100 belöningar: #5 Mat som dinglar

Fördelar: Kan få en lite ointresserad hund att gå upp i tempo. Fungerar bra på hundar som inte har föremålsintresse men ändå behöver aktiva belöningar.

Nackdelar: Stor risk för bitskador i fingrarna när hunden väl blir ivrig! Svårt att snabbt få upp flera belöningar i rad.

Prisnivå: Medel
Aktivitet: Hög
Hanterbarhet: Medel

Totalbetyg: YYYY

Anpassningsförmåga på gott och ont

Hunden har en extrem anpassningsförmåga i förhållande till de allra flesta andra arter tror jag. De är ett djur som har valt att leva med oss människor trots att det i många fall innebär att de inte får utlopp för sina egna naturliga behov.

Ena dagen kan vi lära dem ett nytt tricks och belöna gott medan vi nästa dag fullständigt ignorerar precis samma tricks. De jobbar hårt för att vara till lags men får många gånger skäll för att de inte gjort precis vad vi önskat eller för att de beter sig som hundar och vi inte har brytt oss om att lära oss förstå deras språk.

De är fantastiska, våra hundar. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Det är nämligen så att när man har en hund som blir blind, blir det extra påtagligt vilken extrem anpassningsförmåga hundarna har. Det är fyra månader sedan Diva blev helt blind. En kort tid, om än det känns som en evighet. Det känns nästan som att hon alltid varit blind. Eller så känns det som att hon fortfarande ser. Det är nämligen inte mycket som har förändrats i vår vardag.

Diva anpassade sig snabbare än vi kunde drömma om. Hon var väldigt trött i början av sin blindhet, jag antar att det tog mycket på krafterna att fokusera så hårt på andra sinnen. Men efter ett par veckor var gamla vanliga Diva tillbaka. Busig, livlig och glad. Trygg i olika miljöer, både hemma, i skogen och på främmande ställen.

Vi började träna sök. Gud så roligt det är med sök! Det blir så tydligt hur hundarna jobbar med nosen, när man ser Diva söka. Hon kan springa ut i skogen, irra runt till höger och vänster. Så plötsligt är det som att en fiskekrok fastnar i nosen och börjar veva in henne mot figuranten. Det händer att vi undrar vad i hela friden Diva håller på med, men så ser vi plötsligt att svansen åker upp i vädret och svanstippen ivrigt börjar vifta. Då har hon fått vittring. Alltmedan hon kommer närmare figuranten, börjar svansen vifta mer och mer. Till slut står hon precis vid figuranten och blir helt överlycklig!!

Diva rör sig helt obehindrat i terrängen. Hon springer i sick-sack mellan träden, hoppar över stock och sten. Det går inte att tro att hon är blind. När vi tränade sök i mycket svår terräng på ett buskigt och snårigt kalhygge med myrmark, var Diva den enda som gick rakt ut. De andra sprang runt buskage och diken, de såg ju att det var svår terräng. Diva plöjde rakt genom som en bulldozer.

Men så senast när vi skulle träna, var någonting fel. Diva hade väldigt svårt att ta sig fram. Hon sprang in i träd, snubblade på grenar och kom med nöd och näppe förbi en fallen gran. Det regnade kraftigt och vi konstaterade att regn förändrar doft- och ljudbilden så dramatiskt att Diva får alltför svårt att ta sig fram. Trodde vi.

När vi sedan kom hem, råkade jag av en slump flera gånger lägga märke till att Diva gick in i saker. Hon missade trappen när hon skulle upp till huset, gick in en grind, föll ner för en slänt. Vad i hela friden pågick? Jag blev lite orolig men några dagar senare var Diva återigen sitt vanliga jag. Skönt!

Efter det har jag grubblat lite hit och dit, och kommit till en insikt. Diva har slagit i sitt öga och fått gå med tratt på huvudet under två veckor. Det måste vara det. När hon har tratt, händer två saker. För det första blir det mycket svårt för henne att lokalisera både dofter och ljud. Allt begränsas och kanaliseras via tratten. Hennes sinnen blir kraftigt försämrade. För det andra så blir tratten en slags ”vit käpp” för henne. Istället för att lukta och lyssna sig fram, kan hon ösa på för fullt. Tratten tar alltid emot först och hon behöver inte riskera att skada sig trots att hon springer in i saker!

Det måste vara tratten som ställt till det så för Diva. När vi tog bort tratten, hade hon redan anpassat sig efter sitt hjälpmedel. Hon hade börjat slarva med att jobba med näsan och hörseln – istället lät hon tratten ta första smällen. När tratten var borta, var det istället huvudet som small i. Plötsligt blev hon tvungen att ta till sina sinnen för att skydda sig igen.

När jag kom till den här insikten, blev det än större än så. För tänk hur mycket vi kan passivisera våra hundar när vi tror att vi hjälper dem?! Hundarna anpassar sig så otroligt bra efter sin miljö och tillvaro. På gott och ont. Tänk om vi hade varit för rädda om Diva när hon blev blind, att vi hade anpassat allt? Då hade vi även till viss del tagit ifrån henne självständigheten, förmågan att klara sig själv.

När jag läste på nätet om blinda hundar och hur hussar och mattar har gjort när deras hund blivit blind, stod där många tips. Man skulle inte möblera om, alltid skjuta in stolarna i köket, aldrig låta skor ligga framför dörren i hallen. Man skulle inte ta med hunden till främmande platser, alltid ha den kopplad och så vidare. Stackars hundar! Visst kan jag tänka mig att det finns hundar som i grund och botten är så osäkra att de behöver en mycket inrutad tillvaro för att klara av sitt handikapp. Men är det inte bättre att jobba för att lära hunden klara svårigheterna, än att planera bort dem?

Jag insåg snabbt att det var orealistiskt att inte ha skor framför ytterdörren och att vi aldrig skulle komma ihåg att skjuta in stolarna i köket varenda gång. Därför har Diva fått lära sig att det brukar ligga skor i hallen och att stolarna kan stå lite hur som helst. Hon tar det lite försiktigare där hon vet att det finns svårigheter. Men hon klarar dem! Sedan finns det några enstaka saker som vi faktiskt är noga med. Vi använder en fingerknäppning när vi vill att Diva ska förflytta sig någonstans, oftast mellan rum eller gå in eller ut. Vi knäpper aldrig med fingrarna om det inte är fri väg! På så sätt kan Diva följa våra fingerknäppningar även i mycket svår miljö, för hon litar på oss.

Vi har också alltid fri väg mellan huset och hundgården. Diva älskar att springa och det har visat sig att hon gärna springer just där. Det har blivit hennes springplats och där håller vi alltid fri väg, så hon kan springa utan att känna hämningar. Det är ofta där hon springer när hon leker med de andra hundarna – på andra platser blir det istället brottningslekar.

Sist, men inte minst så bär vi aldrig Diva. Vi försöker också att så sällan som möjligt leda henne i halsbandet. Vi har märkt att hon, när hon inte själv får ta sig fram, tappar uppfattningen om vart hon är. Vi tror det är oerhört viktigt för hennes trygghet att hon känner att hon behärskar miljön runtomkring. Om hon själv har tagit sig till en plats, kan hon alltid ta sig därifrån.

Men jag tror inte detta handlar bara om blinda hundar. Tänk så många hundar som aldrig behöver övervinna någonting i miljön! Som blir burna, ledda, daltade med. Jag menar absolut inte att man ska dalta med sin hund, heller inte att vi inte ska anpassa miljön när en hund får ont. Men jag tror det är oerhört viktigt för våra fyrbenta vänners överlevnadsinstinkt och självkänsla, för att inte tala om livskvalitet och naturliga behov, att faktiskt få övervinna hinder i sin tillvaro! De har en extrem förmåga att anpassa sig men jag vill tro att det sträcker sig längre än så. Jag tror faktiskt de har ett extremt behov av att anpassa sig! Att det kan bli en viktig berikning i tillvaron att få stöta på problem och att få lösa dem själv! Kan det inte vara så? Vad tror ni?

