lördag 7 augusti 2010

Vecka 30 & 31; Vinklar, vrår och totalt jävla mörker...

Jag ska berätta om en underbar vecka i goda vänners lag och med underbara naturupplevelser. Men först måste jag rensa tankarna rejält. Just nu är det bara kaos i huvudet. Jag kom hem med Diva från Strömsholms djursjukhus för ett par timmar sedan. När vi åkte dit var jag mest orolig för två saker; att ögat skulle vara förstört eller att jag skulle få fortsätta gå i ovisshet. Jag slapp iallafall det sistnämnda.

Jag har berättat om det tidigare, den konstiga natten då Diva väckte mig och hade jätteont. Vi hade varit på stranden på kvällen och tagit jättefina bilder, bland annat den här jämte. Diva busade i vattnet och i sanden. Sedan lade hon sig för att vila och jag passade på att ta en porträttbild. Tänk att den bilden skulle bli så speciell...

Fem timmar senare väckte Diva mig och hade ont. Ögat var helt igensvullet. Veterinären spekulerade i om det var en skada, ett skräp eller en infektion. Hon fick behandling och lindring av smärtan. Sedan har vi väntat i åtta veckor på att ögat skulle bli bra igen. Men det blev aldrig bra. Nu har vi fått besked från en av sveriges bästa ögonspecialister. Divas immunförsvar i ögat har triggats igång och reagerat på hennes egna ögonceller. En sådan reaktion går snabbt och förmodligen blev hon blind med en gång. Det fanns nästan ingenting kvar i ögat när veterinären tittade. Bara en enda stor gröt...

Jag var förberedd på detta besked. Det fanns många frågetecken kring ögat, men jag ville vara redo för det värsta alternativet. Såhär i efterhand är det jättemånga tankar som kretsar i huvudet. Faktiskt inte så mycket "Varför?" eller "Tänk om?". Det är nästan tvärtom. Jag är jätteglad att min älskade tjej fortfarande finns kvar hos mig. Det var ingen hjärntumör, ingen cancer och hon har faktiskt ett öga kvar. Jag har längtat efter att få göra en massa saker med henne och jag ser inte att detta måste hindra speciellt många av våra planer. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans, ha roligt och att min lilla älsklingsgumma inte har ont.

Samtidigt kretsar andra tankar i huvudet. Tänk om andra ögat drabbas? Kan en hund leva som helt blind? Hur skulle hennes liv se ut och skulle det vara ett bra liv? Hon kan fortfarande göra fyra av de saker hon gillar mest; gräva, spåra, shapea och dra. Men jag har ingen aning om hur det skulle fungera rent praktiskt, i vardagen.

Det är ett tungt beslut jag har framför mig. Om andra ögat drabbas, kan jag ha minuter på mig att avgöra vad jag vill. Detta är någonting som kommer att kretsa i mina tankar länge nu... Det är det värsta. Att mina dagar med min allra minsta lillaste älskling kan vara räknade... Jag hade sett fram emot åtminstone ett decennie av glädje tillsammans. Nu känns det mer som en önskning, en längtan, men ingenting som jag vågar räkna med.

Sen är det givetvis en massa praktiska saker. Kan man till exempel ställa ut en hund som saknar ett öga? Kan man tävla bruks? Kan man gå MH? Kan man träna räddning? Det är inga livsviktiga saker, men något som jag måste förhålla mig till och rätta mig efter. Konstigt nog, känner jag inte att mina drömmar är krossade. Jag hade tankar om vad jag vill göra med Diva, men i grund och botten vill jag bara allra helst ha roligt och vara tillsammans. Så länge det går, är jag väldigt lycklig och tacksam.

Det sätter så perspektiv på saker och ting, sådant här. Jag märker att min relation med hundarna djupnar hela tiden. Ni läsare har haft helt rätt i att jag har höga krav på mig själv och i hundträningen, men alla goda råd och tips jag har fått - tillsammans med alla tänkvärda saker ni skriver - har verkligen hjälpt mig att se saker och ting på ett annat sätt. Jag tror det var Ylwa som satte fingret på det när hon skrev att "för hunden betyder titlar och meriter ingenting". Det är så sant. I slutänden är det en god flockgemenskap, trygghet, glädje och närhet som räknas. Att ha ett liv tillsammans med dem man älskar och att dela glädjen med. Allt annat är bleka bidetaljer när allt kommer omkring.


