lördag 17 juli 2010

Vecka 28; Belöningar och motivation...

Livet med hund

Tänk om jag aldrig skaffade Baby, undrar hur mitt liv skulle se ut då? När allt kommer omkring är jag inte ens säker på om jag fortfarande skulle vara vid liv. Jag har läst om det och sett program om det på teve - att hundar har en väldigt positiv effekt på människors mående. Alla som har älskat en hund vet att detta är sant. Att ha någon som älskar dig så villkorslöst, som är din flock i vått och torrt, som alltid finns vid din sida. Som behöver dig - i regn likaväl som solsken, pigg som trött, glad som ledsen. Nä, på den tiden när Baby kom in i mitt liv, var det ofta för hennes skull som jag tog ännu ett andetag, som jag gick upp om mornarna och genomled ännu en dag. Jag tror de allra flesta som genomlidit en kris, har (åtminstone) sin hund att tacka för sitt liv!

Vi har haft förmånen att få njuta av en dragtur den här veckan. När termometern visade sexton grader frampå kvällskvisten förstod jag att det var dags att ställa väckarklockan på noll fyra noll noll. Hundarna var lite vimsiga och undrade vad som var på gång när jag väckte dem mitt i natten, men så snart vi kom ut blev ingen besviken. Det blev en halvtimmes travrunda i ett lugnt tempo. De jobbade jättefint och som vanligt var det skönt att göra något helt prestigelöst med hundarna. De var nöjda efter turen och fick svalka av sig lite i hundgården innan solen steg över trädtopparna.


Första "down"-en på länge

Issen har inte riktigt varit sig själv den här veckan. Det började med att han inte ville gå ut, inte alls. Speciellt inte när det var dags för lydnadsträning. Han mer eller mindre kröp ut och försökte liksom gömma sig gång på gång. Väldigt, väldigt konstigt beteende hos en hund som i regel själv kommer och verkligen tigger om träning...

Jag har tänkt tillbaka på våra senaste träningspass för att hitta något svar på detta. Vi tränade hela lydnadsprogrammet i Helsingborg. Sedan hade vi en träning på Mjölby brukshundklubb där Issen var helt ofokuserad, ville knappt ville röra sig alls utan helst bara ligga vid koppelstolpen. Sist av allt hade vi en träning på Motala Brukshundklubb, där han kom upp i lite tempo när vi tränade galopp-med-apport, men annars var helt låg och frånvarande.

Iss är en lite speciell hund att träna, då han lätt tar väldigt illa vid sig för saker. Han är otroligt känslig för mina känslolägen och luften går liksom ur honom om jag inte är nöjd och han är osäker på vad jag vill ha. Shapingen har varit väldig bra på så sätt, då hans rätta beteende kan förstärkas med en signal och belöning oavsett vad jag för stunden bär på för känslor. Han blir lite "immun" mot mina övriga signaler eftersom att han vet att hans arbete ger samma utdelning oavsett hur jag beter mig.

När vi körde hela lydnadsprogrammet fick jag be om hans uppmärksamhet vid ett flertal tillfällen. Ja, jag fick locka. Usch, fy och skam! Men jag ville så gärna genomföra programmet att jag sket i det. Och jag misstänker att detta lockande, i kombination med min lindriga stress, försatte honom i ett osäkerhetsläge. Det är exakt samma sak som händer när en främmande man kommer och försöker locka fram honom. Lockandet i sig ger honom en känsla av obehag, då det sker i situationer där han är osäker. När jag sedan tog fram det i en situation där jag var aningen stressad, vi var på en helt ny plats och satte ihop ett helt lydnadsprogram, ja det gav honom en hård match helt enkelt.

Samtidigt är detta en god erfarenhet. Det var en tävlingslik situation, jag betedde mig annorlunda och krävde mer av honom. Ändå var det vissa saker som satt perfekt. Det innebär att dessa saker är så grundligt tränade att de, förutom själva beteendet, för honom också innebär en känsla av glädje. De har blivit självförstärkande beteenden, som i sig själv belönade honom även om både jag och situationen var främmande. De delarna av momenten är nu tävlingsklara.


Anpassa träning efter attityd

Jag kunde ganska snabbt konstatera att den här veckan inte var läge för att jobba med den exakta positionen i fria följet. Issen hade alldeles för lite attityd generellt och jag vill ju helst att han ska vara helt vild av energi när vi tränar det, för att få bästa resultat. Istället började vi jobba på platsliggningspositionen. Han är väldigt förtjust i att lägga sig ned och på det sättet kunde jag lätt diskriminera bort de 75% av läggandena som var, eller blev, sneda. Det tog inte lång stund förrän näst intill alla läggandena uppfyllde mina kriterier; bägge haserna rakt ned i marken.

För att göra honom ännu mer medveten om vilken position jag vill ha, använde jag en lite annorlunda variant av omvänt lockande. Jag gick runt honom och puttade hans bak till höger och vänster. När han spjärnade emot fick han godis, när han släppte efter och föll till sidan blev det ett "oj" och omläggning. Målet är ju att han ska spjärna emot även om det är han själv som "puttar" sig åt något håll.

