Vecka 3 & 4; Isgata, fartträning och lydnadstvåan...

Först och främst; ett stort TACK till alla er som kommit med kloka och tänkvärda kommentarer på mitt förra blogginlägg om flockliv! Det har varit värdefullt för mig att få ta del av många olika erfarenheter. Vi har ett citat som hänger på jobbet som är väldigt fint; "Du och jag har varsitt äpple. Jag ger dig mitt och du ger mig ditt. Vi har fortfarande varsitt äpple. Du och jag har varsin idé. Jag ger dig min och du ger mig din. Vi har nu inte bara en, men två idéer var!". Det är så fint funtat med erfarenheter att de bara blir fler ju mer man delar dem.

Innan jag kommer närmare in på fortsättningen av flocklivs-såpan, måste jag bara berätta om en ljudbok jag lyssnat på senaste veckan. Det är Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll". Först när jag såg titeln trodde jag den skulle handla om hur man är snäll utan att vara för snäll. Ibland när jag är snäll, känner jag att det är på min egen bekostnad och att jag kanske själv förlorat på det i slutänden. Det menar inte Stefan... Med vetenskapliga experiment uppradade långt över öronen, bevisar han att snällhet enbart sprider sig och leder till bättre och bättre saker. Till exempel visade det sig att personer som fått en komplimang, i mycket högre grad hjälpte en behövande, jämfört med personer som inte fått komplimangen. Beröm, kärlek, ödmjukhet och ren snällhet, ja det visade sig sprida sig vidare universellt omkring dem som fick ta del av detta.

Stefan ställer sig en klok fråga: "Man kan undra, varför människor snålar så mycket på en sådan sak som beröm? Det är ju helt gratis!" Ja varför gör vi det? Jag kan tänka mig att vi ofta är rädda för att själva verka mindre intressanta om vi lyfter upp någon annan. Eller kanske vi inte vågar berömma någon för att vi tycker att de är så duktiga att de inte behöver beröm? Om jag mötte Anja Pärson på en störtloppstävling skulle jag förmodligen aldrig våga säga "Bra jobbat!". För vad kan jag om störtlopp?! Eller handlar det om någonting annat? Vi kanske är avundsjuka på andras framgång? Det är svårt att vara ödmjuk och gratulera någon som just har presterat bra mycket bättre än en själv... Det kan nog krävas en god portion styrka!

Allt blir så olika beroende på vilket perspektiv du har i saken. Jag försöker generellt att tala om det, när jag tycker att någon gjort något bra. Visst finns det tillfällen när det tar emot, sånt är livet. Men bättre berömma ibland än aldrig! Jag kommer ihåg en gång när jag svarat på ett mail, det var en tjej som var intresserad av Siberian Husky som ras. Jag hade svarat att det är ju såklart en draghund, men det kan gå att göra andra saker med den också. Visst, det är en utmaning men inte omöjligt. Strax därefter ringde en uppfödare för att tacka mig för att jag svarat på det sättet! Jag hade aldrig tidigare pratat med henne. Jag blev såklart jätteglad, men ännu mer fylld av beundran att hon ringt till en helt främmande människa för att ge beröm! Fantastiskt!

En annan bok jag läst den här veckan, är den helt underbara "Möta motstånd" av Thomas Fogdö och Johan Plate. Jag skulle inte säga att det nödvändigtvis är en bok om tävlingspsykologi, utan en bok om att hantera livet och motgångar i allmänhet. Thomas och Johan skriver såhär om avundsjuka; "...det föds inga vinnare i ett klimat där den mesta energin går åt till att försåtminera medtävlares framfart, eller hur! Ett sådant klimat föder avundsjuka och präglas av att det mesta av den psykiska energin går åt till att bevaka och kontrollera omgivningen, snarare än att ta ansvar för sin egen prestation." Mycket, mycket klokt!