Nördarnas paradis

För att ha lite ordentlig semester, även ledigt från husjobb och andra måsten, åkte vi på semester. Jag packade bilen med tält och liggunderlag och hundar för att resa norrut med Eva. På resan upp gjorde vi ett kort lunchstopp hos Malin, där vi spanade in diverse släktingar till Evas hundar samt Tolga, som en gång i tiden övertygade mig om att skaffa Diva. Nu är hon nästan fullvuxen och en stilig tjej. Hoppas Diva också får bli så gammal!

Vi åkte vidare uppåt och tillbringade helgen på exteriörseminarium hos Vargevass kennel. Karsten, som har kenneln, är en av de mest kunniga i rasen - både kvantitativt och kvalitativt. Han är vår huvuddomare och en av de första som hade siberian husky i norden. Seminariet kretsade kring siberian husky som arbetshund, med fokus på exteriör.

Det var en ren orgie i vinklar och proportioner och var väldigt professionellt gjort. Vi var ett tjugotal som deltog och jag hann prata med de allra flesta. Som vanligt mycket trevligt att träffa husky-nördar från land och utland! Jag blir bara mer och mer förtjust i dessa lägerelds- och vildmarksmänniskor som kan sitta och prata slädhundshistorier i timmar. En väldigt trevlig miljö!
Det pratas mycket om vinklar men jag måste erkänna att jag har haft svårt att greppa vad man egentligen menar med "en välvinklad hund". I seminariet gick Karsten grundligt igenom hur hundarna rör sig och varför de ska se ut som de gör. Alla hundar kan springa, men vissa kroppsbyggnader är mer effektiva än andra. Med mer effektiva menar jag att de kan hålla högre fart under längre tid med mindre energiförlust. Karsten poängterade att exteriören bara är en del av hunden. Den måste också ha skalle och hjärta!

En perfekt exteriör är ju inte till någon nytta om hunden till exempel inte drar. Men utan en bra exteriör är en bra dragskalle inte mycket värd. En hund kan hålla högt tempo men ge upp efter en och en halv mil. En hund kan springa långt men alldeles för långsamt. Bägge delar beroende på att de fysiska förutsättningarna inte är tillräckliga och energiförlusten blir för stor. En hund kan också ha en bra exteriör, men med en akilleshäl. I längden kommer risken för skador att vara större än för en hund med helt bra exteriör.

En hund med korrekta vinklar och rätt längd på skuldra, armbåge och kors, kan sträcka ut benen i sin fulla längd när den travar. Det ger ett långt och energieffektivt steg. En husky med bra vinklar har inga problem att trava i 20-30 kilometer i timmen. För mycket eller för lite vinklar ger förluster i rörelsemönstret som i längden kommer att påverka hunden i arbete.


För skojs skull tog jag en bild på Diva och ritade ut de korrekta vinklarna. Jag har skrivit gradtalet också, det kan vara intressant att se. Jag blev överraskad, för jag har tyckt att Diva varit lite rak i fronten men jag kan bara konstatera att hon har en väldigt god exteriör. Något som såklart sticker till i hjärtat. Det påminner mig om att jag aldrig kommer kunna avla på min lilla pärla... Förutom vinklarna, är det även väldigt viktigt med proportionerna. Hunden bör vara tio procent längre än den är hög. På så sätt kan den ta ut steget utan att fram- och baktassar slår ihop. På trav-bilden ovan springer hunden i en halvcirkel till vänster, det är därför tassarna går ihop. Om hunden är för lång, dock, blir ryggen svagare till ingen nytta...

Hundens ben bör vara femtiofem procent av höjden, medan bröstkorgen bör vara fyrtiofem procent av höjden. Benlängden ger en stor del av steglängden, men det är också viktigt att lungor och organ får ordentligt med plats för att kunna arbeta maximalt under lång tid. Rygglinjen ska vara vågrät. Men den bästa formuleringen jag har med mig från seminariet är att hunden ska vara elegant. Den ska inte se skör ut och inte tung. Att det är en rejäl arbetshund som rör sig "till synes utan ansträngning" tycker jag är en bra beskrivning!


