Vecka 34 & 35; Höga berg och djupa dalar...

Vilken underbar höst vi har fått! Kallt och vackert väder - en riktig drömårstid. Jag behöver inte längre hoppas på dragtemperaturer utan kan lugnt planera för träningen. Lydnad och spår glider lite till bakgrunden nu, till förmån för mer tankebefriade fysiska aktiviteter. Det är dags att byta säsong och samla ny energi!

Det händer alltid någonting med hundarna när graderna sjunker på hösten. Aktiviteten och förväntan stiger, de byter från att ligga inne i soffan till att ligga ute på trappen och njuta den friska luften. Det är nog bara en tidsfråga till de inte heller vill sova inne om nätterna. Tur vi har gott om kojor i hundgården!

Som sagt så tränar vi inte moment lika intensivt nu. Huset måste till viss del göras i ordning innan vintern och det tar sin tid. Jobbet har börjat på allvar med långa dagar och oregelbundna arbetstider. För att hålla minnet vid liv och få lite smått med träning även under vintern, har jag börjat åka ut till klubben på tisdagar. Oftast är det ett agilitygäng där men ibland även lydnadsfolk. Vi tränar en lite längre stund och ganska varierat med saker - jobbar igenom det mesta av de grunder vi har satt under sommaren.

En rolig sak som har hänt under dessa tisdagspass, är att burleken har utvecklats vidare av sig själv. Det verkar som att den positiva upplevelsen av buren förstärks ännu mer när det är större avstånd och mer störningar. Hundarna springer som ett skott till buren när de äntligen får lov (och ibland även när de inte får lov, bara för att det är så roligt...).

Mest överraskad är jag ändå av Diva. Vi hade en lång period i somras när hon inte ens gick att träna i trädgården för hon var så disträ. Ett eller två klick, sedan började hon nosa och vandrade iväg. Det blev en utmaning för mig att hålla tempo i träningen och det blev lite bättre när burleken kom in i bilden. Såhär i efterhand förstår jag ju att hon hade ont i ögat och det förklarar ganska många olika saker.

När jag först tog med henne till brukshundklubben var jag tveksam till om jag skulle träna henne överhuvudtaget. Jag hade laddat med långlina, bra godis, leksaker och så buren. Efter en kvarts träning insåg jag att hon verkligen var hundra procent fokuserad. Hon kastade inte ens en blick åt de andra hundarna. Det var en väldigt trevlig överraskning, måste jag säga! På den vägen blev det till slut så att vi numera tränar lös på klubben. Sist var där tre andra hundar som också tränade på lydnadsplanen, men Diva jobbade troget och ambitiöst med mig hela passet!

Att leva på en skör tråd

Jag vet inte vad det är med mig och mina hundar, men det börjar kännas mer som en regel att de blir sjuka mitt i en viktig träningsperiod. Först var det Baby som hade ett kraftigt löp, som till sist ledde till sterilisering, en hel agilitysäsong. Sedan fick hon ryggproblem. Förra året fick Issen klåda och kunde knappt göra någonting under sommaren. Och så nu denna sommar så är det Diva. Hon har ju gått omkring och haft ont flera månader innan vi fick veta vad som var felet.

Jag antar att livet är sånt. Framgångar och motgångar avbyter varandra. Alla de här motgångarna, speciellt med Diva, har lärt mig jättemycket. Om livet. Om döden. Om att uppskatta vardagen. Och om att på något sätt ständigt leva med en sorg.

Diva har varit min guldklimp från första stund. Hon har ständigt överraskat mig och gjort mig stolt över sin uppfinningsrikedom, läraktighet, sin enorma kapacitet i dragselen, orädsla i nya miljöer och mycket mer. Hon är min första valp, min första hund som jag har fått följa från sexveckorsåldern, min första hund som jag har fått fostra precis som jag vill.

