torsdag 2 juni 2011

Alla vägar bär till Rom

Gud vad jag är tacksam att jag har så kloka träningskamrater! Eller hur? Visst är det hur viktigt som helst att ha människor att träna med, som tränar på samma sätt men som ändå kan ha andra synvinklar på saker och ting? Träningskamraterna kan verkligen vara avgörande för framgångarna. Engagerade, insatta och duktiga träningskamrater lyfter och utvecklar träningen hela tiden, ger nya utmaningar och kloka råd. Brist på bra träningskompisar kan vara väldigt slitsamt och göra att träningen stundom kör fast rejält...

Jag är väldigt lyckosam med träningskamrater. Alltmedan åren gått har där poppat upp några som jag har klamrat mig fast vid genom regn och rusk. Alla som har sådana vänner vet att bakom varje framgång står flera personer. Ja, suck, jag är hopplös och blir såhär känslosam ibland när jag plötsligt inser hur himla lyckligt lottad jag är!

Men det var inte alls det jag skulle skriva om här. Jag skulle skriva om språngmarsch. Det kan tyckas låta enkelt att springa med hunden i fotposition, men om man som jag har tränat för noggrannt är det knepigt att förklara för hunden att man i den trygga lugna linförigheten plötsligt ska börja springa tillsammans. My bad. Jag kommer inte göra den missen med nästa hund.

Det händer flera saker när jag börjar springa under en fotgång. Dels blir Issen tveksam och halkar efter. Dels tappar han position även i sidled - han glider ut från min sida. Vi hade tidigare det här problemet i vanliga fotgåendet men det är borta. Favorit i repris alltså.

Sen är jag lite kräsen och vill att det ska vara riktigt snyggt. Jag vill kunna springa ordentligt, inte bara lufsa fram och jag vill att Issen ska galoppera jämte mig. Sagt och gjort, vi har börjat träna språngmarsch. Jag gör så att jag går helt rakt fram med Issen i fotposition. Så faller jag framåt lite med överkroppen och börjar springa. När Issen hänger på, klickar jag och kastar iväg en boll framåt. I just det här skedet vill jag att han ska ha en hög förväntan just framåt. Min plan är att det ska göra hans starter snabbare.

När jag tränade med Rose-Marie senast bad jag henne titta på vår språngmarschträning, helt förutsättningslöst. Och det är här jag knyter ihop säcken om träningskamrater. Vi började nämligen resonera lite kring hur jag kan jobba vidare med språngmarschen. Och jag kom fram till att det allt oftare är såhär i min shapingträning; att alla vägar bär till Rom.

Jag vet vad jag vill ha. Jag vill att Issen sätter iväg i galopp så snart jag för vikten framåt och börjar springa. Jag vill att han galopperar jämte mig i lika fin fotposition som han kan i trav. Jag vill att han bromsar ner kraftigt när jag saktar ner och att han därefter fortsätter i fokuserad fotposition.

Hur kan jag då få till detta? Jo, på en miljon sätt. En miljon sätt och speciellt tillsammans. Att bara "torrspringa" med Issen gör att han kommer tycka det är en rolig träning att springa med varandra. Att träna explosiva starter från stillastående och trav förstärker hans startförmåga även i språngmarschen. Att vara noggrann med fotpositionen i övrigt förstärker även fotpositionen i galopp! Issen glider nämligen inte bara ut i galoppen. Efter en språngmarsch håller han fortfarande ett visst avstånd till mig, som sedan försvinner efter en kort stund.

Genom att jobba med saker runtomkring, små detaljer, skapas också en mycket exakt och precis helhet kring vår kära språngmarsch! Än så länge är det inte klart, men efter några få försök bjöd Issen på en kanonfin position under några galoppsprång. Det ligger inte långt borta att vi får en fin sådan också. Ännu en gång var det lyckligtvis inte så stor skada skedd av att vi övertränat småsaker, tack vare en klok och observant träningskamrat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.