Tur i fjällen

Efter en trevlig helg hos Vargevass, åkte vi vidare norrut mot fjällen. Planen var att vandra korta turer i två dagar. Det var fantastiskt skönt att andas frisk och sval fjälluft. Tio plusgrader påminde mig om att hösten är nära och det kommer bli skönt när det går att röra på sig ordentligt igen även här hemma. Vi hann med två korta turer, en längs med myrarna ned till en hängbro över en fjällbäck och en upp mot en fjälltopp med fantastisk utsikt. Myggen var lindriga och stigningen lätt när hundarna var extra pigga och glada i fjälluften.
Under promenaden i fjällen hann jag tänka mycket på de fina fjällhistorierna jag har fått höra genom åren. Jag märker att jag mer och mer tänker som Kenneth (han har ingen blogg än, får länka i framtiden). Meritering i all ära, men i slutänden verkar det inte vara vinnarhistorierna eller titlarna som betyder någonting, utan de långa turerna i fjällen. Tystnaden, hundarna som jobbar, gemenskapen. Sommarfjällen välkomnade mig tillbaka i vinter igen, med öppna armar.

Jag har insett några saker om draget den senaste tiden. Dels att jag inte vill åka skidor med hundarna. Jag kan åka skidor, har lärt mig sedan barnsben, och även om det är ett tag sedan så skulle jag säkert kunna friska upp minnet genom att ta några vändor på konstsnö här nere. Men jag gillar inte att åka skidor, inte alls på samma sätt som att stå på en släde och sparka på. Dessutom tvivlar jag starkt på att jag kommer ha någon chans alls att få stopp på lokomotivet Diva om jag står bakom på skidor.


Nej, jag vill köra släde. Och en släde med lätt packning och en person på medarna, dras inte alltför lätt av två ensamma hundar... Detta är en konflikt som möter mig varje höst och vår. När hösten kommer och lydnads/bruks/agilitysäsongen har varit i full gång ett tag, är jag glad att jag bara har två hundar att träna. Det tar tid att träna fler hundar parallellt och jag har inte samvete att ha hundar ståendes i gård hela sommaren. Att köpa fler hundar är helt enkelt inte ett alternativ för mig. Inte nu iallafall.

Men när dragsäsongen har pågått ett tag, har jag ändrat tankar. Jag längtar efter att köra spann och att kunna åka på utflykter på riktigt. Det är svårt med bara två hundar och jag grubblar. Ska jag skaffa fler? Det är inte ett lätt val. Jag känner att jag måste välja mellan två världar. Utveckla draget och köra mer spann, ha mer roligt på vintrarna och låta hundarna jobba så som de är skapta för. Eller fortsätta med sommaraktiviteterna, med allt roligt vad det innebär.

Nu har jag gått med detta i tankarna en bra stund. Närmare bestämt nästan två år. När jag skaffade Diva, velade jag fram och tillbaka om jag skulle ta en eller två valpar. Valet blev till slut en. Sedan dess har jag börjat fundera på om det kanske kan finnas någon annan lösning på mina problem? Kan jag både äta kakan och ha den kvar?

Så här för några veckor sedan, trillade poletten ned. Såhär i efterhand är det rätt korkat av mig att inte ha tänkt på det tidigare. Vi har å andra sidan inte haft de förutsättningar som krävs för att göra på detta sättet förrän nu. Vad är då den smarta idén? Jo, att ha ett par foderhundar över vintrarna! Under den perioden som vi tränar drag, kan vi ha några extra hundar hemma. Våra egna hundar lever själva till stor del hundgårdsliv under vintrarna och det kan gå ganska smärtfritt att plocka in ett par till då. Jag har blivit erbjuden några hundar redan men jag känner att det är viktigt att de funkar i flocken för att det ska hålla i längden.


Ett oväntat erbjudande

När vi lämnade fjällen för att styra resan söderut igen, passade vi på att stanna över en natt hos Divas uppfödare. Det var, som vanligt, väldigt trevligt att träffa dem. Det har så oerhört stor betydelse att ha en bra uppfödare. Jag kommer nog alltid vara väldigt noga med vem jag köper valp från, för det är skönt att alltid ha någon man kan vända sig till.