Alla vägar bär till Rom, del två!

När vi körde fast med språngmarschen bollade jag med min kloka träningskamrat Rose-Marie som kom med en mängd idéer. Det är nämligen så när man jobbar med shaping, att lösningen sällan kommer ensam. Den här gången har vi fastnat i ett nosande. Det är ett mångfaldigt problem och lösningen är minst lika mångfaldig. Återigen har fyra ögon blivit mer kreativa än två!

När vi kommer in på tävlingsplanen och ska ställa upp vid utgångsplatsen, måste Issen noggrannt nosa och undersöka punkten där alla andra hundar suttit. Må så vara, jag förstår att det är ett naturligt behov han har att förstå sin omgivning. Men jag skulle gärna vilja att han inte behöver nosa allt för länge. Och absolut inte att han sedan behöver spåra de andra hundarna när vi går i linförigheten.

Nosandet med Issen är en nöt att knäcka. Jag skulle givetvis kunna korrigera det. Många skulle nog välja den vägen. Men Issen tappar omedelbart i attityd och tempo när jag blir spänd. Ännu värre blir det om jag blir hotfull. I ett moment som linförighet och fritt följ, är detta ödesdigert för oss. Det är ett moment som kräver fullt fokus med riktigt bra attityd och ett gott tempo hos hunden. Jag gräver min egen grav den dagen jag börjar korrigera Issen.

Det finns en till aspekt i detta, att jag inte vill korrigera Issen. Jag kan nämligen inte med säkerhet veta att han nosar för att det luktar någonting gott på marken. Det kan lika gärna vara så att han nosar för att lugna mig. Det innebär att ju mer jag korrigerar, desto mer kommer han att nosa. Inte speciellt lyckat alltså...

Men det är ju fel att han nosar när han går fot. Det går inte att förneka. Jag vill absolut inte att han ska göra det! Ju fler gånger han gör det, desto mer naturligt blir det dessutom för honom i och med att jag inte vill rycka i kopplet eller fysiskt hindra honom från att nosa. Nej, jag skulle allra helst vilja att han väljer att arbeta med mig framför att nosa på marken.

Hur ska vi då komma dit? Ja; många vägar bär till Rom! Så här kommer min plan. Först och främst vet jag att Issen har svårt att bibehålla positionen när vi närmar oss skogen eller högt gräs. Han tror att fria följet är över och går ut för att nosa på saker. Genom att successivt närma mig "främmande mark" i fria följet och samtidigt shapa kontakt och fokus, kan jag träna honom att kunna arbeta även om miljön förändras på något sätt. För i slutänden är det ju även vad som händer när det luktar som sjutton på marken; miljön förändras. Jag vill lära Issen att fria följet pågår oavsett hur miljön förändras runtomkring.

Att en doft dyker upp på marken under fria följet, blir en lockelse för Issen. Jag vill gärna träna honom att det lönar sig bäst att motstå lockelser under fria följet! Nästa väg som bär till Rom, blir alltså att jobba med fria följet, med lockelser på marken. Jag lägger ut diverse olika spännande och mindre spännande saker och leksaker på planen. Sedan går vi fritt följ. För varje gång som Issen motstår att ta en leksak, får han belöning. Det lönar sig bäst att motstå frestelserna. När han är som allra duktigast får han en signal som betyder att han faktiskt får lov att välja och leka med en av leksakerna. Det lönar sig bäst att motstå de frestelser som dyker upp på marken!

Men kanske det är så att Issen nosar för att han tycker omgivningen är hotfull? Det är sällan, på träning, som det står tre stora personer mitt på planen och granskar varje steg. Issen behöver lära sig att det inte har någon betydelse att människor tittar på honom. Ingen kommer att skada eller hota honom, han får vara ifred i sitt arbete och belöningen kommer oavsett. Den tredje vägen till Rom, går ut på att träna fritt följ bland människor. Jämte en fotbollsträning, på stan, vid midsommarfirandet. Fria följet lönar sig oavsett om det är många människor i närheten. Det kanske till och med lönar sig extra bra då!

Slutligen kan det faktiskt vara så att Issen upplever en press från mig, och därför nosar. Jag är nervös på tävlingar och Issen är extremt känslig. Det som gör mig allra mest nervös är tanken på att han inte vill ta kontakt på mig. När han väl tar kontakt, blir jag trygg och känner mig stolt och säker. Jag vill alltså förstärka att Issen tar kontakt med mig, så jag kan bli lugnare och han inte behöver nosa för att lugna mig.

Om detta står det i boken "Släpp kontrollen lös". Där finns en övning som är till för att släcka ut ofokus och nosande. Genom att beordra hunden att gå och nosa, samtidigt som man tar extremt korta och roliga träningspass när hunden väljer att komma tillbaka till en, kommer nosandet i sig att bli ointressant för hunden. Hundens val att vara med husse/matte blir mer förstärkt än nosandet. Hunden kommer då oftare att ta spontant kontakt med sin förare samtidigt som dofterna kommer bli mindre intressanta. Med en sådan träning, kan jag kommendera Issen att nosa på marken vid startplatsen och den verkliga innebörden blir att han kommer att fokusera allt mer på mig.

Slutligen så vill jag inte släppa tanken att det kan vara klåda som gör att Issen nosar. Kanske han vanligtvis motstår frestelsen, men inte klarar det när han lider av klådan? Där kan ingen träning hjälpa honom, men däremot har vi fått en mängd jättefina tips av er kära bloggläsare. Det känns mycket hoppfullt att hitta en lösning på vårt problem!

Om det är klådan som ställer till det för oss, har vi inte tagit någon skada ändå. All denna varierande grundträning kommer ge oss ett bättre resultat oavsett! Det är detta som jag tycker är så fantastiskt roligt när man har ett shaping-tänk. Problem blir aldrig problem. De är snarare en ledtråd om vad man ska fortsätta jobba med och hur. När man shapar en hund till allt, lär man sig att se problem ur extremt många synvinklar. Det gör att i princip allt går att lösa. Nu får vi se om vi behöver mycket eller lite tid på oss. Det roliga är att jag har en mängd olika sätt att jobba med samma sak. Det innebär också att jag får med mig en massa andra positiva saker på köpet! Det är en månad till nästa gång vi ska tävla lydnad. Det känns skönt att ha gott om tid, för en gångs skull. Kanske också jag hinner träna mina nerver lite till dess.

Krossade drömmar

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. I vårt fall har det den senaste tiden ofta påmint sig. Att hålla på med djur är en ständig överraskning. Man umgås med naturens nycker och påhitt dygnet runt. Efter att vi blev anmälda kontaktade jag även Kennelklubben för att få ett utlåtande från dem. Hade inte tänkt på det tidigare, att man kan rådfråga dem, men nu fick jag chansen. I ett kort mail beskrev jag situationen och undrade huruvida de skulle ha några invändningar mot parningen. Det tog en vecka, men igår fick vi svar. Det var ett sakligt och tydligt mail:

"De generella rekommendationerna vid okänd arvgång är att inte avla på sjuk hund, inte göra om kombinationen som gett sjuk avkomma och vara försiktig när det gäller kullsyskon till sjuk hund.

