Hängning och kollaps



Kinoo; världens keligaste husky...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att få ordning på allt som hände igår kväll. Jag är en ganska känslig person, det kan ta tid för mig att bearbeta upplevelser och det sitter ofta kvar i kroppen en bra stund. Att se hästen dö i söndags, är fortfarande någonting som jag bär med mig i vardagen. Tankarna flyger dit ibland, synen uppenbarar sig för mig och jag försöker förstå vad jag egentligen sett.

Det är väl som med hundar som gör mentalbeskrivning, antar jag. Att om de inte har avreagerat en händelse, blir de känsligare inför nästa. Jag var känslig igår, fortfarande lite kaosig i hjärnan och hjärtat efter hästen. På kvällen kom Linda och Silent för att vi skulle dra tillsammans. Jag hade sett fram emot det, vi har så fina stunder där vi åker fram genom skogen och pratar om allt mellan himmel och jord.

Linda börjar bli rutinerad nu. Hon ligger nog stenhårt i riskzonen för att bli anställd som hundvakt om vi ska resa bort någon gång... Vi gick där i tystnad och förberedde hundarna inför träningen; tog fram vagnen, selade och så alla reflexerna. Hundarna sprang i trädgården och busade. Det var en bra uppvärmning.

Pila höglöpte ju för någon vecka sedan men hon verkade inte intresserad av Silent överhuvudtaget. Han var lite ivrig att nosa henne i baken så vi satte fast honom i kättingen där jag vanligtvis sätter Issen. Inte mer med det. Men vi hann knappt vända ryggen till så satt de fast. Pila och Silent hängde i en parning.

Vilket kaos det blev... Jag är återigen glad att jag har en superrationell hjärna som kopplar bort alla känslor när någonting händer. Jag har ju sett hur man vänder hannen och tiken rumpa mot rumpa i hängningen. Det var snabbt ordnat och där stod vi, Linda lugnade en mycket bekymrad Pila och jag lugnade Silent. De andra hundarna var både väldigt nyfikna på alla dofter, funderade varför Pila var så arg och samtidigt var de givetvis väldigt tända och ville iväg för att springa. Det var ett jävla liv helt enkelt!

Där stod vi och väntade. Det fanns liksom inte så mycket att göra. Fem-tio minuter stod vi där och bara väntade och försökte hålla undan de andra hundarna. Så många tankar som kretsade i huvudet. Vad i hela friden gör man? Finns det abort på hundar? Hur stort ingrepp är det? Ska Pila få valpar? Nej, vi var helt överens om att det absolut inte skulle bli några valpar. Så plötsligt sa det "plopp" och de lossnade från varandra.

Fort som attan satte vi in hundarna i spannet. De var ju helvilda och hade inte direkt blivit lugnare av det oplanerade avbrottet. Vi kom oss gudskelov iväg utan några större missöden, så fick hundarna börja jobba och bli lite lugnare.

Det blev en fin runda. Såhär i efterhand så kändes det som att vi var ute i evigheter. Vi vattnade ofta, körde lugnt och pratade om allt möjligt på vägen. Linda fick snart börja köra och jag satt frampå och slappade. Stundom fick vi draghjälp av olika djur på vägen men det var omöjligt att se. Vi hörde prassel, såg spetsade öron och några skuggor lyfta från vägen. Det var helt enkelt väldigt mysigt.

Det kallnade på. Jag kollade mätaren som visade på fyra grader. Skönt att det äntligen blir lite svalare temperaturer! Hundarna jobbade på fint, alla kämpade på i ett jämnt tempo. Diva och Silent var klipporna längst bak, de jobbade stenhårt och gjorde det allra tyngsta jobbet - särskilt i uppförbackarna. Så duktiga hundar vi har!

Så var det dags för sista drickspausen. Det är ett fint djupt dike där hundarna kan gå ner med en bra bit av benen. Alla hundarna blötte sig och drack utom Pila. Hon har nog redan lärt sig ett och annat ofog av Baby... Kinoo fastnade med ett ben i necklinen och tappade balansen lite när de andra hundarna drog till. Hon löste det själv igen.

Så skulle vi igång och köra. Återigen hade Kinoo fastnad med frambenet. Det gick inte att se vilken lina hon hade gått över, men det såg inte avancerat ut. Vi började köra för att låta henne trassla ut sig själv. Då lägger hon sig ner...

I det ögonblicket var jag otroligt tacksam för två saker. För det första att Linda var där med mig. Och för det andra att hon också hade sett hästhoppningen i söndags. Kinoo hade lagt sig ner på vägen och låg där helt orörlig.

Jag gick fram till henne direkt. Hon såg lugn ut, krampade tack och lov inte, tittade bara på mig som om det hade varit vilken kelstund som helst. Jag kopplade loss necklinen och förväntade mig att hon skulle studsa upp. Där var inte längre något trassel. Men Kinoo låg kvar.

Jag tog omedelbart beslutet att Kinoo inte skulle springa mer. Tog av draglinan och hängde den på Pila istället. Jag greppade om Kinoos kropp och då studsade hon upp som om ingenting hade hänt. Men hon ville inte framåt så som de annars brukar när de är i spannet. Jag lyfte upp henne, tog henne i famnen och satte mig i vagnen.

Kinoo verkade inte alls medtagen. Hon verkade inte ha ont, inte vara chockad eller ha problem med andning eller någonting. Hon var bara väldigt lugn, så lugn som hon är till vardags, hemma, inne. Jag vet inte varför hon bara plötsligt lade sig ned. Jag tänker att det kanske är hjärtat, kanske någonting med syresättningen, kanske någon cancer invärtes som märks av nu när vi kör lite mer. Men detta var inte något tufft träningspass och det var heller inte särskilt varmt. Det gör mig bekymrad.

Jag ringde veterinären imorse. Vi kom överens om att göra en hälsokontroll på Kinoo när vi ska vaccinera på måndag. Samtidigt tar vi abortspruta på Pila. Allt går att lösa och det är skönt. Men jag tänker på Kinoo, funderar vad som är på gång. Kommer hon någonsin kunna springa igen? Hur blir hennes liv hos oss om hon inte får det? Det är många tankar och känslor som flyger omkring just nu. Även om jag har sovit på saken och det har gått en hel dag till, är jag fortfarande omtumlad. Nu återstår att se vart vi landar när vi besöker veterinären på måndag.