onsdag 14 juli 2010

Vecka 27; Lydnadsprogram och trotsperioder....

En husky är en husky...

Det har blivit en hel del bad senaste veckorna. Vi har fått en ny kompis, Elina med sin husky Baikal. "Baiky" har lärt Diva ett och annat om att simma så numera vågar hon sig ut titt som tätt. Och det behövs. Trettiotvå grader i skuggan har varit stående dagstemperatur senaste veckan. Vi gick en promenad med Elina och Baiky häromdagen. Lillkillen är sju månader och inte riktigt könsmogen än, så Issen fick följa med och gå. Det var intressant och jag fick några nya inputs vad gäller Issens beteende gentemot hannar. Det blev några småspända lägen men Elina stod bara lugnt jämnte och Issen vek av. Jag vet inte om det hade med hennes beteende att göra men det verkade verkligen som att det gjorde Issen lite mer lugn och trygg att hon var precis där.

"Baiky" var för övrigt en väldigt trevlig hund, glad och social och med en naturlig förkärlek för att leka! Det är alltid roligt att se huskies hamna hos rätt person och Elina verkar ha full koll på vad det handlar om att ha en. Om jag någon gång i framtiden tar valpar på en egen tik, hoppas jag på att hitta just sådana valpköpare - som har läst på noggrannt innan, vet vad det innebär och längtar efter just en husky! Det är en lite speciell ras (det är väl i och för sig alla raser på sina sätt!) i och med att den är en så utpräglad draghund. De har lite andra egenskaper än vad man vanligtvis förväntar sig av en hund. Jag läste i ett forum häromdagen, en tjej som hade tre aussies och en husky. Hon skrev ungefär såhär att hon har en hund som gör som den vill, när den vill och tre hundar som gör som husse och matte vill, när husse och matte vill!

Många som skaffar sig en husky har läst att de är svåra att ha ensamma och att de är svåra att ha lösa. Men jag märker ofta att det är långt från att läsa orden till att ta det på allvar. Det är klart att det finns vissa sällsynta exemplar av huskies som är helt gudomligt duktiga och lydiga men de är extremt sällsynta och oddsen att hitta en sådan hund är väldigt liten. Jag brukar påminna om att huskyn kan dra hundratals mil över skog och fjäll, baserat på två instinkter. Att arbeta i flock och att jaga. Det är inte så konstigt att en ensam husky ofta äter dåligt och att de väljer jakten framför allt. De är arbetsmaskiner med väldigt drivande instinkter.

Huskyn är en draghund och om jag inte älskade drag skulle jag ha någon helt annan ras. Det är klart att det är roligt med agility, spår och lydnad, men om jag fick välja skulle jag hellre ha en hund med bra drag och mindre bra lydnad. Fast det är väl ganska uppenbart redan...! Sedan är det klart att det är en tjusning att vinna en huskys gunst och få den villig att arbeta även inom andra hundsporter. Men i grund och botten är den en draghund och jag skulle aldrig prioritera bort de egenskaperna.


Issen 2.0

I helgen åkte vi med Jennie och Exxa till Helsingborg för att hälsa på Eva och hennes töser. Ännu en gång fick jag bevis på att Issens utveckling går åt helt rätt håll! Sju hundar i olika åldrar samsades i ett par rum och kök. Det var bus och vila om vartannat. Issen kommunicerade noggrannt och fick bara överspel en enda gång, när han oväntat fick en hund som rusade förbi honom bakifrån. Jag är väldigt imponerad över hur bra det gick och återigen har huskisarna visat på sin naturliga vilja att leva i samspel med varandra. 

Det är två år sedan vi tog över Issen. Då var han ett vrak, verkligen, och första halvåret var det många gånger som jag gav upp och inte ville behålla honom. Han var extremt oberäknelig mot andra hundar och väldigt skygg mot män. Jag hade inte kunskap om hur jag skulle hantera en sådan hund och många gånger hanterade jag hans aggressivitet genom att skälla ut honom, trycka ner honom eller rycka i kopplet. Usch, jag mår illa nu när jag tänker på det i efterhand... Jag läste någon gång att "där kunskapen tar slut, tar våldet vid" och det stämmer så sjukt bra... Frustration och oförmåga att hantera en situation leder väldigt lätt till att man får utbrott...

