2011

2011 var året då mitt fokus ändrades från prestation till relation. Foto: Emmeli Orrefjord

När jag satt här för exakt ett år sedan, sammanfattade jag ett händelserikt 2010. Det är väldigt intressant att läsa igenom en sådan sammanfattning, inte minst för att inse hur snabbt tiden går. Föga anade jag där och då, att 2011 skulle bli minst lika händelserikt. Det är intensiva år i mitt liv, detta. Inte sådana år som jag kanske egentligen skulle vilja ha. Det är nog min insikt efter allt. Tänk att kunna se tillbaka på ett år och se några starka ljuspunkter istället? Det senaste året har haft många fina stunder, men inte de där ögonblicken man minns med glädje för resten av livet.

Nu ska detta år sammanfattas. Undrar vad jag kommer att tänka nästa år när jag sitter här och läser igenom denna text? Förhoppningsvis att jag har lärt mig någonting om livet och lyckats ändra på min livsstil så att där finns mer utrymme för glädje och kärlek. Men nu är det 2011 som ska sammanfattas. Det blir några highlights och några bottennapp. Detta var ju året då jag satsade på utbildning; både att utbilda mig och att prova på att själv hålla kurser. Det var huvudfokus och mitt stora mål med året och det måste väl sägas att det är uppfyllt. Då börjar vi.

Jag och Ylwa spenderar en helg i Ryssjön.

Januari

I januari grubblar jag mycket över flocklivet. Det är jobbigt att få in Gunne i flocken och jag börjar tvivla på att jag är särskilt klok som vill ha massor av tikar. Samtidigt njuter jag av att äntligen ha en ordentlig draghund som också är lydig. "Fokuserad som Issen med drag som Diva" konstaterar jag nöjt.

Jag köper en ny telefon. Appen Sportstracker blir ett stående inslag på våra träningspass och jag får ut mycket nyttig information av den. Jag börjar inse att Issen inte alls har några problem med farten och hundarna börjar gå bättre och bättre på träning.

Baby går en rallylydnadskurs på Hundia och vi har riktigt roligt. Kanske mest för att allt är så enkelt i rallylydnad när man har agility och tävlingslydnad i bakfickan. Med Issen känner jag att bitarna börjar falla på plats så smått och vi börjar sätta ihop lydnadsmoment. Jag inser att jag måste börja leka på allvar med hundarna, inte bara plikttroget och mekaniskt, för att det ska bli en bra belöning i för dem träningen. Vi börjar träna platsliggningar på allvar.

Jag bygger en bur så jag får plats med alla hundarna i bilen och åker till Ryssjön med Ylwa för att träna en hel helg. Vi diskuterar mycket kring Divas fokus, att hon är så oregelbunden och verkar vilja titta mycket på saker och ting. Vi anar inte då att hon är stundvis helt blind.

Jag läser flera tänkvärda och mycket bra böcker om psykologi och tävlingspsykologi, men även "Skjut inte hunden" som ger mig stora och värdefulla insikter om hundar i allmänhet och Issen i synnerhet. Boken ger mig också en hårt insikt. Jag har fokuserat mer på prestation än relation med mina hundar. Det blir en stor vändning i vårt liv.

Diva blir helt blind.

Februari

I februari försöker jag återigen att börja föra dagbok över lydnadsträningen med Issen, men det blir ingen hit denna gång heller. Jag håller en dragföreläsning och börjar så smått nosa på att även hålla kurser.

Hundarna börjar löpa och det blir bra action i flocken. Jag grubblar hit och dit över om jag ska starta SHAM-draget som planerat och det slutar med att jag gör det med en inlånad hund i spannet, Fenrisulven Helga. Vi tar oss runt banan med några lätta omkullkörningar på nacken och har då genomfört vår första officiella dragtävling på snö. Ett stor tack till Fenrisulvarna, Freddie och Annika som hjälpte till i nöden! Med på tävlingen är också David, och här händer det någonting. Det sås ett frö för vidare dragintresse och David börjar generellt bli mer intresserad av att följa med på aktiviteter med hundarna.

Jag slutar ge felsignal till Issen utan jobbar bara med belöningar av olika värde. Det blir ett stort genombrott i lydnadsträningen. Jag funderar också mycket över mitt kroppspråk och hur jag går i fria följet, någonting som sedan återkommer i träningen om och om igen hela resten av året. Vi åker på en föreläsning med Tobias Gustavsson och jag får många intressanta inputs om hundträning och vetenskap.