Numera blir jag inte stolt på samma sätt. Det är konstigt, pinsamt eller kanske bara sorgligt att säga det. Det var så många drömmar som låg i min stolthet förr i tiden. Hennes positiva egenskaper gav mig löften om allt roligt vi kunde uppleva i framtiden. Jag tror det är en försvarsreaktion, att jag inte spinner iväg så hårt på det längre. Jag vet inte hur länge Diva kommer att kunna se, hur länge hon kommer att kunna leva ett bra liv. Det känns lite som att ha en gammal hund, där varje dag är till låns.

Jag skickade in dispensansökan häromdagen. Förhoppningsvis får vi en generell dispens som gör att vi kan tävla även under de långa perioder som Diva kommer att gå medicinerad. Det är ju bara ögat som behandlas så det ser väl ut att kunna gå. Ett par-tre veckor är behandlingstiden hos SKK innan vi får besked om vad som gäller. Förhoppningsvis får vi även godkänt att göra mentalbeskrivning då, för vi är anmälda till den andra oktober.

Siberian Husky-dagarna

På den tiden när jag var nybliven husky-ägare och sökte mig till hundkurser, var det en stor utmaning att hitta ledare som hade förståelse för huskyns mentalitet. Jag vet att jag inte är ensam om den upplevelsen, det är snarare en regel än undantag. Jag hade himla tur att jag fick gå agilitykurs trots att jag från början vägrade ens släppa kopplet på Baby. Tre år senare slog Baby alla möjliga vallare och tog hem fina priser i agility. Ingenting är omöjligt med en husky, bara man hittar rätt motivation.

Det var som sagt svårt att hitta likasinnade, någon att dela erfarenheter med. Jag hittade en till tjej som tävlade agility med sina huskies men hon verkade vara den enda. Dessutom bor hon i Gällivare, hundrafemtio mil bort. Inte så man träffades och tränade, direkt. Någonstans fick jag sista droppen i mitt jobb med Baby och bestämde mig för att anordna en träff för folk som vill göra lite allt möjligt med sina huskies. Det blev första Siberian Husky-dagarna.

Jag fattar inte hur jag lyckades hitta ledarna det året, det var en god portion tur att jag stötte på Annika och Anita. Följande år samlade jag på mig några fler och numera är vi en stab av sju engagerade ledare som driver arrangemanget mer eller mindre tillsammans. Siberian Husky-dagarna, som först möttes av skepsis bland många av veteranerna inom huskyvärlden, har sedan visat sig vara ett otroligt bra sätt att nå ut till nya huskyägare. Genombrottet var förra året, då startfältet på Polarhundklubbens stora barmarkstävling fördubblades efter Siberian Husky-dagarnas dragutbildning.

Det är en utmaning att rodda ett arrangemang av den här formen. Jag har som sagt haft lyxen att hitta väldigt duktiga, och inte minst pålitliga, ledare som ställt upp i mångt och mycket. Det behövs nästan att man är ett gäng som delar på ansvaret i stort för att det ska fungera. Första året avslutade jag helgen med en rejäl lunginflammation. Andra året var det i princip magsår som gällde. Målet för detta tredje år var att dels ge ett mervärde till deltagarna och dels se till att jag själv faktiskt skulle få ha lite roligt under dagarna.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att målet är helt och hållet uppnått. Visst var jag otroligt trött när jag sedan kom hem, blöt och jävlig, på söndag kväll. Men det var vi nog allihopa. Jag var trött, blöt, jävlig och helt sjukt lycklig. Jag tror närmare bestämt att jag inte haft så roligt en helg under den senaste halvan av mitt liv. Nu längtar jag till nästa år!

Vi har fått otroligt bra kritik. Med bra menar jag både positiv respons och konstruktiv kritik till hur vi kan utveckla helgen. Upplägget börjar bli en stabilt och väl fungerande form, men till nästa år siktar jag på att vi ska ha lite andra aktiviteter under passen. Knyta draglinor är ett av de givna alternativen som kom på förslag från flera håll. Om det går att lösa rent praktiskt, kommer vi däremot att ändra lite vad gäller maten. Min dröm är att vi ska kunna höja priset någon hundring och att mat ska ingå i priset. Många tyckte att dagarna var nästan lite för intensiva och det kan jag förstå, när man även ska kunna hinna (och orka) laga mat i pauserna. Som ledare fick vi serverad mat och vi hann även med lite vila emellanåt. Det borde alla deltagare få, för att orka i längden.