Rekommendationen i detta fall är att inte använda tiken som lämnat två valpar med VKH-liknande sjukdom vidare i avel. Sjukdomen är allvarlig och eftersom den förekommer särskilt i vissa raser är den sannolikt ärftlig. Vi kan däremot inte förutsäga hur Disciplinnämnden (DN) skulle bedöma ett ärende där hon använts vidare i avel, dvs om DN skulle anse det strida mot Grundreglerna."

Kennelklubben avråder alltså från avel på Kinoo. Det är första gången någon professionell tar det ställningstagandet, hittills har vi haft alla på vår sida. Men jag har också bestämt mig sedan långt tidigare att om någon sakkunnig skulle avråda oss från avel, ska vi inte avla.

Det är klart vi skulle kunna anmäla oss själva till Disciplinnämnden för att se hur de bedömer ärendet. Men om Kennelklubbens experter avråder från avel så är det inte utan orsak. Jag har starka egna skäl att avla på Kinoo men inte så starka att jag prioriterar dem framför Kinoos, valparnas och rasens hälsa.

Så det blir inga Yabasta-valpar i höst. Beslutet känns rätt, men jag känner självklart så mycket mer. Det är en stor sorg, hela historien. Jag såg väldigt mycket fram emot att ha små puppysar här hemma för första gången. Men det är inte så farligt egentligen. Förr eller senare kommer vi ha det ändå. Nej, den största sorgen är att förlora någonting som jag letat efter så länge. 

När jag hittade Diva för ett par år sedan, var tanken att hon skulle bli min stamtik. Hon har (jag vet att jag tjatar om det!) en extraordinärt modig och tuff mentalitet. När Diva blev sjuk fick vi Kinoo, Divas mamma. Ju mer vi tänkte på det, desto mer ökade viljan att få mer av den härliga skalle som dessa hundar har. Vi bestämde oss för att ta en kull på Kinoo. Och nu blir det alltså inte så.

Jag vet att jag har låst mig i den här enda linjen. Det är bara det att jag vet att jag aldrig kommer att träffa en husky med den skallen igen. En hund med en extrem dragvilja men samtidigt en otrolig lust att söka kontakt med människor, ett föremålsintresse och ett extraordinärt stort mod. Och nu har vi förlorat allt detta. Det är den största sorgen för mig.

I midsommar ska vi bygga klart hundgårdarna. Vi kommer ha tre stora fina gårdar med plats för sju hundar. Men just nu känns det väldigt långt borta, att ha någonting mer än fem.... Men trots allt vemod och trots sorgen som vi går och bär på just nu, upprepar sig en melodi i min hjärna gång på gång. "Stick upp, gör en sväng, passera". Jag vet att det låter helt sjukt men nästan varje motgång jag möter så kommer denna låt till mig. Ta dig tid att lyssna på den, den är väldigt klok. Du hittar den här.

100 belöningar: #4 Jaga sorkar

Fördelar: En kanonbelöning för hundar som har ett naturligt stort intresse för jakt och att gräva. Belöning och berikning i ett! Kan vara mycket motivationshöjande för rätt hund.

Nackdelar: Kan vara svårt att få tag i bra sorkmark. Vi själva är inte delaktiga i belöningen (eller vi kan ju givetvis vara det - med risk för att åka in på psyket, hihi). Kan sluta blodigt.

Prisnivå: Gratis

Aktivitet: Medel

Hanterbarhet: God i rätt miljö

Totalbetyg: YYY

Hundar på rymmen

För den som har facebook och hundkompisar är det numera rutin att få se efterlysningar på hundar med jämna mellanrum. Hundar som rymt, ofta på främmande platser och sedan irrar runt i dagar innan de kan fångas och komma tillrätta. För mig som har husky, är det en ren mardröm att tappa en hund. Visst har jag ett par hundar som kan gå själv mellan bilen och trädgården, men jag har också ett par hundar som jag aldrig för mitt liv frivilligt skulle släppa lösa utanför en inhägnad! 

En husky älskar att springa. Får den chansen att springa så gör den det. Den är dessutom mycket intresserad både av vilt och av tamt. Den gör ingen skillnad i att gräva upp en sork på en äng och att ta grannens marsvin ur sommarburen. Huskyn har en oändlig aktionsradie. Det betyder att det avstånd från dig som den helst håller sig inom, inte existerar. Om en husky kommer lös på en polarhundtävling, engagerar sig hela folkmassan för att så snabbt som möjligt få tag på rymmaren. För rutinerade draghundmänniskor finns det ingenting naturligt i att en hund är lös. Den ska fångas, omedelbart och med alla medel.

Jag har haft riktigt tur med mina hundar, många gånger. Diva rymde systematiskt under en period för någon månad sedan. Det var nyttigt för jag fick verkligen se över hela stängslet och laga allt som kunde liknas vid en rymningsväg. Lyckligtvis har Diva blivit mer bunden vid oss sedan hon blev blind, så hon har kommit när vi har ropat. Värre är det med Gunne...

Det tar alltid ett tag att knyta band till en ny hund i flocken, så att den väljer att inte rymma men stanna hemma. Av den anledningen väntar jag alltid några dagar och upp till en vecka innan en ny hund får vara utan uppsikt i trädgården hos oss. Det är inte svårt för en husky att hoppa över vårt stängsel, så det krävs att den faktiskt har en vilja att stanna hos sin flock. Men så kan saker hända, så som det har gjort några gånger med Gunne.

Det började på en agilitytävling. Jag öppnade Gunnes bur och skulle ta ut henne. Samtidigt reagerar Diva på en annan hund som kommer väldigt nära. Jag släpper uppmärksamheten från Gunne för en enda sekund. Då är hon borta... Jag bara ser någonting vitt flyga förbi i ögonvrån och försvinna bort längs parkeringen.

Som huskyägare i en sådan situation finns det bara en sak i skallen. Fånga hunden. Jag såg en grupp människor med bordercollies promenera längst ner på parkeringen. I full fart rusade jag efter Gunne, viftade med armarna och skrek "fånga hunden!!!". Min tanke var att om hon stannade upp för att lukta på deras hundar, kanske de kunde snabbt ta fast henne? Lustigt nog var det ingen av dem som reagerade på mina panikartade rop...

Men Gunne vände. Hon rejsade i en stor lov och vände tillbaka mot mig. Lycklig, studsandes som en boll, kom hon ända fram till mig och fångades i min famn. Jag höll om henne så hårt jag vågade, blundade och tackade gudarna för att hon var tillbaka hos mig. Hon kunde lika gärna försvunnit i skogen, ut på en trafikerad väg, upp på en tågräls...

Tre gånger till, kom Gunne lös den veckan. Hon slank igenom en grind och en dörr. Den lilla spinkiga supersnabba blixten, jag hann knappt se henne. Alla tre gångerna fick jag tag på henne direkt igen. Hon sprang till bilen, lyckligtvis, och ville in i sin bur. Hon vände om och kom tillbaka in i trädgården när jag låtsades som att det bara blev tokigt när hon hamnade utanför. Jag satte mig ner och låtsades vara kelsugen när kopplet lossnat. Alla tre gångerna fick jag tillbaka henne och alla tre gångerna var jag lika tacksam att det hänt.

Huskies som kommer lös, är inte att leka med. Det kan bli extremt svårt att få tillbaka dem. Inte bara för att de klarar sig så bra själva. De behöver inte komma tillbaka för att få mat, för att de fryser eller är blöta. De blir också snabbt skygga och egna. Det sistnämnda stämmer nog också bra på de allra flesta hundar som av en eller annan anledning springer bort. Men det finns saker man kan göra.