Sista helgen i februari förändras allt. Jag går på uppfödarutbildning för David Selin, en mycket intressant och lärorik utbildning. På kvällen händer sedan det som inte får hända. Diva blir blind. Vår tillvaro blir omkullkastad totalt, Diva spenderar några dagar på Strömsholm och jag bara gråter och gråter.

Vi går många promenader och bara är tillsammans.

Mars 

I mars börjar livet så sakterliga rulla igen. Det blir många besök och återbesök med Diva, till Strömsholm och Örebro. Sakterliga börjar insikten komma; Diva kanske kan leva ett liv som blind? Vi ställer in vår resa till dragtävlingen i Ryssjön och lämnar tillbaka Busan som vi lånat hela säsongen. Ett steg i taget försöker vi hitta tillbaka till vardagen. Dragträningen trappas snabbt av och byts mot att vi bara spenderar tid tillsammans, kelar och går långa promenader.

Samtidigt kretsar tankarna i huvudet. Livet med en hundflock är å ena sidan stundom krävande. Å andra sidan vill jag verkligen satsa på draget. Insikten kryper sakta men säkert inpå mig. Jag har för få hundar som jag kan köra drag med och i den här takten är jag inte i närheten av ett tävlingsspann närmaste tre-fyra åren... Vi börjar fundera lite på att köpa valp till våren.

Jag får ett privatekipage och en grupp med vattenräddningshundar som börjar gå hos mig regelbundet. Det är väldigt lärorikt och utvecklande att hjälpa andra att jobba med sina hundar. Vattenträningen är en helt ny värld för mig, som samtidigt med visar sig kunna tränas även på land i form av vanliga grundfärdigheter för lydnad. Det blir dessutom ett par dragföreläsningar i Mjölby, med påföljande dragkurs. Det är väldigt roligt att se så många duktiga draghundar av all världens raser.

Jag börjar träna agility med Gunne i form av hoppteknik. Det är intressant och Gunne är väldigt snabb i skallen; en ren utmaning för mig! Baby blir riktigt dålig i ryggen och jag undrar om vi börjar närma oss slutet. Efter kloka råd från Davids mormor och morfar förstår jag dock att det är väderomslagen som ger henne värk. Jag ökar dosen glucosamin och Babys form låter sig inte dröja. I mars blir också vår ansökan om kennelnamn beviljad. Vi har sökt för att kunna få tillgång till flerhundsrabatter av olika slag och nu är det klart. Yabasta är namnet.

Baby blir BIS-1 veteran på polarhundutställning.

April

Vi börjar april med en hel helg tillsammans med gänget bakom Siberian Husky-dagarna. Det blir mycket planering och hundprat i allmänhet och vi kör förståss också ett par rundor tillsammans. Det är rekreation för själen och jag börjar tänka framåt igen på allvar.

Diva och jag går en sökkurs på Hundia. Det är spännande och roligt att se hur duktig Diva är på att söka trots sin blindhet. Vi fortsätter sedan med söket även på fritiden, tillsammans med Madde, Mia och Emmeli.

Jag går Studiefrämjandets L1-utbildning och håller sedan en helgkurs i klickerträning på Motala Brukshundklubb. Det är intressant att prata klickerträning med människor som har annat träningstänk i bagaget. Privatlektionerna fortsätter och jag håller också en kvällskurs i klickerträning på Hundia.

Jag bestämmer mig för att göra en ny hemsida och börjar också fundera så smått på hur jag ska fortsätta bloggandet framöver. Redan nu slutar jag med de veckovisa inläggen och börjar istället skriva separata inlägg för varje tema. Jag vill gärna att bloggen ska bli lite mer lättsmält och har fått mycket bra feedback som nu ska omsättas i praktiken.

Issen springer i Varamon.

Maj

Vi börjar maj med att gå en apporteringskurs för Thomas Stokke. Med oss hem fick vi en helt annan syn på inlärning av apportering. Med leken som grund, får vi upp en helt annan intensitet än när vi bara shapat rena gripanden. Det är roligt och utvecklande, nu har vi fått kött på benen att jobba vidare. Men största glädjen var att Issen kunde arbeta på ny plats utan att vara berörd överhuvudtaget!

