tisdag 13 december 2011

Pip



Den senaste tiden har det kommit sig att Issen har börjat pipa helt förskräckligt. Där kommer ljud i alla möjliga situationer; hungrig, törstig, kissnödig men också ivrig i allmänhet och förväntansfull på lydnadsplanen i synnerhet. Inte särskilt önskvärt, om ni frågar mig... Visst kan det hända att vi har uppmuntrat honom förr i tiden, det är ju lite gulligt med huskysarna när de pratar och det är inte så ofta det händer. Nu är det dock inte lika gulligt längre, att vakna av hummel-hummel klockan sex på morgonen.

Värst är det ändå på lydnadsplanen och särskilt när jag ska shapa någonting. Det är på något sjukt sätt som om att jag har lyckats få fram frustrationen men inte det fokus som krävs hos Issen för att utveckla sitt beteende. Det blev extra tydligt för mig när vi tränade på balanskudden. Jag klickade upp Issen ett par gånger där han klev upp med alla tassarna. Så tog vi en liten paus och det blev dags igen. Jag klickade för att han tog upp framtassarna men väntade sedan för att han skulle gå upp med baktassarna också. Då hamnade Issen i frustrationsläge big time.

Istället för att hantera sin frustration så som man gärna önskar att en shapad hund ska göra och utveckla beteendet vidare, fick Issen fnatt. Han började hoppa med tassarna på kudden, studsa som en boll i luften, fick för sig att han skulle hoppa upp på fåtöljen och allt möjligt. Samtidigt som han pratar och piper i ett. Där och då insåg jag att vi har en jättestor brist i vår träning. Issen är inte klickerklok. Eller shapinglugn. Eller vad man vill kalla det. Hans frustration blir inte konstruktiv utan låser honom. Och det är min träning som gjort honom sådan.

Ju mer jag klickertränar, desto mer respekt får jag för metoden. Förut var jag sådan som menade att alla hundar kan klickertränas och det menar jag väl ännu. Men jag funderar mer och mer över hur lämpligt det är att shapa en hund när man inte riktigt har koll på redskapet man har i handen. Jag inser alltmer hur viktigt det är att hela tiden hålla en balans. Balans mellan aktivt och passivt, frustration och fokus, kontakt och självständighet och en miljon andra saker. Det är så skarpt träningsredskap att det lätt kan försvåra saker i längden.

Det är lite som att ha en pendel i gungning. Man måste putta på när pendeln gungar i rätt riktning, annars är det risk att den slår runt. Och rätt riktning är alltid in mot mitten, mot balans. Det är så sjukt lätt att i all iver utveckla ett beteende i en viss riktning utan att tänka på vad som är det motsatta beteendet och att det är lika viktigt. Jag har varit så glad att Issen är en "het" hund och jag gillar sådant, så jag har ju inte velat träna på ett sådant sätt som tar ner honom i energinivå. Nu har jag istället en hund som piper för jämnan.

Så vi jobbar vidare med pipet. Jag är stenhård och nolltolerant. Men det är en utmaning. Issen låter i regel just precis när han tar i som mest i sitt arbete. Det är vid de allra snabbaste ställandena, bästa läggandena, snyggaste ingångarna och så vidare. Jag vågar inte ge en felsignal i en sådan situation, för hur vet jag att Issen förstår att det var ljudet jag inte gillade? Han kan ju mycket väl få för sig att det var hans insats i momentet som blev fel. Det vore ju väldigt trist.

Nej, istället har jag funderat över vad jag kan göra, som kostar honom mycket utan att såra honom så väldigt. Jag testade att bara bli helt passiv när han pep, men han fortsatte bara att arbeta precis som om det var en del av träningen. Det var svårt att hitta någonting där jag faktiskt tydligt lämnar träningssituationen för en kort stund. Men så!

Det finns en sak som gör mig fullständigt ointressant för hundarna. Det är när jag sitter med telefonen. De vet mycket väl att jag är i min egen värld då och inte kommer att uppmärksamma dem. Så jag har numera telefonen i beredskap på träningen. Så snart Issen piper, tar jag upp telefonen och låtsas knappa lite. Några sekunder bara. Issen har varit tyst vid samtliga efterföljande försök. Jag tolkar det som att detta är ett bra sätt att jobba för stunden iallafall. Men som sagt, med skarpa metoder krävs mycket variation för att inte bli låst. Så jag behöver nog hitta några andra kreativa saker. Som att kanske börja prata med någon, öppna datorn eller kolla på teven.

Jag märker också att arbetet med tempoväxlingar har stor effekt på Issens ljud. Det blir mer konkret i de snabba bytena mellan aktiva och passiva beteenden. Där ska det också bli roligt att se vidare vart vi tar vägen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.