komma skall. En sak som jag tidigt började träna, var att om jag sträcker på mig och står rakt med händerna längs sidorna så är det dags att komma i utgångsläge. Det vore korkat av mig att stå på precis samma sätt när det var dags att shapa fram ett nytt tricks, eller hur? Samma sak med benen (tack Fanny!); om jag faller fram lite med överkroppen och börjar gå med vänster ben så ska Issen följa med. Om jag står rakt och börjar gå med höger ben, ska han stanna kvar.

Det är mer naturligt för en hund att reagera på sådana signaler, än att reagera på ord! Jag har valt saker som jag gör i princip naturligt eller som är väldigt lätt att vänja sig vid - men också saker som jag inte gör sådär naturligt i vardagen. Just nu håller jag på att lära in en signal för sväng i fria följet; en vridning med vänsterfoten.

Min tanke är att de här små signalerna ska göra Issen mer trygg i vad som komma skall och vad övningen går ut på. Jag försöker minimera shapingmomenten till endast de små tillfällen som jag vill plocka fram någonting nytt och istället jobba med betydligt mer stadga och säkerhet i olika positioner. Eftersom vi tillbringat det senaste året med att plocka fram beteenden som är bra grunder i lydnaden, finns det inte alls speciellt mycket som jag behöver shapa för stunden.

Målet är att Issen ska veta redan innan, vad som krävs av honom. Ingen osäkerhet, ingen frustration. Om jag ställer mig strikt, är det utgångsställningen som gäller till jag säger någonting annat (med min röst eller kropp). Så den här veckan har jag jobbat med att sträcka tiderna i olika lägen där man kan bli ståendes under ett lydnadspass. Först och främst i utgångsställning och i platsligget.


Vårt livs första hela moment

Vi har också haft vårt första riktiga utomhuslydnadspass på länge. Jag passade på att träna saker som inte riktigt får plats inne i vardagsrummet. En av de sakerna, var att sätta ihop läggande under gång på allvar. Delarna har varit relativt klara länge och kommandot gick snabbt att lägga på. Eftersom jag medvetet varierat träningen har vi inte fastnat någonstans som vi gjort i några andra moment utan det var bara att koppla ihop och konstatera att det faktiskt fungerade.

Det är vårt första moment som jag räknar som tävlingsklart och det känns ju roligt! Många andra moment funkar skapligt, men inte riktigt sådär bra som jag vill ha det. Läggandet fungerar riktigt bra, även om jag kommer jobba för att få snabbare färd ned till marken för Issens del. Det är sånt där småpill-arbete som man kan syssla med en regnig kväll. På något sätt känns det ändå som att helheten börjar närma sig. Apportgreppen blir mer och mer precisa, platsligget kommer snart vara uppe i gott och väl ett par minuter, fria följet småfilar jag på för stunden och ställandet fångade jag igår. Det är sträckandet på tiderna som är vår utmaning nu framöver. Jobba längre och längre tid och utveckla bättre och bättre belöningar!


Landning

Det känns som att mina insikter och lärdomar från lydnadskursen börjar landa nu. De nästlar sig in i vardagstänket och skapar en mer långsiktig utveckling. Jag har tagit flera stora steg i träningen bara den här veckan och det känns jätteroligt. Att se på Issens reaktioner och konsekvenserna av träningen, har också varit väldigt nyttigt. Det hänger ihop med föreläsningarna jag var på, där Eva Marie Wergård berättade om hur djur kan bli mer stressade av shapingsituationer och hur man förebygger det. Flera poletter har trillat ned sedan dess.

Ett till genombrott för vår träning blev det förra helgen när älsklingen David köpte en förskottsjulklapp till mig; ett kamerastativ. Nu har jag plötsligt helt andra möjligheter att filma träningen och sedan kunna utvärdera utifrån sett. Mycket nyttigt och värdefullt! Det var nog en god vinst för David också, risken att han måste följa med och stå och frysa på träning enbart för att filma har ju minskat dramatiskt... Så nu har jag startat lite små filmprojekt som kanske kan bli en fin helhet i framtiden!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

7 kommentarer:

  1. träning i moderat tempo är betydligt mindre stressande för en ung hund än vad sprint/snabbträning är.

    Vill man förstöra en hund så kör man en kort sträcka och fort... finns MÅNGA som förstört unghundar med att köra dem i spann på sprint. I enspann kan hunden själv bestämma tempo och i ett "saktare" spann så är det förmodligen mindre stress. (så det är väldigt kontraproduktivt att det förut var tillåtet att köra sprint med en 1åring men inte enspann skidor eller md!)

