Att leva och att överleva

Igår blev det bestämt att det blir vi som själva tar en kull på Gunne i vår. Det var ett lite oväntat besked och jag var inställt på någonting helt annat, men det tog inte lång tid innan verkligheten kom ikapp mig. Och drömmarna, förståss.

Jag är en drömmare, så enkelt är det. När jag dagdrömmer om någonting, kan det spelas upp om och om igen som bilder i mitt huvud. För David, som lever med mig, är det nog inte alltid lätt. När dessa bilder spelas upp för mig, är jag fullständigt omedveten om tid och rum runtomkring mig. Det är ingen idé att försöka prata med mig, visa mig någonting eller knappt ens försöka få kontakt. Det blir som någon slags meditation, helt enkelt.

Häromdagen satt jag i bastun på gymmet, tillsammans med några äldre damer. De var bägge nyblivna pensionärer och pratade om hur viktigt det var att ta vara på livet. Två av deras bekanta hade gått bort precis i början av sin pension. Jag vet att det är klyschigt, var och varannan har väl numera "carpe diem" som väggord hemma. Men det senaste året har gett mig en ny, betydligt djupare, innebörd av de orden än vad några träbitar på en vägg kan ge.

När jag var yngre, var jag livrädd för döden. Alltså bara tanken på att någon kunde dö, gav mig sådan ångest att jag nästan blev paralyserad. Jag kunde krama Baby i timmar och gråta i hennes päls när jag, på samma sätt som ovan, ofrivilligt dagdrömde om att förlora henne. Det var extremt gripande för mig med tanken på att förlora någonting och jag plågades ofta av stark rädsla för det ögonblick när jag skulle bli tvingad att uppleva det i verkligheten.

Men i mina dagdrömmar spelades bara förlusten upp om och om igen. I mina dagdrömmar fick jag aldrig uppleva det som jag har upplevt nu, i verkligheten. Med Diva. Javisst, förlusten var fullständigt närvarande med alla de känslor som jag fasat för. Men jag hade aldrig gått vidare i drömmen så som jag kunde gå vidare i livet. När sorgen drabbade mig med all sin kraft i det verkliga livet, fick jag också uppleva vilken positiv kraft som finns där i allt det mörka.

Jag sörjde och grät, men till slut kunde jag torka tårarna och öppna ögonen inför en ny värld. Jag bar på smärtan inombords, men jag insåg också på något konstigt sätt att det var en del av livet. Såhär i efterhand har jag också insett vilken fin gåva jag har fått av sorgen och smärtan. Gåvan att överleva.

I mina drömmar fanns aldrig tanken på överlevnad. Men det gör den i verkligheten. Jag läste ett så otroligt fint citat i Sandras blogg häromdagen. "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have". Det är så sant. Många av er, älskade läsare, har tidigare skrivit till mig och undrat hur jag orkat. Det gjorde jag, och det skulle även ni göra. Men insikten att jag kunde överleva har gett mig mycket mer än så.

Imorse satt jag i vår fina nya sittsäck och filosoferade med David, om Gunne och valpar. Jag kände att jag behövde ta ett beslut. Ibland upplever jag bara att jag står inför ett vägskäl där jag har två val och jag måste ta något av dem för att kunna gå vidare. Imorse var ett sådant tillfälle.

Ena vägen var den säkra vägen. Att inte ta ut någonting i förskott, inte bygga en massa förhoppningar, inte längta eller drömma så mycket. Det är det säkraste sättet att slippa bli besviken eller kanske till och med krossad. I avel kan allt hända, det är liksom många bitar som ska falla på plats innan man kan få ett resultat att ta på. Den säkra vägen är att inte hoppas för mycket.

Andra vägen var längtans väg. Att vänta, hoppas och drömma om de små puppysarna. Att drömma om att smeka magen på en tjock Gunne och småprata med valpar som inte ens har kommit ut. Att uppleva en förlossning där nya liv får se världens ljus. Att se en mamma ömt vårda sina barn, se dem ivrigt dricka hennes mjölk och växa till små individer med egna viljor och önskan om äventyr. Att få lära känna dessa nya små liv, ge dem namn, kärlek och följa dem från deras första steg till deras sista.

Jag valde den andra vägen.

Det kanske låter korkat. I Östergötland säger man "på´t igen!". Men så länge jag vet att jag kan överleva bakslagen, de krossade drömmarna och sorg och smärta. Så länge jag vet att jag kan överleva, så tänker jag även leva. Och för mig är det inte att leva, när jag hela tiden går och försöker bromsa känslor och drömmar för säkerhets skull. För mig är det just att känna och drömma som är att leva!

Sorgen och smärtan över Divas sjukdom är nästan helt borta idag. Men den har lämnat ett spår efter sig. Förra årets motgångar i allt, har på något sätt gett mig förmågan att spontant uppskatta de små sakerna i livet. Jag tar ingenting för givet längre och jag ser att det kan tyckas låta tragiskt. Det är det inte. Det är precis tvärtom. Varje liten medgång, väntad eller ej, ger mig en glädje och fyller min kropp med värme. Det kan vara att smörgåsen faller med smöret upp. Att vakna en solig dag. Att tröjan hamnade rätt väg även fast det var mörkt när jag tog på den. Att det börjar ett bra teveprogram precis när jag råkar sätta mig i soffan.

Det är carpe diem. Sorgen har lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet. En del kallar det mindfullness. För mig har bägge begreppen alltid varit någonting som man medvetet behöver fokusera på. Men jag har fått det lättare än så. Sorgen har gett mig förmågan att spontant njuta av nuet. Det kan ingen ta ifrån mig. I slutänden blev det djupa mörkret ett ännu starkare ljus.

Så nu har jag valt att längta efter valpar. Helt galet mycket. Jag känner ingen oro, inget "tänk om". Jag vet att vad som än händer så kommer jag att överleva. Och fram till dess så tänker jag faktiskt njuta. Och blogga förståss. Punkt.