Vecka 29:1; Balans och utveckling...

Vi har precis varit i grustaget en timme igen. Gud vad jag är glad att jag har hittat det! Ett stort område omgivet av branta sandkanter. Här vågar jag ha både Baby och Issen lös och de blir så lyckliga när de får springa helt fritt. Men det bästa är att få klättra, tycker de. Springer i full fart upp och ned medan jag kastar korvbitar till dem. Det är en oslagbar fysisk träningsmöjlighet som funkar även de dagar när temperaturen kryper över femton grader.

Jag skulle önska att vi kunde simma mycket mer, men både Issen och Diva får klåda av att bada. Förmodligen stängs så mycket vatten inne i pälsen, att de får eksem. Issen är värst drabbad. Förra sommaren hade han våldsam klåda hela sommaren. På baken fick han stora variga utslag så vi fick raka hela stjärten... I år har han klarat sig bättre - kanske på grund av att vi har badat betydligt mindre nu. Jag tog honom till sjön häromdagen och tvättade honom med anti-klåda schampo för att se om det blev bättre, men det blev bara en tillfällig och liten lindring.

Jag skulle helst slippa ta honom till veterinären, förra sommaren var ett enda evigt åkande fram och tillbaka och de rådde aldrig någon bot på honom ändå. Bortkastade pengar, känns det som... Jag har till och med övervägt att raka honom. På så sätt skulle han få mycket mer luft till huden. Jag har inga som helst planer på att ställa ut honom, så det skulle inte spela någon roll ur den synvinkeln. Däremot känns det lite avigt, faktiskt. En husky är inte en husky om den inte har päls. Skulle faktiskt kännas pinsamt att kalla honom husky i så fall...

Diva har fått lov att simma några gånger nu. Hon gillar att gå ut, men tycker fortfarande att det är lite obehagligt att inte ha mark under tassarna. Nu när det inte verkar bli så mycket simträning, spelar det inte så stor roll... Men jag önskar ändå att vi ska kunna simma lite mer när hon är urfälld - simningen är en himla bra träning och funkar i alla väder, oavsett temperatur. Vi har gott om vatten här, ett stort utbud av platser att åka till och bada. Men i nuläget är det bara Baby som kan simma och det är ändå inte helt illa. Hon är den som behöver det allra mest.

Siberian Husky och mentalbeskrivning

Då Diva förhoppningsvis ska gå mentalbeskrivning (MH) i höst, blev jag lite nyfiken på vad huskies har för resultat på MH. Om du är ointresserad av statistik eller huskies, så är det nu du ska hoppa direkt till nästa stycke! Jo, många raser har krav på sig att man ska gå MH med sina hundar. Jag misstänker att det är för att få en bild av bland annat avelsresultat och lämplighet i arbete. MH krävs också för att få tävla fler klasser i bruks.

När man har gjort MH kan man dels jämföra sin hunds resultat med snittet för ens egen ras. Man kan också jämföra en hel ras med till exempel snittet för brukshundarna. Alla dessa jämförelser gör man i diagram. Diagrammen ser ut som en cirkel med en stjärna i (se nedan). Det snitt man jämför med, kännetecknas av den gröna linjen. Om "stjärnan" går utanför den gröna linjen, har hunden vart MER än snittet. Om "stjärnan" däremot går innanför den gröna linjen, har hunden vart MINDRE än snittet. 

Man har delat upp MH-diagrammet utifrån de olika egenskaper som tas fram. Tanken är att hunden ska vara oförberedd på vad som händer när man gör ett MH och att man därigenom får svar på vad hunden har för naturlig reaktion på händelserna. Om man har tränat delarna i förväg, blir det till viss del en inlärd reaktion. Det blir då en missvisande bild av hundens genetiska ryggsäck! Många av delarna är dock uppbyggda så att de lockar fram hundens naturliga reaktioner. Till exempel kan man aldrig lära en hund vara beredd på ett plötsligt ljud eller rörelse. Det första hunden gör, kommer alltid vara den naturliga reaktionen.

Det är bara 13 siberian huskies som har officiellt MH-resultat på nätet. Det gör att statistiken får ett väldigt litet underlag. Det är ändå intressant att se vilket resultat som visas, tycker jag. Många saker känner nog en husky-ägare igen.

Här har vi diagrammet för Siberian Husky jämfört med de fyra polarhundarnas snitt. Här kan man se att huskyn är lite mindre kontaktsökande än polarhundsnittet. Den är ungefär lika leksugen men mindre jaktintresserad. Den har mer nyfikenhet än polarhundsnittet, mindre rädsla och ungefär lika mycket reaktion mot hot. Jag tror det mesta stämmer, men blev överraskad över jaktintresset. Jag trodde huskyn hade större jaktintresse än till exempel samojeden. Vad säger ni, polarhundägare?

