Vecka 1 & 2; Flockliv och förväntningar

Man kan inte direkt påstå att vi har en lugn stund här hemma numera... Vår flock liknar ett direktsänt avsnitt ur "Glamour" eller nåt. Jöss vad jag har fått grubbla på detta med flockliv de här veckorna! Grubbla, observera och i vissa fall även ingripa.

Det är väldigt intressant det här med flock. För ett tag sedan hörde jag någon säga att när man skaffar sig femte hunden, blir det en riktigt flock. Jag vet inte om man kan säga det på ett så bokstavligt sätt. Vad betyder det, att det blir en flock? När jag hörde det sägas på det sättet, tänkte jag spontant att hundarna blir lite mer starka ihop och lite mer avvisande utåt, mot andra hundar och säkert i vissa fall även mot människor.

Men kan flock innebära någonting mer? Eller någonting annat? Jag tänker att det är en slags familjestruktur med olika roller representerade. Det blir en symbios, en samverkan. Precis som man växer ihop med varandra när man lever med andra människor, växer hundarna ihop med varandra i en flock. Man hittar sina platser kanske man kan säga. Här hemma har det mesta av hushållsarbetet delats upp mellan mig och David på ett naturligt sätt. Jag är bättre på vissa saker, han på andra. Jag gör hellre vissa saker och han andra. De gånger som det blivit konflikt, är när vi bägge gillar vissa saker eller hatar vissa saker. Då vi inte är riktigt överens om vem som ska göra vad.

Jag har tidigare i mitt liv levt i kollektiv. När man lever på det sättet, blir det litegrann som en flock tror jag. Man får jargonger, samhörighet, lär känna varandra på ett sätt som människor utanför inte gör. Man formas som person, blir "en av dem" istället för en enskild person. Kanske det är så en flock formas fram? Som privatperson kan man ha många olika vänner men det är inte alla som passar att bjuda hem till kollektivet. Och varför skulle man göra det? Där har man ju sin flock att umgås med!

Ja jag spinner iväg helt galet nu. Försöker få lite ordning på mina tankar. Det råder nämligen kaos här hemma för stunden, eller som jag tidigare kallade det; såpopera. Jag är väldigt mån om att det ska vara lugn och ro i vårt hus, i vår flock. Visst är det för hundarnas skull, men även för att jag själv inte alls trivs bra i en orolig miljö. Det räcker med att tillvaron är kaosig överallt annars!

När vi fick hem Kinoo, skar det sig mellan henne och Issen. Såhär med några månader i bakfickan, har det egentligen inte varit värre med dem två än mellan Issen och de andra. Killen är opålitlig i vissa situationer och hundarna hanterar det uppenbarligen på olika sätt. Eller har det mer med mig att göra? Både Baby och Diva har råkat ut för Issens vresiga humör. Baby håller sig undan från honom några dagar efteråt medan Diva skakar på sig och glömmer direkt. Det är två väl fungerande sätt att sköta saken.

Men Kinoo är inte alls nöjd med Issens beteende. Hon glömmer inte och hon håller sig inte undan. Istället är hon väldigt tydlig med att hon inte vill ha honom i närheten. Jag förstår henne! Samtidigt så kommer de aldrig att hitta till någon slags symbios så länge jag håller på att separera dem och krångla. Eller så kommer de aldrig hitta symbios om jag låter dem vara tillsammans och riskerar konflikter. Eller så kommer de aldrig hitta symbios alls.

Jag är fullständigt öppen för tanken på att vissa hundar inte gillar varandra och so be it. Det har funkat med Issen och Kinoo, vi behöver inte ha dem tillsammans i många lägen alls. Okej, lite irriterande att tänka på ibland. Men ändå fullständigt hanterbart. Värre är det med Diva...

Det är nu som intrigerna börjar. Gunne kom in i flocken och blev snabbt vän med Kinoo och Baby. De lugna gamla tanterna tog väl hand om nykomlingen. So far so good. Jag gick ett par promenader med Diva och Gunne, också helt fritt från problem. Diva har liksom aldrig riktigt haft några sociala problem så jag väntade mig heller inget annat. Efter en promenad fick de bägge komma in i huset. Då hände plötsligt någonting. Diva, min demolition Diva, förvandlades plötsligt till Monstret Diva.

