Issen är en ganska stor hund. Han går att klappa när man står raklång och jag klarar knappt av att bära honom. Men ändå när han ligger ihopkurad jämte mig i soffan, känns han så liten, så liten och sårbar att det nästan värker inuti mig. Då får plötsligt hela han plats i min famn och jag stryker honom i den mjuka pälsen bakom öronen. Lilla, stora, gubben min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.