B som i bryta

Jag och Kinoo var anmälda till klass B i helgen; cykelklassen. Hon är väldigt trevlig att cykla med då hon har lätt att hålla fart och ändå är relativt stark. Min målsättning var att hålla mig på cykeln hela vägen. Det finns två backar på banan som jag inte klarade mig uppför alls förra året, utan jag fick kliva av och gå. Nu har jag cyklat till jobbet då och då, övat på att växla och kört lite spinning. Det kändes rätt okej faktiskt, jag var mentalt inställd på att klara det!

Jag fick hjälp i starten av jättetrevliga Simon som höll Kinoo. Det kändes bra, hon var riktad framåt och verkade inte särskilt intresserad av publiken. Kinoo är ju väldigt förtjust i kel och det har visat sig att hon gärna tar en liten kelpaus när hon ser snälla goa människor längs vägen. När startskottet gick, började jag trampa. Jag hade förberett rätt växel och det kändes bra. Men vad gjorde Kinoo? Hon vände om helt och hållet. Hon skulle gå hem.

Jag fick dra henne med mig och så småningom började hon springa jämte cykeln. När det blev lite nedför började hon söka sig framåt och i första riktiga uppförsbacken var hon faktiskt rätt duktig. Men sen... Hon bromsade ner och började springa jämte cykeln. Hon fortsatte bromsa och hamnade bakom cykeln. Jag började fundera över hur reglerna ser ut egentligen. Jag tror inte ens man får cykla framför sin hund.. Jag trampade på iallafall, hoppades att hon bara fått för sig någonting och skulle börja dra så småningom.

Efter en kilometer sprang Kinoo fortfarande efter cykeln. Vi kom till nästa rejäla backe. Jag förberedde mig mentalt på att trampa uppför den helt utan hjälp. Men det blev värre än så. Bakom cykeln sprang Kinoo och såg på mig med olyckliga ögon. Jag började trampa uppför men hon ville stanna helt. Nu började jag fundera på att bryta. Allt kändes bara fullständigt helkorkat.

Så kom Brenda ikapp. Hon höll en fin fart och körde om. Jag försökte haka på för att se om lilla Kinoo kanske ville springa när hon fick jaga någon annan? Jodå, hon började springa framför cykeln. Hon drog inte, men hon sprang iallafall. Vi låg en bit bakom Brenda ett tag, så stod där funktionärer på banan igen. Kinoo bromsade och så var vi igång. Fortfarande kretsade en massa tankar i mitt huvud. Vad är fel? Okej, hon brukar vara lite disträ vid funktionärerna men att hon slutar jobba helt och hållet det är liksom inte vanligt. Fast det hände faktiskt exakt samma sak dag två för ett år sedan...

Är det mentalt? Miljön? Har hon ont någonstans? Är det hennes ålder? Hon fyllde faktiskt nio år för en vecka sedan. En hög ålder att prestera i för en trekullsmor. Tankarna kretsade i huvudet samtidigt som jag mer och mer kände att det var orättvist att tvinga henne runt banan. Vi kom till en lång nedförsbacke och Kinoo började springa smått framför igen. Springa. Inte dra.

När backen tog slut, skulle vi korsa en väg. Där stod också funktionärer. Jag hade redan bestämt mig. Vi skulle bryta. Det var okej, sa funktionärerna och vi fick gå av banan. Vägen ledde till parkeringen och när Kinoo såg bilen, började hon dra. Hon ville direkt in och lägga sig i sin bur. Lilla älskade gumman... Det var verkligen någonting som inte stämde alls.

Visst kunde vi ha cyklat i mål. Vi hade fått en pallplats i klubbmästerskapet för det. Men det var inte värt det. Ingenting hade varit värt det. Kinoo ville verkligen inte. Jag är så glad att jag bröt och lät henne få vila istället. Även om tårarna rann för att jag inte fick genomföra vad jag tränat för, av besvikelse och oro, så kändes det så rätt. Såhär i efterhand är jag glad att jag har börjat få ett sådant fokus. Att tävla är roligt, spännande och jag älskar att få priser. Men om hunden inte vill så är det inte värt det.

Efter en hel kvälls grubblande och diskussion med Brenda och David, föll poletten ner. Det har hänt några gånger under höstens träning att Kinoo slutat dra helt. Inte bara slutat dra så att linan blir slak, men slutat dra så att hon halkat bak och sprungit jämte nästa par hundar. Hon har bromsat. När vi pratade om det började jag söka gemensamma nämnare och plötsligt stod det fullständigt klart för mig. Temperaturen. Hon är känslig för värme. Jag brukar till och med ha henne som vägledare när vi är ute och kör, för hon börjar se sig om efter mig när hon behöver vatten. Samtliga gånger som hon börjat bromsa, är gånger när vi legat nära temperaturgränsen. Tack och lov för att hon bromsar. Annars hade hon kanske varit överhettad flera gånger om nu.

På söndagen var det betydligt kallare. Kinoo var sig själv igen och ville ivrigt komma ut ur sin bur. Eftersom vi bröt, fick vi inte cykla mer men det är skit samma. Det är skönt att se henne vara sig själv igen. Jag kommer nog inte tävla mer barmark med henne. Hon vill hellre springa när det är kallt. Men det är skönt att ha en förklaring på allt. Gud vet all skaffens oroliga tankar som jag målade upp i min hjärna ute i spåret. Jag ber nog veterinären kolla henne lite när vi ändå ska vaccinera, men min övertygelse är att det är temperaturen som är anledningen. Min lilla pärla!