När vi bestämde oss för att behålla Issen (det var egentligen min sambo David som övertalade mig), tog jag två beslut. För det första ville jag testa Issen på olika sätt så vi fick kvitto på att han inte var aggressiv mot människor. För det andra bestämde jag mig för att läsa på så mycket som möjligt om aggressivitet och rädsla hos hundar. Efter ett MH och besök hos en hundpsykolog kunde vi lugnt konstatera att Iss inte har någon aggressivitet gentemot människor. Jag lånade tre olika böcker som jag läste, varav två stycken var otroligt bra och verkligen förändrade min syn på aggressivitet och rädsla. 


Det är hundetologen Kerstin Malm som har skrivit dessa två böcker. Dels är det en som heter "Rädsla och separationsproblem hos hundar" och dels en som heter "Aggressivitet hos hundar". Böckerna går grundligt genom hur rädsla och aggressivitet utvecklas, med utgångspunkt dels i genetik och dels i miljö. De resonerar också kring hur vi själva kan hantera och förebygga problemen som uppstår. För mig är det några saker som har etsat sig hårt fast i mitt medvetande. Dels att det enda som har bevisats vara ärftligt, är rädsla. Alla andra sociala problem är mer eller mindre miljömässigt utvecklade. Och dels att en hund som blir utsatt för dåliga upplevelser när den är yngre än fyra månader, sällan kan bearbeta dessa. De kommer att bli kvar som svårarbetade traumatiska problem. Så Issens rädsla för män är antingen genetiskt betingad eller kommer från en dålig erfarenheter som valp. Eller, mest troligt, både och.

Med dessa två böcker i bagaget fick jag plötsligt en helt annan förståelse för Issens problem. Hans utfall mot andra hundar var uppenbara reaktioner av rädsla. Han saknade socialt språk - det fanns inget register utan utfallen var hans enda sätt att hantera de hundar han var rädd för. Såhär i efterhand är det fantastiskt att se på den utveckling han gått igenom. Dels genom att sakta men säkert få fler, hundspråksäkra, hundkompisar och avslutningsvis följa Demolition Divas utveckling från vild valp till galen unghund. Att idag se honom vända bort huvudet när en annan hund gruffar, att se honom lyfta svagt på läppen när han vill vara ifred, att se hans glädje över att äntligen våga gå fram till främmande människor som kan klappa och kela - det är ett fantastiskt kvitto på att vi gjorde rätt val när vi gav honom en sista chans till livet.


Den trevliga ettårsperioden


Diva har numera definitivt kommit in i en kaosperiod. Allt hon har lärt sig trillar med jämna mellanrum bort från hjärnbalken. Jag har väl läst om att det kan vara så när hundarna är i tonåren - men att det skulle vara såhär extremt anade jag inte!!! Det kanske blir så när man uppmuntrat sin hund att vara kreativ, hehe!

Stundvis är Diva jätteduktig, fokuserad, lär sig snabbt och ivrigt. Men så plötsligt klarar hon knappt att fokusera alls - det är dofter, ljud, saker som rör sig och annat spännande som fångar hennes fullständiga uppmärksamhet. Det är faktiskt första gången som jag verkligen får kämpa med mitt tålamod och teorin att man kan ignorera bort allt! 

Så istället för att träna fritt följ och andra spännande saker, består träningen periodvis enbart av att leka. Jag hoppas på att det lägger en grund för framtida störningsträning, speciellt som störningarna numera verkar vara väldigt störande..!

Jag har, efter goda råd, bestämt mig för att kombinera de två olika spårskolorna jag grubblat över. Numera har jag lagt en grund för spår i medvind och börjat lägga godisfria spår i skogen. Här och var släpper jag en pillerburk i spåret som Diva får plocka och får belöning ur. Jag tänker att det kan vara en bra övergång till överlämning av pinnar så småningom.