En annan sak de skriver om detta med att prestera, handlar om när konkurrenterna är jävligt bra. Varför ska vi inte önska våra konkurrenter framgång? Det är ju så mycket roligare att vinna när man vet att konkurrenterna presterat sitt allra bästa - men jag var ännu bättre! Eller tänk att vinna, men veta att konkurrenterna haft ont, fått problem längs vägen eller annat. Den segern skulle inte smaka lika sött.... Eller ännu värre; vinna men känna att man egentligen gjort en riktigt dålig insats. Skulle det inte då sitta bättre med en tredjeplats och veta att du har gjort ditt allra, allra bästa?

Sist, men inte minst, ett citat som påminner om det som jag tycker är allra viktigast när man håller på med sport: "Everyone has a will to win, but very few have a will to prepare." Det var den historiske amerikansk fotbolls-tränaren Vincent Lombardi som sade så. Sensmoralen av det hela, tycker jag, är att stora framgångar aldrig kommer gratis. Visst kan du lyckas då och då på ren tur. Men för att nå långt, och ligga på toppen länge, krävs det otroligt mycket träning i grund och botten. Det kanske låter tungt, hopplöst eller alltför jobbigt. Men för mig personligen är det en motivation!

Jag kommer säkert komma tillbaka till den här boken flera gånger. Den är så liten och smidig men samtidigt full av kloka ord. Jag kommer läsa den om och om igen till den faller sönder i småbitar!

Flocken

Så, tillbaka till detta med flocken. Det är sant som ni alla säger. En del hundar gillar inte varandra, det förstår jag och kan respektera. Jag tror Kinoo och Issen är av det slaget. De är alldeles för lika och det är liksom ständigt tydligt att de inte vill ha med varandra att göra. Det är oundvikligt med slagsmål så fort de är tillsammans i fler situationer. Jag har valt att inte ha dem tillsammans, inte alls, aldrig, för bägges skull och av säkerhetsskäl.

Men det är någonting annorlunda med Diva och Gunne. Jag kan inte beskriva det, men det är en känsla jag har. De två slagsmål som har varit, har varit olyckliga. Men jag tror att det handlar om missförstånd. Jag har varit tanklös och tvingat in en ny, osäker hund och en ung, osäker hund alldeles för nära inpå varandra alldeles för snabbt.

Det är detta med känslor. Och nu, med risk för ännu ett långt sidospår. Vi var på filmvisning hos Hundia förra veckan. Det var en amerikansk expert på hundbeteenden som beskrev en mängd hundsignaler, som dessutom även visades praktiskt i filmen. Det var otroligt intressant! Tyngdpunkten låg på signaler som visar stress, aggressiva signaler och lugnande signaler. De lugnande känner jag till sedan tidigare och visst har jag sett en hund morra förr så det var ingen nyhet. Men det finns ett så mycket bredare spektrum!

Jag kan med 100% säkerhet säga när Issen kommer att hoppa på någon annan hund, bara genom att se på honom. Jag brukar kalla det att han "får runda ögon". Här kommer ett spektra av signaler som han visar, som jag ser, men som jag aldrig riktigt kunna förklara vad jag egentligen reagerar på. Han stelnar, rör sig långsamt och sänker huvudet. Och hans ögon... De blir runda, man ser ögonvitorna och pupillerna vidgas. Allt är standardtecken på att aggressivitet är nära förestående, har jag nu lärt mig. Men allt det har jag redan reagerat på. Jag har bara inte vetat att det var just dessa signalerna!

Så när vi kommer till detta med Diva och Gunne. Det har varit annorlunda; mer mångsidiga och tvetydiga signaler. Det har varit ett kännande efter om det ska bli konflikt eller om de ska vika undan. Det känns som att det finns ett bredare spektra av utgångar. Och mycket riktigt, jag har kunnat sätta ihop dem och köra dem tillsammans flera gånger utan problem. Deras relation är annorlunda än Issen och Kinoos. Deras konflikt rör sig om trånga begränsade utrymmen i kombination med osäkerhet.