Eftersom jag ska tävla bruks med Diva, har jag också jämfört Siberian Husky med brukshundarnas snitt. På stjärnan förstår man att huskyn är betydlig mer olik en brukshund än en polarhund. Inte helt förvånande, då.

Här kan vi se att huskyn är ungefär lika kontaktsökande som en brukshund. Den är däremot extremt mycket mindre intresserad av lek. Med ett undantag; när ett hot närmar sig, erbjuder den oftare lek än vad en brukshund gör. En husky har inte mycket mer jakt än en brukshund, men är betydligt mer nyfiken. Den behöver längre tid än brukshundsnittet för att komma över ett överraskande ljud, än ett överraskande synintryck. Den bär på mer passivitet och har aningen mer skotträdsla än brukshundsnittet. Däremot är den, överraskande nog, betydligt mindre rädd och reagerar väldigt lite på hot, i förhållande till brukshundsnittet.

Av det jag kan läsa ur diagrammet, är huskyn enligt mig en bra arbetshund. Den blir sällan rädd, den är förartrygg och vänlig. Den har stor nyfikenhet och kan vara passiv i vila. Däremot behöver man jobba mycket med leken, som inte självklart finns där. Då pratar jag om lek med människor. Alla som har en husky vet att den är en lekmästare tillsammans med andra hundar och en expert på hundspråk. Förmodligen kommer Diva att ha ganska höga poäng på leken under MH:et. Det beror på att vi har tränat jättemycket på den. På så sätt kan Divas resultat bli missvisande för rasen.

Motivation och fokus - hand i hand

Då Noomi frågade om jag ville följa med i spårskogen en dag, tackade jag ja direkt! Jag har kört fast med Divas spårande ett par gånger nu och behövde verkligen experthjälp. Det blev en heldag med henne och Lotta (som för övrigt tagit två jättefina bilder som jag fått använda i bloggen, tack!!). Återigen fick jag fylla huvudet med tips och goda råd. Noomi lade två korta spår till Diva. Jag hade förvarnat om att vi hade fokuseringsproblem och under det första spåret var det jättetydligt. Hon spårade ett par-tre meter av de totalt sjuttiofem metrarna som spåret gick...

Det var ändå en bra erfarenhet, för jag fick lära mig hur jag ska hantera det när Diva slutar spåra. Som jag tidigare har skrivit, har jag verkligen ansträngt mig för att lära mig se på henne om hon spårar eller ej, och nu får jag bra utdelning för det. När hon spårar, går vi framåt i hennes takt. Men när hon börjar vittra runt, eller ännu värre; börjar titta på annat, ska jag stanna och bara stå helt still. Det är otroligt tydligt på henne om hon går i spåret, i vittringen eller gör någonting helt annat. Så snart hon är igång med spåret igen, börjar vi åter röra oss framåt.

Jag har varit inne på det spåret (!!) förut, men fastnat i en enda fråga; Hur förhindrar jag att Diva blir mer fokuserad på hur jag styr, än hur spåret går? Jag har fastnat i den fällan med Baby, nämligen. Jag styrde runt henne i spåret till den grad att hon till slut bara gick på mina styrningar. Noomi lärde mig två saker som har övertygat mig. Dels att jag ska stå passiv och låta hunden själv hitta spåret igen. Dels att om jag tror vi är fel och riskerar att lura hunden, är det dens uppdrag att övertyga mig om att vi är på rätt spår!

Efter det första spåret lyckades jag övertala Noomi att Diva är inne i en supertonårsperiod och är allmänt virrig just nu. Rådet blev att låta bli att spåra ett par veckor. Men först skulle vi testa det andra spåret. Tror ni inte hon gick klockrent? Några gånger fick jag stanna för att hon tappade fokus men resten av tiden spårade hon noggrannt och rätt. Jag fick ta tillbaka allt jag sagt och erkänna mig ägd.

Noomi var nämligen inne på att Diva inte har tillräckligt bra målbild. Hon tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt roligt att komma till spårslutet! Därför slarvar hon med arbetet - lönen är för låg! Som gott råd fick jag att höja förväntningarna och målbilden på spårslutet. Det ska vara väldigt eftersträvansvärt att komma fram. Jag har varit försiktig med detta, för att inte få slarv i spåret. Men utan målbild finns ingen motivation att spåra. Och dessutom, helt enligt mina egna teorier, om Diva lär sig att ett noggrannt spårande leder till spårslutet och att slarv inte gör det, så kommer det noggranna spårandet att förstärkas. Ojoj, kan ni tänka er hur många poletter som trillade ned?

