söndag 31 juli 2011

Att reagera och avreagera

Jag skulle nog inte vid första anblicken säga att Issen är en reaktiv hund. Han kan vara intensiv, men han är inte en sådan som rycker till för varje liten sak som händer. Han går heller sällan från ord till handling utan att avvakta en liten stund. Däremot så när han väl reagerar, så reagerar han ofta mycket och det tar lång tid innan han blir sig själv igen.

Igår var vi på föreläsning för Curt Blixt. Han är en av de gamla rävarna i brukshundvärlden. Just nu är han en av fyra som arbetar med att ta fram ett nytt test för att beskriva hundars personlighet. Det finns idag lite olika inofficiella test samt ett officiellt test som är inriktat på brukshundar. Det finns alltså vissa begränsningar i testandet som det ser ut just nu.

Det nya testet är tänkt att beskriva mentaliteten som helhet hos hundar. Man har arbetat för att få fram ett test som i så stor mån som möjligt ska beskriva hur hunden är som person i sitt vardagsliv. Många delar av testet liknar det vanliga MH, Brukshundklubbens test, men är kompletterade både med mer grundliga iakttagelser och bredare upplägg.

Det var väldigt intressant att höra av Curt hur de har jobbat för att ta fram testet. Hur de har sett på andra test och försökt ta det bästa ur dem samt komplettera med saker de saknat. Ur testet får man sedan en uppfattning om hur hunden fungerar i olika situationer, men också vad hunden i grund och botten har för attityd till saker omkring sig. Som exempel säger Curt att en hund kan ha en lekfull attityd i allmänhet, även om den inte gillar att leka med leksaker.

En av de sakerna som Curt tog upp som de har försökt fånga i det nya testet, är hundens uthållighet. I MH får hundar högt betyg om de tar kontakt med en främmande person på ett intensivt sätt. Men har det inte betydelse hur länge kontakten pågår? Man kanske vill hitta sociala hundar, och många hundar gillar att gå fram och hälsa men vill sedan inget mer. Att få in en uthållighetsbedömning i hundens intresse kan vara viktigt! När Curt pratade om detta tänkte jag omedelbart på Diva. Hon hälsar oftast extremt intensivt på människor, fullt ös och på alla cylindrar. Efter någon enstaka sekund är hon dock trött på det och går iväg för att göra annat. Social, men utan social uthållighet!

Issen är däremot tvärt om. Han hälsar väldigt försiktigt i början, är sällan den som går fram först - om han går fram alls. Men sedan när han väl får kontakt vill han gärna sitta nära, bli klappad, pussas lite och umgås på riktigt. Precis tvärtom mot hur Diva är.

Efter en förmiddags föreläsning om nya mentalitetstestet, skulle vi sedan omsätta kunskaperna i praktiken. Eftermiddagen ägnades åt fem testhundar som fick genomgå delar av det nya testet. En av dessa var Issen.

Jag är så glad att detta hände precis här och precis nu. Efter fredagens tävling hade jag så många tankar som snurrade runt i huvudet. Ingen av dem handlade om att ge upp, snarare har jag funderat mycket på hur jag kan jobba med Issens problem. Och vad Issens problem egentligen är.

Vi började med att göra hälsningstestet. Som väntat, var Issen skeptisk både mot folksamlingen och mot Curt själv som närmade sig successivt. Han gjorde vad han skulle; följde med Curt på en liten promenad och visade artigt tänderna vid hanteringsprovet. Han gjorde allt utan att sträva emot fysiskt, men man kunde tydligt se att han inte var bekväm. Han betedde sig i stort sett exakt likadant som på lydnadstävlingen dagen innan!

Nästa moment var lek. Jag fick leka med Issen, först med en slags kamptrasa och sedan med en boll. Här var lilla gubben lite mer frimodig och engagerade sig stundom i leken. Han var inte alls lika hämmad som i fredags.

Avslutningsvis fick vi göra ett test där en påklädd docka sakta närmar sig. Det är nu som det blev riktigt, riktigt intressant. Men först måste jag bara berätta några iakktagelser som Curt gjorde. Jag blev nämligen uppriktigt överraskad över hur snabbt han kunde beskriva sådant med Issen som har tagit oss år att lära oss se och förstå!