Med ett avgrundsmorr började Diva vakta träningsväskan, varpå Gunne tappert försöker morra bort Diva från en av de få trygga platserna hon fått. Det tar bara någon sekund så hoppar Diva på Gunne med hull och hår. Jag bryter direkt, slänger in Diva i vardagsrummet och sätter galler emellan. Gunne verkar vara lite mer rutinerad och har fått in ett fint bett i Divas tass. Det är fascinerande hur träffsäkra de kan vara i all kalabalik. Diva däremot har greppat nackskinnet på Gunne. Det blev dubbelt blodvite.

Efter det, hade jag dem bara tillsammans i trädgården för att de ska få mer utrymme och mindre saker att vakta på. Så häromdagen small det igen. Diva fick återigen ett bett i tassen, medan Gunne nu fick en smäll från en tand, precis jämte ögat. Det var bokstavligen nära ögat, vi pratar millimeter. Det är en sak när man känner att hundarna slåss koncentrerat och biter i tassar och öron. Men nu har Diva spelat ojuste spel två gånger och jag vill inte riskera mer. Skaderisken blir alltför stor och det sista jag vill är att hundarna ska göra varandra illa. Så nu får de inte umgås överhuvudtaget....

Jag vet inte, kanske jag har varit extremt naiv. Fem tikar i en flock... Jag har uppenbarligen varit bortskämd med att ha hundar som väldigt lätt tar till sig andra hundar. Vid besök av vänner, har det aldrig varit något problem att blanda hundarna hejvilt. Ja, det skulle väl vara Issen då, i några enstaka fall. Nu ryker intrigerna heta i min egen flock, här hemma. Att få besök av andra hundar känns för stunden helt inaktuellt...

Samtidigt är huskyn en ras som är känd, och avlad på, för just den egenskapen att de är väldigt öppna och vänliga mot andra hundar. De har det lite i blodet, det där med att vara snälla mot varandra. Men hur i hela friden har det gått till att Diva har blivit ett sånt monster? Gissa om jag har en miljon teorier... Allt från att det är löp på gång, till att det till slut har kommit ikapp henne hur Issen stundom har varit under hennes uppväxt. Smärta, blindhet eller helt enkelt bara att hon börjar bli vuxen. Det vete fåglarna. Men jag hoppas innerligt att det bara handlar om att ett löp är på gång. På så sätt skulle problemen lösa sig själv med tiden och jag behöver inte härja mer än att bara hålla dem ifrån varandra en period.

Jag fick ett par inputs angående detta med flock. Först var det Susan Hansen, en draghundtjej som jag är ytligt bekant med på facebook, som vänligt men bestämt tackade nej till några tävlingshundar för att det var så omständigt att integrera vuxna hundar i flocken. Det är nog första gången som jag överhuvudtaget har sett det på det sättet. Att det skulle kunna vara ett problem, detta med att bara sätta in en ny hund. Jomen det är klart jag har tyckt det tidigare, men det är ju först och främst med hänsyn till Issen och hans lite speciella egenskaper. Inte att det skulle vara ett kollektivt problem.

Min andra input fick jag av Pirre som jag rådfrågade angående Monstret Diva. Hon sade att det kan ta upp till ett år att integrera en vuxen hund i en flock. Ett år!!! Jag är kluven av känslor. Dels för att det är en lång jobbig tid att arbeta med, men också för att då finns det faktiskt hopp för Issens och Kinoos relation. Och Diva och Gunnes. För just nu är det en rätt så omständig situation här hemma, med tre separata flockar.

I min drömvärld löser sig allt, Diva lugnar sig, alla blir kompisar och Gunne och Kinoo låter Issen hållas. Vi kan ha flocken samlad, behöver inte ha kompostgaller och greja hela tiden, utan hundarna kan ligga och vila lite här och där i huset. Kanske är det möjligt, kanske inte. Det är det egentligen bara tiden som kan utvisa.