Jag säger inte att jag ska tvinga Gunne och Diva bli bästisar. Men jag har sett hundar i sådana här situationer där det har visat sig att det är situationen i sig, och inte så mycket hundarnas personlighet, som utlöser konflikten. Jag kommer inte att pressa fram någonting. Det är väldigt viktigt att Diva får komma över sin omtumlande period med ögat, nya flockmedlemmar och löp. Det är minst lika viktigt att Gunne får känna sig hemma här och bli trygg i vår vardag. Men kanske, en vacker dag, kan jag ha hundarna inne utan att behöva skärma av hela tiden.


 

Träningen då?

Det har inte varit de mest optimala möjligheterna för träning i mitten av januari. Vädret överraskade oss med några plusgrader och regn, tätt följt av kallt väder igen. Jag och David vågade oss ut på en tur och jag är glad att han följde med. Hundarna sprang försiktigt på vägrenen medan vagnen kanade till höger och vänster så fort jag försökte mig på att bromsa. Följande vecka blev det vila.

När Ylwa frågade om jag ville följa med upp till Ryssjön för att träna, tackade jag ja. Dels ville jag inte att hundarna skulle stå utan träning för länge och dels fick jag givetvis ett perfekt tillfälle att köra tävlingssläden som jag ska låna senare i vinter. Resan, i kombination med den totala träningstorkan här hemma, motiverade mig till att få tummen ur; de ett år gamla planerna på en bilbur skulle sättas i verket!

Jag har räknat mycket fram och tillbaka på hur en bilbur bäst skulle konstrueras. Jag är tyvärr av den typen som ser världen i skräckscenarion, speciellt vad gäller bil. För ett år sedan köpte jag bilen och redan då var planerna om bilbur igång. Men jag kunde inte hitta en konstruktion som kunde hålla för att bli påkörd av en lastbil bakifrån, klarar ett platt fall om jag kör utför en klippa och som har nödutgångar som går att öppna om vi kör ner och hamnar under vatten. Det tog ett år innan jag till slut klarade att face the fact; om något sånt händer kommer det vara kört oavsett.

Så nu blev det bilbur. Efter ett par timmar med fogsvans hos en byggfirma, var ritningarna och grunden klar. Jag och David invigde nya verktygsväggen i garaget och snickrade ihop buren en kväll. Tre stora fack; två uppe och ett nere, fyllda med go halm och med varsitt fönster plus lufthål. Jag får knappt ut hundarna när de väl har fått gå och lägga sig i sina små krypin! Tanken är att det så småningom ska bli en till dörr och en löstagbar mellanvägg på nedre plan, men först måste jag hitta en garderobskorg så jag kan göra ett till galler.

Så, iallafall, iväg till Ryssjön bar det. Resan gick fint och efter lite om och men blev det även värme i baracken där vi skulle bo. Det hade kommit lite snö under dagen men flera spann hade kört spåret före oss så det skulle inte vara några problem att hitta vägen. Ylwa stack iväg och jag fick lite hjälp att starta med broms och ankare.

Hundarna verkade pigga och jag hade Diva och Gunne i led. Tanken var att Diva skulle tända lite på att ha ett spann framför sig. Men nejdå... Det blev dejavu från Stockholmsresan då hon var totalt ofokuserad första träningspasset. Oj jag kämpade med att hålla modet uppe. Gunne slet hårt och jag kunde bara göra mitt bästa för att hålla henne munter. Diva sprang och släpade nosen i snön, tittade på utsikten, hamnade utanför spåret och var bara helt extremt ofokuserad. Usch där och då kunde jag sålt henne för femti öre!

På kvällen var jag otroligt trött, men det blev ändå en halvsömns diskussion med Ylwa om Divas brist på fokus på nya platser (och även ibland hemma). Vi brainstormade så friskt man kan göra när man ligger nedkrupen i en varm sovsäck efter många timmar i friska luften. Av allt vi diskuterade den kvällen, var det en sak som verkligen fastnade hårt i min skalle. Kan det vara ögat?