Däremot har vi börjat med sidvind-projektet nu, och då lägger jag med godis. Målet är att Diva ska gå i spårkärnan även om vittringen ligger en bit bort. Det är roligt att se hur hon kämpar för att skilja spåret från vittringen och jag tror det är en bra erfarenhet för henne. Vi är snart redo för sidvind i vanliga spåret och ska då börja med motvinden i godisspåret. Det är ett intressant projekt, detta, väldigt lärorikt och kul. Ännu roligare blir det när jag har tränat upp några hundar och vet massor!

En sak som jag själv tränar mycket på nu, när vi går spår, är att läsa av Diva. Jag försöker se på henne hur hon ser ut när hon går i spårkärnan, när hon går i vittringen, när hon tappar spåret och så vidare. Jag har varit jättedåligt på detta tidigare, när jag lagt viltspår till de andra hundarna. Det har varit lite av ett komplex för mig, att aldrig fatta om de har spåret eller ej. Nu börjar jag märka på Diva hur hon beter sig och det är väldigt intressant! I framtiden ska nog även jag kunna läsa på henne hur det går med spåret.


Att hitta luckorna


När vi var i Helsingborg tog jag chansen att få köra ett helt lydnadsprogram för första gången. Jag har en skaplig uppfattning om vart vår träning brister och hur långt vi kommit med momenten. Genom att gå igenom en hel tävling ville jag ha svar på två frågor: Hur långt känns ett lydnadsprogram? och Stämmer min uppfattning om vart vi ligger i träningen? Jag fick svar på bägge mina frågor!

Som helhet måste jag säga att lydnadsprogrammet kändes väldigt kort och lätt. Jag tror inte jag kommer ha några som helst problem att träna upp Issen att orka det med fullt fokus. Jag behöver dock jobba mer med att kedja ihop momenten så han ser fram emot nästa sak hela tiden.

Platsligget var väldigt intressant måste jag säga. Vi måste absolut träna på positionen, att han ligger rakt och helt still. Men tiden var inget problem överhuvudtaget, han låg jämte två andra hundar och vi fick dessutom extra störningsträning när en hund sprang runt lös på planen. Inga problem alls! Lilla duktiga ullegubben min!

Vi behöver jobba mer med att alltid inleda varje övning med utgångsställning. Just nu är det ett av alla beteenden som Iss kan erbjuda, men i lydnaden är det mer än så. Det är grunden i precis varenda moment. Han har en fin utgångsställning som jag är väldigt nöjd med, nu gäller det bara att uppmuntra honom att bjuda den så fort jag ställer upp mig! Däremot sättande från ligg och stå vill jag gärna få upp tempot lite mer på.

Fria följet är, precis som jag vetat, lite svajigt. Han håller positionen bra på så sätt att hans bog är parallell med min höft hela tiden, oavsett hastighet. Vi blev lite överrumplade när Eva sa "Språngmarsch" för det har vi aldrig tränat - men inte var det några problem tyckte Issen, det var ju samma position för det! Däremot glider han ut från min sida och det är redan väl känt. Det är därför vi jobbar med sidförflyttningarna, för att han så småningom ska jobba sig in mot mig på samma sätt som han nu anpassar sitt tempo för att inte hamna före eller efter. I och med att fria följet inte är riktigt klart, har vi bara gjort ställande och läggande under baklängesmarsch. Två nollor där, alltså. Jag skulle tippa att ställandet kan bli klart på tre-fyra träningspass och läggandet lite mer så jag får ett bra tempo. Ingen hög prioritet just nu, alltså.

Apporten gick jättefint, jag fattade inte att Eva sagt att jag skulle kommendera honom att släppa så jag höll den en bra stund innan jag fattade att det var dags för "Tack". Issen höll kvar den hårt och fint trots detta och det är jag jättenöjd med! Apportbocken gled bak lite i munnen så där finns lite att peta i om jag har lust och så behöver vi lägga på att han väntar på kommando innan gripandet. Det går snabbt att fixa, han är jätteduktig och van att vänta på kommando så det känns inte heller som att det blir något problem.

Inkallningen och hoppet är i princip helt klara, fint tempo och han gör exakt vad han ska, förutom ingången då. När han kommer i fart, studsar han upp och vänder sig i luften när han ska göra ingången. Det för med sig att bakdelen - av ren centrifugalkraft - hamnar bakom mig. Jag skulle vilja få honom att istället söka sig nedåt i vändningen, fast utan att tappa tempot på snurren. Hur nu detta ska gå till, där finns lite att grubbla över...

