tisdag 28 juni 2011

Anpassningsförmåga på gott och ont

Hunden har en extrem anpassningsförmåga i förhållande till de allra flesta andra arter tror jag. De är ett djur som har valt att leva med oss människor trots att det i många fall innebär att de inte får utlopp för sina egna naturliga behov.

Ena dagen kan vi lära dem ett nytt tricks och belöna gott medan vi nästa dag fullständigt ignorerar precis samma tricks. De jobbar hårt för att vara till lags men får många gånger skäll för att de inte gjort precis vad vi önskat eller för att de beter sig som hundar och vi inte har brytt oss om att lära oss förstå deras språk.

De är fantastiska, våra hundar. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Det är nämligen så att när man har en hund som blir blind, blir det extra påtagligt vilken extrem anpassningsförmåga hundarna har. Det är fyra månader sedan Diva blev helt blind. En kort tid, om än det känns som en evighet. Det känns nästan som att hon alltid varit blind. Eller så känns det som att hon fortfarande ser. Det är nämligen inte mycket som har förändrats i vår vardag.

Diva anpassade sig snabbare än vi kunde drömma om. Hon var väldigt trött i början av sin blindhet, jag antar att det tog mycket på krafterna att fokusera så hårt på andra sinnen. Men efter ett par veckor var gamla vanliga Diva tillbaka. Busig, livlig och glad. Trygg i olika miljöer, både hemma, i skogen och på främmande ställen.

Vi började träna sök. Gud så roligt det är med sök! Det blir så tydligt hur hundarna jobbar med nosen, när man ser Diva söka. Hon kan springa ut i skogen, irra runt till höger och vänster. Så plötsligt är det som att en fiskekrok fastnar i nosen och börjar veva in henne mot figuranten. Det händer att vi undrar vad i hela friden Diva håller på med, men så ser vi plötsligt att svansen åker upp i vädret och svanstippen ivrigt börjar vifta. Då har hon fått vittring. Alltmedan hon kommer närmare figuranten, börjar svansen vifta mer och mer. Till slut står hon precis vid figuranten och blir helt överlycklig!!

Diva rör sig helt obehindrat i terrängen. Hon springer i sick-sack mellan träden, hoppar över stock och sten. Det går inte att tro att hon är blind. När vi tränade sök i mycket svår terräng på ett buskigt och snårigt kalhygge med myrmark, var Diva den enda som gick rakt ut. De andra sprang runt buskage och diken, de såg ju att det var svår terräng. Diva plöjde rakt genom som en bulldozer.

Men så senast när vi skulle träna, var någonting fel. Diva hade väldigt svårt att ta sig fram. Hon sprang in i träd, snubblade på grenar och kom med nöd och näppe förbi en fallen gran. Det regnade kraftigt och vi konstaterade att regn förändrar doft- och ljudbilden så dramatiskt att Diva får alltför svårt att ta sig fram. Trodde vi.

När vi sedan kom hem, råkade jag av en slump flera gånger lägga märke till att Diva gick in i saker. Hon missade trappen när hon skulle upp till huset, gick in en grind, föll ner för en slänt. Vad i hela friden pågick? Jag blev lite orolig men några dagar senare var Diva återigen sitt vanliga jag. Skönt!

Efter det har jag grubblat lite hit och dit, och kommit till en insikt. Diva har slagit i sitt öga och fått gå med tratt på huvudet under två veckor. Det måste vara det. När hon har tratt, händer två saker. För det första blir det mycket svårt för henne att lokalisera både dofter och ljud. Allt begränsas och kanaliseras via tratten. Hennes sinnen blir kraftigt försämrade. För det andra så blir tratten en slags ”vit käpp” för henne. Istället för att lukta och lyssna sig fram, kan hon ösa på för fullt. Tratten tar alltid emot först och hon behöver inte riskera att skada sig trots att hon springer in i saker!

Det måste vara tratten som ställt till det så för Diva. När vi tog bort tratten, hade hon redan anpassat sig efter sitt hjälpmedel. Hon hade börjat slarva med att jobba med näsan och hörseln – istället lät hon tratten ta första smällen. När tratten var borta, var det istället huvudet som small i. Plötsligt blev hon tvungen att ta till sina sinnen för att skydda sig igen.

När jag kom till den här insikten, blev det än större än så. För tänk hur mycket vi kan passivisera våra hundar när vi tror att vi hjälper dem?! Hundarna anpassar sig så otroligt bra efter sin miljö och tillvaro. På gott och ont. Tänk om vi hade varit för rädda om Diva när hon blev blind, att vi hade anpassat allt? Då hade vi även till viss del tagit ifrån henne självständigheten, förmågan att klara sig själv.