Lydnadsträningen kommer igång på allvar nu, och med den kommer även många insikter. Jag börjar jobba med mig själv och mina prestationskrav igen, försöker ändra min attityd så träningen blir mindre allvarlig och mer rolig. Det ger snabbt effekt! Jag börjar också inse att jag får äta upp min tidigare okunskap när jag shapat för långsamt. Många halvdåliga beteenden är befästa.

Gunne fyller fem år och tanken börjar sakta växa fram. Vi ska nog inte köpa någon valp. Vi ska nog avla på Kinoo istället. Jag är otroligt nöjd med Diva och vi kollar grundligt upp vad experter säger kring ärftlighet och risker med avel på Kinoo. Vi vill gärna ha mer av den typen av hund.

Vi åker på utställning i Simmatorp. Baby blir bästa Siberian Husky-veteran och Gunne plockar ett CK. Jag håller en föreläsning om hundmassage och vi avslutar månaden med att starta vår första lydnadstävling, jag och Issen. Det är Motala Brukshundsklubbs inofficiella klubbmästerskap. Jag går av planen med en känsla av besvikelse men inser snart att vi har lärt oss mycket och jag är peppad att träna vidare.

Vi bygger två till hundgårdar.

Juni

Jag reser till Norrland för att besöka min underbara systerson och läser en massa böcker på kuppen. Det ger mig också tid för eftertanke och jag inser att jag har lärt mig att inte ta någonting för givet. Allt vi har gått igenom har inte gjort mig bitter, nej tvärtom. Jag har lärt mig att uppskatta varje ny dag och varje ögonblick av glädje.

Vi blir anmälda, för vår planerade parning på Kinoo. Vi har nu missat alla tåg för att köpa valp och vår egen parning kommer inte bli av. Återigen står vi där med en dyster framtid inom draget. Det känns tung och jag vill nästan ge upp, men bestämmer mig för att ta dagen som den kommer. Vi bygger iallafall två nya hundgårdar för att ha mer utrymme. Hundarna kan nu få vara ute när de vill.

Så kommer vår första officiella lydnadstävling. Jag bryter efter läggande under gång. Issen är inte alls med. Jag är nervös och vi är definitivt inte "vi". Det är rätt beslut och vi går hem för att träna mer. Issen får också sin sedvanliga sommarklåda. Jag testar diverse och klådan lugnar sig men blir aldrig riktigt borta. Förhoppningsvis är detta sista sommaren som jag inte rakar honom.

Jag håller en helgkurs i klickerträning på Hunda och det visar sig bli årets roligaste kurs. Sju extremt intresserade deltagare jobbar hårt och lär sig grunderna i metoden. De ställer intressanta frågor och jag får med mig många nya tankar och idéer hem. Jag får också ett nytt privatekipage och vi har många roliga stunder tillsammans. Gunne får gå en agilitykurs och hon är kvickare än blixten. Jag grubblar mycket över olika belöningar och börjar med bloggserien "100 belöningar".

Avslutningsvis har vi en studiecirkel i tävlingspsykologi. Jag har tidigare gått samma cirkel men behövde verkligen fräscha upp tankarna igen. En av de stora nötterna jag får att knäcka, är min brist på attityd på planen. Det är tuff kritik och jag våndas mycket men lyckas till slut vända det till någonting positivt. Allt hänger ihop och detta blir det slutliga provet i mitt arbete för mer relation och mindre prestation.

Baby slappar på Medevi Brygga.

Juli

Vi börjar juli med att gå en heldag hos Eva Bodfäldt, om störningar. Det är extremt intressant och vi får ett stort genombrott i störningsträningen. Vi kommer hem med mycket ny inspiration och är hungriga på mer träning.

Jag får semester och spenderar mycket tid hemma. Mamma kommer på besök, sedan pappa och farmor och sist, men inte minst, svärfar och hans fru. Det blir många trevliga dagar med grillning och slapp i allmänhet. Mycket väl behövligt efter en intensiv vår. Jag har tidigt tagit beslutet att inte boka någon kurs eller tävling överhuvudtaget under semestern och det var klokt.