När Diva förlorade sin syn, märkte vi ingenting. I vardagen avslöjar ingenting i Divas beteende att hon saknar ett öga. Men.... Kan det vara så att hennes brist på syn, på något vis har gjort henne ännu mer fokuserad på att se saker? Problemet, när jag säger att Diva är ofokuserad, är i regel att hon ska titta på någonting. Jag har henne hellre på vänster sida i spannet för då tittar hon på saker åt vänster och det stör inte så jättemycket. När hon går på höger sida, måste hon vrida hela kroppen för att se och det stör desto mer.

Har jag fått ett litet titt-freak? Eftersom det antar extrema proportioner i nya miljöer är det faktiskt helt möjligt att Divas saknade öga till slut har gett konsekvenser i vårt liv. Hur jag ska hantera det vidare, i så fall, har jag än så länge inte den blekaste aning om. Inte mer än att jag inte kan ha henne längst fram i spannet när vi kör ett nytt spår för första gången.

Andra dagen passade vi givetvis på att köra igen. Den här gången flyttade jag bak Diva och lånade två hundar av Ylwa; Berit och Cembra. Berit är en mycket duktig och rutinerad ledarhund så hon och Gunne fick jobba längst fram den här gången. Men vilket gäng.. Antingen var snön väldigt tung eller hundarna trötta. Vi traskade på där i skogen som ett spann med små björnar. Ledarhundarna jobbade på, men resten hade nog tagit lite söndagssemester...

Förutom att faktiskt förstå hur man styr en släde, fick vi med oss ännu en erfarenhet hem. På draghundtävlingar, för att hundarna inte bara ska ligga i bilen hela dagarna, har man ofta något som kallas för stake-out. Det är en lång kätting eller vajer som man spänner upp mellan två träd, med små förgreningar som koppel ungefär. Där kan man sätta fast många hundar på rad och på så sätt låta dem vara ute och njuta kylan lite. Jag lånade en stake-out av Ylwa och hade hundarna där hela dagarna. Kinoo var givetvis väldigt olycklig att hon inte fick följa med in i baracken och kela, men de andra fann sig fint i att sitta fast på det sättet. Diva lade sig i en kringla och sov medan Gunne och Busan satt och spanade. När vi väl ska ut och tävla, är det på stake-outen som hundarna kommer äta och ibland rasta. Även detta provade vi på nu och det gick finfint!

Väl tillbaka i Motala, hade det snöat och frusit lite. Äntligen var vägarna körbara igen! Jag laddade för en sväng med tävlingsspannet en tidig morgon, hundarna var heta och beredda och temperaturen låg på härliga minus tio. Femtio meter kom vi, innan jag märkte att bromsarna var helt låsta. Ingenting gick att rubba dem... Hundarna skrek och ville vidare medan jag försökte slita i vajern, i hjulen och överallt för att låsningen skulle släppa. Men det gick inte. I panik fick jag hämta cykeln och ta åtminstone Diva och Gunne för en runda, de är de vildaste. Föga anade jag, att detta skulle bli början på någonting helt nytt...

Jag trampade på och hundarna sprang. Det var praktiskt att kunna hjälpa dem hålla farten uppe även i de största uppförsbackarna. Vår värsta stigning är fyrtio meter på en kort sträcka. Den backen är en riktigt tung rackare, inte minst mentalt, för hundarna. Vi cyklade på och det gick bra så jag valde att köra förbi vändplatsen och ett par kilometer till. Hundarna var pigga och galopperade på i ett friskt tempo. Men vilken fördel det var att cykla med dem! Plötsligt fick jag en helt annan möjlighet att kommunicera med Diva. Jag vågade mig på att vara bestämd när hon började krångla och fick oväntat snabbt respons. På samma sätt var det lätt att berömma när de jobbade extra fint.