När jag läste på nätet om blinda hundar och hur hussar och mattar har gjort när deras hund blivit blind, stod där många tips. Man skulle inte möblera om, alltid skjuta in stolarna i köket, aldrig låta skor ligga framför dörren i hallen. Man skulle inte ta med hunden till främmande platser, alltid ha den kopplad och så vidare. Stackars hundar! Visst kan jag tänka mig att det finns hundar som i grund och botten är så osäkra att de behöver en mycket inrutad tillvaro för att klara av sitt handikapp. Men är det inte bättre att jobba för att lära hunden klara svårigheterna, än att planera bort dem?

Jag insåg snabbt att det var orealistiskt att inte ha skor framför ytterdörren och att vi aldrig skulle komma ihåg att skjuta in stolarna i köket varenda gång. Därför har Diva fått lära sig att det brukar ligga skor i hallen och att stolarna kan stå lite hur som helst. Hon tar det lite försiktigare där hon vet att det finns svårigheter. Men hon klarar dem! Sedan finns det några enstaka saker som vi faktiskt är noga med. Vi använder en fingerknäppning när vi vill att Diva ska förflytta sig någonstans, oftast mellan rum eller gå in eller ut. Vi knäpper aldrig med fingrarna om det inte är fri väg! På så sätt kan Diva följa våra fingerknäppningar även i mycket svår miljö, för hon litar på oss.

Vi har också alltid fri väg mellan huset och hundgården. Diva älskar att springa och det har visat sig att hon gärna springer just där. Det har blivit hennes springplats och där håller vi alltid fri väg, så hon kan springa utan att känna hämningar. Det är ofta där hon springer när hon leker med de andra hundarna – på andra platser blir det istället brottningslekar.

Sist, men inte minst så bär vi aldrig Diva. Vi försöker också att så sällan som möjligt leda henne i halsbandet. Vi har märkt att hon, när hon inte själv får ta sig fram, tappar uppfattningen om vart hon är. Vi tror det är oerhört viktigt för hennes trygghet att hon känner att hon behärskar miljön runtomkring. Om hon själv har tagit sig till en plats, kan hon alltid ta sig därifrån.

Men jag tror inte detta handlar bara om blinda hundar. Tänk så många hundar som aldrig behöver övervinna någonting i miljön! Som blir burna, ledda, daltade med. Jag menar absolut inte att man ska dalta med sin hund, heller inte att vi inte ska anpassa miljön när en hund får ont. Men jag tror det är oerhört viktigt för våra fyrbenta vänners överlevnadsinstinkt och självkänsla, för att inte tala om livskvalitet och naturliga behov, att faktiskt få övervinna hinder i sin tillvaro! De har en extrem förmåga att anpassa sig men jag vill tro att det sträcker sig längre än så. Jag tror faktiskt de har ett extremt behov av att anpassa sig! Att det kan bli en viktig berikning i tillvaron att få stöta på problem och att få lösa dem själv! Kan det inte vara så? Vad tror ni?

3 kommentarer:

  1. Mycket intressant iakttagelse och intressanta tankar!
    Jag toro, utan att vara speciellt hundvan eller kunnig, att det ligger mycket i det du skriver. Hundar (och de flesta djur tror jag) har mycket stor anpassningsförmåga, så även vi människor. Så länge de får trygghet och stöd samt att vi är konsekventa tror jag hundar kan anpassa sig till näst intill allt.

    //Gunnar Holmström

    SvaraRadera
  2. Allt inom rimliga gränser!
    Idag tror jag tyvärr att det görs stora operationer och ingrepp på t.ex. för gamla hundar.
    Det är ledsamt att vi för att slippa skiljas från vår bäste vän låter denne genomgå stora och svåra ingrepp istället för att låta bäste vännen "dö värdigt" och slippa plågas.
    Men för övrigt är jag helt inne på din linje, inget "pjöskande" eller tycka synd om, utan försöka hjälpa våra bästa vänner till en så vanlig vardag som möjligt :)

    SvaraRadera
  3. Intressant läsning för mig, min hund har PRA och han ser gradvis allt sämre. Jag har inte ändrat något i vår vardag för det har inte behövts än så länge. Men så är han heller inte helt blind ännu.

    Men jag tror det är som du säger, de anpassar sig och jag tror inte heller på att överdriva. Det jag märker är mest att jag måste ha i baktanke att han faktiskt ser dåligt, alla vi måste det.

    Det är tyvärr för lätt att glömma. Sist ledde det till olycka. Gizmo vandrade runt och nosade på berget sent på kvällen och det började skymma. Han klev rakt utanför kanten och ramlade 3 meter ner och slog sig ganska rejält.

    Om vi hade tänkt oss för hade vi ju kunnat förhindra det, det är ju inte så lätt för honom att veta vart vägen tar slut så att säga.

    Blir inspirerad av att läsa din blogg!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.