Diva fyller två år och påminner mig om sin födelsedag genom att stjäla och apportera sin födelsedagspresent; ett nytt halsband. Vi spenderar annars mycket tid vid vattnet och hemma i trädgården. Jag köper äntligen en ny kamera och får en nytändning på fotograferingen. Det känns väldigt roligt att kunna ta bilder med skärpa och fina färger igen.

Vi åker till Ransäter och ställer ut Gunne och tävlar lydnad med Issen. Gunne är helt urfälld och ser förskräcklig ut, men domaren ber iallafall om att få se henne igen - med päls. Lydnadstävlingen går helt förskräckligt, Issen verkar vilja försvinna från jordens yta och när vi åker därifrån faller tårarna och jag känner att jag bara vill ge upp.

Avslutningsvis går vi på en heldags föreläsning med Curt Blixt. Han pratar mycket om hundars mentalitet och det nya mentalprovet som kommer inom kort. Vi får prova ett av momenten, jag och Issen. Issen reagerar kraftigt men vi får tid på oss att avreagera. Det tar en bra stund, men sedan efteråt så är Issen som en ny hund. Så avslappnad och glad. Jag börjar fundera på om där finns andra saker som inte är avreagerade som på något sätt får komma ut nu. Det ger mig hopp och jag vågar börja tänka framåt igen.

Vi börjar simträna inför höstens drag.

Augusti

I augusti börjar vi simträna och bygga muskler inför höstens drag. Det är fortfarande bra temperatur i vattnet och vi simtränar varannan dag ända in i september. Hundarna vänjer sig till slut vid sitt vattenarbete och börjar jobba riktigt effektivt och fint. Jag köper en kickbike för att kunna utveckla träningen vidare och hoppas på att David kommer vilja vara med och köra ibland.

Vi åker till vår tredje officiella lydnadstävling men den här gången blir annorlunda. Issen får god tid på sig att reagera och avreagera på tävlingsplatsen och har en väldig fin attityd under uppvärmningen. Tävlingsledaren är ganska vimsig och dirigerar oss mycket intensivt men vi klarar oss igenom hela programmet ändå. När vi går av planen har vi vunnit vår största vinst någonsin. Vinsten över osäkerheten och prestationsångesten.

Jag är funktionär på en brukslydnadstävling i Motala och lär mig en hel del om vad domare tittar på. Det följer med i bakfickan till den vidare träningen. Jag åker upp till Karsten och Eveline på långdistansseminarie, en mycket intressant och inspirerande helg med mycket ny kunskap om drag, träning, förberedelser och utrustning. Jag är hungrigare än någonsin efter dragträning och drömmer vidare om att kunna tävla längre distanser en vacker dag.

Vi avslutar månaden med tidernas största Siberian Husky-dagarna. Det blir en kanonhelg med mycket arbete, mycket roligt och dessutom Divas första tävling sedan hon blev blind. Vi springer en kilometer utan några större missöden och mitt hopp började tändas igen. David kör också kickbike med Gunne och Spiken. Det blir början på någonting nytt och Davids sug efter drag växer.

David börjar träna drag på allvar med hundarna.

September

I september får jag två nya privatekipage. Återigen njuter jag av att ha ambitiösa och duktiga människor att lära ut och diskutera klickerträning med. Vi går en kurs i Ttouch på Klubbarps hundklubb, det är en metod där man masserar hunden på ett lugnande sätt. Massagen blir ett stående inslag för Issen på dragtävlingar resten av året.

Vi åker iväg på utställningar. Först är det polarhundutställning i Simmatorp. Baby blir återigen bästa veteran-husky men roligast av allt är ändå att Issen får ett förstapris och blir placerad som femte bästa öppenklasshane. Jag anmälde honom för miljöträningens skull men han skötte sig jättefint och domaren tyckte mycket om honom.

Nästa utställning är rasspecialen i Idre. Det blir en lång trevlig helg i goda vänners lag, med mycket hundprat förståss. Jag träffar en ny stjärna som jag blir väldigt förtjust i; Nisstorpets T-bird. En vacker dag önskar jag kunna få en valp efter henne. Rasspecialen avslutas med en bra diskussion och en kort föreläsning om rasen och klubben.