Jag tror att hundarna förstår vem jag pratar med, när jag säger deras namn i spannet. Eller jag vet det, det märks på dem att de reagerar och uppmuntras av att jag säger deras namn och beröm. Men med cykel har jag hundarna så mycket närmare och det blir mycket mer fokuserad träning. Väldigt praktiskt, och väl behövt - speciellt när det gäller Diva. Tjugoåtta minuter senare var vi hemma. Då hade jag räknat till mig tre minuters äta-snö och bajspaus. Det var inte en dum tid på tolv kilometer...

Fartträningen blir så mycket mer hanterbar när jag har cykel. Jag tror att hundarna i sig jobbar på bra oavsett fart egentligen, men med cykeln kan jag hjälpa till mer och de får jobba i ett högre tempo. Det kräver andra egenskaper i kroppen, att hålla ett högt tempo en tid jämfört med ett lågt tempo. Jag vill gärna blanda in mer fart i träningen, om än i en något begränsad skala. När jag har tittat på gps:en i efterhand har jag sett att jag kanske tränat aningen för fort. Jag tänker att med farten, ökar också belastningen kraftigt på skelett och leder. Samtidigt är det otroligt svårt att bedöma vilken fart vi kör. Jag vet att om Gunne galopperar, går det i regel snabbt. Hon har en makalös trav. Det är ett bra riktmärke vid fartträning, men visar tyvärr inga övre gränser. Så för att jag nu inte ska slita så himla mycket på hundarna i onödan, ska jag fixa iordning fartmätaren till cykeln igen.

I övrigt så fortsätter jag använda gps:en och telefonen på träning. Det är intressant att följa utvecklingen, och mest intressant tycker jag det är att se vilka hastighetsintervaller vi rör oss i. Häromdagen när jag återigen körde Diva och Gunne, blev jag aningen chockerad när vi haft två toppar på över fyrtio kilometer i timmen. Det är inte möjligt, men efter en del forskande har jag upptäckt ett samband med att jag står upp och cyklar. Det är precis i starten och sedan i uppförsbacken. Förmodligen dinglar eller snurrar telefonen på ett sådant sätt att den registrerat fel fart just på dessa ställen. I övrigt tycker jag vi rör oss i ett bra intervall mellan tjugo och trettio kilometer i timmen, lite beroende på hur terrängen ser ut. Det blir en del stopp för att äta snö och bajsa, men det är livet. På samma sätt har jag mätt upp när jag kört med Kinoo och Busan. De ligger i aningen lägre hastighet, men desto jämnare tempo.

Nu är planen att köra mer snabba pass, mer i par och lite mindre långpass sista veckorna innan tävlingarna. När jag kör hundarna i par, får jag - förutom bättre möjligheter att träna draglydnaden - en bra överblick över hur de jobbar. Jag ska ju placera dem i spannet på tävling också. Just nu lutar det åt att Busan och Gunne får gå fram första dagen - Busan har visat sig ha en extrem tävlingsinstinkt - och Diva och Gunne andra dagen. Kinoo skulle jag egentligen helst haft framme med Gunne, men Kinoo är stark i både kropp och vilja. Det är inte så bra, i kombination med hennes extrema människokärlek!

Lite lydnad...

Argh, jag har så mycket mer att skriva om! Klockan går alldeles för fort och det blir nog inte helt accepterat om jag kommer sent till jobbet för att jag bloggat halva natten... Vi har återigen träffat Ros-Marie och Hilda för ett träningspass. Jag fick lite bakläxa på våra sättanden, Issen svänger till lite med baken då och då och hamnar snett. Det hänger förmodligen fortfarande ihop med att vi tränat för mycket på klossen så han tror att svängen alltid ska vara där, oavsett om jag själv svänger eller ej. Något att jobba på lite iallafall!

Vi började med rutan på allvar också. Förra gången skickade jag honom rakt ut, bara fritt och rakt fram, några gånger. Nu gjorde vi samma sak med en ruta. Han sprang mellan konerna och nu, ännu ett träningspass senare, måste jag säga att han verkligen har en uppfattning om utrymmet mellan dem! Han är dessutom uppenbart förväntansfull redan när han ser att de står där på planen. Mycket bra! Vi har börjat så smått på att han ska springa ut mellan konerna oavsett min egen placering och nästa projekt är att han ska röra sig i rutan. Det här har nog varit veckans höjdpunkt!

