Vecka 22; Tankar kring grundträning...

Diva gräver i helt andra frågor denna vecka... Visst brukar jag fundera mycket över hundträning under en normal vecka, men denna vecka har varit något alldeles extra! Efter en fantastisk massage (för ovanlighetens skull var det faktiskt JAG som fick njuta av denna!) i början av veckan, drabbades jag av en riktig dunderförkylning. Ofrivillig vila och långtråkighet - det kan bara leda till en sak: Ännu mer funderingar...! Så på gott och ont, detta inlägg kommer att gräva sig djupt ner i hundlig psykologi!

Efter studiebesöket hos räddningshundarna förra helgen, har jag funderat över om det finns många olika sätt att lära in söket? Räddningshundarna hade sök av varierande kvalitet, stil och resultat. Jag hann få med mig att man alltid tränar med positiva metoder och det är ju väldigt trevligt tycker jag. Men även repertoaret av positiva metoder är väldigt brett, tro det eller ej!



För att bli klok i frågan, beställde jag boken "Sök i teori och praktik" från Canis. Jag har ju varit väldigt nöjd med motsvarande "Lydnadsträning i teori och praktik" och precis allt i lydnadsväg som jag lärt mina hundar har haft en utgångspunkt i det tänket. Som om inte allt var nog bra, boken trillade in i postlådan dagen efter jag beställde den så jag har kunnat sitta och gotta mig i den hela helgen!

Det finns många sätt att klickerträna och jag stöter på dem lite här och var. Efter att ha läst sistnämnda bok, har jag kört stenhårt på den linjen som presenteras där, i kombination med sättet som Klickerklok tränar på. Dels för att det är de första träningsmetoderna jag stött på, som baseras på verklig hund- och inlärningspsykologi och dels för att jag för första gången haft lätt att ta till mig och praktisera kunskap från en bok.

Så till saken. Det är vetenskapligt bevisat att känslor och beteenden kan kopplas ihop med signaler. Det är även logiskt och händer hela tiden i vår vardag. Tänk själv; matskålarna skramlar och hundarna bli upphetsade och ivriga. Vi stoppar handen i fickan och plötsligt har vi världens lydigaste (och mest godissugna) hund. Vi lägger oss i sängen och hundarna lägger sig och sover. Vi kan kalla det rutiner som hundarna lär sig, genom erfarenhet. Vårt beteende skapar känslor och påföljande beteenden hos våra hundar. Omvänt kan också ett beteende med träning skapa en viss känsla. Det är så jag jobbar nu för att träna in lek med Diva. Med mycket belöning kommer till slut leksaken i sig att få ett värde för henne! Tänk själv hur det känns i magen när du ser ett visst gul-rött M vid vägen...

Det är också vetenskapligt bevisat att om en varelse belönas ibland och straffas ibland, kommer rädsla för straff i regel att vara starkare, än längtan efter belöningen. Även om man tränar med klicker, kan alltså till exempel apportbocken bli en signal för obehag, om man samtidigt använt straff vid inlärningen. En hund som är (delvis) tränad med straff, gör allt för att undvika straffet. Detta får (minst) två konsekvenser; den kommer aldrig att ta egna initiativ och eget ansvar för sin inlärning och den kommer alltid att slarva om den upptäcker att straffet uteblir, som till exempel på tävling.

Nu menar jag inte att en enkel tillsägelse då och då, kommer att leda till en superhämmad hund. Det är alltid lättast att beskriva saker med de extremare exemplena. Däremot är jag övertygad om att konsekvenserna alltid kommer att finnas med, om än i olika grad, när "hämmande" träning finns med i bilden.

Issen tycker att träningen är betydligt intressantare i praktiken, än i teorin... Hur gör man då när hunden gör fel? Jo, i klickerträning så lär sig hunden så småningom följande: När den utför ett visst beteende, utlöser den ett "klick" hos föraren som alltid följs av en smaskig belöning. Vi vill ju gärna att beteendet ska utvecklas och bli bättre för varje gång; snabbare, mer precist, under längre tid och så vidare. Vi måste ständigt öka kraven och därmed kommer hunden också, förr eller senare, att misslyckas!