Efter rasspecialen blir jag rejält sjuk och sängliggandes en vecka. Jag börjar tänka över min livssituation. Året har varit roligt men extremt intensivt. Jag kan knappt komma ihåg att jag varit hemma en kväll och jag har inte suttit i soffan sedan semestern. Vår egen träning har också kommit i skymundan bakom allt annat spännande. Insikten kommer sakta smygandes. Jag måste prioritera ännu hårdare i mina älskade intressen och aktiviteter. Jag frånsäger mig alla kurser och privatlektioner för resten av året.

Pila kommer, hastigt och lustigt, in i vår flock.

Oktober

I oktober säger Ylwa till mig att hon tycker att en bra blogg är en blogg som uppdateras varje dag. Det sätter ett frö i mitt huvud och jag börjar fundera. Jag lägger ofta upp bilder på facebook, från vår vardag. Roliga, tänkvärda eller bara knäppa saker som händer här hemma hos oss. Jag bestämmer mig för att byta forum och istället lägga de bilderna i bloggen.

Kinoo fyller nio år och jag går en helgkurs för Tobias Gustavsson. Det är mycket lärorikt och jag får en mer nyanserad syn på hundträning generellt. Jag inser också hur lite vi faktiskt vet, rent vetenskapligt, och hur mycket som bara är idéer i hundvärlden. Jag lovar mig själv att aldrig mer skriva att saker är sanningar om jag inte har det bekräftat med kända källor. Det blir intressant.

Det är lydnadstävling i Vadstena och vi ställer upp. Plötsligt mitt under platsligget, reser sig Issen. Jag blir chockerad men kallar in och sätter undan honom. Det blev förståss en nolla men vi landar ändå på 140 poäng totalt. Resten av programmet sitter fint och det börjar kännas riktigt bra med tävlandet nu.

Vi går en ständig balansgång mot temperaturen i träningen. Det tycks aldrig riktigt smälla till och bli kallt. Vi får till en hel del träningspass iallafall. Ömsom med cykel och kickbike, ömsom med vagn. I mitten av månaden kommer Allan och Ann-Sofi på besök. Med sig har de sina ettåringar som får springa i spann för första gången. I mitt spann springer deras Pila. Hon sköter sig utomordentligt bra och jag ber att få låna och köra in henne. Kanske, om det fungerar bra, kan hon få stanna hos oss.

Vi åker iväg till Filipstad och tävlar drag för första gången den här säsongen. Jag cyklar med Kinoo och springer med Diva. David kör kickbike med Gunne och Iss. Hundarna sköter sig jättefint och vi åker nöjda därifrån. Två veckor senare är det SM. Jag bryter tidigt med en allför värmepåverkad Kinoo men springer med Diva båda dagarna. Det blir en stor vinst att övervinna mig själv mentalt och Diva har fått fler bra erfarenheter av tävling. David kör tvåspann med Gunne och Issen och gör en jättefin insats bägge dagarna. Vi åker hemåt och är nöjda och glada även om vi får plågas i träningsvärk kommande veckan.

Den sista oktober startar jag och Issen i omgång två av klubbmästerskapet. Vi nollar läggandet men jag är otroligt nöjd över helhetsintrycket där vi fick en nia! Det är en seger och ännu en bekräftelse att vi är på rätt väg med attityden.

Vattning inför ett träningspass.

November

I november fortsätter vi tålmodigt att träna hundarna men det är en ständig kamp mot temperaturen. Kylan tycks aldrig komma. Vi får vattna hundarna med täta mellanrum, stanna i diken och vattenpölar så de får svalka sig. Än har vi knappt sett frost överhuvudtaget.

Kinoo kollapsar plötsligt mitt under ett träningspass. När vi vaccinerar kollar vi av henne lite extra och kommer fram till att hon nog bara fått yrsel då hon precis fastnat med necklinen runt halsen. Det var skönt, det kunde varit så mycket värre. Pila och Silent lyckas också para sig en kväll precis när vi ska sätta in hundarna i spannet. Det blir livligt värre och slutar med ett par veterinärbesök. Som pricken över i:et bryter Baby av en tand på mitten. Tack vare en gudomlig tandläkare på Valla djurklinik, kom vi undan skapligt ändå och Baby lever än.