Jag läste en otroligt bra artikel i norska Siberian Husky klubbens tidning, Huskybladet. Det är Rikke Bergendahl som har skrivit den och den finns även på hennes hemsida. För dig som tycker det är svårt att förstå norska, går den skapligt bra att översätta via googles översättningssida. Rikke ger otroligt värdefulla tips om hur man så snabbt som möjligt kan hitta en rymling. Hon berättar hur hundar fungerar när de är ensamma i en främmande miljö och hur vi systematiskt kan söka efter dem, men ger även jättebra tips på hur vi undviker att tappa hundar. Mycket läsvärt!

Guds gåva till hundägaren

Jag brukar vanligtvis hålla hårt i plånboken och i synnerhet på marknader. Har äntligen rensat ur och slängt otaliga marknads-impulsköp sedan övre tonåren... I helgen var det Vätternrundan i Motala och med den hör alltid en marknad. Jag var sugen på att göra någonting annorlunda med hundarna och bestämde mig för att ta en marknadspromenad.

Av alla polkagrisstänger, panflöjtar och hemmagjorda salvor fanns det ingenting som kunde fresta mig. Hundarna skötte sig så fint, Diva, Baby och Gunne, de traskade på i ivrig fart mellan folk och fä. När vi gått ett varv, började det bli dags att åka hem. Det var då jag såg dem....

Det måste ha varit ett svagt ögonblick. Precis innan jag åkte hade jag spenderat en halvtimme på att dammsuga fram soffan under den stora pälshögen i vardagsrummet. När man är hundägare får man räkna med hår, men även jag har mina gränser för när jag tycker att det blir för snuskigt. Den gränsen var definitivt nådd! Svettig med hundhår som klibbade fast överallt, lämnade jag huset för vår trevliga marknadspromenad. Förutsättningarna var de allra bästa, för den sista försäljaren jag träffade.

En silikonborste. Som en vanlig handsopborste men med kraftiga silikonstrån istället för denna tunna täta borst som brukar vara. Jag hade hoppats hitta tuggben på marknaden och när där stod "hund-" på ståndet, gick jag fram. Mannen tittade på mig, på hundarna, på mig och så log han. En lätt förtjänst, hehe! Det tog tio minuter så stod jag där med en nyköpt silikonborste.

Visst, jag har sett folk borsta bort hundhår från diverse mattor med diverse svampar, borstar, skrapor och så vidare. Det var dock två saker som direkt avgjorde mitt köp. För det första fick jag lov att ta en näve päls från vardera av mina tre representanter för rasen, knåda in det i hans fina tygstycke och sedan se detta borstas av med ett par borstningar. När han så plockade fram en halsduk i fleece och gjorde samma sak, då var jag totalt såld! Och detsamma med borsten.

Jag älskar fleece. Önskar jag kunde ha massor kläder, filtar och annat spännande i fleece. Men det bara går inte hemma hos oss. Ni som besökt oss vet hur det är. Har ni fleece på er, rekommenderar jag att ni tar av det innan ni hälsar på hundarna! Det går liksom aldrig bort, håret, när det väl flätat in sig i det porösa syntetiska tyget. Men inte längre!

Försiktigt provade jag nya borsten på kuddarna från soffan. Vips var de som nya! Eller inte direkt, förresten. För första gången såg jag hur smutsiga de var, under all den där pälsen. Så de får lov att tvättas nu, när de inte är håriga längre. Sedan stannade jag upp ett ögonblick när jag kom ihåg den underbara fleecepläden som jag köpte förra sommaren. Jag visste väl att den skulle bli hårig direkt, redan när jag köpte den, men den var bara så himla fin. Numera låg den någonstans i pälshögen i Kinoos säng.

Sagt och gjort. Fram med fleecepläden och borsten. Och kameran. Kan ni föreställa er vilken känsla jag fick, när den fina filten började skymta där under allt hår? Det blev som shaping, jag borstade hårdare och mer intensivt för varje gång, för varje belöning jag fick i att se mer och mer av min älsklingsfilt! Och plötsligt låg den där, mörkt mörkt grå och alldeles mjuk. Min gamla fleecefilt som jag aldrig trodde jag skulle få se igen!

(Nästan) Tävlingsdebut

Så var det äntligen dags för vår allra första officiella tävling. Jag skulle ljuga om jag sade att det kändes bra. Efter klubbmästerskapet ökade Issens klåda dramatiskt. Det är ingenting ovanligt. Varje sommar får stackars lilla gubben klåda som heter duga. Så även denna. På samma gång som Issens klåda bröt ut totalt, kände jag mig stressad och ofärdig för tävlingsdebut. Allra helst skulle jag vilja backa tillbaka.

Jag skulle vilja tävlingsträna fria följet med diverse störningar, jobba mer med tighta högersvängar och helt om. Göra om läggandet från grunden för att få mer fart. Träna vidare på djup i ingångarna i inkallning och hopp över hinder för att få bort tacklingarna. Gå tillbaka och tävlingsträna hela programmet med flera olika "kommendanter", på flera olika platser. Nu var det inte realistiskt. På tio dagars träning skulle vi bli klara för vår första officiella lydnadstävling. Det var liksom doomed att gå illa.

Jag hann med tre-fyra ordentliga pass. Det blev lite av varje och ett tappert försök att förstärka rätt saker på bekostnad av uthållighetsträningen. Jag visste att jag inte skulle få ihop det på tio dagar och det gjorde att jag fick svårt att få ihop mig själv och min målmedvetenhet i träningen. Och därtill ska läggas att Issen ständigt var tvungen att avbryta träningen för att klia sig.

Hade jag varit klok, hade jag strukit mig från tävlingen. Samtidigt var det för bra, att faktiskt få tävlingsträna på allvar på hemmaplan. Så jag ställde upp med en handfull tappra lösningar i bakfickan. Till exempel att jag stirrade på Issen under platsligget för då vet jag att han kommer att fokusera på mig och behärska sig från att klia. Usch det var ett mardrömsmoment! Jag har aldrig tidigare räknat sekunderna i platsligget på ett sådant desperat sätt...

Nej, det blev en värdelös start på tävlingskarriären. Det blev en tia på platsligget och en tia trots en något tveksam tandvisning. När vi kom till läggandet bröt jag. Efter att ha släpat stackars Issen runt ett fritt följ, med ett avbrott i en halt för att få lov att lindra klådan lite, kände jag mig som en ren djurplågare. När jag så sade "ner" i läggandet, stannade Issen tveksamt upp och såg ut som världens olyckligaste hund. Nej, det räckte verkligen.

Thomas Stokke sade en gång om motivation, att man ska fråga sig "skulle hunden jaga en hare i den här situationen?" För i så fall är hundens arbetsvilja bara en fråga om motivation. Och med handen på hjärtat tror jag faktiskt inte Issen skulle jaga en hare just nu...

Så, för att lämna den för stunden oviktiga lydnaden, och istället resonera kring det viktigaste just nu; att hjälpa Issen. Det är tredje året i rad som kära Issen har stora problem med sommarklåda. Första året slutade det med att vi fick raka hela hans bakdel som var full av infekterade stora sår. Andra året tvättade jag honom med anti-klåda schampo med jämna mellanrum men upplevde inte någon större lindring. Fick till slut ett aloe-vera preparat av Eva, som äntligen kunde lindra Issens klåda den lilla stund som var kvar av sommaren.

Nu har klådan satt igång igen. Jag har behandlat mot ohyra för säkerhets skull men märker ingen skillnad. Tvättade med anti-klåda schampo för en vecka sedan och jag upplevde att det blev bättre ett par dagar men sedan var det igång igen. Sprayade med aloe-vera sprayen men den verkar inte riktigt räcka till. Han har redan kliat upp ett sår och jag har klippt bort pälsen runt så han åtminstone ska få lufta det. Det är så plågsamt att se och höra lilla gubben klia sig överallt, med tänder och tassar, dag som natt...