En buffrande roll

Jag har visst helt glömt bort att berätta ännu en intressant sak angående flockliv. Det handlar om Kinoo. Hon har flera gånger visat mig att hon är en mycket klok dam. Jag skulle nog likna henne med tjuren Ferdinands mor. Hon har helt enkelt en känsla för saker som är svår att beskriva, men mycket intressant att studera.

Vid två tillfällen har jag sett Kinoo ställa sig mitt emellan Diva och Gunne. Det har varit helt konfliktlösa situationer men ändå väldigt tydligt språk från Kinoo. Gudarna vete vad som rört sig i hennes hjärna, men någonting vet hon som inte jag vet. Hon har ställt sig där och stått stilla, tittat varken på den ena eller andra. Som en sköld, en antivåldsaktivist eller kanske en lugnande vän. Jag brukar kalla Kinoo för "min kära gamla vän" och hon har återigen visat sig vara väl förtjänt av den titeln.

När jag berättade det för Davids mormor och morfar, hur Kinoo ställt sig mellan dem, fick jag höra en liknande och mycket intressant historia. De hade en gång en gammal labradorblandning på besök. Medan han ännu var kvar, kom även en schäfer. Den sistnämnde var en lite mer orolig typ. På den tiden var mormor och morfars yngsta barn fortfarande liten och sårbar. Labradoren hade då ställt sig, tydligt och markant, som en båge runt barnet. Som en sköld. Jag vet inte med er, men sådant här fascinerar - och berör - mig så otroligt!

Utveckling

Sedan jag fick hem Gunne, har hon fått gå flitigt i led. Hon är min överlägset bästa hund, i huvudsak för att hon är fullt fokuserat på draget när hon jobbar. Både Kinoo och Diva är duktiga på att dra, de är starka och snabba, men de tappar fokus då och då. Det gör inte Gunne.

Gud, vi har mött allt möjligt nu senaste träningspassen. Bilar, traktorer, hästar, hundar... Det finns ingenting som berör Gunne. Jag är överraskad över hennes arbetsmoral. Inte så att jag hade väntat mig att hon skulle vara dålig, men hon är extraordinärt opåverkad av miljön runtomkring. Fokuserad som Issen med drag som Diva. Jag tror inte jag behöver beskriva närmare hur viktig hon är för spannet.

Däremot har kommandona varit intressanta. Hon kan höger och vänster, det är det ingen tvekan om. Precis som jag någon gång läst i Ylwas blogg, vrider hon huvudet åt det håll jag bett om, precis som en bekräftelse. Men sedan har det blivit intressant. Kinoo har varit på ett extraordinärt olydigt humör och näst intill konsekvent valt fel håll när jag kommenderat. Och Gunne har helt uppenbart blivit förvirrad av detta.

Det har blivit många stopp i korsningar där Kinoo bestämt sig för att gå fel. Jag har valt att uppmuntra Gunne vid varje ansats hon gjort åt rätt håll. Första gångerna tittade hon bara, men sedan började någonting komma fram. Hon blev mer och mer bestämd. Kanske mer och mer självsäker, eller bara mer säker på mitt sätt att säga kommandona. Senaste träningsrundan slutade det med att Gunne mycket bestämt tog kommandot och drog med sig Kinoo i de sista svängarna. Gissa om hon fick mycket beröm!

Jag är fascinerad över den respons jag fått på denna lilla träning. Det är en kommunikation utöver det vanliga för mig. När Gunne tvekat och jag har stöttat henne med rösten, har jag så tydligt kunnat se hur det stödet har lyft henne. Hon har tagit beslut trots de andra hundarnas olydighet, bara ökat tempot och så in på rätt väg. Jag tror vi kommer bli mycket goda vänner, jag och Gunne. Det känns redan som att vi är ett team.

Ett revolutionerande inköp

Efter jul passade jag på att köpa en ny mobiltelefon. Min gamla har väl varit i sådär halvskapligt skick sedan Diva flitigt använde den i apporteringsträningen som valp. När jag sökte mobiltelefon var det några saker som jag bestämt ville ha. Den får inte vara för stor utan ska lätt gå ner i en ficka, den ska ha pekskärm så jag kan gå ut på nätet och annat roligt och den ska fungera med pulsklocka. När jag sprang mycket i min ungdom, använde jag pulsklocka i min träning och var väldigt nöjd med det. Genom att hålla vissa pulsnivåer i träningen, får du maximalt ut av den. Till exempel ska du ha en lägre nivå på pulsen om du vill bränna kalorier och en högre om du vill få bättre kondition. Om man, som jag, inte har sådär våldsamt mycket tid över till egenträning, är det roligt att kunna göra det bästa av den tiden!

