Vår första riktiga säsong!

Nu har vi äntligen börjat kunna köra drag igen. Temperaturen på mornarna har gått ända ner till sex grader som kallast. Förhoppningsvis kommer ingen mer chockvärme, istället ser jag gärna att det blir ytterligare lite kallare. För ett par veckor sedan var vi uppe på långdistansseminarie hos kennel Vargevass. Vi var där för ett år sedan, då på ett väldigt uppskattat seminarie om funktionell exteriör hos hundar, och nu ville jag ta chansen till ännu en spännande helg.

Det kanske låter korkat att åka på ett långdistansseminarie om man har fem hundar och bor i södra Sverige. Men jag har en dröm att köra långt och den blir bara starkare och starkare. Att spurta en mil passar inte mig egentligen - den stora tjusningen tycker jag är att samarbeta under en lång tid tillsammans med hundarna. Att se hur de turas om att jobba i spannet, stötta varandra, hur man kan tro att de är helt trötta men så plötsligt från ingenstans kommer ny energi. Att åka backe upp och backe ner, utan egentligt mål, och att bara njuta av naturen, färgerna, djuren. Det är det som jag gillar allra mest med draget!

För länge sedan gjorde en kollega ett test på mig, som utgick från den hundras jag valt. Där stod att "för dig är det inte målet, utan vägen, som är det stora målet". Jag tyckte just då inte att det stämde in värst mycket, varken på mig eller hundarna. Men nu förstår jag hela poängen. Det är ju precis så det är.

Nu är det så att i draghundsporten så är dimensionerna nästan oändliga. Jag har en dröm om långdistans, men för att någonstans hitta en realistisk plan för att börja tävla längre sträckor, måste jag titta på medeldistans. Långdistans börjar först när loppen blir längre än tjugofem mil! Här i Sverige har vi en tävling som heter Polardistans, som är för renrasiga polara hundar. Ett av loppen är sexton mil. Det är mitt närmaste mål, att en vacker dag genomföra PD160.

Hade jag nu haft en föryngring på spannet som jag planerat och tänkt mig, hade situationen varit ganska så positiv faktiskt. Ett par nya hundar i år, ännu ett par om två år. Då hade det artat sig. Men jag har fortfarande bara fem körbara hundar, varav två gamla, en slö och en blind. Det ser inte jätteljust ut för framtiden. Än. Så jag får ha mina drömmar på sikt. Men det skadar absolut inte att lära sig så mycket som möjligt fram till dess. Därför åkte vi upp på långdistansseminarie hos kennel Vargevass.

Jag älskade det förra seminariet och kom därifrån med en ryggsäck full av kunskap. Och inte var det väl annorlunda i år. Efter sju timmars föreläsning var skallen återigen fullmatat med information om allt, precis allt man kan behöva veta om utrustning, foder, träning, tävling, rutiner, kläder och allt annat man behöver tänka på. Ja, för att inte tala om det ekonomiska i det. Eller snarare oekonomiska...

Det är klart att mycket av kunskapen inte är användbar för mig idag. Men det är ändå fullkomligt oersättligt att höra kunniga människor berätta om deras erfarenheter; vad som behövs och när, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det var så mycket Karsten sade som verkligen satte sig fast benhårt i min skalle, som har påmint mig och inspirerat mig nu genom höstens försiktiga första träningssteg.

Som till exempel att föraren måste vara den största motivatorn i spannet. Det är mitt ansvar som förare att alltid orka, att alltid ta mitt ansvar, att alltid peppa hundarna att göra sitt allra allra bästa. Är det inte så i alla situationer? Det går inte bara att stå där och åka när man ska genomföra någonting stort. Alla måste vara delaktiga och min roll som förare är att motivera hundarna att kämpa och göra sitt bästa. Så logiskt men samtidigt känner man sig ofta nästan som ett bihang, lite extra vikt bara, där man står och åker på träningarna.

Det var så mycket ödmjukhet. Att om hunden blundar när du försiktigt töjer i tassen, så är den öm i handlederna. Att du aldrig ger ett kommando till hundarna som du inte redan vet att de klarar av. Det var så mycket i tänket, som stämde så väl in på mitt sätt att se på hundar, träning och relationen mellan hund och människa. Jag blev hänförd helt enkelt.