Nej, detta är regelrätt djurplågeri. Issen lider verkligen och jag lider med honom. Jag måste hitta en annan lösning. Fick återigen ett tips av Eva om att det finns någonting som heter Viacutan. Det är något slags naturläkemedel som har hjälpt många hundar med hudproblem. Jag är ärligt talat redo att testa det mesta. Så nu har vi köpt en omgång Viacutan för att testa. Det tar någon vecka innan man ska se effekt, och om inte det här fungerar måste jag nog ta fram rakmaskinen. Ser ingen annan utväg på hur vi kan hjälpa Issen mot klådan. Stackars hund!

Issen har en känslig hud i grund och botten. Fel mat leder direkt till klåda och mjäll. Jag är väldigt sparsam med vad jag ger honom. Han får bara vårt doggy-foder och sedan helt rent kött och inälvor. Aldrig något annat foder eller hundgodis med blandade ingredienser. Det har hjälpt honom mycket, åtminstone vintertid. Men på sommaren blir pälsen varm och fuktig på ett nästan snuskigt sätt. Att han sedan kliar sig gör inte saken bättre direkt. Är det någon av er som har erfarenhet av och tips på hur man kan hjälpa en hund med värme- och fuktklåda? Vi börjar bli desperata...

Den gamla hunden av Anders Hallgren

När jag såg den här tunna och bildfyllda boken blev jag plötsligt väldigt sugen på att läsa den. Det är sällan jag söker aktivt efter kurser, böcker och kunskap om mina gamlingar. De lever i vår flock, stillsamt där för sig själva. Det blir en promenad då och då, de ligger och spanar i trädgården och tigger en matbit ibland. Gamlingarna gör sällan väsen av sig. Tyvärr.

Hallgren är klok. Kanske kom han på att skriva den här boken för att han själv börjar bli till åren? För visst har han så rätt, att i vårt rusande samhälle kommer ofta de gamla i skymundan. Både människor och djur. Så även hemma hos oss.

Hundrafemton sidor om den gamla hundens behov, önskemål och liv, ja det var faktiskt väldigt inspirerande. Det är lätt att glömma att de små sakerna i vardagen ger så mycket glädje till våra kära pälsbollar. Ett litet godissök, en promenad, träning av några små tricks. Den största delen av träning lägger jag på de aktiva hundarna. Men kanske även de nöjda gamlingarna även skulle bli glada av en stunds roligheter då och då? 

Faktum är att vi bromsar åldrandet för våra små när vi ger dem ett aktivt liv, även på ålderns höst. Det motverkar muskelförtvining och att hjärncellerna minskar i antal och storlek. En bra hälsa stimulerar hundarna att röra sig mer även under vila. Äldre hundar kan ofta bli väldigt passiva när de vilar. Det verkar som att vi får dubbelt tillbaka när vi sysselsätter gamlingarna!

Hallgrens bok är lättläst. Den har mycket fina bilder (tagna av fotografen Eivor Rasehorn) som livar upp men också ger ett djupt känslomässigt perspektiv till texten. Att se alla de pigga glada gråhåriga gamla hundarna, det rör och berör mig. Inte minst för att jag själv har ett par där hemma.

”Den gamla hunden” borde alla läsa. Även de som precis nyligt fått hem sin valp. Den ger ett klokt perspektiv på hela våra hundars utveckling från små valpar till pensionärsåldern. Den snabba utvecklingen som valpar, de tvära kasten i tonåren och sedan den vuxna hundens mognad. Jag får en känsla av att jag själv också börjar bli gammal och vis. Kanske precis som Hallgren?

100 belöningar: #3 Råtta på pinne

Fördelar: Lätt att bjuda in till en spännande jakt med! Passar även hundar som inte tycker om att leka för nära föraren. Lätt att bära med sig och är billig.

Nackdelar: Är små och passar bäst för mindre raser som inte massakerar sina leksaker. Skinnet lossnar lätt från pipen när den blir fuktig.

Prisnivå: Billig

Aktivitet: Hög

Hanterbarhet: Bra

Totalbetyg: YYY

En belöning donerad av Emmeli Orrefjord

Ett tack från Diva

Kom precis ihåg att jag glömt skicka ett tack-kort till Strömsholm för allt som de hjälpt oss! Det är dessutom deras förtjänst att Diva faktiskt lever idag. Tack!

Anmäld

Igår kväll när jag kom hem från jobbet låg där ett brev från länsstyrelsen. Jag tänkte först att de kanske ville komma och besöka oss för att se hur hundarna har det, men förstod snabbt att så inte var fallet. Länsstyrelsen har nämligen fått in en anmälan om att vi bedriver avel på ett sätt som inte är tillåtet enligt djurskyddslagen. Lyckligtvis hade de även skickat med en folder om vilka bestämmelser som gäller för hundar. Där står att hunden inte får användas i avel om den bland annat bär på eller kan antas bära på vissa sjukdomsanlag.

Jag kan inte annat än erkänna mig skyldig. Ni som följer bloggen och har läst på vår hemsida, vet att vi planerat att para Kinoo. Blinda Divas mamma. Vi vet att hon bär på ett anlag som kan göra valpar blinda. Jag gör ingen hemlighet av det. Jag tycker det är viktigt att vara öppen och ärlig. Men parningen är heller inte någonting ogenomtänkt. Jag har rådfrågat diverse professionella människor om detta. Alla har ett entydigt svar; det ska inte vara något problem att avla på henne så länge jag inte parar henne med Divas pappa.

Ärligt talat så blev jag varken rädd eller upprörd när jag förstod innebörden i brevet. Jag har rådfrågat många om den här parningen, men inte tänkt på att djurskyddsbestämmelserna skulle kunna ha invändningar. Okunnigt nog räknade jag med att de bara jobbar med konkreta saker som storlek på hundgårdar och annat som gör att hundarna mår bra. Så jag är glad och tacksam att det här händer nu. Länsstyrelsen har möjlighet att utreda huruvida jag får eller inte får avla på Kinoo, i god tid innan det är dags för parning.

Jag har för avsikt att följa länsstyrelsens rekommendationer. Det finns ingen orsak att gå emot det. Det enda som känns tråkigt är att någon anmält direkt till dem, istället för att först kontakta mig och berätta att jag kanske bryter mot reglerna. Då hade jag själv kunnat ringa länsstyrelsen och rådfråga, istället för som nu när de kontaktar mig för att jag har blivit anmäld. Men gjort är gjort. Jag ångrar oavsett inte att jag varit öppen om allt detta, även om anmälaren hänvisat till min blogg som underlag.

Jag pratade med en mycket trevlig och insatt djurskyddsinspektör som både förklarade och lyssnade på vad jag hade att säga. Hon var i första hand noggrann med att ta reda på att jag inte planerar avel på en sjuk hund. Det tycker jag är bra. Sjuka hundar ska absolut inte avlas på. Sedan frågade hon hur jag tänkt kring aveln på Kinoo. Tydligen så är det veterinärernas utlåtande som väger allra tyngst, när de sade att jag kan avla på Kinoo om jag bara inte väljer samma hane igen.

Så nästa steg i denna process är att få ett skriftligt utlåtande från Strömsholm. Att de inte avråder från avel på Kinoo, förbehållet att vi väljer en annan hane. Det ska bli fint att höra vad länsveterinärenheten kommer fram till. Ifall de beslutar att avel inte är lämpligt får vi helt enkelt tänka om. Och om de beslutar att avel är okej, kan jag lägga ännu en professionalitet till listan över dem som menar att denna parning inte är till nackdel vare sig för ras eller individer.