    Vill man få en hund som älskar att dra och förstår vad det handlar om och känner sig trygg i selen så kör man "långt" och i moderat tempo. Hunden hinner känna in hastigheten, kan matcha sin stegläng med de andra och får in den så VIKTIGA rytmen.
    -samhörighet
    -trygghet
    -rytm/steglängd och andning


    Mina unghundar och valpar har körts in när de är mellan 6-9 månader beroende på när de är födda. Vill helst köra in dem med släde och snö och inte grus och mer "ljud".

    Tiger som kördes in vid 7mån var med på rundor upp till 15km. Kraka som var 9mån var med i upp till 20km. Givetvis beroende på fart och temperatur. Båda är mkt bra byggda och var synnerligen väl grundtränade innan inkörningen, så en normal valp kanske klarar max en tredjedel av mina?

    SvaraRadera
  2. David är riktigt smart :)
    Har börjat "smygträna" lilla Saga nu.
    Tror att det kan vara dax för lydnadstävling fram till sommaren för hennes del :)
    Kramen

    SvaraRadera
  3. JEg kan jo ingen ting om drag, men tenkte kommentere lydnadsdelen i innlegget ditt.

    Nå ER det jo egentlig ikke slik at klikkertreningen nødvendigvis skaper mer stress, OM MAN HUSKER å hele tiden jobbe med hva hundene er rett bra på- og heller dårlig
    på. Har du jobber 1 år med aktive beteenden, og sikkert med mere aktive belønninger, har du jo nå fått det du har forsterket!! Hunden er blivit mer aktiv. Nu er det da kanskje på tide at du begynner å fokusere på de lugna og mer passiva sakene/beteenden!
    Balansegangen å finne presis riktig mengd aktivitet/passivitet er ikke lett, men man måste huske å hele tiden utverdera sina pass, ja hele hunden.

    Shaping vil nødvendigvis ikke si å shape fram aktiva beteenden, selv om det som oftest er nettopp dette vi gjør. Vi kan også shape fram mer passiva beteenden med en lugnare attityd!
    Det Er en viktig grunnferdighet å også kunne tilby passive saker: kunne sitte i utgangsstilling over lengre tid, holde en frivillig posisjon etc.

    Og så syntes jeg det er viktig å ha den riktiga totale avslappningen i hemmet, når ingen ting skal skje. Har man inte denna får man kanskje fokusere på dette en stund framover. For meg er dette noe annet enn LP-trening, jeg blander enda ikke ihop dom to, det handler om hundens generelle evne til avslappning.

    Og så til sist: Jeg syntes dere er KJEMPE FLINKE!!

    SvaraRadera
  4. Tänkte på: har du ingen keep going-signal? Om Issen provar andra saker fast det han gör är rätt, kan det hjälpa med en verbal signal för att tala om att det är rätt, fast det ska fortsätta, liksom!

    SvaraRadera
  5. Spinner vidare lite på det som Agneta skriver, verbala signaler. Jag tror inte att man ska lägga på nån "go" signal, utan istället en "fel" signal. Under ett lydnadsprogram får man ju inte säga så mkt, så om man håller på o bekräftar rätt med röst (typ bra o liknande) när man tränar så kommer ju hunden att undra under själva programme på tävling "gör jag aldrig nåt bra? ska hon aldrig säga nåt?"

    Jag har försökt få Jackie att förstå att om jag inget säger under ett moment så är det bra, blir det fel då säger jag helt enkelt "tokigt" eller nåt liknande o bryter av o blir tråkig.

    Sen vet jag inte om hon förstår lika bra som jag vill, har väl kanske inte varit helt konsekvent alla gånger, men jag inbillar mej gärna det =)

    SvaraRadera
  6. Ni är så sjuukt snygga ihop under fotgåendet! Tack älskade du för att du hjälpte mig sy nomeselen och jag ser fram emot en kväll där du kan delge mig vad du lärde dig hos Fanny och med Eva-Marie. kram kram emmeli

    SvaraRadera
  7. Bra inlägg som vanligt :)

    Detta med unghundar är så olika har jag lärt mig. Både mellan raser men också inom raser! När vi körde släde sist så var det en som satte in sin 5 månader gamla samojed och körde 3 km. Visserligen inte långt eller fort men jag skulle inte sätta in min lika gamla Timmie i spannet än. Tanken med honom är att han ska få lära sig kommandon nu som "liten", sen till våren så blir det kanske ett par vändor tillsammans med Neo och till hösten med Liam. Hade faktiskt tänkt att försöka tävla linlöpning med Timmie till hösten, ev SM ;)


    /Anna-Carin
    www.lillaliam.se

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.