Säg att Iss gjort två snabba gripanden av ett apportföremål. När jag presenterar föremålet en tredje gång, är han plötsligt långsammare. Det är ju inte vad jag är ute efter, tvärtom! Alltså TAR JAG BORT apportföremålet igen, innan han hunnit gripa det. Tadaa!! Möjligheten att göra beteendet, få klicket och den smaskiga godisen, är plötsligt borta. Snopet för Issen, men inte på något sätt ett straff som kommer att hämma hans initiativ. Snarare tvärtom - nästa gång skyndar han sig att gripa för att inte bli av med apportföremålet igen!

I lydnadsträningen använder jag mig mycket av just detta. Det är sällan så tydligt som vid apporteringen, då man har ett föremål att arbeta med. Istället har jag en strikt kroppshållning så länge hunden gör rätt och har chansen att få klick och godis. Om det blir dåligt, förvandlas jag till en hösäck som garanterat aldrig matar någon med godis. Så småningom när vi är på tävlingsplanen, kommer min strikta kroppshållning att uppmuntra hunden att fortsätta jobba, för snart kommer belöningen!

Nu är det nästan omöjligt att inte komma in på detta med hjälper. Och det är väl det som är kärnan i skillnaden mellan klicker och klicker... Jag tycker inte att det är fel att använda hjälper. Inte så länge vi är fullt medvetna om att dessa hjälper blir till signaler för vad vi vill att hunden ska göra! Om jag lär min hund att den ska ligga ner när jag håller godiset mot marken, kommer den sällan att erbjuda ett läggande om jag inte håller godisen där. I många situationer är det inga problem att använda sig av sådana signaler så varför krångla till det? Enda konsekvensen jag kan tänka mig av detta, är i så fall att hunden lär sig att inlärningen sker med hjälp av husses/mattes signaler och på så sätt hämmas lite i sin egen initiativförmåga. Något som i sig inte behöver vara något problem.

Däremot finns det många situationer (läs: hundsporter) där hunden måste antingen arbeta självständigt eller utföra moment på rätt sätt med väldigt sparsamma signaler. I sådana fall skulle jag helt klart välja klickerträning utan hjälper! Det verkar jättevanligt att man hjälper hunden med inlärningen, får ett snabbt resultat och sedan får arbeta resten av livet med att lära (eller lura) bort hjälperna. Det är klart att det tar längre tid att lära in beteendena utan hjälper, men det är faktiskt inte speciellt stor tidsskillnad och följden blir att du får pålitliga beteenden där den viktigaste hjälpen är att du inte gör någonting för att hjälpa hunden - alltså en realistisk tävlingssituation från första början.

Nu är det klart att en hund inte kan komma på hur den ska utföra till exempel lydnadsrutan genom att hitta på helt själv. Inte som helhet iallafall. Men man kan äta upp en hel elefant, om man bara delar upp den i tillräckligt små delar!

Man lär sig också väldigt mycket av att leka med bästa vännen... Häng med nu: När hunden kan varje liten del av momentet för sig, bygger man upp en stor förväntan på den allra sista delen av momentet. Hunden ska verkligen längta efter att få gå fritt följ och sätta sig halt. Sedan kopplar man på den näst sista delen av momentet. Hunden galopperar mot föraren, och som belöning får den äntligen gå fritt följ och sätta sig halt! Så nästa; Hunden ligger still i rutan och bara längtar efter att få galoppera mot föraren så den ska få lov att gå fritt följ och sätta sig halt. Och så vidare... Plötsligt har du en hund som jobbar stenhårt genom hela momentet, för varje beteende belönas med nästa i kedjan! Det är vetenskapligt bevisat att en signal kan kopplas ihop med ett beteende och en känsla. Och så här enkelt kan man omsätta det i hundträningen!

Det "Lydnadsträning i teori och praktik" handlar om, förutom de 440 första sidorna om inlärning och psykologi, är just hur man delar upp momenten i mindre delar. Jag trodde att den biten skulle vara mest intressant, men icke! Det var just dessa inlärningssidor som gav den största behållningen och förståelsen för hur man kan omsätta ren forskning till effektiv hundträning. Och nu har jag ännu en supergottig bok att fördjupa mig i!



Enkelt omsatt i praktiken...

Så lite kort, avslutningsvis, om "Sök i teori och praktik". Jag har läst halva boken och ögnat igenom andra halvan (lite overkill med fördjupning i att koppla ihop delarna än så länge) och jag har inte blivit besviken. Det är samma här; Sök, baserat på konkret inlärningspsykologi och de metoder jag gillar. Nu måste jag bara ha två figuranter till mitt förfogande för att kunna träna på allvar...!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!