Tempo och tävling

Hursomhelst har vi iallafall börjat få bra fart på burlekarna. Som jag skrivit i tidigare inlägg har det hjälpt till en massa för att få ett bra tempo och bra pauser i träningen. Nu när Diva är superdisträ är det ännu bättre att ha detta tempo på träningen. Det är fullt fokus vs. vila som gäller. Det har slagit mig att många som har problem med att lämna sina hundar fastbundna under träningen skulle ha så jättemycket nytta av burleken! Den paus där man själv kan fokusera på vad man ska göra, är ovärderlig för att få en bra träning. Oavsett vilka träningsmetoder man sedan använder.

Apropå burlekar och träning så har jag anmält mig, Diva och Iss till tävlingslydnadskurs hos Klickerklok. Förra kursen var ju över midsommar och då blev jag kallad hundnörd. Den här kursen är inte mindre än den helg då jag fyller år, hehe, bättrar inte på ryktet alltså! Enligt mig själv då, så går det inte att tillbringa en födelsedag på bättre sätt än så. Ska bli väldigt roligt och intressant, som vanligt. Jag hoppas också att jag vid det laget har fått bukt på det mesta av de svagheter vi har idag så vi kan få hjälp vidare därifrån.

Förutom kurs så har jag även anmält Diva till ett MH i höst. Det ska bli jättespännande att se hur hon går genom det! Numera finns det ju några fler huskies som har gjort detsamma så lite kan man ju jämföra med. Det verkar som att det ibland kan vara svårt att få en plats på MH så jag hoppas vi får möjligheten att göra det nu i höst. Annars får det vänta till våren, men jag misstänker att det är ännu mer kö då... Å andra sidan har vi ingen brådska, så virrig som lilltjejen är nuförtiden så lär ju tävlingsstarterna låta sig vänta...!

Ja, de här två veckorna kan nog lugnt sammanfattas som störnings- och miljöträningsveckor. Det är alltid intressant att ta träningen till en ny nivå, denna gång att göra det gamla vanliga fast på ett helt nytt ställe. När man bor på landet är det lätt hänt att man glömmer bort att det är en helt annan sak att vara på en brukshundklubb eller fotbollsplan eller varför inte ett torg? Det blir nog att åka ut lite mer och träna med jämna mellanrum, både av mentala och praktiska skäl!

Då vi har varit hos veterinären i Linköping med jämna mellanrum, har vi passat på att låta Diva leka med andra hundar i Elsas hage. Det är nyttigt för henne att socialisera med många, både mentalt och fysiskt, olika hundar. Hon är vänlig och leker gärna med alla hundar, lägger sig lydigt på rygg när de vill undersöka henne och jobbar hårt för att få igång lite fart och lek. Det är verkligen obeskrivligt skönt att ha en problemfri hund som kan följa med vart som helst utan att man behöver vakta och kontrollera.

Baby går ju inte ihop med vuxna tikar (hon har iallafall inte roligt med dem) och Iss är svår med hannar. Bägge är helt omöjliga med barn på olika sätt. Det blir naturligt så att Diva får följa med på flest utflykter just för att hon är så duktig med hundar och barn. Å andra sidan är det ju inte så dumt, för då befäster vi det bra beteendet och förhoppningsvis behåller hon sina positiva erfarenheter livet ut. Nä, trots alla glömda kunskaper och virriga hjärnsläpp tror jag nog benhårt på att Diva kommer bli en trevlig och lydig hund så småningom. Fram till dess är det bara att bita ihop och ha tålamod! 

Ps. Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

1 kommentar:

  1. Jag är otroligt imponerad av dig och Issens samarbete!
    Vilket platsligg han gör, det var ju inte den lilla störningen hundarna som låg på platsligget fick! Det var en lekkompis som kom och bjöd upp till lek och han väljer att följa dig! Wow!
    Sätt du ihop ställandet och läggandet så är ni "hemma"
    Vi får ta ett pass till när jag leker tävlingsledare så han vänjer sig vi att någon står och komenderar er :)
    Tack ännu en gång för helgen!
    Stora kramen

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.