Efter erfarenheterna från Filipstad och SM, bestämmer vi oss för att börja träna mer tävlingsmässigt. Vi åker iväg några gånger för att träna på nya platser och öva ordentligt på alla rutinerna runtomkring. Vi åker också till Kristinehamn och kör Halloweendraget. Det blir första barmarkstävlingen med spann, trespann. Jag syr klart en ny sele till Issen och gör ett blogginlägg av det. Det blir årets enskilt mest populära och uppskattade inlägg. Många återkopplar och berättar att de har sytt sele till sina hundar. Det känns jätteroligt att kunna vara till hjälp.

Issen fyller fem år och Baby fyller tio. Gammeltanten är pigg ännu och går med i spannet efter bästa förmåga. Vi åker till Örebro och tävlar lydnad med Issen. På grund av en mycket osäker hund jämte, avstår vi platsligget men landar ändå på totalt 146 poäng. Programmet känns jättebra men börjar bli lite långtråkigt nu. Jag börjar känna att det är dags att ta det där förstapriset så vi kan börja med lite nya utmaningar.

Jag plockar en fästing från hundarna och vi åker på clinic i tävlingsträning hos Maria Brandel. Sedan tar vi jullov i lydnadsträningen och kör mer drag.

Hundarna lapar sol, en av de få ljusa dagarna i december.

December

I december börjar jag känna mig väldigt trött, rent utmattad. Jag ställer in de kurser jag anmält mig till för att stanna hemma och vila. Vi åker på årets sista lydnadstävling, i Linköping, men jag märker snabbt att Issen inte alls är i rätt form. Efter en timmes jobb ger jag upp, vi stryker oss och tar en promenad i ett närliggande naturreservat istället.

Så smäller det. Jag får magkatarr. Det är inte helt oväntat att någonting skulle hända efter ett helt år av fullbokade veckor. De senaste månadernas nedvarvning räcker inte. Jag fokuserar nu på att bara ta hand om hundarna och mig själv. Allt annat får ligga på is.

Vi pysslar på hemma, med draget och lite grundträning när det faller oss in. Jag börjar projektet "30 platsligg" och hittar lite olika spännande infallsvinklar på platsliggträning. Jag inser också att vi har stora luckor i den grundläggande shapingträningen. Vi pysslar på med lite tricks-träning då och då när vi har lust.

Vi bestämmer oss för att para Gunne till våren. Antingen blir det valpar hos oss eller hos Ylwa. För att försäkra oss om att hon inte bär på några ögonproblem så ögonlyser vi henne. Det blir en gastkramande vecka innan vi får komma på extra undersökning på Strömsholm och de konstaterar att hon absolut inte har några fel på ögonen. Jag rensar bort alla gamla papper vi har från Divas sjukdomstid och lägger det bakom oss. Vi avslutar året med det roligaste dragpasset ever, med pigga glada hundar i sex minusgrader.

All kärlek från hundarna ger energi att orka.

Epilog

Det har inte varit ett lätt år. Där har funnits många glada stunder men också många stunder av förtvivlan, sorg, chock och uppgivenhet. Vi har sett döden i vitögat några gånger och det har lärt oss väldigt mycket om livet. Men jag önskar att vi inte ska behöva göra det så många gånger mer.

Livet är fyllt av glädje och sorg. Jag är villig att acceptera det. Men jag skulle önska att nästa år får bli lite mer förskonat från det. Att vi kan få en kull pigga valpar att glädjas åt. Att hundarna förblir friska och att vi får läka tillsammans, utvecklas tillsammans och leva i lugn och ro ett tag.

2011 var kursandets år. Men att gå, och hålla, kurser höll på att ta knäcken på mig. Jag kommer vara mycket sparsam med det den kommande tiden. Mest sannolikt lägger jag instruktören i mig helt på is. Sedan kan vi gå någon enstaka kurs då och då, när det känns viktigt och befogat. Jag vill att kurser ska vara någonting att se fram emot, inte någonting som rusar mot en i full fart och mest ockuperar all tid.

Nästa år är vårt år. Jag har bestämt mig för att vara extremt sparsam med allt utom att vara hemma, träna mig och hundarna. Jobbet tar sin beskärda del av energi och någonstans måste jag välja vad min fritid ska handla om. Det kommer att bli tufft att prioritera bort en massa roliga saker, men jag måste. Det blir kvalitetens år, istället för kvantiteten, helt enkelt. Eller överlevnadens år, om man vill se det så. Vi har lärt oss mycket under 2011. Men nu är det dags att leva i nuet och bara njuta lite.