Pulsmätaren är inte inköpt än, men jag har ändå hunnit ha mycket roligt med telefonen. Bland annat har jag börjat använda det program som hör till pulsmätaren. Det är ett gps-baserat program som registrar all möjlig data kring ett träningspass. Två gånger senaste veckan, har jag använt det när jag tränat hundarna och jag måste säga att det har varit ytterst intressant!

Det senaste fartpasset såg till exempel ut såhär, hastighetsmässigt. Jag tycker det är otroligt intressant. Min hastighetsmätare till träningsvagnen fungerar fortfarande inte, så för att få en uppfattning om vart vi ligger fartmässigt har jag fått utgå från hur lång tid och sträcka vi kört. Det är inte helt rättvisande då det blir både skit- och drickstopp längs vägen och det är omöjligt att säga hur mycket det påverkar medelhastigheten.

När jag körde fyrspann med Gunne i led första gången, räknade jag sekunderna för varje stopp. När jag sedan tog bort dem, kunde jag konstatera att vi gjort åtta kilometer på tjugofyra minuter. Det är en mycket bra tid, för att vara oss! Men nu, med den nya telefonen, kan jag se så otroligt mycket mer! På hastighetskurvan syns det att vi nästan konstant befinner oss mellan tjugo och trettio kilometer i timmen. Vid fem tillfällen går kurvan i botten, det är då vi har stannat för skit eller att dricka. Förutom dessa stopp, finns det två tillfällen då vi ligger tydligt under tjugo kilometer i timmen.

Jag måste säga att jag blev väldigt överraskad när jag fick se denna kurva efter träningspasset. Min uppfattning har varit att vi ligger i femton-arton kilometer i timmen någonstans. Men det är betydligt bättre än så! När hundarna har verkat trötta och jag stannat för att de ska få äta snö, har de i själva verket sprungit närmare trettio kilometer i timmen... Behöver jag säga att jag blev chockerad? Så nu började jag fundera; vad var det som hände dessa två tillfällen under vägen - då vi ligger under tjugo kilometer i timmen?

I detta program finns också en funktion där du kan följa spannet på en karta och se vilken hastighet som hålls. Jag testade och kunde snabbt skratta åt min korkade hjärna... Första gången det gick långsamt, var såklart vid vändplatsen! Lite svårt att hålla tjugofem knyck när man vänder på ett spann..... Andra gången det gick långsamt, var då Diva halkade och jag fick tvärnita. Vi hann inte stanna innan hon var uppe på benen igen och vi körde vidare. Vi var nere i femton kilometer i timmen och det var därför kurvan gick ner.

Ja jag måste säga att det är väldigt intressant att se fartträningen utifrån det här perspektivet. Jag skriver fartträningen, för jag skulle aldrig komma på tanken att sitta och mäta hastighetskurvor när vi är ute på långturer och puttrar på runt i skogen! Det är egentligen bara i just fartträningen som detta är intressant. Förresten, en till sak som är väldigt intressant är höjdskillnaden. Vi har en rätt så rejäl backe som vi måste uppför varje träningspass. Jag tycker den är jobbig och det tycker hundarna också. Nu kan jag konstatera att den är trettiofem meters höjdskillnad. Det är en rätt så bra backe... Mycket intressant, som sagt! Fast jag tycker det är bra jobbat av spannet att ändå hålla tjugofem kilometer i timmen uppför en sån backe. Höstens styrketräning har gett bra resultat.