Vi lade ett par platsligg och Issen låg fint, trots att Hilda var relativt nära. Det känns skönt att det inte påverkat honom så mycket när den andra hunden kom fram. Däremot när jag ställde mig på större avstånd, reste han sig. Detta måste vi träna mer på hemma, utomhus. Vi har trots allt i stort sett bara tränat på max fem meters avstånd, längre bort än så kan jag inte stå inomhus.

Visst är det lite annat smått och gott här och där som vi tränat på också, men det finns en annan, viktigare, insikt som jag måste skriva om nu. Det handlar om lek. Alltså leken är så himla viktig. Den envisas med att återkomma till mig gång på gång. En bra lek, gör allt. Thomas sade på en kurs en gång att "om inte hunden kan leka på ett nytt ställe, hur ska den kunna göra ett lydnadsprogram?" Mycket klokt sagt.

Issens lek är inlärd och baseras på kamp. Han håller emot och drar, i utbyte mot att få godis till slut. Det är i grund och botten inte en äkta lek för honom, även om den innehåller mycket förväntningar på grund av godiset. Sist jag gick kurs, fick jag i läxa att utveckla leken. Det har jag inte gjort. Det är lustigt på sätt och vis. Jag har vetat, i evigheter, att det är något av det viktigaste av allt med leken. Men jag jobbar sällan med den...

Jag känner mig inte riktigt bekväm i leken, faktiskt. Jag tycker det är svårt att vara människa, som ska kommunicera med en hund och dessutom leka, när den i grund och botten inte ens har ett föremålsintresse. Men nu är det faktiskt såhär, att man blir inte bättre om man inte övar. Jag har bestämt mig för att plugga på lite om lek nu närmaste tiden för att få inspiration. Detta är någonting jag behöver satsa och lägga extra tid på en period, helt enkelt!

Den senaste tiden har jag funderat över, och observerat, hur jag leker med hundarna. Det är som sagt i regel kamplek, ibland puttar jag också på dem samtidigt. Jag och Issen har lite bollkastning, det tycker han är roligt. Det är väl i grunden vad vi har. Men jag vet ju hur hundarna leker med varandra. Huskyn leker väldigt mycket med framtassarna. Det borde inte vara värst svårt alls att utveckla lek utan leksak. Dessutom har jag insett att jag låter mycket när jag leker, medan mina hundar i stort sett alltid är tysta. Jag borde hålla mun lite oftare, så behöver inte hundarna bli förvirrade över varför jag morrar och grejar när vi ska leka. Efter att ha sett filmen om hundens signaler, är det ännu intressantare att leka. Det märks så tydligt när leken blev lite för konstig (mänsklig?).

Nej, hörni nu är det faktiskt bums marsch i säng som gäller. Det kommer en dag imorgon också, och då ska vi ut med storspannet igen. Dragträningen får, trots allt, det största fokuset för stunden. Efter tävlingarna blir det lite mer hobbyturer för motion och nöje igen. I lydnaden börjar den mesta träning bli sådan som kräver lite mer utrymme. Jag har bokat in ett par tider i ett ridhus här i närheten så jag kan träna lite extra. Det är kul att ha ordentligt med yta att träna på då och då, faktiskt. Vardagsrummet börjar kännas aningen trångt...

Ett par böcker ligger och glöder uppe vid sängen också. Dels "Släpp kontrollen" som handlar om hur man tränar aningen nervösa hundar att hålla fokus och dessutom "Drivkraft och motivation". Usch vilka val och kval jag ställs inför; vilken bok ska jag börja med?! Ett delikat lyxproblem såhär på vintern när man har lite extra tid att läsa böcker under de mörka kvällarna. So long!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!