I all denna information poppade det med jämna mellanrum upp tips som är värdefulla även nu. Som till exempel att varva i spannet, oavsett hundarnas kapacitet, för att alla ska få känna sig som en del av flocken. Ledarhundarna känner sig ofta lite separerade från flocken då de alltid går vända från dem. Därför låter Karsten alltid ledarhundarna ligga tillsammans med nästa par hundar under pauserna. För att de ska känna närheten och tryggheten från flocken.

Jag har bara två hundar som kan gå som ledarhundar på ett bra sätt. Det har ibland slagit mig att det kan försämra deras kapacitet, att alltid behöva gå först. Samtidigt har jag inte många alternativ. Det går inte att ha hundar längst fram, som väljer en betydligt lägre hastighet än resten av spannet. Men när allt kommer omkring, har jag nu kommit fram till att jag visst har alternativ. Jag kan köra med en hund i singelled för att avlasta den andra. Jag kan köra med den ena ledarhunden lite framför den andra; de tar ansvaret tillsammans men den ena får vila skallen och jobba aningen bakom ändå. Jag kan köra med någon av de andra hundarna i led första kilometrarna och sedan byta när de har bränt ur sin fart. Det finns helt enkelt alternativ, och jag bör använda mig av dem.

Kontinuitet var ett nyckelord när Karsten pratade om träning. Att träna ihärdigt och regelbundet. Jag tränade lite sisådär förra året. Visst tränade vi mycket, men inte med ett grundligare tänk. Det här året är flocken stabil, hundarna är trygga med varandra och jag känner dem betydligt bättre än förra året. Kanske detta är första gången som jag faktiskt har ett riktigt spann att jobba med en hel, full säsong.

Och vi har jobbat. Vi har kommit igång jättebra. Jag har ihärdigt simtränat hundarna näst intill varannan dag under hela augusti, för att sedan pendla mellan simning och drag beroende på temperatur. Det känns verkligen att hundarna har fått en bra grund av simningen, de är starka och pigga när vi drar och jag tycker redan de är fina och välmusklade. Imorse körde vi ett fartpass med alla fem och de slog fem av våra fartrekord från förra säsongen. Det känns bra och roligt att de redan har fått en sådan fin grund!

Apropå detta med fart och temperatur. Jag har alltid tänkt att om temperaturen är på gränsen, är det bättre att hålla en låg fart och ta många pauser så hundarna inte går varma. Karsten hade en helt annan teori. Fartvinden kyler hundarna medan tungt arbete värmer dem mer. Han kör därför alltid snabbare och lättare när temperaturen är på gränsen. Han undviker också i största mån att ta pauser, för då hundarna blir helt stilla kyls de inte överhuvudtaget av vinden. Han stannar bara för att vattna ibland.

Egentligen är det ju fullständigt logiskt. Jag har bara i min enfald tänkt att det är bra att "ta det lugnt" med hundarna när det är varmt. Samtidigt har jag ju hört mig själv säga, tusen gånger, att hundarna aldrig tar det lugnt. När de sitter i selen jobbar de hundra procent oavsett vad som händer, hur varmt eller tungt det än är. Så nu gör jag tvärtom. Om temperaturen är på gränsen, kör jag snabbt och lätt.

Det var så otroligt mycket värdefullt jag lärde mig uppe hos Karsten. Mycket som inspirerade mig nu inför den här säsongens träning. Jag fick bekräftat mycket som jag tänkt på och själv kommit fram till. Och jag fick konkreta tips på träningsupplägg och rutiner kring träningen. Saker som är värdefulla för mig att jobba med redan idag, här och nu. Men som jag även kommer att ha nytta av den dagen vi ska gå upp och börja köra och tävla medeldistans.

Hundarna ligger och sover nu. De är så harmoniska, så belåtna och lugna när de har fått jobba ur sig all den energin de bär på. Efter träningspasset är alla hundar vänliga, ingen orkar krångla. De äter och dricker tillsammans och jag anar att flockbanden knyts ännu starkare. Jag själv känner mig stolt och glad, kramar och stretchar dem, pysslar lite, visiterar och kollar av så allt är bra. Sedan får de vara inne lite, i soffan som de älskar. Duktiga fina hundarna mina. De kanske inte är perfekta men i min värld är de allt jag kan önska mig! Även om ögon och öron saknas så jobbar de och gör sitt allra bästa i spannet, de kämpar, lyssnar och jobbar för fullt. Vi har en hel säsong av drag framför oss och även om jag redan lever i den så längtar jag så innerligt efter mer, mer, mer! Det är en oslagbar känsla och jag är så innerligt tacksam att jag får uppleva den. Detta är livet.

Vår start på säsongen: