Daglig pepp och motivation!

Jag tror att vi människor, precis som våra kära hundar, är gjorda för att leva i flock. Åtminstone de allra flesta av oss. Jag tror vi mår bra av att ha egna specialistområden där vi är duktiga och känner oss uppskattade och behövda. Jag tror vi behöver bekräftelse och kärlek för att må bra.

Men sen så har vi en sån lustig kultur här i vårt kalla nordliga land. Förut hette det jantelagen men numera tror jag det snarare handlar om att vi är introverta och rädda. Vi är rädda för att sticka ut, rädda för motgångar, rädda för att inte passa in och rädda för att bli baktalade. Istället för att förverkliga våra drömmar, går vi runt och är rädda...

Okej jag erkänner. Det är bara spekulationer från min sida. Vi kanske inte alls är rädda. Men det finns en anledning att jag ändå hoppas på det. Jag vill så gärna hitta en naturlig förklaring på varför vi kan vara så slarviga med att ta hand om varandra. För vi bryr oss väl om varandra?

Jag vill tro det. Att vi faktiskt bryr oss om varandra, i grund och botten. Men att vår kära jantelag gör det svårt för oss att visa det. För det är inte ofta vi berömmer varandra. Nej, tvärtom. Det är alldeles för sällan. Kommer du ihåg när du fick beröm sist? Det är sällsynt idag, att vi står upp och säger att någon annan faktiskt gjorde någonting riktigt bra! Nej, det verkar snarare som att vi missunnar framgången.

Men så finns det människor som inte är rädda för att säga "Du är bra!". Och dessutom verkligen mena det. Att kunna känna att man tycker någon annan är bra, utan att för den skull känna att man själv är sämre, måste vara en väldigt bra egenskap. Det tyder på en god självinsikt och trygghet. Jag är själv kluven. Vad gäller mina nära och kära, är det absolut inga problem. Jag unnar dem allt gott. Värre är det med andra, speciellt dem som är duktigare än mig på det som är mina expertområden. Då blir det plötsligt nervöst. Men va fasen, jag blir ju varken sämre eller bättre i mig själv bara för att de är duktiga! I slutänden är det bara korkat av mig att se dem som ett hot. Tänk istället så mycket jag skulle kunna lära mig av dem!

Att omge sig med sånna här människor som är öppna och ärliga och inte rädda för att peppa en och säga att de tycker en är duktig - ja det måste ju vara fantastiskt upplyftande! Som en daglig självförtroendeboost. Det roligaste är nästan, som jag upplever det, att när man får beröm av någon får man så himla mycket lättare att berömma andra vidare!

Jag önskar jag ska bli duktigare på det. Att när jag får den där känslan av att "gud vad du är bra på det där!", att jag då kan sätta ord och våga uttrycka den känslan vidare. Att jag ska våga berätta. För jag tror faktiskt att i längden, om vi lyfter varandra, så lyfts vi alla!

Så ut och ge komplimanger till era medmänniskor nu!