Divas tävlingsdebut

Det allra roligaste under hela helgen var ändå dragtävlingen. Jag och Jennie hade pratat om att testa Diva och Exxa tillsammans. Jennie hann köra fem minuter under en rast och de gick jättefint ihop. Vi bestämde oss för att tävla!

Den här gången var det min tur att köra. Som vanligt kom tävlingsnerverna och jag blev skakis i hela kroppen. Lyckligtvis behöver man inte göra så mycket på dragtävling, bara sitta bakom och åka. Inte som lydnad eller agility direkt, där allt hänger på föraren. Bekvämt och väldigt prestationslöst för mig alltså!

Vi kom lagom till starten och kom iväg fint. Jag såg publik susa förbi, kröp ihop på cykeln för att minimera luftmotståndet, och manade på hundarna. I första tighta svängen ville de först inte svänga så jag bromsade ner ganska kraftigt. Så snart de vände, släppte jag efter och manade på. Herregud, framdäcket lyfte från backen!!! Då förstod jag att det gick rätt så fort...

Resten av banan tänkte jag bara en enda sak. Bromsa så lite som bara är nödvändigt. Tjejerna tog svängarna fint, bred väg byttes ut mot lerig skogsstig och jag fick anstränga mig för att inte bromsa av ren fasa... Det gick snabbt som attan. Till slut kom vi upp på grusväg och tjejerna visade inget tecken på tvekan. Det var full fart. Jag manade på lite och snart var vi i mål. Två minuter och tretton sekunder, har jag fått veta såhär i efterhand. Det var en jäkligt bra tid och räckte till att bli Divas första vinst!

Jag tror inte att jag brukar skryta speciellt mycket i bloggen. Inte avsiktligt iallafall. Men nu ska jag göra det. Jag har tränat mina hundar i drag i tre år nu. Vi har cyklat, dragit kätting och skidrat så fort vi har kunnat. Men när jag körde Diva ett varv runt kvarteret vid fem månaders ålder, förändrades min värld. Visst drar väl mina andra hundar. Men Diva... Hon springer. Och springer. Och springer. Jag behöver aldrig be henne. Det är backe upp, backe ner. De andra blir trötta, vilar emellanåt, sackar efter. Men Diva har, från första stund, varit som ett ånglok. Vid nio månaders ålder hade hon dragit slut på expandern i min lina. Den senaste två månaderna har jag fått spänna om handbromsen två gånger. Det är min tjej det. Det är Diva som drar så ingenting orkar hålla emot längre.

Alternativ fysträning

När man har värmekänsliga, men motionskrävande, hundar som huskies får man vara väldigt kreativ. En husky ska inte anstränga sig fysiskt någon längre stund om det är varmt ute. Själv har jag gränsen femton grader för trav, tio grader och nedåt för galopp. Issen orkar betydligt mer när det blir under åtta grader och allra bäst jobbar de i cirka minus tjugofem. Av egen erfarenhet.

Ett av de roligaste sätten att trötta ut hundarna är att klättra i sandtaget. Jag har tidigare skrivit om det, men det är så himla bra att jag måste skriva om det igen. Sanden gör arbetet tungt för hundarna, de får klättra och träna explosivitet samtidigt som godis-söket ger naturliga pauser med jämna mellanrum. Nu har jag utvecklad klättrandet vidare så att jag sitter på en sand-ås och kastar godis åt än det ena, än det andra hållet. Kinoo och Baby springer iväg när godisen är kastad, medan Diva och Issen själva får ta några språng innan jag kastar. Det är grunden för framåtsändande i olika situationer och en egenskap jag gärna vill kunna plocka upp i framtiden.

Issen har blivit lite....tjock....på sistone. Jag vet inte om det är maten som är för kraftig, om det är att jag ger honom för mycket fett godis eller om det kan ha lite med åldern och kastreringen att göra. Baby var ju normalviktig när vi kastrerade men gick sedan upp när hon kom i fyraårsåldern. Det spelade ingen roll hur lite mat jag gav, hon var ändå lite tjock. Däremot tog det bara ett par veckor efter att vi bytt mat, så var hon i form igen så jag förstår att maten kan ha jättestor betydelse.

