Följ med på en dragtur!

Det är lördagmorgon och solen har precis stigit upp. Sju grader varmt och hundarna är pigga. Dags att träna!

Jag packar vagnen med en flaska vatten, vattenskål, lite reservdelar och såklart telefonen som registrerar hela vår runda.

Under tiden talar hundarna om, i kör, att de vill vara med och springa! Issen kan bli så ivrig att han hoppar över stängslet, så jag sätter fast honom i en kätting. Det hjälper inte. Han hoppar över ändå och fortsätter uttrycka sin iver med höga tjut.

Så äntligen kommer vi iväg! Idag ska vi köra en lite längre stund och lite mer styrketräning så jag försöker hålla nere farten till någonstans mellan tolv och sexton kilometer i timmen. Det är inte lätt de första kilometrarna...

Jag försöker utnyttja naturens möjligheter till vattning och avkylning. Vårt första stopp blir efter ett par kilometer.

Det är alltid lite obehagligt att köra när älgjakten pågår. Lyckligtvis har vi noggranna jägare i trakten, som skyltar där de jagar. Den här vägen svänger vi inte in på idag. Jag är väldigt tacksam för skyltningen, det känns tryggt.

Det är Gunne och Kinoo som är ledarhundar idag. De är bägge mycket rutinerade och flitiga. Trots att de inte sitter fast i varandra, jobbar de tätt sida vid sida på vänsterkanten av vägen. Men se så söta tassar de har! 

Även om temperaturen är relativt långt ifrån vår maxtemperatur, håller jag ett extra öga på den. Man vet aldrig om det förändras när solen börjar värma. Just nu är det lite kallare i skogen än hemma och det känns skönt.

Jag får en känsla av frihet där vi rullar fram mellan öppna gärden. De kantas av skog i höstens alla färger och den friska kalla luften smakar extra gott när den är kryddad med doften av fuktiga höstlöv.

Då är det återigen dags att stanna för att dricka lite och svalka tassarna i ett dike. Nu börjar solen komma fram på riktigt men lyckligtvis verkar det inte påverka temperaturen någonting nämnvärt.

När vi ska köra igen, ser jag att Baby har fastnat med benet i linan. Jag brukar inte hjälpa hundarna utan låta de klara ut sitautionen själv, men nu har hon fastnat rejält. Bäst att hjälpa henne loss så hon inte sträcker sig!

Det är första gången vi passerar den här gården i år. Jag vet att de brukar ha får i hagen sommartid. För säkerhets skull börjar jag hålla vänster kant. Ledarhundarna är sex-sju meter framför mig så den enda makt jag har är bromsen och min egen röst...

Mina farhågor besannas. Fåren ligger i hagen, precis närmast vägen. När vi kommer, hoppar de upp och springer iväg. Kinoo kan nästan inte motstå impulsen så jag bromsar och hon kommer snabbt på rätt bana igen. Vi passerar och jag pustar ut.

Nu kommer vi till en av mina favoritvägar! En lång, flack kurvig väg genom tät trollskog. I vintras filmade jag här och lyckades köra rakt in i en snövall. Det blev en ganska rolig film som jag tyvärr inte kan hitta igen just nu...

När vi närmar oss Medevi Säteri, stöter jag på ett par jägare. De har en riktigt söt helsvart jaktcocker gömd bakom bilen. Jag lyckas stoppa spannet när Kinoo är en meter från den lilla stackars hunden. De ska träna fågeljakt och vi stör lyckligtvis inte.

Sista drickspausen innan vändning. Jag tänkte först att de skulle dricka i sjön men när de vägrade kom jag ihåg att det är bråddjupt. Tur att jag hade med vattenflaskan! Alla får dricka så de blir belåtna innan vi vänder och styr kosan hemåt.

Även fast vi kört en bra stund, måste jag fortfarande bromsa konstant. Kinoo börjar bli lite trött men både Gunne, Diva och Issen jobbar fortfarande för fullt. Baby, ja, hon har ju mest sprungit med och busat hela vägen. Sådant är pensionärslivet.

Det är verkligen en helt underbar höstdag! Jag njuter varenda andetag och hundarna jobbar på i ett jämnt och fint tempo.

När vi börjar närma oss hemma, börjar den riktiga mentala utmaningen. Hundarna saktar farten mer och mer ju närmare vi kommer. De vill säkert springa ännu mer... Vi har ett par små backar som alltid är de tyngsta för de ligger nära hemma.

Den här gången får vi lite extra draghjälp i backe nummer två, då en häst för ovanlighetens skull står i hagen. Hundarna sköter sig fint och passerar. De är hästvana, då vi alltid passerar dessa hagar i början och slutet av rundorna.

Nu passerar vi vildsvinens highway. Här korsar de vägen dagligen. Varje gång vi närmar oss så ropar jag för att skrämma dem. Min mardröm är att överraska ett vildsvin just här... Vårt hus ligger borta vid backkrönet.

Efter träning tar jag alltid på täcken och går en sväng. Även om hundarna är pälsade, mår musklerna bra av att kallna så långsamt som möjligt. Vi går till det värsta flåset är över och sedan får de vara i trädgården en stund.

Den obligatoriska stretchingen och tasskontrollen talar om ifall vi har problem att vänta. Jag föredrar att förebygga hellre än att behöva vara efterklok och hamna i långvarig behandling av skador. Alla hundarna gås igenom noggrannt.

När allt är klart, får hundarna sin efterlängtade belöning. Varsin bit med fruset kött. De är mycket väl medvetna om att de har förtjänat den, och väntar ivrigt till bitarna delas upp och delas ut till var och en. Nu är de fullt belåtna igen!

Efter passet tittar jag på statistiken från telefonen. Jag är intresserad av att se vilket tempo vi har haft. Målet är att ha ett jämnt tempo hela vägen. Hundarna har gått fint idag, genomsnittshastigheten i rörelse är 13,74 kilometer i timmen.

Sedan tittar jag på vår hastighet i jämförelse med höjdskillnad. Målet är att hålla samma fart eller öka farten i uppförsbackarna. När jag sparkar på, skakar vagnen och vi får fel i statistiken. Det går aldrig trettio knyck uppför. Idag är jag nöjd med vår insats. Vi har haft ett jämnt fint tempo och inte tappat fart i backarna. Nu får hundarna en välförtjänt vila!