För mycket av det goda

Jag har grubblat vidare denna vecka, om varför hundarna har varit så ofokuserade. Ylwa har rätt i att det är tungt för dem när det är så varmt. Det är helt klart en del av det hela, en förklaring på problemen - men samtidigt också en utmaning! Jag tänker tillbaka på kursen jag gick hos Tomas och Fanny. Tomas sade såhär; "Innan du säger att miljön påverkar hunden så den inte kan träna ordentligt, tänk efter; Skulle min hund jaga en kanin i den här miljön? Om svaret är ja, så kan den även träna ordentligt."

Det handlar såklart om motivationsproblem. Med tillräckligt hög motivation, bryr sig hunden inte om övriga omständigheter. Den här veckan har, förutom spåret förståss, gett mig två andra lärdomar om motivation. En av dem fick jag av Jennie med Exxa. Hon påpekade att om man spårar varenda dag, är det kanske inte så konstigt att hunden tröttnar till slut. Det spännande och roliga omvandlas till vardagsmat.

Detta har satt sig i huvudet på mig och jag har vänt och vridit på det. Till slut har det mynnat ut i ett beslut. Max fyra pass i veckan. Av allt. Allra helst ser jag framför mig (och nu pratar vi max-siffror, absolut inte något slags genomsnitt!) detta; Lydnad tre gånger, spår två gånger och övriga saker kan jag fylla upp med det jag har lust. De dagar jag blir vansinnigt sugen på klickerträning och vi inte har "lydnadsdag" kan jag ta tillfället i akt att shejpa lite tricks. Jag har annars låtit tricksen hamna i skymundan, igen, bakom grundfärdigheterna. Nu öppnas en naturlig plats för dem i vardagsträningen.

En liten "tricky" parentes

För att återigen älta detta med tricks. Det finns så otroligt mycket att vinna på att lära sin hund olika tricks. Inte nog med att det är skitcoolt att kunna skryta med hur häftiga saker hunden kan. Genom att kunna många olika konster, som blandar in många olika delar av kroppen, får hunden en fantastisk kroppsmedvetenhet. Det får till följd både att hunden kommer att använda och muskla sin kropp till större grad, men även att skaderisken minskar dramatiskt då en hund med god kroppskontroll har lättare att röra sig harmoniskt och balanserat.

Och det slutar inte där. En god kroppsuppfattning gör hunden tryggare i sig själv. Vi har jobbat mycket med Issens kroppsmedvetenhet och märker en betydlig mental skillnad hos honom. Förut kunde han tycka det var väldigt obehagligt att människor närmade sig bakifrån eller klappade på vissa ställen. Numera vet han vart han har kroppen och är betydligt mer bekväm i sådana situationer.

Slutligen är tricks och konster ett jättebra sätt att utveckla hundens - och ens egna - shapingfärdigheter. Det gör inget om någonting går galet, det kanske till och med slutar som ett ännu bättre tricks. Hunden lär sig använda hela sin kropp kreativt och för varje nytt tricks den lär sig, kommer den ha ännu lättare, både fysiskt och shapingmässigt, att lära sig nästa!

Tillbaka till motivationen

Den andra insikten om motivation är en favorit i repris. Vi satt och grillade med ett helt gäng bekanta och för ovanlighetens skull serverades det kött hemma hos oss. Det var någon slags grill-kotlett, karré kanske det hette? Hundarna satt som tända ljus under hela middagen. Jag misstänker att de fick en liten bit då och då mellan varven - det brukar vara svårt för våra gäster att låta bli...!

När vi hade ätit klart och plockat undan, slog det mig att jag ju kunde använda resterna som träningsgodis. Jag hackade upp det som blev över, en ganska ansenlig mängd med grillat kött. När det blev dags för frisbee-stund tog jag chansen och testade ett fritt följ med Issen. Då hade han suttit och väntat på det mumsiga köttet i säkert en timme. Nu skulle han få jobba för att få det!

Fråga mig inte hur det gick till - månne det vara ett av naturens mysterium. Men plötsligt visste Issen att jag ville ha honom nära mig i det fria följet. Hur jag har kämpat med att försöka förklara detta för honom! Som en magnet sa det bara "smatt" så gick han som klistrad. Jag gick och gick och gick, och bara matade på med karré för varje gång han var tätt och fint intill. Efter en stund lade jag undan det som blev över för att få ett till lyckotillfälle att träna. Variationen i belöningen höjde Issens motivation till den grad att poletten trillade ned! Ett par dagar senare tränade vi på en ordentlig plan och David tog dessa jättefina bilder som får avsluta ett långt och blandat inlägg. Kram på er, och tack för alla tips och allt stöd som ni ger!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!