tisdag 24 maj 2011

Att ras(a) eller inte ras(a)...

Jag har tänkt mycket på en grej på senaste, angående detta med hundraser. Jag vet inte om jag kommer trampa någon på tårna, i så fall ber jag om ursäkt redan nu. Min avsikt är inte att tala illa om någon ras, tvärtom. Det här inlägget skriver jag till dig som har en sådan hundras som människor inte förväntar sig kunna prestera nåt värst. Det kan vara en chihuahua i viltspåret, en setter på agilitybanan, en tempelhund på lydnadsplanen.

Jag vet själv hur det är att stå på banan med en oväntad ras. Mig veterligen finns det en handfull personer idag som tävlar agility med sina huskies. Jag har tidigare skrivit i bloggen om att "slå underifrån", att det är en styrka att jobba på det sättet. Men jag får nog tänka om lite...

Ju mer jag tränar mina hundar och hjälper andra i träningen av deras hundar - ja egentligen ju fler ekipage jag ser i allmänhet - desto mer övertygad blir jag om att en hund är en hund. Visst, de är avlade på lite olika egenskaper och det finns raser som är genetiskt överlägsna andra på ett område. Raser. Inte individer. Även om man givetvis kan förvänta sig av en labbe att den ska apportera, så händer det oftast inte automatiskt. Nej, att få en labbe att apportera på ett bra sätt kan vara minst lika omständligt som att få en siberian att göra det. Förutsättningarna är olika, men bägge behöver tränas för att kunna utföra apporteringen så som vi vill ha den!

Med risk för att verka övermodig, vill jag påstå att en hund är en individ. Den har ett genetiskt bagage som ger den fördelar, men förmodligen även nackdelar, inom hundsport. Vad vi gör av dessa egenskaper, det är det som avgör om vi får en bra tävlingshund eller ej. Med "vad vi gör av", menar jag vad vi förstärker och utvecklar.

Jag upplever mina hundar som väldigt lättlärda, uthålliga och roliga att träna. De går in i träningen med hundra procent fokus och gör sitt bästa i varje situation. Oavsett om det handlar om agility, lydnad, sök eller drag. Ärligt talat börjar jag tröttna på att folk tycker synd om mig för att jag "kämpar på med mina huskies". Jag ser nästan dagligen stora fördelar vi har inom diverse hundsporter, just på grund av att mina hundar är just dem de är. De är inte svårare än någon annan ras att träna. De är bara annorlunda.

Annica Andersson är unik i Sverige i sin träning av vägglushundar. Hon har just nu en tio månader gammal siberiantik som är under inlärning. Annica säger att huskyn är en otroligt lätt hund att träna och har stora fördelar i och med att de nästan saknar resursförsvar. Jag blir så glad när jag hör någon annan som upplever samma sak som jag. Jag är nämligen övertygad om att med rätt metoder, kan en hund nå hur långt som helst oavsett vad den är för ras. Och att med dåliga metoder, kommer du få kämpa på med lustiga problem helt oavsett vad din hund är för ras. 

Javisst jag måste reservera mig lite. Det finns hundar som har fysiska begränsningar. Andning, höfter, kroppsmassa i förhållande till muskler och så vidare. Det kan jag gå med på, att i sporter där hundens fysik är avgörande så spelar genetiken en roll. Men det är inte många sporter. Jag skulle gissa på att vissa raser får svårt att hävda sig i agility, då främst de jättestora och pyttesmå raserna. I övrigt är säkerligen det allra mesta möjligt!

Alla hundar jag möter, har sina egna personliga svårigheter med träningen. Ingen hund tränar sig själv och alla hundar blir ett resultat av vilka beteenden vi själva har valt att utveckla, förstärka och belöna. Det är helt klart större skillnad på individer inom olika raser än vad det är mellan raserna i sig. Det är min övertygelse. Att ingen hund är lättare än den andra att träna. Den är bara olik. Så till alla er som har "omöjliga" hundar vill jag bara säga: Det är bullshit! Era hundar kan bli precis hur duktiga som helst! Det är individen vi ska älska, träna och leva med. Var och en har sina styrkor och svagheter oavsett vad vi väljer att göra tillsammans. Vårt ansvar och vår möjlighet är att ta vara på det vi ser och stötta våra älsklingar att utveckla det som vi vill se mer av! 

2 kommentarer:

  1. ...men vänta nu hur kan det vara synd om dig när du har roligt med dina hundar och stor behållning av det du gör. Jag trodde det var hela grejen att ha roligt med sin vovve, sin bästa kompis. Nej för det tycker jag inte synd om dig men när Diva mådde dåligt led jag med dig. Forsätt ha roligt och njut av att göra saker tillsammans med vovvarna.

    Mycket fin rörelsebild på Baby i annat inlägg. Där ser du tydligt varför hon skulle vinna veteranklass som jag sa till dig innan vi gick in. Härligt att du också får se jur fin hon ser ut i ringen, det är ju lite svårt när man själv visar ;)Du har väl sett fin bild på dig och Baby även på rasklubbens hemsida gissar jag.

    SvaraRadera
  2. Jag älskar verkligen det du skrev i detta inlägg. Det är det här som gör att jag helt plötsligt tycker att allt med att ha en ny valp är så mycket enklare och roligare. Jag trodde inte att jag skulle känna mig pressad men det gjorde jag. Inte pressad att prestera i framtiden utan mer till att få en så träningsglad hund som Molle. Men efter alla dina kloka ord och tips så har jag kommit ner på jorden och tänker bara på en sak: Vimse kan bara det som hittills belönats och som han lärt sig. Vi har bara massor kvar att jobba med som jag vill se mer av :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.