Visst följer Issen med Curt, om än motvilligt. Men under hanteringen visar Issen signaler som talar om för Curt att han inte har långt till att bita. Jag är inte överraskad. Jag har själv inte sett de signalerna så tydligt att jag har kunnat berätta om dem. Men jag har alltid haft en känsla av att Issen kan bita om han blir tillräckligt obekväm. Det är till exempel därför Issen aldrig får, och aldrig kommer att få, hälsa på barn. Det är inte alls vanligt inom rasen men Issen har det i sig och vi har sett och hört om det ett par gånger.

I leken trodde jag att Curt direkt skulle avfärda vår lek som inlärd. Men han sade att det var svårt att bedöma om Issens hämmade sätt i leken berodde på att han inte tyckte föremålslek var roligt eller om han bara var hämmad av miljön. Jag måste ändå säga att jag blev överraskad att Issen engagerade sig så pass i leken ändå, och där fanns några korta moment av geniunt engagemang.

Så till släden. På en liten metallsläde hade Curt monterat en pappdocka påklädd med mössa och en gammal anorak. Vi fick stå helt stilla medan Curt drog dockan sakta mot oss. Jag hade nog väntat mig att Issen skulle fly direkt, men det tog förvånansvärt länge innan han gjorde det. Först ställde han upp sig och skällde på den, sökte sig sedan till mig och sist av allt så tog han till flykten. Han sprang bara iväg tio meter drygt, till skillnad från på MH:t där han sprang iväg rejält och jag fick hämta honom från grusvägen där han var på väg hemåt.

Issen har mognat och är antingen tryggare med mig eller i sig själv men mest troligt både ock. Så blev det dags för avreageringen. Curt sade det så bra, angående vad avreagering betyder; det är att hunden ska bli sig själv igen, efter att ha reagerat på någonting.

Jag vet sedan tidigare att Issen har mycket svårt att avreagera. När vi gjorde MH fick vi avbryta då han aldrig avreagerade helt utan byggde på sina rädslor för varje nytt moment. Där och då trodde jag att Issen till viss del saknade förmågan att avreagera. Jag bestämde mig för att undvika situationer där han reagerade, för att inte utsätta honom för saker han inte kan hantera.

Men Iss avreagerade. Det tog tid. Fem och en halv minut efter första flyktförsöket klarade Issen att gå avslappnat fram och tillbaka förbi dockan. För att ge någonting att förhålla sig till så har hunden, enligt testet, dålig avreageringstid om det tar mer än en minut för den. Men Issen fick avreagera. Curt gav oss den tiden och gav mig de verktygen jag behövde för att stötta Issen genom övervinnandet av sin rädsla. Och Issen klarade det. Han vågade till slut passera dockan utan att reagera, skygga eller ens behöva titta på den.

Jag frågade Curt om detta med avreagering. Hur fungerar det egentligen? Har jag rätt strategi som undviker att skrämma Issen för att han har så svårt att avreagera? Eller går det rent av att träna på själva avreageringen så att den går lättare och lättare? Curt menade att det absolut kan vara en träningsbar sak. Under förutsättningen att hunden inte bygger upp mer och mer rädsla för varje gång någonting händer.

Men det absolut mest intressanta hände inte där och då, med dockan, i flykten och avreageringen. Efter hela föreläsningen tog vi en sväng förbi en familjefestival i närheten. Jag såg idag att där var ungefär trehundratrettio i publiken, till största delen barnfamiljer. Det var alltså högtalare, musik, barn som sprang omkring och skrek, hundar som skällde. Och där sitter Issen, mitt ibland oss, och tittar på mig med sina stora bruna ögon och den där blicken som säger att "matte, nu kan vi väl träna lite, snälla?". Issen var nästan totalt befriad från oro, ängslan och osäkerhet. Visst tittade han till ibland när något barn sprang förbi alldeles intill men vi satt där fem timmar och han hade näst intill oavbrutet fokus på mig. Med den där tända, förväntansfulla blicken.

Jag körde igenom lydnadsettan två omgångar. Fria följet var absolut inget problem. Halterna är rakare än någonsin och han är fullt fokuserad. Jobbade vidare med vändningar på stället, sakta gång, språngmarschen. Fullt fokus. Kedjade läggande-inkallning-ställande och tro det eller ej, men Issen ÖKADE i tempo för varje moment!