Tankens kraft och självuppfyllande profetior

En till sak som har varit intressant och rolig, är att inse vilka fördomar jag har om mina egna hundar. Förra året när jag cyklade mycket med Issen, jobbade jag hårt för att få upp farten. Vi kom dock aldrig upp i mer än tjugofyra kilometer i timmen. Det verkade som att Issen inte, rent fysiskt, klarade av att springa snabbare! Han har en kraftig benstomme och lite mer att bära på än de andra så jag tänkte inte mer på det. Fast det blev ett mantra i min skalle, detta att han inte klarar högre hastigheter.

Så körde jag sexspannet och körde ganska så lungt. På en raksträcka fick jag ett sms och tog upp telefonen ur fickan. Hundarna jobbade på i en fin lång galopp. Då står där på telefonen: Trettiofyra kilometer i timmen. Herregud! Det var väl inget som helst problem för både Issen och Baby att hänga med i den farten!

Det är någonting som händer i min hjärna ibland. Eller faktiskt rätt så ofta. Jag bara köpte att Issen inte kunde springa snabbare och det blev mitt mantra. När jag pratar om Issen och Baby som draghundar, säger jag jämt att de inte riktigt håller. De drar ojämnt och klarar inte farten. Men det är ju bara skitsnack! De är faktiskt rätt så duktiga ibland. Och de klarade tydligen av att springa femtio procent snabbare än jag någonsin vågat tro...

Det är just detta. Jag vågar inte tro. Jag vågar inte tro att mina hundar ska kunna konkurrera med "de duktiga". Vi utgår från oss själva och tränar utifrån våra egna förutsättningar. Det tycker jag man ska göra. Men jag har en helt skev bild av vad vi egentligen har för förutsättningar!! Vi har kört och haft roligt hela hösten och det tycker jag är huvudsaken; att man njuter av samvaron och att vara ute tillsammans. Men vid tanken på tävlingar har det känts som att vi kör i en helt egen jumboliga. Det är inte sant. Vi kanske inte kan konkurrera med de bästa, inte än, och inte med det träningsupplägg vi haft i år. Men mina hundar är verkligen inte dåliga!!!

Tyvärr är detta verkligen återkommande i mina tankar om mig själv och mina hundar. Förra året gav mig åtskilliga överraskningar när jag märkt att vi har varit duktiga i olika sammanhang. Det trodde jag varken om mig själv eller hundarna! Egentligen, såhär till vardags, tycker jag det är praktiskt att inte gå omkring och känna sig duktig hela tiden. Att vara duktig, är i allmänhet alltid relaterat till någon eller någonting annat. Jag trivs bra med att leva mitt liv och inte relatera så himla mycket hela tiden. Det är skönt att fokusera mer på glädje, gemenskap och de små vardagliga framstegen.

Men jag gillar också att tävla. Det är roligt att pressa sig till max, på ett offentligt sätt ibland! Jag gillar också att få bra resultat. Det kan vara roligt att känna att bra träning lönar sig! Det är klart att mitt stora framsteg är att slå mina egna personbästa av olika slag, men det är också roligt att ibland kunna slå någon annan. Inte minst för att jag är galet förtjust i att få små souvenirer från tävlingar.

I Nybro, när jag sprang med Diva, blev jag rent ut sagt överraskad när vi faktiskt hade varit snabbare än två andra ekipage. Ärligt talat lade jag inte märke till det förrän flera veckor efteråt när jag av någon anledning fick se resultatlistorna igen. Det är just detta. Och jag har en teori.

Jag gillar att slå från underläge. Det känns tryggt och det blir dubbelt av det goda. Till exempel kan man liksom aldrig misslyckas om man kör agility med en husky. Om man misslyckas, då var det inte för att hunden var dåligt grundtränad eller föraren för slarvig. Nej, då är det för att det är en husky. Däremot om man lyckas så får man ju dubbelt med beröm! Inte bara äran att vinna, men även att lyckas med en hundras som inte har det jättenaturligt att arbeta med människor på det sättet. Mer av det goda och samtidigt en gardering mot misslyckanden, alltså.

Men nu inser jag att det också finns stora nackdelar med detta. Om jag ständigt tänker att jag slår underifrån, vem ska då ta ansvar när jag misslyckas? När ska jag rannsaka mig själv och säga att "detta gjorde jag faktiskt riktigt dåligt"? Det är det mindre problemet. Det större problemet är att hela tankesättet skapar en världsbild där mina framgångar bara beror på lyckliga tillfälligheter och inte alls på grundlig och genomgående långsiktig träning... När ska jag lyckas för att jag är jag, och för att min hund är just en husky?