Hemma hos dem fick Diva chansen att leka med både sin syster, bror och mor. Jag var så säker på att hon skulle känna igen dem, men inte gjorde hon det... Det var som helt nya främmande hundar för henne. Det var roligt för mig iallafall, att se dem tillsammans och jämföra dem. Det var ju i slutänden syster Dawn och Diva som jag valde mellan, så det var intressant att se hur de har utvecklats! De var fortfarande väldigt lika, på många sätt. Dawn hade lite mer päls och Diva var lite renare. I övrigt lika som bär!

Däremot var det väldigt roligt att se när Diva fick träffa sin mor, Kinoo. Även om Diva inte kände igen henne, så var det helt uppenbart att Kinoo kände igen Diva. Hon blev jätteglad och ville busa massor! De fick springa några varv ihop medan jag satt och pratade med Brenda och Wilbert som äger kenneln. Paret har jobbat med turistkörningar med sina hundar, men har nu bestämt sig för att satsa på långdistanstävlingar istället. De har sålt av många hundar som inte riktigt höll för tävling. Kinoo är sju år och håller inte för de längsta distanserna, men de vill ändå behålla henne. Då fick jag plötsligt erbjudandet att ta med mig henne hem. Divas mamma. Att ha som draghund över vintern. Det tog mig ett par minuter att bestämma mig för att göra ett försök.


En harmonisk flock

Divas mamma är en sjuårig rejäl tik, huvudsakligen från Vindsnabbe-linjer. Hon är bra byggd och jobbar i led/point, men det jag gillar mest med henne är hennes mentalitet. Hon är en riktig knähund, vill kela i timmar och är vänlig och social mot alla människor.

Jag tog med mig henne under resten av resan och slutligen hem. Det var intressant att se hur snabbt hon anpassade sig till situationen; främmande människor och hundar, genom storstad och landsbygd. Nu har hon varit hemma hos oss i ett par dagar och det funkar väl sisådär. Hon är i löp och någonstans knakade det till mellan henne och Issen. Oväntat nog, faktiskt, då Issen varit så himla vänlig och problemfri mot alla tikar den senaste tiden.

Å andra sidan är jag inte jätteöverraskad. Som jag tidigare skrivit, är Issen otroligt känslig för förändringar. Resan var i sig väldigt påfrestande för honom då ingenting var sig likt från plats till plats och han blev utsatt för diverse skrämmande situationer. Främmande människor som kikade in i bilen, hundar som passerade med mer. Han blev instabil, precis som väntat, och i allt detta kaos skulle plötsligt Kinoo in i flocken. 

Det känns skönt att ha kommit hem nu, men vi har en tids jobb framför oss. Både Iss och Kinoo är osäkra på varandra och det är välförtjänt. Kinoo är i löp och Issen är instabil. Just nu håller jag dem mest åtskiljt, för att undvika konflikter, och planen är att avvakta till löpet är över. Bortsett från promenader, jag har nämligen för avsikt att promenera med bara de två tillsammans.

Promenader är ett mer avslappnat sätt att umgås - det är inga rum eller sovplatser som måste fredas, ingen mat inblandad, inga ben eller annat som ska vaktas. Det är bara ett gemensamt intresse att traska omkring ute och lukta på blommorna. På så sätt hoppas jag kunna bygga en mer avslappnad stämning dem emellan fram till att löpet är över och de förhoppningsvis kommer acceptera varandra på ett annat sätt.

Det sägs att en individ antar den stämning som flocken har, och vi har till vardags en väldigt lugn och trygg miljö. Förändringen vi har i flocken just nu är lite upprörande, men jag känner igen den från det lilla kaoset som blev när en viss valp flyttade in och då rättade ordningen sig ganska snabbt igen. Det handlar ju om att nykomlingen får lära sig våra levnadsrutiner och veta vad hon kan förvänta sig av olika situationer.

Det har för övrigt varit otroligt intressant att se hur Issen har jobbat för att övervinna sin osäkerhet nu under resan. När vi har promenerat och mött någon eller något obehagligt har han konsekvent sökt sig till mig och velat bjuda fritt följ. Det känns jätteroligt och är ett bra kvitto på att den trygghetsträning vi haft, har funkat. Jag har nämligen lärt Issen att om han kommer till en position jämte mig, så ser jag till att ingen(ting) kommer fram till honom. Ett slags skydd, alltså! Läste om det i en bok och tycker det är ett väldigt bra sätt att bygga trygghet och hantera svåra situationer.

