Apportering på tusen olika sätt

Nu är vi hemma igen efter en heldags apporteringskurs hos Thomas Stokke. Och jag måste säga att det här med apportering, ja det är ingen lätt match. Inte på så sätt att det är komplicerade moment. Men det kräver bra grundträning på flera olika sätt om man vill ha en riktigt bra apportering. 

Jag håller helt och hållet med Thomas när han säger att en hund som bara lärt sig apportering som ett uppdrag, inte gör ett superjobb. Superjobbet får du istället när hunden genom hela grundträningen byggt upp en starkt positiv känsla för att gripa, hålla, bära och lämna saker. En hund som är extremt förtjust i att göra ovanstående och samtidigt formats att göra det på ett sätt som vi vill ha, har god potential att bli en mycket duktig apportör.

Men hur kommer man dit? Hur får man en sådan känsla ända från första början i "munträningen"? Jo, genom att bygga upp lek. En bra lek är liksom grunden till precis all attityd inom apporteringen. Med en bra lek, bygger du upp precis den känsla och fart du sedan vill att hunden ska ha på lydnadsplanen. Och det är här det börjar, vikten av grundträning. Thomas tog upp fyra olika lekövningar som ger en bra grund i apporteringsträningen. Kamplek, gripa snabbt-lek, byteslek och gripa döda föremål. Genom att jobba med dessa fyra i lek, får hunden väldigt positiva associationer till apportering i sig och bra grundkunskaper i apporteringsträningen.

Vi börjar med kampen. Där vill vi att hunden griper föremålet, håller hårt fast och förskjuter sin vikt bakåt. Jag har kommit så långt med Issen att han gör detta och han gör det bra. Men den träningen har en svag punkt. Han gör det nämligen bara riktigt bra när vi använder en särskild leksak. Med andra leksaker eller föremål kan gripandet vara betydligt mer tveksamt, han kan göra omtag och till och med i vissa fall släppa.

Jag har lekt allra mest med hans favoritleksak, givetvis. Eftersom jag inte haft någon strategi så har jag automatiskt ständigt valt den leksak där jag får mest bekräftelse i leken. Leken med just den leksaken har blivit ännu starkare och bättre medan leken med andra leksaker... Ja, vad vet jag, jag leker ju aldrig med dem! Nej, det blir aja baja och bakläxa. Imorgon ska jag plocka ut tio olika leksaker som jag ska varva mellan nu framöver. 

Så var det nästa. Gripa snabbt-leken. Vi vill att hunden ska vilja gripa ett föremål så snart vi tar fram det, men också att den kan vänta på ett kommando för att göra det. Detta är definitivt någonting som vi kan utveckla. Iss griper och om han är på lite intensivt humör så griper han snabbt. Men jag kan inte påstå att gripandet är stabilt. Han tänder heller inte på alla föremål och griper inte alltid direkt. Det är nog snarare föremålet som är intressant och förstärkande för honom, inte gripandet i sig.

Jag har lite förhoppningar om att detta kan ge med sig när jag plockar in fler föremål i träningen. Jag kan dessutom använda superleksaken som belöning när han leker bra med andra saker. På så sätt får vi upp tempot i träningen och munarbetet förstärks dubbelt när belöningen också är ett munarbete.

Nästa punkt är byteslekar. Det här blir en form av omvänt lockande, att man medvetet frestar hunden för att få ett stabilare beteende. Du har en leksak i ena handen och kampar med hunden. På given signal ska hunden släppa och direkt gå över till att leka med den andra leksaken som du har in andra handen! Genom att jobba på det här sättet, kombinerar man snabba gripanden och hårda hållanden tillsammans med omvänt lockande i form av extern belöning.

Det ska bli spännande att jobba på det här sättet för att få fram ett mer intensivt gripande och få mer tempo i träningen. Detta är också grunden till att jobba mer med fart i apporteringen, som var mitt mål med kursen. 

Sista grundkunskapen i leken är att kunna gripa föremål som ligger på marken. Målet är att den griper snabbt och håller hårt även när föraren inte håller i föremålet. En logisk förutsättning för framtida apportering som kan läras in på ett lekmässigt sätt! Precis som allt annat, är vår svaghet att vi har detta enbart med ett par olika föremål - inte mer. Men har man det på ett par föremål, är det inte omöjligt att sprida det till flera. Det är rentav lätt!

Så grunderna jag behöver jobba in med Issen, för att vi ska klara de andra grunderna så vi ska kunna få en riktigt fin apportering, är följande: Jobba vidare med leken fast med olika föremål och få mer energi och attityd i träningen. Det huvudsakliga målet är att leken blir så rolig att den blir självbelönande så jag kan använda den mycket mer systematiskt som belöning i vår träning. Just nu belönar jag alltid med godis och leker enbart för att få paus ibland. Leken i sig måste ha ett stort värde, för det är just den känslan som sedan ska överföras in i apporteringen!

Vi har kört fast i vårt arbete med apporteringen. Detta är verkligen ett typexempel på hur krångligt det kan bli om man shapar för långsamt. Jag har tillbringat typ ett år på att shapa Issen att hålla fast hårt. Stillastående. Gud i friden vad jobbigt det blir att sedan tala om för hunden att den ska röra på sig samtidigt som den håller! Det blir ju helt galet, tycker Issen. Jag klandrar honom inte. Jag har befäst ett beteende som var långt ifrån klart. Det bästa hade varit om jag från första början även hade jobbat i rörelse. Det är lätt att vara efterklok!

För övrigt måste jag säga att jag blev imponerad av Issen på kursen. Han var knappt berörd av människorna som satt och tittade, för första gången behövde han inte springa och hälsa ett varv. Vi tränade dessutom cirka tjugo meter från en liten fårhage som var full med tackor och lamm. Inte heller dit kastade Issen en blick. Så fokuserad var han! Men inte bara det. När vi jobbade med bollar för att få mer fart i hans apportering, var han precis den underbara Iss som han brukar vara hemma i trygg och säker miljö!

Han busade och hoppade efter bollarna med svansen i vädret och spetsade öron. Han kom tillbaka i ett fint tempo med bollen fast i munnen utan att börja snegla på alla människor och får i närheten. Han var min hjärtegubbe! När vi så kom till sista passet orkade han inte mer. Han tände till lite kort på ett par olika saker men springa efter bollar orkade han inte riktigt längre. Inte med fokus iallafall. Jag kände på hans muskler och han var redan spänd med knutor. Det är verkligen förundransvärt hur kraftigt hans kropp påverkas av arbete. Så nu blir det att massera igen för att kunna jobba vidare med apporteringen på hemmaplan!

Ps1. Emmeli skrev så fint om Issens arbete i sin blogg häromdagen. <3

Ps2. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!