Återstår att se om någon kan komma på fler ställen att vända sig för att stoppa parningen. SKK kanske har invändningar? Det borde i så fall vara att vi bryter mot RAS. Jag är inte oresonlig och tänker inte låta min vilja och mina okunskaper överrösta dem som faktiskt är professionella. Men än så länge har jag faktiskt haft dem på min sida.

Kontaktkontraktet – en bok om samspelet mellan människa och hund av Eva Bodfäldt

Då vi är anmälda till kurs hos Eva Bodfäldt, kände jag att jag ville veta mer om hur hon tänker kring hundträning. Jag lånade en av hennes mest kända böcker; ”Kontaktkontraktet – en bok om samspelet mellan människa och hund”. Den gjorde mig inte besviken.

Bodfäldt har många års erfarenhet av hundträning i bagaget. Mer än de flesta. Ofta är det synonymt med att arbeta med gamla metoder, men jag har hört ryktas om att Bodfäldt är en positiv och bra instruktör. Det bekräftas av boken. Redan i de första kapitlen betar hon av både flockliv och dominansfria relationer mellan människa och hund, blandat med positiv förstärkning och ren shaping.

Jag kommer på mig själv med att sitta och småle när jag läser boken. Bodfäldt är inte rädd för att provocera både i teori och i praktiska exempel. Hennes budskap är tydligt; har hunden problem, är det hundägarens fel. 

Bodfäldt har någonting som jag ofta saknar i shapingdiskussioner och resonemang kring hundfostran. Nämligen hunden som varelse. Ren etologi. Hon visar hur hundar som straffas använder sig av sina naturliga signaler för att slippa undan, samtidigt som hon modigt påpekar att det är just dessa signaler som vi sedan kallar för att hunden vill provocera, att den testar oss. Detta med hundarnas sätt att kommunicera och hur de reagerar och påverkas av vår hundträning, det tas extremt sällan upp. I synnerhet inom bestraffningsinriktad träning. Bodfäldt har nog gjort sig en och annan ovän genom åren, kan jag tänka mig…

Boken har en tydlig målgrupp; ägaren till den vanliga familjehunden. Det känns riktigt bra att en hel bok har skrivits med den här målgruppen och inriktningen. Bodfäldt både visar på hur man kan lära sin hund, varför man misslyckas och följer sedan upp med konkreta exempel på övningar. Jag kan inte låta bli att tänka tanken; den här boken måste följa med varenda valp som jag säljer.

Visst är det saker som jag inte gillar med boken. Bodfäldt återkommer till ett par lustiga bestraffningssätt. Att kasta en petflaska med vatten på sin hund eller att spruta på den med en dold vattenspruta funkar kanhända. Hon pekar på vikten av att bestraffningen kommer omedelbart och att hunden aldrig får förstå att den kommer från föraren. Jag tycker nog att om man nu ska öva upp sina färdigheter på ett så noggrant sätt, är det bättre att satsa på förmågan att lära hunden rätt, istället för förmågan att bestraffa när det blir fel.

Alla övningar beskrivs på flera sätt. Och visst är det mycket riktigt att hundar kan tränas olika, även inom begreppet positiv träning. Bodfäldt föreslår minst två olika inlärningssätt för varje övning och shaping är konstant en av dem. 

Jag gillar ”Kontaktkontraktet – en bok om människans samspel med hunden” skarpt! Om än jag tycker vissa delar är dåliga, och de sista femtio sidorna handlar om hur man lär in vanlig vardagslydnad, kan jag ändå inte låta bli att läsa ut hela boken ord för ord. Det ska bli spännande att åka på kurs och våra valpköpare kommer definitivt att få med sig denna bok i bagaget!

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett stycke från boken, där Bodfäldt skriver om shaping och kommandon;

”Verkar det svårare än att arbeta med hjälper? Shapingen ställer mycket större krav på dig och din förmåga att läsa din hund, men den ger också djupare insikter om hur hunden tänker. Du får väldigt snabbt facit på om du förstärkte det beteende som du hade för avsikt att lära hunden.

Om ingen tilläts träna sin hund mer än två minuter åt gången, skulle vi vara tvungna att tänka igenom exakt vad vi vill lära hunden och hur vi ska gå tillväga. Shaping lär oss att förstå att ett beteende oftast består av många små delar. Om vi inser detta får vi en mer effektiv inlärning. Då kommer också kunskapen hos hunden att öka – och därmed också tillförlitligheten i signalen."

Positivt och negativt

Det finns fyra grunder som ingår i all hundträning oavsett metod. Positiv förstärkning, negativ förstärkning, positivt straff och negativt straff. Jag har hört de här begreppen återkomma på föreläsningar  den senaste tiden, när man diskuterar hundträning. Varenda gång blir det missförstånd! Det ställer till det att man pratar om positivt och negativt. Därför ska jag försöka få rätsida på begreppen nu.

Positiv förstärkning: Med positiv menar man att man lägger till någonting. Som plus i matematiken alltså. Förstärkning innebär någon form av belöning som hunden uppskattar. Positiv förstärkning betyder alltså att man ger hunden en belöning.

Negativ förstärkning: Med negativ menar man, i det här fallet, att man tar bort någonting. Som minus i matematiken. Negativ förstärkning innebär alltså att man tar bort en belöning från hunden. I praktiken handlar det om att låta bli att ge hunden en belöning som den förväntat sig.

Positivt straff: Kanske är det begreppet positivt straff som blir allra mest missförstått. Positivt betyder nämligen att man lägger till någonting. Att lägga till ett straff innebär att man bestraffar hunden. Det behöver inte nödvändigtvis vara att man slår hunden. Att rycka i kopplet, hålla ihop munnen på hunden eller tillföra annat obehag är ett positivt straff.

Negativt straff: Det kan tyckas att negativt straff borde betyda att man bestraffar hunden. Men det betyder att man tar bort ett straff. Hunden slipper på så sätt undan en bestraffning när man jobbar med negativt straff.

Alla dessa fyra sätt förekommer inom hundträning, i olika kombinationer. Det allra vanligaste är faktiskt inte, som man kanske tror, att använda sig antingen av straff eller belöning. Nej det allra vanligaste är att använda sig av positiv förstärkning och positivt straff!

Tänk er träning av linförighet. Man går med hunden vid sidan och har kort koppel. Om hunden går för långt bort, stramas kopplet åt och blir obehagligt. Om hunden kommer närmare får den belöning för sin fina position. Positivt straff och positiv förstärkning förenas i träningen!

Inom shapingen jobbar man enbart med positiv och negativ förstärkning. Vid rätt beteende blir hunden belönad och vid fel beteende blir den utan. Det är en förutsättning för att shapingen ska fungera, att man jobbar på detta sätt! Shapingen förutsätter nämligen att hunden vågar prova sig fram, vågar ta initiativ och vågar utveckla nya beteenden med vår belöning som stöd.

En hund som tränas med positivt straff, alltså att fel beteende leder till någon form av obehag, kommer - oavsett hur duktig tränaren är - att få en hämmad initiativförmåga. Tänk själv. Du kan få en fin belöning för rätt beteende men du kan också få ett obehag för fel beteende. Vilket skulle du välja? Prova dig fram, med risk för att få obehag? Eller försöka undvika att prova dig fram för att slippa obehaget? Det krävs en riktigt bra belöning, och att obehaget är väldigt begränsat, för att du ska våga testa dig fram.