Imponerande nog, har Baby tagit Kinoos inflytt med ro. Det var där jag hade störst misstanke om problem. Kinoo är sju år och i löp, Baby är nio. Men hon kastar inte ett öga på Kinoo, viker undan och har gott tålamod. Jag är otroligt fascinerad över hur duktig hon är! Tänk att när hon var yngre gick hon inte att ha i närheten av andra tikar, hon blev helt galen. Nu när jag ser hur duktig hon har blivit nu på äldre dar, finns även tanken där att Issen kanske en dag också kommer att kunna fungera helt normalt. Det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse...


Några korta pass...

...träning har vi allt hunnit med nu under resan. När vi var hos Brenda och Wilberg, passade vi på att använda deras fantastiska spårskog. Diva fick ett par spår, bland annat ett med en riktig vinkel. Första biten gick i svag sidvind och det är ganska vilt-tätt område så lilltjejen fick jobba för att hålla näsan nere i spåret. Det gick lättare och lättare och efter vinkeln jobbade hon nästan helt fokuserat.

Jag fick även för första gången verkligen uppleva att hon övertygade mig i spåret. Jag stannade till för hon tycktes pendla lite med nosen och gå i vittringen. Då satte hon ned nosen ordentligt och drog till rejält i spårriktningen. Det var ingen tvekan om att hon var helt rätt! Spännande och roligt att se henne jobba på det sättet. Passande nog, tog hon sedan de sista metrarna rätt på godisburken och fick sin kanonbelöning!

Jag har funderat över hur jag kan höja värdet på belöningen ännu mer. När jag tävlade agility med Baby, jobbade jag jättehårt med att höja belöningsvärdet. Jag hade nästan glömt bort det nu, när jag är bortskämd med hundar med mycket motor i. Men en av de bästa sakerna jag gjorde, var att använda mig av mjukost när vi skulle tävla. Efter varje tävlingslopp, hade jag en påse med utkletad mjukost i. Det tog flera minuter för Baby att slicka upp den där osten och det var verkligen himmelriket för henne! Så nu tänker jag ta det vidare till spåret med Diva, att hon ska få mysig skink- räk- eller baconost i burk som spårslut.


Jag har också tagit chansen att träna fritt följ med Issen i många olika miljöer. Äng, fotbollsplan, parkering - you name it. Han sköter sig jättebra, går tight och är skärpt i stort sett hela tiden. Det är så roligt att se hur själva gåendet är förstärkande i sig, han är jätteglad och älskar att jobba i positionen.

Eva har hjälp mig med ett par kommenderingar och jag har tydligen fortfarande alldeles för bråttom. Det slutade med att jag fick träna några gånger på att gå helt själv, utan hund. Så kan det också vara! Det är också bra träning för Issen att gå under kommendering. Jag märker hur han tittar till på "tävlingsledaren" varje gång det kommer en kommendering. Det måste jag jobba bort, för det är ju just då som jag verkligen vill ha hans uppmärksamhet!

Planen är att åka ut till klubben på allmänträningarna och få hjälp. Vi går fritt följ lite sporadiskt och låtsas-tävlingsledaren säger bara "Ja" eller något annat valfritt kort. Varje gång det kommer ett ljud, får Issen godis. Jag vill att han ska förvänta sig belöning och därmed så småningom jobba ännu hårdare när kommenderingen kommer. Kommenderingen i sig blir en hjälp, är inte det smart, säg? Rapport kommer, kring huruvida det funkar eller ej!

I natt är första natten som Diva sover ute. Det börjar närma sig hösten och det är dags att sätta päls. Hon och Kinoo har hållt lite låda ett tag, men verkar ha lagt sig till ro nu. Vi får hoppas att det går bra och att även den rutinen blir en trygghet i sig för Kinoo. Det skulle vara underbart om flocken kunde fungera så småningom, för jag skulle gärna köra med henne i spannet i vinter. Hon är en erfaren och duktig draghund och kan bidra till mycket, både i Divas och Issens utveckling. Baby kommer springa med i vinter, men hon väljer alltid själv om hon vill dra eller ej. Det är bra för hennes kropp att springa och hon har inte varit såhär pigg på flera år! Jag önskar att jag ska få behålla alla mina hundar länge till. Vi har haft så mycket motgångar tillsammans, ska inte det då göra oss starkare? Hoppas det!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

7 kommentarer:

  1. Låter som du haft det mycket turbulent med tankarna, fått nya intryck och det här med Diva... Tråkigt med hennes öga, och hoppas verkligen att det andra får förbli friskt. Kan inte ens föreställa mig hur jag hade känt om något liknande hade hänt Neo eller Shin.