Ja, detta tål att tänkas på. Men jag märker att jag alltid utgår från att vi inte är tillräckligt bra. Det tycker jag är ett dåligt utgångsläge, faktiskt.

Rallylydnad på gång!

Jag och Baby vann ju en rallylydnadskurs på Hundia förra året. Nu har den äntligen börjat! Jag känner ofta att jag inte lägger den tid på Baby som hon kanske helst skulle vilja och förtjäna. Baby är en väldigt speciell hund att träna, då träningen alltid sker på hennes premisser och villkor. Rallylydnad är lite lättsamt och roligt, med många beröringspunkter med agilityn. På så sätt kände jag att det kommer passa henne perfekt!

Så var vi på första passet. Vi fick öva kontakt, gå fot, sitt och lite annat smått och gott. Det var nästan pinsamt. Jag hade helt och hållet glömt bort hur mycket Baby kunde. Inte hade väl hon några problem med att sitta fot, ja inte sitta fint eller spela död eller bakdelskontroll eller nåt annat heller. Hon bjöd beteenden så det stod härliga till! Såhär i efterhand när jag pluggat kompendiet lite, undrar jag varför i hela friden vi inte börjat med detta tidigare. Det är ju bara skitlätt, roligt och passar perfekt för min lilla skruttgumma!

Nä jag hoppas verkligen att vi fortsätter med den här roliga sporten. Kanske det kommer några tävlingar i trakten i framtiden. För inte vore det väl helt fy skam att tävla lite också. Baby har ju inte varit ut på någon bana på flera år nu. Det tycker jag gott att hon kan få göra comeback och stå i rampljuset igen :)

Platsligg action och en kort lista

Vi har äntligen varit och tränat inomhus med Rose-Marie och Hilda igen! Hemläxan inför detta pass var att påbörja framåtsändandetanken för att kunna börja träna rutan. Dessutom ville jag lära Issen vänta på att få ligg- och sittkommandot och inte förekomma mig när vi gör ett helt platsligg.

Framåtsändandetanken var lätt att plocka fram hos Issen då det sitter naturligt i honom från agilityträningen. Ett par korta pass och sedan testade vi i hallen. Han hade inga problem att springa rakt ut i bra fart, åtminstone tjugo meter. Ingen av oss hade med koner så vi kunde inte börja stoppa dit rutan, men visst känns det aktuellt. Det blir nästa gång!

Platsligg gjorde vi ett fullständigt med kommendering och allt. Hilda fick ligga cirka tjugo meter bort, så det enda som inte var tävlingsmässigt var avståndet mellan hundarna. Issen skötte sig exemplariskt, väntade på kommando och låg helt still i tre minuter. Han fällde inte ens baken åt sidan! Det var riktigt bra faktiskt. Han var väldigt fokuserad på mig och kastade ett öga mot Hilda bara ett par gånger. Återgången och resten gick också fint så nu är det bara väldigt små detaljer som behöver jobbas på.

Men så skulle vi lägga igen. Den här gången fick Issen ligga på standardavstånd från en rutinerad lydnadshund. Jag ville se hur han klarade situationen. Men så reste sig den andra hunden och gick fram till Issen... Stackars lilla gubben, han låg där helt tappert och stirrade på mig medan hon luktade på honom och till och med började slicka honom på... ja det allra heligaste. Issen HATAR att bli slickad där, det har flera gånger hänt att han formligen attackerar hundar som försöker närma sig. Nu låg han där, helt stilla och bara stirrade på mig...

Husse till den andra hunden försökte tappert kalla in sin hund men utan framgång. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting så jag gav Issen fri-kommando, varpå han reser sig upp och börjar trava mot mig. Den andra hunden följer efter och då gruffar Issen till, men inget mer. Ojoj... Jag lät honom gå direkt i buren och belönade precis hur mycket som helst. Han skötte situationen helt exemplariskt trots en extrem störning. Men stackaren... Sedan ville han inte ligga kvar i positionen fler gånger...