Detta innebär att hundar som tränas med positivt straff (får obehag för fel beteende) kommer att försöka undvika att göra fel, snarare än att jobba för att göra rätt! Vi får en hund som medvetet försöker fly obehaget. Flykten i ovanstående linförighetsträning gör hunden genom att hålla sig tätt intill matte. Åtminstone fram till klass två där kopplet ska tas av. När kopplet åker av finns även möjligheten att hunden rent fysiskt faktiskt börjar fly från matte.

Det är detta som är negativt straff. Hunden jobbar för att försöka undvika straff. Belöningen blir att slippa obehaget. Men även här finns en risk. När hunden sluppit obehaget (=gjort rätt) tillräckligt länge, kommer den att börja ta sig friheter. Obehaget är ju orsaken till att hunden går nära sin förare. Om det är länge sedan hunden fått obehag, kommer den börja våga riskera mer. Den börjar glida ur position. Det är nämligen så enkelt att negativt straff, att hunden slipper obehag, kräver att hunden ibland straffas! Annars kommer det inte fungera i längden. Man måste påminna hunden om att den faktiskt jobbar för att undvika obehaget.

Att jobba med positiv förstärkning är alltså egentligen rätt så meningslöst om man samtidigt jobbar med att ge hunden obehag. Godisen kommer inte vara lika mycket värt, som att slippa obehaget. Oavsett vilket så kommer vi få en passiv och undvikande hund. Det kanske fungerar på hundar som är extremt lätta att motivera eller extremt förarberoende, under förutsättning att obehagen är relativt små. Men för de allra flesta hundar tar det bort, inte arbetsviljan, men arbetsglädjen. Vi får en hund som gör det den måste men ingenting mer.

100 belöningar: #2 Slicka mjukost och skinka

Fördelar: En kvalitetsbelöning där hunden kan njuta under lång tid och dessutom riktigt nära sin människa. Burken gör att belöningen kan placeras ut och ligga under lång tid. Det förhindrar dessutom kladd i fickan. Lätt att bära med sig.

Nackdelar: Kräver att man har en massa burkar på lager. Fungerar inte som belöning i shaping eller annan träning där man vill ha tätt mellan beteende och belöning.

Prisnivå: Billig

Aktivitet: Låg

Hanterbarhet: God

Totalbetyg: YYYY

Hundar som tröttnar

Jag har flera gånger på senaste stött på vänner som kört fast med sina hundar för att hundarna tröttnar. För de allra flesta hundar är det inte naturligt att göra samma sak om och om igen. När det kommer till naturliga behov och berikning ligger det givetvis en del jobb i det. En fri hund skulle säkert jobba länge och uttåligt för att hitta ett sätt att få tag på en hare i skogen. Men när den väl hittar ett sätt som fungerar är ju målet uppnått och den kommer inte att förbättra sin jaktförmåga mer.

Annat är det på träning. När hunden hoppar ett hinder och får sin belöning - ja, varför ska den då hoppa igen? Hunden vill säkert ha mer godis och hoppar några gånger till. Men förr eller senare kommer den att bli mätt och/eller tröttna. Det är här vi kör fast. Lösningen för de allra flesta hundar tror jag ligger i belöningen.

Om belöningen är riktigt sjukt bra, kommer belöningskänslan att överföras till hoppet. Hunden kommer alltså att uppfatta hoppet i sig som en belöning! För många agilityhundar är detta ett ständigt dilemma. Att låta hunden jobba vidare på banan, trots att den slarvat med till exempel ett kontaktfält, kan mycket väl fungera som en belöning för det slarviga beteendet! Att beteendet i sig blir lika värdefullt för hunden som själva belöningen, är ett av de stora målen jag har i träningen, och grunden i att kunna få en riktigt bra uthållighet på lydnadsplanen.

Men här finns ett dilemma. Om vi belönar med mörad oxfilé varenda hopp, då riskerar vi att den mörade oxfilén blir en tråkig belöning. Den blir dels för lätt att uppnå när beteendet aldrig behöver utvecklas vidare, och dels blir den uttjatad då den matas gång på gång. Hur kommer vi runt detta problemet?

Jag läste eller hörde någon som jämförde belöningar med trisslotter. Om det var tjugofem kronors vinst på varenda lott skulle ingen köpa trisslotter. Nej, det är överraskningsmomentet i sig som är anledningen att miljontals lotter säljs varje år, och dessutom ger vinst till ägarna! Tjusningen med överraskningen är så stor att människor kan köpa hundratals lotter med bara någon enstaka tjugofemkronorsvinst och ändå fortsätta att köpa dem.

Kan trisslotterna hjälpa våra hundar att bli uthålligare i sitt arbete och inte tröttna? Självklart! Att variera belöningarnas kvalitet, intensitet och mängd, bygger upp en riktig trisslottspänning för våra hundar. De vet att de kan få en riktig jackpot - om inte den här gången så kanske nästa? Hundar med trisslottkänsla kan upprepa samma beteende, precis som trisslottentusiaster, otaliga gånger för att kanske en gång kommer den där extra jackpoten!

Eva Marie Wergård berättade på en föreläsning om belöningstester på möss. Jag försöker grubbla och komma ihåg exakt hur det gick till, men kan inte minnas. Eva Marie - om du läser detta får du gärna komplettera! Det var i allafall ungefär såhär: Man lät möss springa en liten sträcka fram till en belöning. Några av mössen fick bra belöning hela tiden. Några fick först dålig, sedan bra och sedan dålig igen. Det visade sig att mössen med sämre belöning sprang snabbare och mer intensivt än de som fick bra belöning hela tiden. De fick en smakbit på att det kunde bli bra belöning och sprang snabbare även vid sämre belöning. Trisslottsfenomenet.

Så finns det givetvis hundar som kan upprepa samma beteende gång på gång utan att tröttna. Det kan verka som att de är extra lättränade och visst är så fallet! Men det beror garanterat inte på att de har någon magisk extrakraft. Antingen är beteendet i sig redan självförstärkande. Som att be en draghund att dra. Det är sällan någon som ger korv till en draghund; att få komma framåt är den bästa belöningen. Eller så har beteendet blivit förknippat med någon slags belöning och därför blivit väldigt starkt i sig. Någonting att sträva efter alltså!

Jag har börjat en utmaning för mig själv (och kanske er?). Den heter 100 belöningar. Jag ska samla hundra olika sätt att belöna våra hundar! Men det räcker inte med det. Det ska vara belöningar som hundar kan tänkas vara villiga att arbeta hårt för! Jag kommer samla alla belöningar som jag har i min skalle och fundera ut ännu fler, men om du själv har något riktigt bra belöningssätt i bakfickan är du varmt välkommen att skicka det tillsammans med en bild så lägger jag det till listan!!

Att väcka någonting inom en...

Det finns en sak som har gäckat mig och fått mig att tänka mycket på senaste. Det är Gunne. Jag tror att många skulle sagt, om denna lilla fina tjej, att hon är omöjlig att träna. Inte någon värst aptit, absolut inget föremålsintresse. Jag började med aktiveringsleksaker när hon kom till oss, men till ingen nytta. Hon konstaterade lugnt att där inne i kulan låg en massa mat. Inte utanför. Så var det klart och hon gick och lade sig i soffan.

När jag skrev inläggetom raser, fick jag många kommentarer och funderingar tillbaka. Det var väldigt intressant och jag fick grubbla vidare. Min slutsats blev att det som är avgörande för om en hund är lätt att träna eller svår, är huruvida det finns många saker som hunden åtrår eller ej. Utifrån detta perspektiv skulle Gunne vara en relativt svår hund att träna, med låg aptit och noll föremålsintresse.

När jag började klickerträna Gunne, körde jag några korta pass där jag bara klickade för aktivitet i allmänhet. Gunne blev lätt passiv, stannade upp och väntade. Det är typiskt för en vuxen hund som inte är van vid shaping. Jag försökte undvika att hamna i det läget och jobbade vidare. Så efter några dagar bara hände det. Gunne fick en helt vansinnig extinction burst!

Plötsligt bjöd Gunne på sitt, ligg, krypa framlänges, krypa baklänges, rulla ner på höger sida och rulla ner på vänster. Allt skedde inom loppet av fem sekunder. Då förstod jag två saker. För det första att jag hade väckt någonting inom Gunne. Och för det andra att hunden framför mig förmodligen skulle bli min mest lättränade (och krävande) hund någonsin.

Det är nästan tråkigt att träna Gunne. Hon lär sig så extremt snabbt. Efter ett eller två klick är hon redo för nästa steg. Det har gett utmaningar för mig som tränare. Ofta får jag själv ta en paus för att komma på hur jag ska gå vidare. Gunne jobbar på ett mycket explosivt och kreativt sätt. Men hur roligt är det att träna in ett tricks när hunden förstår efter fem klick? Trettio sekunders aktivering… Så mycket blev det…

Gunne lärde sig jobba för godis. Men jag skulle verkligen behöva kunna leka med henne som belöning! Hur i hela friden ska det gå till? En femårig siberian fullständigt utan föremålsintresse? Jag slog vad med mina kursare i vattenträningsgruppen att vi skulle få våra hundar att gripa och dra valfritt föremål efter tre veckor. Nu var det bara att ligga i hårdträning!

Jag upptäckte av en slump att Gunne är extremt förtjust i tuggben. I sin gamla flock var tuggbenen de stora troféerna och lycklig var den som fick tag i ett! När jag för första gången tog fram ett tuggben till Gunne, såg jag direkt att någonting hände med henne. Hon blev helt utom sig och ögonen var uppspärrade av iver! Gunnes tuggbensmani var min port in i munarbetet.

Under dessa tre veckor fick Gunne ett ben om dagen. Jag höll fram benet, Gunne högg tag som en hyena och jag höll fast. Inte förrän hon drog, släppte jag benet. Jag höll längre och längre och Gunne fick dra hårdare och hårdare. Ibland höll jag benet med en hand, ibland med två. Till slut drog Gunne så hårt att jag inte kunde hålla emot längre.

Nu började jag växla mellan två ben. Gunne fick dra i det ena, jag klickade och så fick hon äta upp det andra som belöning. Hon förstod snabbt leken, och lika snabbt började jag växla. Ibland höll jag fram ett ben som hon fick dra i och ibland höll jag fram något annat föremål! En penna, en trumpinne, en hoprullad tidning och annat i lagom benform. Gunne drog, jag klickade och hon fick sitt ben som jag hade i andra handen. Jag klarade utmaningen!

Men hur i hela friden skulle jag gå vidare därifrån? I ärlighetens namn så tappade jag stinget lite. Munarbetet fick stå till sidan, till förmån för hoppteknik och kontaktfältövningar. Det kändes oändligt långt bort, att kunna leka och kampa med Gunne.

Så häromdagen hände plötsligt någonting. Jag hade lagt min klicker på ett staket. Rätt som det var, reagerade jag på en rörelse i ögonvrån. Det var Gunne som hade rest sig på bakbenen och tog klickern i munnen! Det vara bara en kort sekund så släppte hon och det var över. Men Gunne hade jobbat med sin mun, hon hade frivilligt öppnat den och greppat klickern!

En värme spreds i min kropp. Kanske det var en slump, men kanske det var en bekräftelse att vårt arbete med tuggbenen hade väckt någonting inom Gunne? Jag gjorde ingen stor affär av det sedan. Förrän igår. Jag ställde ifrån mig en toarulle och upptäcker till min stora förvåning att Gunne tar rullen i munnen och bär iväg med den! Okej, bara ett par meter. Men hon bar. Helt tydligt. Nu förstod jag att det verkligen hade hänt på allvar. Gunnes munarbete är väckt!

Idag kunde jag så inte låta bli. En mycket het Gunne tiggde om att få jobba. Jag tog fram klicker, godis och en papperstuss. När jag släppte tussen på golvet tog det inte länge förrän Gunne lyfte den! Klick och godis! Hon lyfte den fem gånger och jag varierade tiden innan klicket för att redan från första början göra henne uthållig. Det var dagens arbetspass.

Det är så otroligt spännande, sådant här! Att vi med rätt ingångspunkt kan få en fullständigt föremålsointresserad hund att ivrigt gripa saker med munnen. Det ligger inte långt bort, att föremålen får större värde för Gunne. Det är redan på gång. Det roligaste av allt, är att den här utvecklingen skedde helt av sig själv efter att jag avslutat tuggbensträningen. Det tog Gunne några veckor och sedan började hon spontanapportera. Ah det är ju grymt!!!

Stressade hundar av Martina Nagel och Clarissa V. Reinhardt

Jag tror det blir vanligare och vanligare att vi idag ser stressade hundar både på träningsplanerna och i samhället i stort. Jag har ju själv en hund som ofta blir stressad och reagerar med passivitet. När jag såg boken "Stressade hundar" blev jag nyfiken på om den kunde bidra till mer kunskap om och förståelse för min kära lilla Iss.

Boken inleds med en beskrivning av vad stress innebär, vad som händer i kroppen vid stress och vad som kan hända om man blir utsatt för stress under längre tid. Det är egentligen ingenting nytt för den som har läst lite populärvetenskap eller biologi i skolan, men en kort och koncis genomgång som piggar upp minnet lite.

Sedan börjar symptomkapitlet. Det är nu som det börjar klia lite i kroppen. Ni vet, sådär som man blir när man läser en sjukdomsbok. Kliar han sig inte lite? Kissar på nya ställen? Är glupsk och har dålig andedräkt? Det blir lite tungt att läsa igenom alla symptomen, för alla hundar har väl delvis dessa beteenden. Vi får inte glömma att stressen är en helhetsbild med flera och täta repetitioner av dessa symptom. Boken kommer nämligen inte ihåg att påminna oss.

Nästa steg är att berätta vad det är som utlöser stress. Här blir det desto intressantare! Författarna är stränga och modiga och drar sig inte för att tala om även känsliga faktorer för oss. Att hunden och ägaren kanske inte passar ihop, att ägaren utsätter hunden för sitt emotionella behov, att för många eller för få regler orsakar stress hos hunden. Det är inte utan att jag känner mig träffad då och då.

Men vad händer med boken sen? De har gjort en undersökning angående stress hos hundar. Men jag blir inte klok på statistiken. Genomsnittsvärdet på stressen hos hundarna ligger för det första extremt lågt, även på de hundar som senare i undersökningen verkar vara mycket stressade. Jag hittar dessutom rena räknefel. Nej, den här statistiken gör mig inte klok. Snarare skeptisk.

Avslutningsvis tar författarna upp några praktiska exempel på hundar som de hjälpt. Det är intressant att läsa om de olika sätten hundarna har hanterat sin stress och vad det har fått för konsekvenser i längden. Författarnas insats har varit att förklara stressens roll i det hela och i alla exempel utom ett har problemen varit lätta att lösa enbart genom att förklara hundarnas beteende.

Visst fick jag några nya infallsvinklar i stressymptom och orsakerna bakom dem. Men mycket mer än så, är inte boken. Inga konkreta träningstips, inga exempel på hur vi kan lugna eller hjälpa hunden mer än att inse vad som ligger bakom stressen. Nej, det var en bok som snabbt gick att bläddra igenom med många bilder. Men jag kommer nog inte att komma ihåg att jag har läst den, i framtiden.