Samtidigt som Issen är lite rund, tycker jag inte han orkar ordentligt när vi drar. Jag har nu provat ge honom mer mat (han får väldigt lite just för att han är rund) och köra lite mer istället. Han är mer nöjd men vi ser ännu ingen skillnad. Jag har bytt ut all korv mot kyckling och blodpudding istället. Jag är inte känd för att snåla på godiset när jag tränar och det går lätt åt fyra hundra gram korv på ett träningspass. Det är ganska så mycket fett på en lättviktig hund... Nu återstår att se om det händer någonting. Annars blir det att även byta foder. Ps. Jag vet att det är ett lyxproblem när ens husky är lite rund!

Ordning i flocken

Jag kom till en insikt för någon vecka sedan. Iss och Kinoo kommer aldrig vänja sig fullt ut vid varandra om jag inte låter dem vara tillsammans. Det är klart att Iss kommer få utbrott då och då, men Kinoo får aldrig möjligheten att lära sig hur han funkar om vi inte har dem tillsammans.

Till exempel så kan Iss ligga och vila vid mig. Kinoo vill alltid kela, mer än allt annat. Tydligen även mer än livet själv. Iss morrar, men Kinoo liksom bara  m å s t e  tränga sig förbi honom för att nå fram till mig och kunna kela. I ett sånt läge finns det ingen annan utväg än att hon måste lära sig att man inte kan tränga sig förbi en Iss som morrar. Både Baby och Diva har lärt sig detta och håller undan när han vill ha avstånd.

Sagt och gjort. Jag har börjat ha huset helt öppet när vi är hemma. Hundarna får gå runt som de vill, och det är knappt några problem. Hittills har vi inte haft några som helst missöden, snarare har jag observerat många tillfällen där Issen ger lugnande signaler där de kommer nära varandra. Eller jo förresten, ett missöde. Iss skulle passera förbi Kinoo, som låg precis som hon ligger nu på bilden. Det var väl bara en meters utrymme att gå på, när han passerade genom dörren (därifrån bilden är tagen). I samma ögonblick kommer Diva springandes bakifrån och ska tränga sig förbi honom och han gruffar till mot henne. Det var allt.

Jag märker hur det påverkar mig känslomässigt och mentalt, att ha den här spänningen i flocken. Jag försöker nästan medvetet att inte se på vad som händer, för att inte sprida någon oro. Det har alltid varit såhär sedan Issen visade sig vara så pass osäker. Han har själv fått överbevisa mig om att han kan klara olika situationer. Jag vill aldrig mer överskatta hans kapacitet, både för min egen och hans skull.

En sak som är rolig, däremot, är att Kinoo och Baby verkligen blivit som ler och långhalm. Det skiljer bara ett år på gammeltjejerna men de hänger numera ihop för jämnan. Jag har börjat köra dem tillsammans och överraskande nog arbetar Baby stundom riktigt bra tillsammans med Kinoo. Om inte annat så håller hon riktningen på ett exemplariskt sätt. Jag tror aldrig jag har berömt Baby såhär mycket när vi tränat drag och det känns jätteroligt att hon gillar det. Även om Baby numera är pensionär och dessutom inte drar nåt värst alls, vill jag gärna ha med henne när jag kör - inte minst för att hon behöver motionen. Hon har inga problem att hålla bra hastigheter, men som sagt så fuskar hon med linan och drar inte ordentligt. För mig är det skit samma, huvudsaken hon får vara med i gänget och får röra på sig.

Egen målbildsträning

Som tidigare sagt, är det en hel del att göra med huset innan vintern. En av sakerna är att göra i ordning krypgrunden. Under huset har vi nämligen haft problem med fukt och diverse skit. För att spara en sisådär trettio tusen så röjer vi upp själva. Det har varit en äventyrlig tid i en värld så nära, men ändå så långt bort från vår....

