New improved Issen

Jag har haft en känsla av att vår flitiga och breda miljöträning har gett frukt. Fotgående på stan, på olika nya platser, klubbar och med systematisk störning. Ja, det börjar faktiskt hända saker. Fokuset är ett helt annat, attityden likaså. Senaste veckan har jag lagt mer krut på precisionen i svängarna och där kan vi bli ännu bättre. Men i det stora hela börjar faktiskt våra moment likna någonting nu.

För några månader sedan kändes det som att vägen till tävling var lång. Vi fick som sagt jobba väldigt brett men bredden gör också att framgångarna låter sig vänta. Jag gillar själv hellre att lägga mycket energi på en särskild detalj under några dagar och få ett tydligt resultat. Så fungerar det dock inte med Issen och hans miljöberördhet. Den måste bara jobbas, jobbas och jobbas med. Jämt. Överallt.

Nu plötsligt står vi inför ett helt annat scenario. Idag tävlade vi i Vadstena. När jag ser på filmen såhär efteråt, får jag bekräftat att min känsla på plats stämde. Issen går jäkligt bra. Miljöfokuset behöver inte alls längre vara värst brett. Nej, nu börjar vi prata roliga detaljer! Ingångar och vändningar med störning är helt uppenbart högt på agendan framöver. Läggandet behöver få ännu högre värde, så högt att han för stunden glömmer omgivningen. Där finns mer att ge. Ställandet är så fint att jag får kårar! Han smäller tassarna i marken och blir ståendes som en staty.

Vi är på väg framåt. Det är bara små detaljer kvar. Ja, just det, förutom platsligget då. Det nollade vi. Lyckligtvis kan jag ta på mig all skuld för det. Jag har varit inkonsekvent och lagt honom slarvigt i andra situationer. I bakhuvudet har jag sagt åt mig själv att det inte är bra, men jag har inte tagit tag i saken. Nu får jag äta upp det. Bakläxa och jobba om igen. Fast är inte det en av tjusningarna med lydnaden?

Det viktigaste med dagens tävling är dock ingenting av ovanstående. Issen hade fin attityd, tappade lite i slutet av passet men hade ändå tillräckligt för att göra bra ifrån sig. Men den största skillnaden var jag själv. Min attityd. Jag hade en tydlig målsättning och bägge fötterna på jorden genom hela vårt program. Det kändes helt underbart! Ingen nervositet alls, faktiskt. Bara ett sug efter att få gå där på planen tillsammans med älsklingen som jag är så stolt över. Vi nollade platsen men en minut senare stod vi i tandvisningen och nollan var som bortblåst i både i tankar och känslor. Nya tag, vi har mer att ge! Jag tror jag börjar hitta rätt nu. Rätt attityd och trygghet på lydnadstävling!

Så; håll tillgodo!