Efter den här erfarenheten måste jag bara fråga mig en sak; kan det vara så att Issen, när han avreagerade sig efter spöket, även fick lätta på trycket från andra upplevelser? Så som man själv kan gå och bära på till exempel outtryckt sorg och ilska som sedan släpper i ett utbrott som kanske inte alls har med själva saken att göra? Har ni känt så någon gång? På samma sätt som att man kan bli mer och mer känslig av att inte uttrycka dessa känslor, så kanske även våra hundar kan bli?

Jag känner instinktivt att jag är någonting på spåren. Issens förändrade attityd under festivalen kan inte ha varit slumpmässig. Kan den ha att göra med att han i och med sin rejäla rädslechock och efterföljande avreagering, kan ha fått utlopp även för gammalt skrot och korn som han burit på? Blivit av med fysiska spänningar - javisst, säkerligen! Men kanske han även har fått släppa några gamla psykiska minnen av ohanterade upplevelser.

Hur många gånger har jag låtit Issen avreagera sig till hundra procent? Sällan. Kanske aldrig. Jag har i första hand undvikit situationen. I andra hand har jag lämnat situationen så fort som möjligt. Issen har blivit berörd men har fått lämna sin upplevelse utan att ha hanterat den. Det känns som att risken bör vara stor att han, nästa gång han upplever någonting liknande, även har med sig en negativ minnesbild sedan tidigare.

Hur vi nu ska gå vidare från detta, det är en bra fråga. Det låter korkat och väldigt riskfyllt men jag tror faktiskt att jag kommer att iscensätta några skräckupplevelser för Issen framöver. Inte för att skrämma vettet ur honom, men för att låta honom få utlopp för sina rädslor och att faktiskt få tid och möjlighet att övervinna dem. Det blir ett arbete som behöver vara väldigt balanserat och under full kontroll för att inte göra någon skada. Jag funderar fortfarande på hur, när, var. Det får inte bli för ofta. Absolut max en gång i veckan. Kanske snarare en gång i månaden. Lite beroende på hur omständigheterna ser ut. Jag behöver ju också bli duktigare på att låta honom reagera och avreagera på saker i vardagen.

Det är iallafall mycket intressant att ha nått den här insikten. Visst ser det ut som att vi faktiskt kan få bukt med tävlandet, men det allra viktigaste är att detta kan göra Issen till en mer kontrollerad och livsglad hund. Han är en väldigt speciell men mycket härlig person. Det skulle vara roligt och helande om han vågade vara sig själv ännu mer!

Avslutningsvis hoppar jag tillbaka ett steg till tävlingen. Ni är många engagerade bloggläsare som har kommit med förslag, iakttagelser och tips. Jag tror att Issen fick en upplevelse tidigt under tävlingen, som han aldrig hanterade. Han avreagerade inte. Hans spänning satt sedan i och gjorde honom överdrivet reaktiv även mot andra saker. Domaren som klappar honom på huvudet, den bestämda tävlingsledaren, publiken. Kanske han blev av med en del av den spänningen igår när vi skrämde vettet ur honom? Hoppas det. Jag själv gav honom aldrig chansen att avreagera och faktiskt övervinna sin rädsla. Men det var sista gången.

1 kommentar:

  1. Det tror jag är viktigt att känna att man klarar av något att göra något man inte trodde man skulle våga -att klara det. Sådant växer man av. Det gäller såväl människor som hundar. Extra växer en hund när den känner hur enormt stolt och glad du blir över den. Klokt av Curt att säga att det inte få bli för mycket så att rädslan växer. Ibland har vi förmågan att kräva för mycket på en gång av våra hundar. I rätt proportion och små doser så tror jag helt klart att du kan få Issen att växa. Avreagera - nytt ord för mig i hundvärlden men det var lite det jag menade med att bryta mellan momenten. Fast inte direkt avreagera utan mer att både du och hunden ska bryta och börja om helt på nytt i nästa moment. Du är duktig och klok så du kommer säkert att hitta en bra väg för dig och Issen. Du vet att både du och han kan, ni ska bara hitta ett sätt att kunna visa det på tävling. Lycka till! Kram!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.