Jag kan ju säga att i grunden är det helt mörkt. Det är bara arbetslampan som lyser upp där du riktar den mot. Marken består av smulig sandjord och bråte av alla de slag som ska plockas bort till varenda pinal. Varenda sågspånsmula ska städas upp. Det har varit världens äckligaste, tråkigaste och mest frustrerande arbete, helt enkelt. Ni förstår kanske att detta är svårt att utföra utan att göra en grundlig analys av egna målbilder...

Arbetet i grunden har pågått hela sommaren och har gång på gång gett mig insikter i hur man kan jobba med mental träning för att bli mer effektiv, nå längre och ha roligare. Jag tror att mina egna egenskaper kan sammanfattas i att saker ofta blir mig övermäktiga när de är lite mer omfattande. Vi är till viss del återigen inne på detta med prestation och höga krav, men kanske det är så att det inte är det huvudsakliga problemet.

Jag vill att vi ska tävla lydnad, jag vill att vi ska göra det bra och jag tycker det är jäkligt roligt att träna. Men i början av sommaren när jag såg ett lydnadsprogram framför mig, fick jag typ bara helt panik. Det var så ofantligt mycket att träna! Samma sak var det med grunden. Det tog en bra bit in på sommaren innan jag ens började titta på den. Då hade jag haft panik över den i flera månader.

På något sätt kom det sig nu att både grunden och lydnadsettan är nästan helt klara. Inte på vilket sätt som helst. Jag har medvetet undvikit att tänka på den stora målbilden  när jag har tränat/jobbat. De små stegen blir så obetydliga i det stora sammanhanget. Istället har jag satt ett delmål. "Idag ska jag göra klar den här kvadratmetern" eller "Idag ska vi träna fem minuter läggande under gång". Efter några delmål får jag kvitto på träningen. Ett tydligt steg är taget, mot det stora målet.

Det är lustigt detta, att ett stort mål känns så hopplöst för mig. Känner ni också så? Det verkar som att ett stort mål kan vara ännu mer motiverande för många. Mig tar det bara musten ur. Speciellt i början av ett arbetet.

Det är många saker som har utvecklats sedan jag kom till den här insikten. Dels så har jag, kanske för första gången i mitt liv, förstått att jag kan nå även stora mål om jag bara delar upp dem i mindre bitar. Ett undantag måste vara detta ständiga arrangerande. Jag tror det bara är nåt som finns i blodet, för det går av sig självt. Dels har jag, också för första gången i livet, förstått att jag faktiskt kan vara noggrann med saker. Jag hatar att vara grundlig. Eller det gör jag väl inte - jag älskar att vara grundlig. Men jag hatar sånt där smått pillepill arbete. Jag var aldrig den som färglade noggrannt i skolan, jag kluddar alltid i korsorden, jag tror helt enkelt att jag inte är tillverkad för att vara noggrann på det sättet. Nu kan jag se att det nog beror på en otålighet. En otålighet som försvinner när jag inte stressar mot det stora målet utan njuter av varje litet delmål.

Det är nog inte bara i hundträning och husrenovering som den här insikten har gett frukt. Även i mitt arbete märker jag hur jag klarar av att vara mer närvarande och mindre stressad. De senaste dagarna har haft ett extremt tempo med höga krav. Men jag kan inte påminna mig om att jag har känt mig stressad en enda gång. Det har snarare varit roligt! Jag brukar normalt vara helt utpumpad efter en sådan här dag och sedan bli sjuk efter några stycken. Som ni ser, sitter jag uppe och bloggar fast klockan är över midnatt och känner mig inte nämnvärt utsliten alls! Det har varit roligt och överkomligt rakt igenom.

Med det avslutar jag de här veckornas sammanfattning. Det blir inget veckans tricks den här gången. Man kan väl säga att grunden är den största orsaken. Hundarna har fått dra och all övrig tid har spenderats i den mysiga unkna trånga miljön under huset. Imorgon ska det sista skräpet plockas och förhoppningsvis får jag sätta punkt för den mörka tillvaron i underjorden. Kanske det blir många tricks nästa gång istället.

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!