Först kände jag mig stolt att Issen klarat situationen så bra, men sedan när vi provade lägga om ett par gånger och Issen reste sig i princip direkt, ja då började jag oroa mig. Hur lång väg kan vi ha tillbaka till det fina platsligget igen? Resan hem var under djupa tankar... Jag hade en pratstund med kloka Eva som sade att jag ska låta bli att rita upp självuppfyllande profetior. Det är ju helt sant. Jag tänkte om, och insåg ganska snabbt att detta var en bra erfarenhet. Jag har god tid på mig att träna vidare på platsligget tillsammans med andra hundar och dessutom komma på en bra strategi att hantera situationen om det händer igen. Tänk om det hänt för första gången på tävling? Det hade varit betydligt jobbigare att hantera, ta itu med och träna vidare på i efterhand.

Jag skulle kunna rabbla upp och berätta om allt vi gjorde nu, men jag skulle förmodligen aldrig själv orka läsa igenom det igen. Istället blir det en kort lista så jag åtminstone kommer ihåg ungefär vart vi befinner oss;

- Fritt följ; behöver träna mer med kommendering, Issen blir väldigt störd. I övrigt fina svängar och position.

- Inkallning; jag har börjat kasta boll bakom mig för att bryta mönstret där Issen tacklar mig i ingången. Funkade finfint! Får göra om det då och då för att få stabilitet.
- Tandvisning; körde omvänt lockande och ett par belöningar, Issen fattade galoppen. Utveckla vidare nästa gång!
- Läggande under gång; gjorde hela momentet och det gick fint. Jobba på att få ett snabbare läggande, Issen stannar till direkt men själva färden ner från stående går lite för långsamt.
- En extra punkt för avlämningen av bollen! Har tränat ett par gånger hemma i vardagsrummet. Issen släpper gärna bollen en bit ifrån mig. Numera plockar han upp den igen och lämnar. Jag har valt att låta honom göra så, för ibland (oftare och oftare) lämnar han den direkt till mig istället. Så även ett par gånger under detta träningspass!

Gud vilken bildtorka jag har! Behöver uppenbarligen ta med kameran på träningspassen framöver... Hursomhelst har jag nu gett oss lite hemläxa till nästa gång. Det börjar bli på hög tid att kedja ihop flera moment, så jag har bestämt att vi ska vara klara med ställandet till nästa gång. Då finns det en hel del som kan börja sättas ihop!

Det börjar bli riktigt roligt med lydnaden nu. De små små byggstenarna börjar falla på plats och bilda en helhet. Det är tydligt vart våra detaljbrister finns, men för stunden prioriterar jag att sträcka tiden och få ihop längre och längre pass. Detaljerna har vi gott om tid för ändå, och det har dessutom visat sig gå väldigt snabbt att få till dem när jag väl lägger några minuter på dem. Det ska nog bli någonting vettigt av det här också!

En avslappnad avslutning

Jag har visst glömt berätta att Issen har fått två julklappar av våra nära och kära! För det första boken "Släpp kontrollen lös" som jag skrivit om då och då i bloggen. Först fanns den bara på engelska och jag suger verkligen på att läsa engelska. Nu kom den på svenska i december och självklart fick vi den i julklapp! Ser mycket fram emot att läsa denna omtalade bok som verkar helt skräddarsydd för Issen.

Vi fick också en till intressant julklapp. En cd-skiva med musik som fungerar lugnande på hundar! Det är utvald klassisk musik som en psykoterapeut har listat ut ska vara extra bra för oroliga hundar. Jag och Elina testade den lite kort på Baiky och kanske det vara ett lustigt sammanträffande men från att vara ett vilddjur, hade han gått och lagt sig innan första låten var över! Nu ska skivan testas även här i flocken, så får vi se vad för effekt vi kan uppnå. Jag kan iallafall redan avslöja att den fungerar mycket lugnande på fröken matte i egen hög person. För mig kan musik vända en dag från dålig till bra eller vice versa. Det är helt otroligt vilken inverkan dessa toner kan ha på oss, våra känslor, våra humör och sist men absolut inte minst; våra minnen!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!