    Satt en stund på youtube idag och tittade runt på diverse draghundsfilmer.. till sist kom jag till en video som handlade om en trebent Siberian som sprang på led position i ett 4-6 spann!
    Tänkte, hur är det ens möjligt???
    Efter en stunds fundering kom jag fram till: Hundar är starka varelser med en otrolig förmåga att sträva framåt.. De tycker inte synd om sig själva eller ser sig som annorlunda än någon annan och jag tror att dem inte bryr sig om ifall dem är "handikappade" speciellt när det kommer till något dem älskar att göra...

    Om man tänker det otänkbara, att Diva blir helt blind... Tänk om hon inte bryr sig om det faktumet nämnvärt efter att hon vant sig? Hon har ju trotts allt fortfarande Nosen, hörseln och känselhåren runt nos och kinder kvar... Tänk om hon inte skulle bli olycklig som blind?

    Men samtidigt finns ju risken att hon blir olycklig... Nej usch.. svårt det här, jag hoppas som sagt att det löser sig och att du får många år med Diva utan att behöva oroa dig över hennes andra öga.

    Kramar från skåne

    SvaraRadera
  2. Ja här har det hänt grejer... Stackars Diva, men klart hon kan göra massor med bara ett öga och ni har ju varandra. Hon har väl inte ont nu, eller?
    Hoppas det går bra med nya stjärnskottet

    SvaraRadera
  3. Tack för en underbar semester <3
    Intressant, spännande, givande, underhållande etc etc
    För underbara Diva finner jag i nuläget inga ord jag bara hoppas, håller tummar och tassar för att framtiden ska bli ljus.
    Många bamsekramar

    SvaraRadera
  4. Vi finns här för dig söstra mi!! Kramar!

    SvaraRadera
  5. Oj vad det har hänt mycket hos dig! Jättetråkigt med Divas öga...hoppas andra ögat håller sig friskt och helt! Förstår helt dina tankar om fler/färre hundar. Så tänker/tänkte jag med! Ångrar verkligen inte att jag nu har 6 hundar, men gränsen går här. Hundägandet blir lite annorlunda men definitivt inte tråkigare. Tränar inte alls lika mycket annat(agility, spår, lydnad) som jag gjorde med färre hundar, men tycker hundarna njuter lika mycket ändå. Blir fler "flock-aktiviteter" och det verkar de trivas fint med. =) Så jag säger : Kör på! man lever bara en gång och det är bättre att ha ett hundspann när vi är unga och hela! =))) Lycka till med nya hunden!

    SvaraRadera
  6. Usch vad tråkigt att höra om Divas öga. Hoppas hon får behålla det andra bara, att vaa enögd fungerar nog ändå bra för en hund, de är ju så anpassningsbara. Håller helt med Veronica! Köööp! Även om man får räkna bort en del aktiviteter (eller inte kan göra dem lika ofta) så är det man kan göra så enormt underbart...att köra släde är ju verkligen en "flockaktivitet" på alla sätt, och så måste du höra av dig i vinter om du kommer uppåt så kan vi ses! Håller tummarna för Diva!

    SvaraRadera
  7. Hej! Tack för proffsig fotografering i Askersund. Jag har lagt in ett inlägg på .se bloggen. Ska försöka använda den nu istället då blogtown legat nere i 2 dygn! Jag håller alla tummar och tår för att Diva ska få vara frisk framöver. Självklart ska du ställa ut henne hon har alldeles för fin exteriör för att du ska låta bli. Det borde räcka med ett veterinärintyg. Så kan jag bara instämma i andra kommentarer här. Det är härligt med några hundar men det är inte sämre med flera. Klart man inte hinner träna alla lika mycket men det är väldigt lätt och roligt att träna alla på samma gång. Dragträningen blir mycket roligare med flera. :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.