Demolition Diva

Igår snubblade jag över bilder från augusti förra året. Bilder på Diva med ett svart och ett blått öga. Det var i augusti som vi fick beskedet att Diva var sjuk. Det var då drömmarna började sakteliga falla i små bitar och krascha i golvet.

Där och då kändes allt så mörkt. Jag hade så många planer, ambitioner, samtidigt som jag pressade mig själv väldigt hårt. Att Diva blev sjuk, blev ett tvärt stopp och det senaste året har jag fått rannsaka mig själv om och om igen. Idag har jag en annan känsla, både för hundarna och träningen. Diva har lärt mig att njuta av livet, att ta vara på lyckan i vardagen, att ta vara på glädjen i träningen och i att bara få vara tillsammans.

Jag kan fortfarande idag slås av en känsla av lycka, när jag tänker på att jag har Diva kvar. Hon är min lilla solstråle, den av våra hundar som oftast får mig att skratta för hennes tokiga påhitt. Samtidigt har Diva nu börjat bli vuxen, både i kropp och skalle. Jag är så glad för varje dag jag får se henne utvecklats. Särskilt med tanke på att det kunde varit slut där och då, den fruktansvärda kvällen i februari då hon blev helt blind.

Vardagen rullar på här hemma. Sökträningarna har ebbat ut alltmedan kylan börjat knacka på dörren. Hundarna är ute mesta delen av dagen, pälsarna har blivit så tjocka att inomhusvärmen blir påfrestande till slut. Diva håller på att återfå sin kraftiga ryamatta till päls, den är fullständigt ogenomtränglig. Jag har nog sett hennes hud för sista gången detta år. Till våren kommer den återigen att falla av i stora sjok och hon kommer att se ut som en ren i fällning.

Hon har fått en ny favoritplats, lilla gumman. Trappen upp till ytterdörren. Där är svalt, luftigt men man har fortfarande full koll på vad som händer runtomkring. Nej, tro inte att Diva oroligt behöver veta vad som sker. Hon ligger där för att hon inte vill missa någonting spännande! De andra hundarna smyger sig artigt förbi när de vill gå in eller ut, utom Gunne som hoppar över Diva som om hon varit ett löv som låg tryckt mot trappsteget. Gunne och Divas relation har utvecklats till att bli en trygghet. Gunne är vänlig men bestämd och Diva följer henne gärna när hon springer i trädgården.

När vi började simträna hundarna i augusti, var jag lite fundersam kring hur Diva skulle klara det. Hon har ju inga problem att orientera sig via dofter i omgivningen, men hur är doftbilden i vatten? Diva är förtjust i att bada, men det är en annan sak att under en längre stund simma utan att bottna och utan att komma någonvart.

Vi började stillastående vid Medevi brygga. Det gick kanon. Hon simmade först i små små cirklar, kanske för att få en bild av omvärlden. David fick hjälpa till och prata lite med henne från stranden och hon började snart jobba målmedvetet i en bestämd riktning - även om riktningen ibland var rakt ut och ibland rakt in mot stranden så arbetade hon rakt fram.

Sedan dess simmar hon som en liten duracellkanin så snart hon har vatten under tassarna. Nästa steg var att testa i kanalen. Där simmar hundarna jäms med kajkanten - de kan inte klättra upp utan får följa kanten. Även det gick fint, Diva var nog den enda som inte försökte klättra upp. Duracellbenen gick igång och hon paddlade sig fram till slutet av kajkanten där hon fick hoppa upp. Duktiga tjejen!

Så har vi börjat dragträna. Även det är ett nytt steg i Divas utveckling. Hon har bara fått gå långt bak i spannet sedan hon blev blind och vi har inte testat henne någonting i led. För några dagar sedan tog vi en tur tillsammans, jag och David, med varsitt tvåspann. David körde med Diva och Issen. Iss är ju trygg och säker, lydig och stabil. En bra partner i led för Divas premiär, helt enkelt. De började köra som bakre spann men vi testade sedan ett par omkörningar. Inte var väl det något problem för Diva!

Ytterligare nästa steg. Förra året tävlade vi ju SM i barmark, Diva och jag. Hon hade då synen på sitt ena öga och det var ju absolut inga problem. Nej, det var snarare klumpen hon drog på som var problemet, hehe. Sakta har nu tanken växt fram, att jag kanske skulle testa i år igen? Det är galet, jag vet inte ens om hon kommer klara veterinärbesiktningen och jag har inte haft någon aning om huruvida hon skulle klara att gå som ensam draghund eller ej. Men jag har numera ingenting att förlora på att chansa, så varför inte?

På Siberian Husky-dagarna fick jag så äntligen möjligheten att prova. Jag förlitade mig på att hon skulle höra och känna av ekipaget före oss i starten och därmed få en uppfattning om riktning och att det är tävling på gång. Men tyvärr var båda ekipagen före oss strukna... Jag blev lite bekymrad, men vad gör man? Jag ställde upp Diva på startlinjen och gjorde vår vanliga startrutin. Det var svårt att rikta henne, hon ville gärna söka sig åt höger, ut mot skogen. När startsignalen gick, stack hon iväg i fullt ös och mycket riktigt; rakt ut åt höger. Jag sprang och ropade henne med mig så hon hittade vägen och vittringen igen och så satte vi fart. Linan spändes och hon drog igång för fullt!

Min största fundering inför loppet var huruvida hon skulle hitta och följa vittringen eller ej. Problemet blev det motsatta. I korsningarna kände Diva av svängen långt innan det var dags och ville därför gena genom skogen! Såklart, det är ju så vi jobbar i söket; kortaste vägen fram. Istället fick jag nu försöka förklara för henne att vi skulle jobba den långa vägen, genom hela korsningen för att följa vittringen. Varje korsning blev lite krånglig men så snart vi rätade upp oss, jobbade hon framåt för fullt igen. Det känns definitivt träningsbart!

Så jag har tänkt springa med henne ett par gånger till nu närmaste tiden. Det ska vara ett par små dragtävlingar på utställningar nu kommande veckorna, en jättefin möjlighet för oss att öva på att följa vägen. Det blir spännande att se hur det går. Sedan är det klart att vi kanske inte kommer längre än till veterinärbesiktningen på SM. Jag är mentalt förberedd på det. Men jag tycker fortfarande att det helt klart är värt att försöka. Jag kan ju alltid ta Issen eller Baby och springa med om jag måste ändra planerna i sista sekunden. Men såklart skulle det allra roligaste vara att återigen springa med Diva och kunna slå vårt eget banrekord från förra året!