I början när vi tränade platsligg, hade Issen stora problem att inte börja vifta på svansen. Visst är det roligt om svanstippen vaggar lite charmigt fram och tillbaka, men för Issen var det inte tillräckligt. Ganska snart började hela svansen gå som en stor propeller, därefter följde hela höften med i rörelsen och det lugna fina platsligget var som borttrollat. Numera har han i uppdrag att hålla svansen stilla och jag märker hur han kämpar för att göra det ordentligt. Det är förresten ännu en sak som du inte kan locka eller korrigera bort!

Målet är att han även ska ha hakan i marken under platsliggen. Det ger mig en extra säkerhetsnivå innan han riskerar att störa eller störa sig på någon annan hund. För det första måste han lyfta hakan och för det andra ställa sig upp. Men det bästa är att han har tre olika uppgifter att koncentrera sig på. Utifrån vad jag kan bedöma, måste det ge ett väldigt stabilt och pålitligt platsligg.


Människoträning

Issens disträhet har ställt större krav på mig som förare den här veckan. Jag har verkligen tvingats hålla koll på passen, se till att det är tätt med lek och burpaus. Jag har gått bet på det mängder av gånger nu på senaste, både med Iss och med Diva. Rätt som det är, glider de iväg till någon doft eller ett ljud. "Attans, nu har jag väntat för länge igen" tänker jag. Väntat för länge mellan lekpauserna och väntat för länge mellan burlekarna. Nu är det dags för mig att få miljöträning och inte glömma rutinerna och tempot bara för att jag själv är lite disträ. Egentligen är det jättebra läge för en ofokuserings-period just nu. Jag har hittat nya rutiner och det är dags att jobba lite extra för att få dem att sitta!

Det har varit precis samma sak med Diva. Hon är verkligen extrem nu! Saker doftar, rör sig, låter. Minsta lilla retning så tappar hon fokus. En sak som jag har fått bita i denna vecka, är därför kontrollen över belöningen. Thomas sade under midsommarkursen att det gäller att ha kontroll över antingen hunden eller belöningen. Ganska logiskt egentligen, då hunden annars kan belöna sig själv närhelst den så behagar!

Jag tänker på sånt här för jämnan men kunde inte se det klart framför mig förrän idag. Diva väljer sina impulser framför att arbeta med mig. Alltså behöver jag dels höja värdet i att arbeta med mig, och dels antingen kontrollera störningarna eller hunden. I det här fallet är det betydligt lättare att kontrollera Diva än att kontrollera dofter och andra intryck! Det blir alltså träning i koppel framöver. Där kan hon upptäcka störningarna, men inte ta del av dem till fullo. Hoppas det gör dem lite mer ointressanta samtidigt som belöningskvaliteten hos mig ökar.

Detsamma gäller spåren. Hon följer ett par meter men viker sedan av i fel riktning. Hon beter sig precis på samma sätt som under lydnadsträningen. Engagerar sig för en kort stund, börjar titta sig omkring, reagerar på ett ljud eller en vittring och så bär det iväg. Jag står och väger hit och dit nu, om jag ska pausa med spåren till hon är lite mer motiverad eller om jag ska anpassa spåren efter nuvarande mentala förhållanden. Har inte tagit något beslut än utan det tål att tänkas på! Ni som har spårat med unghundar, hur har ni gjort?

Jag glömmer lätt att jag tränar huskies. Kikade lite på SKKs statistik över rasens tävlingsresultat. Det finns några enstaka huskies som tagit förstapris i lydnadsklasserna och en eller två som klarat appellen i brukset. En genomgående trend är att resultaten är väldigt ojämna, samma hund kan få ett tredjepris på en tävling och vinna dem nästa med ett förstapris och goda marginaler.

Nu när vi har haft en liten fokus-svacka kommer jag plötsligt ihåg att sådana svackor är så typiskt för rasen! Det är dock första gången jag får en sedan vi började med shaping på allvar, det vill säga i december. Jag tror jag har det kvar från agilityn, att sätta höga mål för att kunna slå de bästa, även om de på vissa sätt har bättre förutsättningar än vi. Att vi så sällan har svackor i träningen, tar jag som ett kvitto att jag valt metoder som passar mina hundar bra.

Nu, gott folk, är klockan very läggdagsish. Jag vill avsluta med tre härliga bilder från förmiddagens klättringsträning i sandtaget.


Ps. Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

1 kommentar:

  1. Ja inte är det lätt att träna och tävla med husky. De har väldigt mycket huvud och väldigt mycket egna åsikter. Jag har tusen roliga historier om när jag tävlade lydnad med min första hund Kim. Det är som du säger från första pris och placering till nollpris till och med. Hur svårt det än var så har nog ändå Kim lärt mig mer om hundar och deras beteende än vad någon annan kunnat göra. Den viktigaste lärdomen var nog att lyssna och titta på just din hund. Den säger så mycket mer än vad någon människa kan och det är upp till dig att försöka förstå. Fast det är som du skriver inte alltid lätt att veta vad saker och ting beror på. Kanske är de ibland klokt att lägga bort det rationella och bara gå på känsla se vad hundens ögon utstrålar för något. Hunden gör aldrig fel det är vi som inte kan förklara för den vad vi vill eller ställer för höga krav på den. Kanske bara för tillfället beroende på dagsform hos båda eller hos en. Tänk också på att värmen gör hundarna precis som oss lite mer loja och mindre lyhörda.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.